Läkarna vill inte skicka till röntgen - du betalar
Jag har noterat att läkare, istället för att skicka direkt till röntgen, istället vill göra andra undersökningar, för att spara pengar. Vilket har resulterat i att jag får besöka vården fler gånger för att "gi vidare" i ärendet - och tillslut ändå få röntgen. Så istället för att göra det direkt så hoppas vårdgivaren att det löser sig ändå. Summan av detta, i mitt fall, blir att jag får betala dubbla patientavgifter, eller trippla.
Jag skadade axeln, skickades på ultraljud och fick remiss till sjukjumpa. Jag vet inte vad läkaren letade efter vid ultraljud, men nu 10 månader efter olyckan är axeln fortfarande inte bra, men bättre än förr. Axeln är fortfarandeordentligt svullen och ser rätt läskig ut när man jämför den med min andra axel. Jag tvingas nu göra ett nytt besök till samma vårdvigare för att undersöka igen. Visst, kanske man kan gå omkring med en 10 månaders inflammation(?), eller som jag tror, låter det galet.
Jag undrar om axeln verkligen sitter där den ska, eller om den fått sig en knuff i sidled. Nja kanske inte, vet inte.
Även tidigare ville jag ha röntgen av lungorna, pga kraftigt nedsatt kondition, efter covid. Ärrbildning på lungvävnaden tänkte jag, som min farbror fick efter svår corona, och nästan dog av detta. Min älsta farbror dog i corona, efter några få dagar av insjuknande. Men även här skickades jag på allt annat än röntgen, men efter mycket fightande från mig så fick jag tillslut röntgen, men ingen magnetröntgen, som egentligen behövs.
Visst, jag förstår att att många patienter helst vill ha röntgen, och att sjukvården ibland kan anse detta som onödigt, men jag tror det oftast faktiskt är högst lämpligt med röntgen, och att motvilligheten bara handlar om att spara pengar och resurser.
Upplever du också att läkarna snålar in på vården? Fy f_n säger jag.
Jag skadade axeln, skickades på ultraljud och fick remiss till sjukjumpa. Jag vet inte vad läkaren letade efter vid ultraljud, men nu 10 månader efter olyckan är axeln fortfarande inte bra, men bättre än förr. Axeln är fortfarandeordentligt svullen och ser rätt läskig ut när man jämför den med min andra axel. Jag tvingas nu göra ett nytt besök till samma vårdvigare för att undersöka igen. Visst, kanske man kan gå omkring med en 10 månaders inflammation(?), eller som jag tror, låter det galet.
Jag undrar om axeln verkligen sitter där den ska, eller om den fått sig en knuff i sidled. Nja kanske inte, vet inte.
Även tidigare ville jag ha röntgen av lungorna, pga kraftigt nedsatt kondition, efter covid. Ärrbildning på lungvävnaden tänkte jag, som min farbror fick efter svår corona, och nästan dog av detta. Min älsta farbror dog i corona, efter några få dagar av insjuknande. Men även här skickades jag på allt annat än röntgen, men efter mycket fightande från mig så fick jag tillslut röntgen, men ingen magnetröntgen, som egentligen behövs.
Visst, jag förstår att att många patienter helst vill ha röntgen, och att sjukvården ibland kan anse detta som onödigt, men jag tror det oftast faktiskt är högst lämpligt med röntgen, och att motvilligheten bara handlar om att spara pengar och resurser.
Upplever du också att läkarna snålar in på vården? Fy f_n säger jag.
Jag har sällan något gott att säga om läkare i allmänhet, sprungit på för många översittare så jag blivit fördomsfull. Men inte fan är det läkarna som snålar in på vården, det är våra förtroendevalda som gör och därmed ytterst vi väljare.
Har fått den vård jag behövt snabbt och enkelt från vårdcentralen, även där de konsulterat sjukhuset/specialist och remiss. Så jag är nöjd, men utifrån att jag inte har läkarkunskap att kunna ifrågasätta behandlingsmetod.😇Ett problem är nog när patient ska välja behandlingsmetod och saknar kunskap.😆
Redigerat:
Jag var sjuk i 18 år varav sjukledig i totalt mellan 8 och 10 år och gick i regelbunden fysioterapi i 8 år med en ryggskada som enligt alla specialistläkare och fysioterapeuter borde ha gått att få i skick på omkring ett halvår eller i allra värsta fall ett år om jag hade blivit undersökt överhuvudtaget och fått saklig fysioterapi direkt.
Samhället sparar på vården. Jag blev hemskickad med order att vila och fick ett par veckors sjukskrivning. Om och om igen. Tills sjukdomen hade pågått så länge att den ansågs kronisk och därför skulle jag lära mig leva med smärtan. Sedan skulle jag börja arbeta igen för att allt ordnar sig om jag får ett arbete. Som jag inte klarade att sköta för jag var ju helt invalidiserad. Och så blev det sjukskrivning och några veckors arbete omväxlande tills jag var uppsagd igen. Varefter de sade att jag var arbetsovillig och så skulle jag söka nytt arbete så ordnar sig allt.
Så höll det på i 12 år tills jag till slut hade blivit uppsagd av en hygglig arbetsgivare. För att jag inte klarade att arbeta. Vilket var alldeles sant. Det tog över en timme att få på mig overallen medan svetten rann som om jag hade lastat grus på ackord med skyffel en het sommardag. Jag var ostadig på benen och hade svårt att gå utan stöd och kunde inte stiga över en 2x4 som låg på backen. Arbetsgivaren skrev sin privata mobiltelefonnummer på en lapp och sade åt mig att ge den till läkaren på nästa läkarbesök och be läkaren ringa honom så skall han berätta vad han har sett. Att jag envist försökte arbeta men bevisligen inte klarade det hur jag än försökte.
Jag gav lappen till läkaren på hälsocentralen som såg mycket konfunderad ut. Han ville inte ringa men han ordnade tid till en annan läkare på hälsocentralen. Som jag gav lappen åt igen en gång. Som då plötsligt började undersöka mig.
Då den andre läkaren hade böjt och vänt mig alla vägar sade han "Sådär sjuk kan man inte vara med den diagnosen som står i dina papper. Nu har någonting gått riktigt fel". Sedan ordnade han så jag fick fysioterapi på kommunens bekostnad och remiss till sjukvårdsdistriktets bästa fysiater som sade att det där går att bota med sjukgymnastik men hon vågar inte gissa hur länge det tar eftersom jag hade gått 12 år utan rätt vård. Jag sade att om jag får vård satsar jag allt. Då lovade hon all hjälp som sjukvårdsdistriktet kan ordna. 6 år senare var jag praktiskt taget frisk och i timmermansarbete.
Efteråt fick jag höra att det är hårt tryck på läkarna hela tiden att de skall avfärda sjukdomar tills de har blivit kroniska. För att spara pengar åt samhället.
Hur mycket sparade samhället på det här?........... Min egen ekonomi havererade givetvis också.
Samhället sparar på vården. Jag blev hemskickad med order att vila och fick ett par veckors sjukskrivning. Om och om igen. Tills sjukdomen hade pågått så länge att den ansågs kronisk och därför skulle jag lära mig leva med smärtan. Sedan skulle jag börja arbeta igen för att allt ordnar sig om jag får ett arbete. Som jag inte klarade att sköta för jag var ju helt invalidiserad. Och så blev det sjukskrivning och några veckors arbete omväxlande tills jag var uppsagd igen. Varefter de sade att jag var arbetsovillig och så skulle jag söka nytt arbete så ordnar sig allt.
Så höll det på i 12 år tills jag till slut hade blivit uppsagd av en hygglig arbetsgivare. För att jag inte klarade att arbeta. Vilket var alldeles sant. Det tog över en timme att få på mig overallen medan svetten rann som om jag hade lastat grus på ackord med skyffel en het sommardag. Jag var ostadig på benen och hade svårt att gå utan stöd och kunde inte stiga över en 2x4 som låg på backen. Arbetsgivaren skrev sin privata mobiltelefonnummer på en lapp och sade åt mig att ge den till läkaren på nästa läkarbesök och be läkaren ringa honom så skall han berätta vad han har sett. Att jag envist försökte arbeta men bevisligen inte klarade det hur jag än försökte.
Jag gav lappen till läkaren på hälsocentralen som såg mycket konfunderad ut. Han ville inte ringa men han ordnade tid till en annan läkare på hälsocentralen. Som jag gav lappen åt igen en gång. Som då plötsligt började undersöka mig.
Då den andre läkaren hade böjt och vänt mig alla vägar sade han "Sådär sjuk kan man inte vara med den diagnosen som står i dina papper. Nu har någonting gått riktigt fel". Sedan ordnade han så jag fick fysioterapi på kommunens bekostnad och remiss till sjukvårdsdistriktets bästa fysiater som sade att det där går att bota med sjukgymnastik men hon vågar inte gissa hur länge det tar eftersom jag hade gått 12 år utan rätt vård. Jag sade att om jag får vård satsar jag allt. Då lovade hon all hjälp som sjukvårdsdistriktet kan ordna. 6 år senare var jag praktiskt taget frisk och i timmermansarbete.
Efteråt fick jag höra att det är hårt tryck på läkarna hela tiden att de skall avfärda sjukdomar tills de har blivit kroniska. För att spara pengar åt samhället.
Hur mycket sparade samhället på det här?........... Min egen ekonomi havererade givetvis också.
Sjukvården optimerar på sina kostnader, inte på samhällets kostnader. Jag har råkat ut för detta många gånger. Lösningen är att vägra deras lösningar, jag har gjort det några gånger. Här är några exempel:
1) Jag hade ont i en fot i sju år och fick hela tiden höra att jag skulle göra rehab. Slutligen så satt jag på vårdcentralen och sade att jag inte lämnar läkarens kontor förrän jag fått en röntgenremiss, till slut fick jag den. Det var långt ansikte på läkaren när det visade sig att jag hade slagit loss en benbit. Efter operation så blev det nästan helt bra.
2) Jag opererade hjärtat i Göteborg (min region) för förmaksflimmer och de valde en något billigare operation istället för den bästa, den hade ju ändå en 70% sannolikhet att lyckas. Konsekvensen blev att jag blev inlagd på sjukhus i en vecka (plus en vecka till senare för att prova ut medicin). Jag blev sjukare än innan. När jag ett år senare fick rätt operation så gick jag ut från operationen och kände att jag var frisk, jag gick till och med ut på stan och åt middag med min fru, jag gjorde nämligen den operationen upphandlad av en privat klinik i Stockholm. Jag fick denna tid upphandlad efter att ha ringt kösamordnaren varje vecka i nio månader, till slut så fick jag prio till experten i Stockholm (alla andra som regionen skickade dit var yngre än mig).
3) Efter första hjärtoperationen så hamnade jag som sagt på vårdavdelning och överläkaren gav mig mediciner som jag blev sjukare av. Efter fem dagar vägrade jag ta högre doser (som överläkaren ville att jag skulle göra) och efter en vecka skrev jag ut mig själv då läkarna vägrade att lyssna på mig. Hörde direkt av mig till min ordinarie läkare på medicinkliniken och då berättar han att alla de biverkningar jag fick berodde på att överläkaren använde sig av en föråldrad (billigare) variant av medicinen som hade alla de biverkningar jag drabbades av. Han skrev ut den modernare varianten som inte passerar blod-hjärnbarriären och jag mådde helt plötsligt mycket bättre. Man måste kunna läsa på själv så att man vet när de gör fel.
4) Dottern hade fruktansvärda smärtor vid menstruation (hon svimmade flera gånger och var helt utslagen varje månad - sjukskriven minst två dagar per månad), men sjukvården tog det inte på allvar utan skrev ut vanliga smärtstillande och standard P-piller. När jag följde med henne på vårdcentralen och satte hårt mot hårt så lyckades vi få en remiss till en expert. Hon fick av experten (dit fick jag inte följa med, de har specialregler pga familjehedersfrågor) utskrivet ett P-piller med en helt annan hormonbalans och plötsligt är alla smärtorna borta...
Jag är sjukt imponerad av de privata vårdalternativen jag har haft att göra med, inte alls särskilt imponerad av den offentliga sjukvården. Det är ett helt annat patientfokus i den privata sjukvården. Dessutom så är den sjukvården billigare för samhället iom att de faktiskt botar patienten. Men, det skall vara en balans där det offentliga rensar bort kverulanterna också, men de måste vara mer lyhörda om att skicka vidare till de som kan.
Jag har ändå turen att numera ha en privat vårdcentral som fungerar väldigt bra, den har gjort mitt liv mycket enklare än när jag tidigare hade regionens vårdcentral.
1) Jag hade ont i en fot i sju år och fick hela tiden höra att jag skulle göra rehab. Slutligen så satt jag på vårdcentralen och sade att jag inte lämnar läkarens kontor förrän jag fått en röntgenremiss, till slut fick jag den. Det var långt ansikte på läkaren när det visade sig att jag hade slagit loss en benbit. Efter operation så blev det nästan helt bra.
2) Jag opererade hjärtat i Göteborg (min region) för förmaksflimmer och de valde en något billigare operation istället för den bästa, den hade ju ändå en 70% sannolikhet att lyckas. Konsekvensen blev att jag blev inlagd på sjukhus i en vecka (plus en vecka till senare för att prova ut medicin). Jag blev sjukare än innan. När jag ett år senare fick rätt operation så gick jag ut från operationen och kände att jag var frisk, jag gick till och med ut på stan och åt middag med min fru, jag gjorde nämligen den operationen upphandlad av en privat klinik i Stockholm. Jag fick denna tid upphandlad efter att ha ringt kösamordnaren varje vecka i nio månader, till slut så fick jag prio till experten i Stockholm (alla andra som regionen skickade dit var yngre än mig).
3) Efter första hjärtoperationen så hamnade jag som sagt på vårdavdelning och överläkaren gav mig mediciner som jag blev sjukare av. Efter fem dagar vägrade jag ta högre doser (som överläkaren ville att jag skulle göra) och efter en vecka skrev jag ut mig själv då läkarna vägrade att lyssna på mig. Hörde direkt av mig till min ordinarie läkare på medicinkliniken och då berättar han att alla de biverkningar jag fick berodde på att överläkaren använde sig av en föråldrad (billigare) variant av medicinen som hade alla de biverkningar jag drabbades av. Han skrev ut den modernare varianten som inte passerar blod-hjärnbarriären och jag mådde helt plötsligt mycket bättre. Man måste kunna läsa på själv så att man vet när de gör fel.
4) Dottern hade fruktansvärda smärtor vid menstruation (hon svimmade flera gånger och var helt utslagen varje månad - sjukskriven minst två dagar per månad), men sjukvården tog det inte på allvar utan skrev ut vanliga smärtstillande och standard P-piller. När jag följde med henne på vårdcentralen och satte hårt mot hårt så lyckades vi få en remiss till en expert. Hon fick av experten (dit fick jag inte följa med, de har specialregler pga familjehedersfrågor) utskrivet ett P-piller med en helt annan hormonbalans och plötsligt är alla smärtorna borta...
Jag är sjukt imponerad av de privata vårdalternativen jag har haft att göra med, inte alls särskilt imponerad av den offentliga sjukvården. Det är ett helt annat patientfokus i den privata sjukvården. Dessutom så är den sjukvården billigare för samhället iom att de faktiskt botar patienten. Men, det skall vara en balans där det offentliga rensar bort kverulanterna också, men de måste vara mer lyhörda om att skicka vidare till de som kan.
Jag har ändå turen att numera ha en privat vårdcentral som fungerar väldigt bra, den har gjort mitt liv mycket enklare än när jag tidigare hade regionens vårdcentral.
I somras så ville jag ha en tid till läkaren på min vårdcentral dels för exem som jag hade fått av jobbet och dels ett knä som jag hade vridit till och som hade varit rejält svullet i ett par månader, jag fick tid till läkare för mina exem och en annan tid till fysio en annan dag för mitt knä, efter undersökning av mitt knä så skickade fysio mej till läkaren nästa dag och läkaren skickade mej till akutröntgen som skickade ner mej till akuten och vidare in till ortopedakuten...
Så istället för att jag belastade vårdcentralen med ett läkarbesök så blev det två läkarbesök och ett till fysio, jag berättade dessutom vad som hade hänt när jag anmälde mej i receptionen för det andra läkarbesöket och slapp avgiften för det.
Så istället för att jag belastade vårdcentralen med ett läkarbesök så blev det två läkarbesök och ett till fysio, jag berättade dessutom vad som hade hänt när jag anmälde mej i receptionen för det andra läkarbesöket och slapp avgiften för det.
Frågan är väl varför magnetröntgen behövs? Gör det någon skillnad om du har ärrbildning på lungvävnaden eller inte? Finns det till exempel någon behandling som de kommer att sätta in eller inte sätta in beroende på vad magnetröntgen visar?Dracula skrev:
Det är svårt att svara på varför läkaren beställde ultraljud istället för röntgen utan mer information och beskrivning av ditt status då du undersöktes. Men ditt påstående ovan stämmer inte i det här fallet eftersom ultraljud av axeln är dyrare än röntgen. Angående MR av lungorna är det en extremt ovanlig undersökning som sällan tillför något. Menar du möjligtvis skiktröntgen CT/DT?
Redigerat:
I mitt fall har det beställts MR utifrån hörseltest och nyligen fått hörapparat. Min fundering var orsak och det var rutin med en viss typ av avvikelse och säkerställa att ingen "knuta" påverkade hörselnerven.
Fortfarande lika nöjd med vården, känner mig mera som "utnyttjande" och tar plats före andra.
Fortfarande lika nöjd med vården, känner mig mera som "utnyttjande" och tar plats före andra.
Jag har idag varit på ultraljudsundersökning av min hälsena som inte blev bra trots operation i april i år. På den undersökningen konstaterar de att det har vuxit in blodkärl i hälsenan och att det är därför den aldrig läker ihop. De kan dock inte behandla den med Sklerorisering (gifter som sprutas in) då inflammationen sitter mot hälbenet.
Operationen jag gjorde i våras ändrades på samma dag som den gjordes till att vika in hälbenet istället för att lossa på hälsenan. Hade de lossat på hälsenan så hade de skurit av blodkärlen och jag hade kanske idag varit symtomfri. Nu lutar allt mot att jag måste operera hälen igen så att de kan få bort blodkärlen.
Hade de gjort en ultraljudsundersökning redan från början (istället för enbart röntgen) så hade de kunnat sätta in rätt åtgärd och jag hade kunnat ha en hel häl idag.
I mitt fall så ville ortopeden hellre kapa min häl än att remittera till en hälsenespecialist på ett annat sjukhus. Jag blir bara så less på deras inkompetens.
Som om inte detta vore nog så har jag pga den operation de har gjort fått problem med smärtor under hälen då belastningen på hälkudden har ökat då hälen blivit spetsigare undertill (med uttunnat hälkudde som följd), så nu har jag en kronisk inflammation under hälen också.
Det är definitivt jag som får betala när vården inte är organiserad för att lösa problemet utan för att deras egna budgetar skall gå ihop. Jag har ju drabbats av detta tidigare med mitt hjärta också, och nu med hälen. Jag är så sjukt less på hur dåligt organiserad vården är. Det är alltid billigare om man gör rätt från början.
Operationen jag gjorde i våras ändrades på samma dag som den gjordes till att vika in hälbenet istället för att lossa på hälsenan. Hade de lossat på hälsenan så hade de skurit av blodkärlen och jag hade kanske idag varit symtomfri. Nu lutar allt mot att jag måste operera hälen igen så att de kan få bort blodkärlen.
Hade de gjort en ultraljudsundersökning redan från början (istället för enbart röntgen) så hade de kunnat sätta in rätt åtgärd och jag hade kunnat ha en hel häl idag.
I mitt fall så ville ortopeden hellre kapa min häl än att remittera till en hälsenespecialist på ett annat sjukhus. Jag blir bara så less på deras inkompetens.
Som om inte detta vore nog så har jag pga den operation de har gjort fått problem med smärtor under hälen då belastningen på hälkudden har ökat då hälen blivit spetsigare undertill (med uttunnat hälkudde som följd), så nu har jag en kronisk inflammation under hälen också.
Det är definitivt jag som får betala när vården inte är organiserad för att lösa problemet utan för att deras egna budgetar skall gå ihop. Jag har ju drabbats av detta tidigare med mitt hjärta också, och nu med hälen. Jag är så sjukt less på hur dåligt organiserad vården är. Det är alltid billigare om man gör rätt från början.
Upplever den akuta vården som fungerande, och den privata som nästan magisk.
Men har aldrig upplevt att dom snålar, snarare prioriterar akuta ärenden och inte har tid för annat än så.
Fick pacemaker för 5år sedan, pga att jag började svimma i lugna situationer oftast.
Tog nog ett halvår, med många besök på akuten, men inget direkt som hittades. Fick tillslut en ilr inopererad efter flertalet röntgen och portabel EKG.
ganska snabbt påvisade ilr hjärtstopp lite då och då. Tydligen tuppar man av när hjärtat inte slår. Längsta uppehållet under mätning var över 20 sekunder.
Blev snabbt fart och operation för att få pacemaker väldigt omgående.
Tyvärr monterades den lite tokigt, så fick montera om den för att få full rörlighet i armen. Även denna operationen var väldigt snabbt och enkelt hanterat utan större väntetider.
Efter det har jag som du gjort undersökningar av lungorna, pga bifynd-som hittades när blindtarmen inte längre ville vara med.
Blindtarmen var en smidig historia,
Närakuten -> röntgen -> akuten -> ny röntgen -> akut operation av sprucken blindtarm och tillhörande sköljning och dammsugning invärtes, mitt i covid
Bifyndet som hittades i lungorna blev dock en lång historia med med 3 röntgenundersökningar (flat) som samtliga misslyckades pga pacemakern var i vägen. Nästan lite komiskt.
Utöver det bronkoskopi och diverse lung-tester och blodprover.
Men inget direkt svar vad bifyndet kunde vara, samtidigt inget som påverka mig.
Efter att ha totalt på 2års tid varit på röntgen 12ggr (hjärtat, blindtarmen, lungorna) tyckte dom inte det var värt att röntga mig mer, tydligen inte kanon med för många undersökningar.
Kollade journalen ett halvår senare och såg att jag hade avvikande antitrypsinvärden så skickade ett meddelande till dom och frågade vad det innebar.
Hade tydligen hamnat mellan stolarna så nu blev det fart för ny provtagning och in i något register i Malmö. Ingen fara dock om man inte är rökare.
Utöver det hade jag tydligen latent tuberkulos också. Vad förändringen i lungorna är kommer jag aldrig få reda på, men uppenbarligen lider jag inte av det är bedömningen.
Gallblåsan var ungefär samma upplevelse, akuten -> inlagd -> ultraljud -> röntgen -> operation
Enda komplikationen var väl plaströret dom monterade i gallgången, var spårlöst försvunnet när det skulle plockas bort på återbesöket.
De privata operationerna som gjorts av olika slag har varit icke akuta saker, som vanliga vården helt enkelt aldrig skulle prioritera.
Hade en fistel och hörde av mig till försäkringsbolaget, besök dagen efter operation veckan efter.
Behöver totalt opereras 4ggr men det var en otroligt smidig process.
Har även haft diverse privata vårdärenden ärenden allt ifrån allergi, utslag och mindre operationer.
Generellt sätt är jag otroligt nöjd, och skulle aldrig göra mig av med försäkringen. Allt som är ”icke akut” hanteras på så otroligt kort tid, och alltid med ett fantastiskt bemötande.
Till och med nackspärr så får man hjälp med samma dag i princip.
Vårdcentral har jag dock gett upp att ens kontakta, då man mest är till besvär där. Försäkringen ersätter vårdcentralen fullständigt.
Allt ovanstående i Stockholm.
Men har aldrig upplevt att dom snålar, snarare prioriterar akuta ärenden och inte har tid för annat än så.
Fick pacemaker för 5år sedan, pga att jag började svimma i lugna situationer oftast.
Tog nog ett halvår, med många besök på akuten, men inget direkt som hittades. Fick tillslut en ilr inopererad efter flertalet röntgen och portabel EKG.
ganska snabbt påvisade ilr hjärtstopp lite då och då. Tydligen tuppar man av när hjärtat inte slår. Längsta uppehållet under mätning var över 20 sekunder.
Blev snabbt fart och operation för att få pacemaker väldigt omgående.
Tyvärr monterades den lite tokigt, så fick montera om den för att få full rörlighet i armen. Även denna operationen var väldigt snabbt och enkelt hanterat utan större väntetider.
Efter det har jag som du gjort undersökningar av lungorna, pga bifynd-som hittades när blindtarmen inte längre ville vara med.
Blindtarmen var en smidig historia,
Närakuten -> röntgen -> akuten -> ny röntgen -> akut operation av sprucken blindtarm och tillhörande sköljning och dammsugning invärtes, mitt i covid
Bifyndet som hittades i lungorna blev dock en lång historia med med 3 röntgenundersökningar (flat) som samtliga misslyckades pga pacemakern var i vägen. Nästan lite komiskt.
Utöver det bronkoskopi och diverse lung-tester och blodprover.
Men inget direkt svar vad bifyndet kunde vara, samtidigt inget som påverka mig.
Efter att ha totalt på 2års tid varit på röntgen 12ggr (hjärtat, blindtarmen, lungorna) tyckte dom inte det var värt att röntga mig mer, tydligen inte kanon med för många undersökningar.
Kollade journalen ett halvår senare och såg att jag hade avvikande antitrypsinvärden så skickade ett meddelande till dom och frågade vad det innebar.
Hade tydligen hamnat mellan stolarna så nu blev det fart för ny provtagning och in i något register i Malmö. Ingen fara dock om man inte är rökare.
Utöver det hade jag tydligen latent tuberkulos också. Vad förändringen i lungorna är kommer jag aldrig få reda på, men uppenbarligen lider jag inte av det är bedömningen.
Gallblåsan var ungefär samma upplevelse, akuten -> inlagd -> ultraljud -> röntgen -> operation
Enda komplikationen var väl plaströret dom monterade i gallgången, var spårlöst försvunnet när det skulle plockas bort på återbesöket.
De privata operationerna som gjorts av olika slag har varit icke akuta saker, som vanliga vården helt enkelt aldrig skulle prioritera.
Hade en fistel och hörde av mig till försäkringsbolaget, besök dagen efter operation veckan efter.
Behöver totalt opereras 4ggr men det var en otroligt smidig process.
Har även haft diverse privata vårdärenden ärenden allt ifrån allergi, utslag och mindre operationer.
Generellt sätt är jag otroligt nöjd, och skulle aldrig göra mig av med försäkringen. Allt som är ”icke akut” hanteras på så otroligt kort tid, och alltid med ett fantastiskt bemötande.
Till och med nackspärr så får man hjälp med samma dag i princip.
Vårdcentral har jag dock gett upp att ens kontakta, då man mest är till besvär där. Försäkringen ersätter vårdcentralen fullständigt.
Allt ovanstående i Stockholm.
Hobbyelektriker
· Värmland, Molkom
· 26 893 inlägg
Visst är det så att VC är first line support. Min erfarenhet är att man får möjligen hjälp för stunden, för något, inte nödvändigtvis det man sökte för... Och det går inte att komma med flera saker samtidigt. De väljer det allvarligaste.
Det är tydligen meningen att man ska återkomma och klaga för att komma vidare till rätt instans. Så denna tråd påminner mig om att skriva till VC igen, men en sak i taget.
Det är tydligen meningen att man ska återkomma och klaga för att komma vidare till rätt instans. Så denna tråd påminner mig om att skriva till VC igen, men en sak i taget.