Takfot eller inte?

I Byggahus forum hade vi en livlig diskussion angående Varför hatar dagens arkitekter utskjutande takfot? Vi bestämde oss för att prata om saken med två arkitekter. 

Takfoten kan utformas på många olika sätt. Den kan också minimeras till nästan obefintlighet, och nog väcker den känslor. Men är det inte så vi blandar ihop två olika frågeställningar här: det tekniska och det estetiska?

Thomas Hellquist

Vi talade med Thomas Hellquist, gästprofessor i arkitektur och gestaltning vid Blekinge Tekniska Högskola samt Mattias Andréasson som i arkitektkontoret BAARK ofta arbetar med restaureringar och renoveringar av äldre hus.

– Takfoten är först och främst en formfråga, förklarar Thomas Hellqvist. Takfoten hänger ihop med arkitekturen, och i alla de traditionella byggnadsstilarna finner man en mer eller mindre artikulerad takfot. I den klassicistiska arkitekturen artikuleras alltid fogarna: fönsteromfattningar, mötet mellan fasad och mark, mellan tak och fasad.

– Den modernistiska arkitekturen försöker däremot minimera fogen och göra den så osynlig som möjligt. En långt driven modernism vill inte ha några socklar, inga fönsteromfattningar, helst inga dörrfoder och så vidare. De tidiga funkisvillorna dröjer fortfarande kvar i den klassicistiska traditionen, men med Bauhaus vill man se till husets helhet och rita enkla abstrakta volymer.

Ingen utskjutande takfot på arkitekt Camilla Schlyters hus med avancerad snickarglädje. Foto: Tage Lykk

Thomas Hellquist menar att takfoten inte rent tekniskt klarar att skydda fasaden.

– Jag tror att man har tillskrivit takfoten den egenskapen genom ett omedvetet användande av den funktionalistiska devisen Form Follows Function: om det nu finns den takfot så måste den väl också ha en teknisk funktion?

– Men takfoten har en annan viktig estetisk egenskap. Även om den är rätt liten, eller om det bara är taket som sticker ut, så antyder och definierar det ju ett rum på utsidan av en byggnad. Takfötter som sticker ut på båda sidor om en gata förstärker och ger en rumslig upplevelse av gaturummet. Det modernistiska takfotslösa huset blir mer av ett objekt som står i en fri rymd, det skapar inte en rumslig exteriör på samma sätt.

Mattias Andréasson möter frågan om takfot eller inte i sitt dagliga arbete med att restaurera gamla slott och kulturbyggnader, men också i nya byggnadsprojekt. Han ser takfoten lite som en keps, skärmen är bra att ha om man inte vill ha vatten i ansiktet när det regnar.

– Det är ingen nackdel med att ha en takfot. Under sjuttio- och åttiotalet var det något av ett mode att bygga stora takfotslådor, även om man också ville ha en bättre luftning av taket. I byggnadshistorien ser vi nästan alltid någon form av gesims, i trä, tegel eller puts för att klara takavvattningen.

Trots rejäl takfot skyddar den bara fasaden mot solsken en liten bit högst upp.

Själv har jag sett många exempel på annorlunda takfotskonstruktioner. Moderna vasstak, och även sedumtak gör att regnvattnet rinner av sakta, vilket gör att arkitekterna kan gömma hängrännor i takskägget. En norsk variant är att fräsa in spår i trätak. Det holländska arkitektkontoret har i sitt nya bibliotek i Spijkenisse utanför Rotterdam kopplat hängrännorna till vattenmagasin så att regnvattnet kan användas till sprinklersystem och toaletter.

Mattias menar att takfoten skyddar fasaden när det handlar om riktigt branta tak, i annat fall så är det endast en bit av väggen som skonas från regnet. Men den kan även fungera som solskydd, inte minst med tanke på att en brädpanel bryts ned av både vatten och solljus. Mattias betonar att med hängrännor på plats så behövs egentligen inte takfoten längre. Många äldre danska hus har tak som slutar nästan exakt i liv med fasaden, men hängrännorna ser till att det inte rinner vatten längs med väggarna.

En liten takfot hjälper till att ta hand om takavvattningen.

I Plan- och bygglagen anger man inget direkt om takfotens storlek. Däremot blir storleken på takfoten relevant när man ger bygglov för ett hus i och med att takfoten vid en viss storlek räknas in i byggnadsarean, vilket har att göra med byggrätten på tomten.

– Om takutsprångets (takfotens) lägsta punkt är belägen lägre än 3,0 m ovan mark och takutsprångets horisontella djup är större än 0,5 meter, ska takfoten räknas in i byggnadsarean enligt svensk standard (SIS), säger Kajsa Lind som är sakkunnig vid bygglovsenheten på Boverket. 

Då gäller det att ha byggrätt på tomten som tillåter en takfot på 0,5 meter eller större. Eller så gör man takfoten 49 cm, så räknas den inte in i byggnadsarean och minskar därmed inte byggrätten.

Är takutsprångets lägsta punkt belägen 3,5 meter ovan mark är det 1,5 meter stor takfot som gäller för att den ska räknas in i byggnadsarean och därmed påverka byggrätten.