Så byggde Stina Gävlebocken i miniformat – gör det själv

När en mindre storm fällde en gran på familjens skogstomt väcktes idén hos Stina att ta tillvara på naturmaterialet på ett kreativt sätt. Resultatet blev ett projekt där återbruk och tradition möttes i form av en hållbar julbock.

– Jag sågade av riset från granen och min far tog hand om stocken som blev till ved, berättar hon.

Inspirationen till julbocken hämtades från Gävlebocken, men i betydligt mindre skala och med ett annat materialval. Den enda julbock som tidigare funnits i familjen var en stor halmbock, inköpt på en julmarknad. När mössen några år senare gav sig på bockens skägg blev skadorna så omfattande att den fick slängas på tippen. Sedan dess har en halmbock aldrig mer släppts in i huset.

Uppvuxen djupt inne i de småländska skogarna har Stina alltid haft en nära relation till naturen och dess material. Skogen var hennes närmaste lekplats under uppväxten, en plats där kreativiteten tog form genom kojbyggen och fantasifulla projekt. Den tidiga närheten till naturen lade grunden för ett starkt engagemang i hållbarhetsfrågor, ett intresse som senare ledde till en utbildning som hållbarhetsstrateg inom byggbranschen.

Jag har mest byggt köksträdgårdar tidigare, så det här var första gången jag försökte bygga ett djur

Hållbarhetstänket märks även i detaljerna. De två pinnarna som formar hornen plockades direkt från marken, ett tydligt exempel på hur naturens egna material kan tas tillvara på ett varsamt och resurseffektivt sätt. Även stommen byggdes av återbruk, där både EU-pallen och en överbliven regel som Stina hade hemma fick nytt liv.

Material och verktyg

Material

1. EU-pall

2. Överbliven regel 95 × 95 mm

3. Pinnar (långa och lättböjda)

4. Hönsnät

5. Ståltråd

6. Granris

7. Spik

Verktyg

1. Fogsvans

2. Penna

3. Hammare

4. Kniptång

Så här byggde Stina sin bock

Stommen

Det första steget i arbetet var att bygga upp stommen. Bockens kropp består av en överbliven regel som utgör konstruktionens bärande del. Benen måttades upp till önskad höjd och sågades ut av återbrukade delar från EU-pallar. För att få rätt vinkel skars den del som spikades fast mot kroppen i en lutning.

Även hals, huvud och svans monterades direkt på kroppen. Halsens infästning justerades för att ge huvudet den lutning som eftersträvades och skapa ett mer naturligt uttryck.

Hönsnät och granris

När stommen var färdig var det dags att klä bocken med hönsnät, som fästes med hjälp av ståltråd. Stina valde medvetet att lämna tomrum mellan stommen och hönsnätet för att kunna runda till formen. Hon använde så stora grenar som möjligt, sådana som gick att få igenom hålen i hönsnätet, och tryckte in dem från alla håll och kanter. Arbetet fortsatte tills stommen inte längre syntes och inget stack ut utanför nätet.

När grundformen var täckt kunde det verkliga arbetet börja. Därefter klippte hon ner granris i bitar om högst 20 centimeter. Dessa trycktes in i fyllningen men fick sticka ut mellan 5 och 15 centimeter. Arbetet gjordes konsekvent över hela ytan. När hålrummen tidigare hade fyllts tills stommen inte längre syntes var målet nu att granriset skulle täcka konstruktionen så pass väl att inte heller hönsnätet var synligt.

– Tekniken för att få till den här otroligt kompakta men ändå jämna ytan var att arbeta från olika vinklar, säger hon.

Finlir och dekoration

Vid utformningen av hornen lades extra fokus på att trycka in längre och spetsigare granris än på framsidan för att förstärka hornkänslan. När hela bocken var klädd i granris påbörjades finliret vid huvudet.

Den sista detaljen blev en ljusslinga som kläddes runt hela bocken för att göra den synlig även under kvällstid.

Den hållbara julbocken

Responsen på julbocken har varit genomgående positiv, inte minst från familjen.

– Till och med min pappa frågade om det verkligen var jag som hade byggt den. Då vet man att man lyckats, säger Stina.

Tanken är att julbocken ska kunna användas år efter år. Under resten av året ska den förvaras torrt i ladugården, där trästommen skyddas och håller sig i gott skick. Granriset är däremot svårare att återanvända från år till år och får i stället användas som vintertäckning i trädgårdens rabatter. När granriset tas bort är det viktigt att ståltrådarna plockas ur och sparas till nästa gång.

För Stina handlar projektet om mer än en juldekoration. Det är ett sätt att visa att hållbarhet kan vara både kreativt, personligt och tillgängligt.

– Köp inte en massa dyra juldekorationer. Gör dem själv!