Sagan om takkupan
- Status
Takkupan på bilden här nedan har givit mig mer huvudvärk än någon annan del av huset – men nu är det slut. Det tog ett tag, bara.
ÅR ETT
Besiktningsmannen påpekade att kupan saknade fot- och vattplåtar och att takfotsbrädan var rutten. Tittade man noga var nedersta råsponten på ena sidan också rutten. Behövde alltså åtgärdas men jag var övertygad om att jag skulle kunna göra det själv till en ringa kostnad.
Treveckor efter inflyttning, under häftiga juliregn, blev läget akut. Det läckte in – tapeten längst ned på hörnet mellan snedtaket och kupans sidovägg var uppblött. Jag lyckades få tag på en takfirma, två killar som klättrade omkring som bergsgetter. De sa att huvudproblemet var ränndalen ovanför kupan, som hade för litet uppvik på kanten mot kupan,. Det gjorde att vattnet kom bredvid när det forsade mycket.
Själva hade de inte tid att ta på sig något jobb på ett halvår minst och förresten, sa de, var det bättre att jag anlitade en plåtis som fixade ränndalen, så kunde man ta resten sen.
De tog inget betalt för titten och innan de åkte la de en lättviktspresenning som jag råkade ha liggande över ränndalen och kupans sida.
Började jaga plåtis, fick tag på EN som över huvud taget hade tid att komma och titta. Vi klättrade omkring där uppe och han sa att det där med uppviket var ju dumt men huvudproblemet var att ränndalen slutade tvärt jäms med kupans takfot, så att vattnet forsade rätt in UNDER takpannorna bredvid kupan i stället för att släppas ut ÖVER dem.
Det skulle bli dyrt, trodde han. Ränndalens form gjorde att man inte kunde använda prefab-ränndal utan den måste specialknackas och sen ett par dagars jobb för två man…förtitusen kanske, han skulle räkna på det och återkomma med offert.
Innan han åkte pekade han ut andra småfel i plåtarbetena (spikat med skruv utan tätning mitt i ränndalar, fönsterbleck som sköt ut för litet m m) och sa att anledningen till att jag inte fick tag på någon var att plåtisarna hade så gott om underentreprenader till större byggen, som ju var mycket bättre än småhugg för privatpersoner.
Det gick några veckor. Ingen offert. Ringde upp plåtisen. Jo, han hade haft litet mycket men offerten skulle komma snart. Det gjorde den inte så jag sket i honom.
ÅR TVÅ
Vill ingen annan fixa kupan får jag väl göra det själv, tänkte jag. Jag tänkte igenom alla moment som skulle göras, funderade på material som behövde köpas, gjorde upp en plan.
Semestern kom. Jag klättrade upp. Attans vad högt det kändes och det där branta taket bredvid kupan…läskigt! Jag plockade bort pannor och kollade närmare på ränndalen. Den där krångliga formen som plåtisen pratade om - kupan har sadeltak men huvudtaket är brutet och kupan har nocken ovanför "brottet" och takfoten nedanför. Många knepiga vinklar där.
Jag kom fram till att jag ändå behövde plåtis för att tillverka själva ränndalen även om jag kunde göra resten själv. Men nu var det mitt i semestern: Ingen plåtis. Förresten skulle jag behöva en ställning också, sa höjdskräcken.
Till hösten gjorde jag nya försök att få tag på någon som ville komma och göra en offert. Inget intresse noterades.
ÅR TRE
Nu började jag lägga in högväxeln i köksprojektet. Presenningen fick ligga.
Fram på sensommaren kom grannen, som har en liten byggfirma, fram till mig och undrade hur det var med kupan. Han hade ju sett presenningen. "Det tror jag att alla häromkring har gjort", tillade han med ett godmodigt flin.
Jag förklarade problematiken och han sade att det där skulle ju hans firma ha kunnat greja men de hade alldeles fullt med jobb redan.
ÅR FYRA (i år)
Köket blev klart till våren. Efter ett par månader började jag riva det gamla köket. Kupan fanns ändå där i bakhuvudet. Jag hade fått idén att jag skulle kunna bygga på de befintliga ränndalarna, så pass att det dög fram till nästa takomläggning. Någonting måste i alla fall göras snart – våra betongtakpannor med yttextur som grovt sandpapper höll på att göra trasor av presenningen.
En dag framåt sensommaren kom grannen fram till mig igen. "Nu har jag inget jobb där jag behöver ställningen förrän i oktober, så du kan få låna den om du vill fixa den där kupan", sa han. "Så slipper jag se den där presenningen."
Jag kunde inte gärna nobba erbjudandet. En fredag mot slutet av augusti tog jag ledig eftermiddag och grannen hjälpte mig att montera byggnadsställningen. Jag hade nämligen aldrig ens rört vid en sån. Vi satte spiror nere på trädäcket och jag klättrade upp på garagetaket, där jag stod och monterade efter grannens instruktioner allt eftersom han skickade upp delar till mig. Ett till par spiror uppe på garagetaket, balkar, tvär- och krysstag, en plattform framför kupan just över takfoten nedom den, en till plattform ett par decimeter lägre än kupans nock.
Men ställningen var inte direkt intill kupan eftersom huvudtaket sköt ut. Och jag måste komma åt kupans takfot, vars inre ände var nästan två meter från ställningen…grannen trodde att jag kunde spånga över med ett par bräder från den övre plattformen till huvudtaket men hur säkert skulle det ligga och skulle jag våga jobba från sånt rangel?
Man kunde kanske göra som takläggarna hade gjort. Knacka upp en panna här och var under pannan ovanför, så att man fick fotsteg på det branta taket bredvid kupan. På prov sköt jag upp en panna så att jag fick ett steg ungefär en halvmeter över den nedre plattformen. Stod där och kände ställningen svaja av vinden och mina rörelser. Satte upp en fot på den blottade bärläkten. Flyttade över vikten och hävde mig upp, stod och balanserade med överkroppen tryckt mot det branta taket, tittade åt sidan och ner mot marken och tänkte…"NAÄE! ALDRI'!"
Men samma kväll for jag snällt och köpte material: Papp och läkt, lite råspont, virke till vindskivor, pappspik, asfaltsklister, fot- och vattplåtar…och en redig PVC-presenning från Biltema.
Det tog sex helger.
Somt gick programenligt och inte på särskilt mycket mer tid än jag hade estimerat. Dit hörde att riva bort pannor, läkt och papp från kupan, lägga ny papp och läkta, fixa nya vindskivor i stället för de gamla genomruttna och en hel del annat.
Annat tillkom. Nog hade jag räknat med överraskningar men inte tillräckligt mycket.
Det fanns alltså synliga rötskador kring takfoten på ena sidan av kupan, den som syns på bilden – ruttet i takfotsbräda, nedersta råsponten och brädorna på takfotens undersida. Att jag fick såga bort delar av kupans taksparrar och skarva i med friskt virke hade jag också i stort sett räknat med. Men medan jag rev i det såg jag att allra längst upp under kupans takfot, där hade förre ägaren inte lagt papp på huvudtaket. Där hade fukten letat sig in och runnit ner under pappen…jag hade funnit källan till läckaget som syntes på insidan.
Jag fick ersätta rötskadad råspont på cirka en meters bredd längs hela kupans sidovägg och även stora delar av själva sidoväggen. Naturligtvis ny papp och läkt där också.
På kupans andra sida fanns knappt några skador alls. Den branta delen av tillbyggnadens tak är här bara en smal kil mellan kupan och taket på originaldelen av huset – därför kommer inte vindarna åt så mycket och vattnet har runnit rakt nedåt på undertaket. Här behövde jag bara plocka bort pannorna och byta ut läkten, vilket gjordes på en rasande timme sent en lördagseftermiddag, när hustrun hade sagt till att det snart var middag.
Ränndalarna var det mycket pill med, tog en hel helg bara det. Jag hade lossat dem på sidan mot kupan för att kunna lägga om pappen. Nu plattade jag ut uppviken, knäckte till nya uppvik som gick mot kupans bärläkt i stället för under dem och skarvade på med plåtremsor med nittio graders tillbakavik ut över ränndalen, så där som man ska göra för att inte vatten ska kunna spruta upp över kanten.
Ränndalarnas ändar skarvade jag på med krökar som jag hade vikt till av gamla överblivna fönsterbleck från renoveringen -81. Alla såna skarvningar och påbyggnader gjorde jag med plåten omlott, PL400 emellan och popnitar igenom. Sedan tätade jag skarvarna extra med asfaltslim efter montering. Inte snyggt och inte yrkesmannamässigt men rätt robust. Jag får gå upp och inspektera en gång om året tills det blir läge att ersätta med riktiga grejor, gjorda av en plåtslagare.
En sista prövning var att kapa till takpannor så att de passade ränndalens nya form. Dessutom hade jag passat på att göra kupans takutsprång 20 cm mindre av estetiska skäl (man kan se det om man jämför efter-bilden här med den andra takkupan, som skymtar på den näst sista bilden i mitt förra inlägg här).
Prövning? Jo, skratta inte nu, men jag har aldrig ägt eller ens använt en vinkelslip. Däremot har jag tagit del av olycksstatistiken och läst i forumtrådar om skivsprängning, kickback och annat kul. Så när jag hade inhandlat vinkelslip (det blev min första Makita, vinkelslipar är ju inte så dyra) och diamantkapskiva hann jag bli litet nervös innan jag skred till verket. Dumt – det var ju verkligen som att skära i smör, som flera har skrivit på forumet. Å andra sidan skadar det ju inte att ha respekt för grejorna.
Jag rev ställningen den sista söndagen i september. Det var en mycket regnig och blåsig dag – jag hann få två halvregntäta jackor genomvåta och jag upptäckte ryggmuskler som jag inte visste att jag hade när jag skulle baxa ned de tunga spirorna själv.
Lite målningsjobb som regnet hade tvingat mig att uppskjuta klarade jag av nästa helg, klättrande som en bergsget mellan uppknackade pannor utan ställning nedanför mig. För en sak jag lärde mig av det här projektet är att det där med höjdskräck inte alls är lika farligt när man har ett jobb att koncentrera sig på. Det gäller bara att inte för ett ögonblick glömma bort var man är.
En annan sak jag lärde mig är att när man håller på med tak måste man tänka i flera dimensioner. Man kan inte räkna med hjälp av gamle Newton: När det regnar och blåser samtidigt kan vatten ta alla möjliga vägar på ett tak, inklusive uppåt.
ÅR ETT
Besiktningsmannen påpekade att kupan saknade fot- och vattplåtar och att takfotsbrädan var rutten. Tittade man noga var nedersta råsponten på ena sidan också rutten. Behövde alltså åtgärdas men jag var övertygad om att jag skulle kunna göra det själv till en ringa kostnad.
Treveckor efter inflyttning, under häftiga juliregn, blev läget akut. Det läckte in – tapeten längst ned på hörnet mellan snedtaket och kupans sidovägg var uppblött. Jag lyckades få tag på en takfirma, två killar som klättrade omkring som bergsgetter. De sa att huvudproblemet var ränndalen ovanför kupan, som hade för litet uppvik på kanten mot kupan,. Det gjorde att vattnet kom bredvid när det forsade mycket.
Själva hade de inte tid att ta på sig något jobb på ett halvår minst och förresten, sa de, var det bättre att jag anlitade en plåtis som fixade ränndalen, så kunde man ta resten sen.
De tog inget betalt för titten och innan de åkte la de en lättviktspresenning som jag råkade ha liggande över ränndalen och kupans sida.
Började jaga plåtis, fick tag på EN som över huvud taget hade tid att komma och titta. Vi klättrade omkring där uppe och han sa att det där med uppviket var ju dumt men huvudproblemet var att ränndalen slutade tvärt jäms med kupans takfot, så att vattnet forsade rätt in UNDER takpannorna bredvid kupan i stället för att släppas ut ÖVER dem.
Det skulle bli dyrt, trodde han. Ränndalens form gjorde att man inte kunde använda prefab-ränndal utan den måste specialknackas och sen ett par dagars jobb för två man…förtitusen kanske, han skulle räkna på det och återkomma med offert.
Innan han åkte pekade han ut andra småfel i plåtarbetena (spikat med skruv utan tätning mitt i ränndalar, fönsterbleck som sköt ut för litet m m) och sa att anledningen till att jag inte fick tag på någon var att plåtisarna hade så gott om underentreprenader till större byggen, som ju var mycket bättre än småhugg för privatpersoner.
Det gick några veckor. Ingen offert. Ringde upp plåtisen. Jo, han hade haft litet mycket men offerten skulle komma snart. Det gjorde den inte så jag sket i honom.
ÅR TVÅ
Vill ingen annan fixa kupan får jag väl göra det själv, tänkte jag. Jag tänkte igenom alla moment som skulle göras, funderade på material som behövde köpas, gjorde upp en plan.
Semestern kom. Jag klättrade upp. Attans vad högt det kändes och det där branta taket bredvid kupan…läskigt! Jag plockade bort pannor och kollade närmare på ränndalen. Den där krångliga formen som plåtisen pratade om - kupan har sadeltak men huvudtaket är brutet och kupan har nocken ovanför "brottet" och takfoten nedanför. Många knepiga vinklar där.
Jag kom fram till att jag ändå behövde plåtis för att tillverka själva ränndalen även om jag kunde göra resten själv. Men nu var det mitt i semestern: Ingen plåtis. Förresten skulle jag behöva en ställning också, sa höjdskräcken.
Till hösten gjorde jag nya försök att få tag på någon som ville komma och göra en offert. Inget intresse noterades.
ÅR TRE
Nu började jag lägga in högväxeln i köksprojektet. Presenningen fick ligga.
Fram på sensommaren kom grannen, som har en liten byggfirma, fram till mig och undrade hur det var med kupan. Han hade ju sett presenningen. "Det tror jag att alla häromkring har gjort", tillade han med ett godmodigt flin.
Jag förklarade problematiken och han sade att det där skulle ju hans firma ha kunnat greja men de hade alldeles fullt med jobb redan.
ÅR FYRA (i år)
Köket blev klart till våren. Efter ett par månader började jag riva det gamla köket. Kupan fanns ändå där i bakhuvudet. Jag hade fått idén att jag skulle kunna bygga på de befintliga ränndalarna, så pass att det dög fram till nästa takomläggning. Någonting måste i alla fall göras snart – våra betongtakpannor med yttextur som grovt sandpapper höll på att göra trasor av presenningen.
En dag framåt sensommaren kom grannen fram till mig igen. "Nu har jag inget jobb där jag behöver ställningen förrän i oktober, så du kan få låna den om du vill fixa den där kupan", sa han. "Så slipper jag se den där presenningen."
Jag kunde inte gärna nobba erbjudandet. En fredag mot slutet av augusti tog jag ledig eftermiddag och grannen hjälpte mig att montera byggnadsställningen. Jag hade nämligen aldrig ens rört vid en sån. Vi satte spiror nere på trädäcket och jag klättrade upp på garagetaket, där jag stod och monterade efter grannens instruktioner allt eftersom han skickade upp delar till mig. Ett till par spiror uppe på garagetaket, balkar, tvär- och krysstag, en plattform framför kupan just över takfoten nedom den, en till plattform ett par decimeter lägre än kupans nock.
Men ställningen var inte direkt intill kupan eftersom huvudtaket sköt ut. Och jag måste komma åt kupans takfot, vars inre ände var nästan två meter från ställningen…grannen trodde att jag kunde spånga över med ett par bräder från den övre plattformen till huvudtaket men hur säkert skulle det ligga och skulle jag våga jobba från sånt rangel?
Man kunde kanske göra som takläggarna hade gjort. Knacka upp en panna här och var under pannan ovanför, så att man fick fotsteg på det branta taket bredvid kupan. På prov sköt jag upp en panna så att jag fick ett steg ungefär en halvmeter över den nedre plattformen. Stod där och kände ställningen svaja av vinden och mina rörelser. Satte upp en fot på den blottade bärläkten. Flyttade över vikten och hävde mig upp, stod och balanserade med överkroppen tryckt mot det branta taket, tittade åt sidan och ner mot marken och tänkte…"NAÄE! ALDRI'!"
Men samma kväll for jag snällt och köpte material: Papp och läkt, lite råspont, virke till vindskivor, pappspik, asfaltsklister, fot- och vattplåtar…och en redig PVC-presenning från Biltema.
Det tog sex helger.
Somt gick programenligt och inte på särskilt mycket mer tid än jag hade estimerat. Dit hörde att riva bort pannor, läkt och papp från kupan, lägga ny papp och läkta, fixa nya vindskivor i stället för de gamla genomruttna och en hel del annat.
Annat tillkom. Nog hade jag räknat med överraskningar men inte tillräckligt mycket.
Det fanns alltså synliga rötskador kring takfoten på ena sidan av kupan, den som syns på bilden – ruttet i takfotsbräda, nedersta råsponten och brädorna på takfotens undersida. Att jag fick såga bort delar av kupans taksparrar och skarva i med friskt virke hade jag också i stort sett räknat med. Men medan jag rev i det såg jag att allra längst upp under kupans takfot, där hade förre ägaren inte lagt papp på huvudtaket. Där hade fukten letat sig in och runnit ner under pappen…jag hade funnit källan till läckaget som syntes på insidan.
Jag fick ersätta rötskadad råspont på cirka en meters bredd längs hela kupans sidovägg och även stora delar av själva sidoväggen. Naturligtvis ny papp och läkt där också.
På kupans andra sida fanns knappt några skador alls. Den branta delen av tillbyggnadens tak är här bara en smal kil mellan kupan och taket på originaldelen av huset – därför kommer inte vindarna åt så mycket och vattnet har runnit rakt nedåt på undertaket. Här behövde jag bara plocka bort pannorna och byta ut läkten, vilket gjordes på en rasande timme sent en lördagseftermiddag, när hustrun hade sagt till att det snart var middag.
Ränndalarna var det mycket pill med, tog en hel helg bara det. Jag hade lossat dem på sidan mot kupan för att kunna lägga om pappen. Nu plattade jag ut uppviken, knäckte till nya uppvik som gick mot kupans bärläkt i stället för under dem och skarvade på med plåtremsor med nittio graders tillbakavik ut över ränndalen, så där som man ska göra för att inte vatten ska kunna spruta upp över kanten.
Ränndalarnas ändar skarvade jag på med krökar som jag hade vikt till av gamla överblivna fönsterbleck från renoveringen -81. Alla såna skarvningar och påbyggnader gjorde jag med plåten omlott, PL400 emellan och popnitar igenom. Sedan tätade jag skarvarna extra med asfaltslim efter montering. Inte snyggt och inte yrkesmannamässigt men rätt robust. Jag får gå upp och inspektera en gång om året tills det blir läge att ersätta med riktiga grejor, gjorda av en plåtslagare.
En sista prövning var att kapa till takpannor så att de passade ränndalens nya form. Dessutom hade jag passat på att göra kupans takutsprång 20 cm mindre av estetiska skäl (man kan se det om man jämför efter-bilden här med den andra takkupan, som skymtar på den näst sista bilden i mitt förra inlägg här).
Prövning? Jo, skratta inte nu, men jag har aldrig ägt eller ens använt en vinkelslip. Däremot har jag tagit del av olycksstatistiken och läst i forumtrådar om skivsprängning, kickback och annat kul. Så när jag hade inhandlat vinkelslip (det blev min första Makita, vinkelslipar är ju inte så dyra) och diamantkapskiva hann jag bli litet nervös innan jag skred till verket. Dumt – det var ju verkligen som att skära i smör, som flera har skrivit på forumet. Å andra sidan skadar det ju inte att ha respekt för grejorna.
Jag rev ställningen den sista söndagen i september. Det var en mycket regnig och blåsig dag – jag hann få två halvregntäta jackor genomvåta och jag upptäckte ryggmuskler som jag inte visste att jag hade när jag skulle baxa ned de tunga spirorna själv.
Lite målningsjobb som regnet hade tvingat mig att uppskjuta klarade jag av nästa helg, klättrande som en bergsget mellan uppknackade pannor utan ställning nedanför mig. För en sak jag lärde mig av det här projektet är att det där med höjdskräck inte alls är lika farligt när man har ett jobb att koncentrera sig på. Det gäller bara att inte för ett ögonblick glömma bort var man är.
En annan sak jag lärde mig är att när man håller på med tak måste man tänka i flera dimensioner. Man kan inte räkna med hjälp av gamle Newton: När det regnar och blåser samtidigt kan vatten ta alla möjliga vägar på ett tak, inklusive uppåt.
