Hen hade flera olika frågeställningar. Rättviseaspekten, juridiska aspekten osv.C cpalm skrev:
Ju mer jag läser frågeställningen så framstår det mera som en affärsplan där 2 kompanjoner ska köpa en bostad, renovera, för att sedan sälja och göra en på förhand potentiell spekulerad vinst. Inte ett scenario där 2 personer ska bli sambos och dela lika på boendet och dess kostnader för en överskådlig framtid.
Men visst cpalm, ska man bara se det som en business deal så kan man krångla till det med procentsatser hit och dit, betala en viss % när man handlar brädor på byggmarknaden osv. Nästa steg kan ju vara att väga maten man äter så man betalar procentuellt korrekt det man verkligen äter. Mäta duschförbrukningen, toapappret, här finns potential till rättvisa 😉
Affärsuppgörelse eller inte så är det inget konstigt med att äga t.ex. 1/4 av en fastighet.M Markarbetaren skrev:
Det är uppenbart att du inte ser framför dig vilka situationer det kan vara rätt upplägg. Det kan t.ex. handla om en lantbruksfastighet där ena parten inte är beredd att investera hälften, vare sig det är genom ett skuldebrev eller inte, men ändå inte vill känna att man bor inneboende hos någon.
Jag begriper som sagt inte heller vad som är så oerhört komplicerat med att dela något på annat sätt än i hälften, men det är klart, vi har alla olika nivå av matematiska färdigheter.
Det här känns tyvärr rätt öken från början. ”Vi ska flytta ihop i ett minfält. Hur tycker ni att vi ska lägga ut minorna för att få bäst resultat när nån av oss oundvikligen kliver på en av minorna och spränger förhållandet?”
Det har ju tyvärr blivit något av en norm numera att man flyttar ihop, eller till och med gifter sig ”på skoj”, till skillnad från när man gick in förhållanden med inställningen att ”antingen lever vi ihop, eller så dör vi ihop”.
Inte konstigt att fler och fler förhållanden och äktenskap går åt helvete. 🙁
Det har ju tyvärr blivit något av en norm numera att man flyttar ihop, eller till och med gifter sig ”på skoj”, till skillnad från när man gick in förhållanden med inställningen att ”antingen lever vi ihop, eller så dör vi ihop”.
Inte konstigt att fler och fler förhållanden och äktenskap går åt helvete. 🙁
Menar inte att man måste lägga in lika på utgifter, ser nu att det blir orättvist och att det mest lämpliga är att renoveringskostnader och amortering etc ska bör delas över den delen man äger.C cpalm skrev:
Hur hade ni själva gjort då om ni ska köpa en bostad där den ena parten måste stå för ca 5/6 av kontantinsatsen?
Det känns ju inte heller helt rätt att låna ut pengar räntefritt med dagens inflation, Samtidigt vill jag inte låna ut pengar till min sambo med ränta. Det hela känns samtidigt som som det annars känns orättvist att man måste gå in med en så mycket större insats, men ett bostadsköp skulle annars inte vara möjligt.
Hade ni lånat ut pengar så man äger 50/50 eller ägt en större andel tex 70-30 och lånat ut lite pengar räntefritt och amorteringsfritt, eller låtit sambon lånat pengar själv på egen hand så man kan äga 50/50?
Det beror på hur nytt förhållandet är/gemensamma barn etc.D Datagubben skrev:
Själv upplever jag livet som för kort för att sätta pengar först i ett sådant läge så jag betalade 80% av insatsen själv utan att ens fundera på annat. Nu sedan några år är vi också gifta och det spelar inte längre någon roll.
Detta ska inte ses som en pik åt något håll och jag har full förståelse att alla tänker olika, utan jag delar bara hur jag själv gjorde.
Jag tror ni måste ställa er frågan om pengarna är viktiga? Eller är erat liv tillsammans mer viktigt än vem som hade vilken krona?D Datagubben skrev:
Jag hade ynnesten att få min hyresrätt i Stockholm ombildad till bostadsrätt, och fick då ut en rätt saftig summa pengar. Jag flyttade in där själv, bodde där själv, blev sedan sambo där. Sedan köpte vi hus och jag la in pengarna, i stort sett hela kontantinsatsen. Jag tjänar mer än dubbelt mot min partner, och går oftast in med mer pengar vid renoveringar. Löpande delar vi rätt lika på. Skulle vi separera delar vi 50/50, vi har inget skrivet. Jag drog lite i det och gick till jurist för att få lite vägledning, men kände att det här kommer inte bli bra, jag kommer inte trivas med att sitta på en större andel. Dessutom råkade jag ha ett visst mått tur, men pengarna har ju hela tiden varit teoretiska, inget jag någonsin haft i handen. Några hundra tusen till och från som gått in i lgh och hus, men de får jag ju ändå tillbaka med råge när vi säljer oavsett anledning. Men det förutsätter ju också att man planerar att ha boendet en tid.
Allt måste inte vara millimeter-rättvisa, ett bra liv känns bättre och händer något skulle jag vilja att partnern också kan få ett drägligt nytt boende där barnen också kan trivas.
Det är individuellt vad man känner, men kom ihåg att partnern kommer förmodligen aldrig "komma ikapp", så man lägger ju upp det för att fortsätta ha ojämnt och orättvist. Vad vill ni ha tillsammans?
Ja det var bättre på den gamla goda tiden när man hellre levde i ett olyckligt äktenskap än att leva med skammen att vara skild (och ev. utfattig p.g.a. att man dragit det korta strået vid skilsmässan). Eller så kanske alla äktenskap var lyckliga på den tiden p.g.a. att man inte skrev äktenskapsförord, vad vet jag.Kilrain skrev:
Men om en äger en större andel och betalar motsvarande störra andel av husrelaterade utgifter så borde den som äger den minsta andelen betala hyra på andelsskillnaden som ju annars utgör ett gratis boende. Så då ska man komma överens om rimlig hyra och kanske köra en årlig hyresförhandling.😀C cpalm skrev:
Det låter allt lite komplicerat i mina öron att hålla på med det i ett förhållande.
Skogsägare
· Stockholm och Smålands inland
· 17 252 inlägg
Jodå, så fort det fanns en ärvd gård eller liknande skrevs det äktenskapsförord även för 100 år sedan. Även om skilsmässor var ovanligare fanns det en vilja att skydda större ekonomiska värden.B Bigfoot skrev:
Jag tycker för övrigt att skuldebrev utan ränta är rätt sympatiska i sammanhanget. Ju längre man är tillsammans, desto mer jämnas skillnaderna i ägande då ut. Å andra sidan blir utjämningen större ju högre inflationen är, vilket kanske inte är ens vilja. Men att istället försöka sätta upp en formel som både hanterar inflationen och avskrivning av skulden är – oromantiskt.
Dumheter. Handlar det om miljonbelopp och kanske om ens försörjning är det bara ren självbevarelsedrift.B Bigfoot skrev:
Men inser att det är svårt att begripa för den som inte själv är i den situationen.
Min rent personliga åsikt är att man lånar ut till sambon så att ägandet blir 50/50, räntefritt. ALternativet är ju att fortfarande sätta in pengarna ifråga i boendet, men vara majoritetsägare.D Datagubben skrev:
OK, man tappar avkastning på den delen av kapitalet, men något får man väl ändå satsa på förhållandet.
Tja, när man vet att man kommer att avtjäna livstid blir man ju enormt motiverad att göra det bästa av situationen, d.v.s. inte göra sin cellkamrat (make/maka) olycklig, eftersom man då drabbas själv. Att leva med en olycklig person innebär att man själv blir olycklig. Misär smittar.B Bigfoot skrev:
Sen är ju ett förhållande aldrig en dans på rosor hela tiden, men så länge man ser till att kunna skratta ihop löser sig det mesta.
