De svenska bankerna är dock inte alls utan skuld till den uppkomna situationen. Som vi sett var bankernas bolånemarginaler under slutet av högkonjunkturen väldigt låga, antagligen för låga. De antaganden som måste göras om likviditetsrisken och framtida kreditförlustnivå för att motivera så låga räntemarginaler som vi sett är orealistiska. Privatpersoner har ibland kunnat ta stora lån till en ränta som legat så lågt som 10-20 punkter över STIBOR 3M. Ingen har tvingat bankerna att ge dessa lån. Med mycket låga räntemarginaler även för lån upp till 95% av husvärdet lockade man kunder som inte alls var av den låga risk som räntepåslaget motiverade. Ibland användes stora annonskampanjer, och jag tänker då framförallt på SBAB, i vilka man annonserade om låga räntor ändå upp till 95% belåning, påhejade av staten som gladdes över prispressen och de fallande marginalerna.
När det sedan visar sig att räntan varit orealistiskt låg är bankerna inte så sugna på att bli sittande med dessa låga marginaler, utan gör vad man kan för att få upp den. Detta är problematiskt av flera anledningar. Dels ökar man risken för kreditförluster genom att man försämrar kredit-tillgången just när folk förlorar sina arbeten. Vi kan inte ha ett banksystem som fungerar på ett sätt att det förstärker konjunktursvängningarna. Det ligger varken i bolånekundernas, bankernas ägares eller i samhällets intresse. I idealfallet skulle bankens pålagda riskpremie för bolån vara ungefär densamma oavsett konjunktur. Ett bolåns livslängd är såpass lång att man måste ta med lågkonjunkturer i riskberäkningarna, men så tycks inte ha skett i tillräcklig utsträckning. Det är därför inte förvånande att marginalerna efter många års fall åter börjar stiga. Marginalerna föll under högkonjunkturens jakt på marknadandelar under en långsiktigt rimlig nivå och detta är bankerna givetvis direkt ansvariga för. Som ett resultat av detta höjs nu marginalerna över en rimlig nivå, vilket höjer risken för stora kreditförluster framöver.
