Byggahus.se
Har tänkt att ge mig på att laga (i.e. puts om) en större bit av vår reveterade putsfasad som haft en fuktskada. Inför detta har jag läst otaliga guider på både svenska och engelska hur man putsar med kalkputs. Tyvärr så är det svårt att få en bra helhetsbild eftersom de flesta guider utgår ifrån putsning av murverk och nämner något om revetering vid sidan om. En bra guide till hur man från grunden putsar det typiska 20-tals huset med stående plankstomme och vassmatta har i alla fall inte jag funnit. Saker blir inte lättare av att varje verktyg, metod och ytskikt verkar ha tre olika namn.

Jag har därför nu skrivit ner ett försök till en sådan som tar upp olika alternativ utifrån amatörens synvinkel. Det innebär att bland annat att den ska utgå från metoder och material som amatören på rimligt sätt kan och vill nyttja (t ex användandet av torrbruk som går att beställa via byggvarumarknader).

Några utestående frågor har jag dock. Jag skulle därför vilja bjuda in expertisen i detta eminenta forum att komma med lämpliga synpunkter och säkerligen även flertalet rättelser. Där jag själv är något tveksam om jag förstått det rätt har jag rödmarkerat texten. På så sätt kanske fler med tiden kan hitta denna sida och få välbehövlig information för sitt hus.

Bakgrund

Denna text utgår ifrån att målet är att laga/omputsa ett typiskt svenskt egnahem med en reveterad (putsad fasad). Alltså den typen av trähus som byggdes under 1910-1940-talet.

Dessa hus är typiskt sett uppbyggda på följande sätt (inifrån och ut):
- 9 mm masonitskiva (hård träfiberskiva) eller pappspänd panel
- 3-4 tums stående plankstomme
- Vindpapp
- Horisontell spräckpanel (ribbor/läkt)
- Reveteringsmatta (vass och galvaniserat putsnät (”hönsnät”))
- 30 mm kalkputs (s.k. tjockputs eller treskiktsputs)
- Kalkfärg eller ädelputs (i.e. genomfärgad puts)

Ett hus av denna typ har alltså ingen luftspalt men inte heller någon ångspärr eller diffusionstät färg. Fukt kan därför både torka ut inåt och utåt. Eftersom det inte finns någon modern isolering bidrar husets värme till att hålla väggen torr. Att lägga på en tjock tilläggsisolering på plankstommen är därför vanskligt. Det är även problematiskt och riskfyllt att måla fasaden med moderna färger som inte är diffusionsöppna (så kallad ”plastfärg”).

Val av putsbärare

Putsbäraren är det som placeras utanpå plankstommen (och vindpappen) och som putsen kan gripa tag i. För detta finns tre lämpliga alternativ:

  • Reveteringsmatta
    En reveteringsmatta består av horisontellt liggande vass som fäst ihop med ett putsnät. Genom att fästa nätet över stommen får man en yta som putsen kan fastna i.

    Fördelar: Tunn putsbärare som inte bygger vägen. Byggnadshistoriskt korrekt.
    Nackdelar: Något svårare att få putsen att fastna än de andra alternativen.

  • Spräckpanel och putsnät/reveteringsmatta
    En spräckpanel består av horisontellt (eller diagonalt) placerade ribbor/läkt i trä som är max 10 cm brett och ca 1-2 cm djupa. Dessa spikas/skruvas upp på stommen med ca 5-7 mm mellanrum. På så sätt kan putsen fastna mellan bräderna. Putsen kan även komma runt panel eller panels spont något och på så sätt ”låsa sig” bakom brädorna. Historiskt användes restvirke till spräckpanel och det går bra att såga isär t ex brädor för att använda som spräckpanel. Historiskt gjorde man ofta så att man delade bräder på längden med hjälp av en yxa för att få grova ytor för putsen att fästa på.

    Ovanpå spräckpanelen spänner man ett rostfritt (i.e. hög-galvaniserat) putsnät eller en reveteringsmatta.

    Fördelar: Mer som putsen kan hugga tag i.
    Nackdelar: Något mer tidskrävande att montera och dyrare än enbart reveteringsmatta. Bygger ca 2 cm mer än enbart reveteringsmatta.

  • Träull (träbetongskivor)
    En träullskiva består att träull som blandats med lite cement för att få ut stabila skivor. Dessa skivor är diffusionsöppna till skillnad från andra produkter som innehåller cement. Träullskivor är inte tidstypiskt men har rekommenderats som kalkputsunderlag för reveterade trähus av professionella byggnadsantikvarier. Skivorna är enkla att fästa och den skrovliga ytan är ger ett bra vidhäftning till kalkputsen. Träullsskivorna armeras med fördel med rostfritt (i.e. hög-galvaniserat) putsnät framförallt över skarvarna.

    Fördelar: Ger god vidhäftighet. Enkel montering. Billigare än reveteringsmatta.
    Nackdelar: Ej tidstypiskt.
Val av kalkputs

Vid revetering används alltid ren kalkputs och den byggs alltid upp en så kallad tjockputs. Det innebär att putsen läggs på i 3-4 lager till en samlad tjocklek om minst 30 mm.

Putsens slutgiltiga tjocklek bestäms vid reparation av tjockleken på den befintliga puts som redan finns på huset. Detta för att få en enhetlig fasad och för att inte fönster m.m. ska hamna för djupt in i fasaden efter omputsningen, Har man möjlighet att över hela fasaden lägga på ytterligare några mm med puts är detta byggnadstekniskt positivt. En tjockare puts är mer fördelaktigt än en tunnare och har alltid har större förmåga att klara rörelser och klimatiska påfrestningar.

Eftersom en reveterad fasad skall ha en ren kalkputs (helt fri ifrån cement) finns det i praktiken tre alternativ:

Luftkalkputs

Vanlig kalkputs. Härdar med hjälp av luft men inte vatten. Har därför betydligt längre härdningstid än alternativen men är också mest elastiskt vilket är en fördel inte minst med trähus som rör på sig. Anses generellt svårare att lägga på än naturligt hydralisk kalkputs. Exempel på denna puts är Weber 142 och Målarkalks CL90.

Svagt naturligt hydralisk kalkputs (NHL2)

Ett naturligt hydralisk kalkputs (NHL) är en kalkputs som härdar både med hjälp av luft och vatten. Det gör att det härdar snabbare. Det är också starkare än luftkalk men därmed också mindre elastiskt. Styrkan i en naturligt hydralisk kalkputs mäts från 1 till 5 där ett är svagast och fem är starkast. Det svagaste NHL-bruket på svensk marknad är NHL2-bruk som tillhandahålls av målarkalk. Det är de bruk som mest liknar luftkalkbruk i sin elasticitet men fortfarande härdar ”snabbt”.

Starkt naturligt hydralisk kalkputs (NHL5)

Starkt naturligt hydralisk kalkputs är det som påminner närmast om det i modernt byggande vanliga KC-bruket. Det är det starkaste kalkbruket och anses därmed generellt lättast att lägga på stommen. Det som de vinner i styrka förlorar det dock i elasticitet. Rekommenderas ofta som ett bruk att använda i de första lagren av tjockputsen. Flertalet olika märken har ett starkt bruk av typen NHL5 så som Weber 148.

Man kan alltså välja att lägga ett svagare bruk (i.e. luftkalkbruk) som ett lager ovanpå ett starkare bruk men aldrig tvärtom (då är det bara en tidsfråga innan man får putssläpp). Det är därför rekommenderat att alltid laga mindre putssläpp m.m. på en äldre reveterad fasad med luftkalkputs. Då är man på den säkra sidan.

Kalkputs säljs idag framförallt som så kallat torrbruk som kommer i 25 kilos säckar eller beställs för hemleverans i storpåse. Detta bruk behöver sedan endast blandas ut med vatten enligt företagets anvisningar på förpackningen. Det finns även så kallat våtsläckt kalk som är en fuktig massa som kommer i lufttäta förpackningar. Även den blandas ut med ytterligare vatten till färdigt bruk. Fördelen med våtsläckt kalk är att man kan hälla ett lager vatten på bruket som blir över i burken och bevara det tillsvidare. Torrbruk har ofta ett bästföredatum på ungefär ett år. Våtsläckt kalk är väsentligt dyrare än torrbruk.

Begrepp som Gotlandskalk, Ölandskalk m.m. finns först och främst till för att fylla byggnadskulturella behov och har inga speciella byggnadstekniska fördelar.

För att ytterligare stärka putsens vidhäftningsförmåga blandades den ibland ut med tagel (hästhår). Detta för att hålla ihop putsen bättre och för att håren ska kunna hänga på putsbäraren. Idag används även syntetiska fibrer som fyller samma funktion. I Sverige finns det dock enbart fiberförstärkt kalkputs av typen stark hydraulisk kalkputs (NHL5) tillgängligt som torrbruk (Weber 158 och Finja Hydrauliskt Kalkbruk Fiber). De flesta revetering på 20-talet och framåt skedde utan tagel.

Hur man bygger upp en tjockputs av kalkputs

För att bygga upp en tjockputs används oftast både grovputs och finputs. Grovputs används för att snabbt (nåja) bygga upp tjocka lager puts (volym) medan finputs används för att ge en vackrare finish.

Grovheten på putsen anges i storleken på de största kornen i putsen. För grovputs är det oftast 3-4 mm och för finputs 1 mm. Principen är att man kan lägga på ett lager av kalkputs som motsvarar tre gånger den grövsta kornstorleken. För grovputs innebär det att man typiskt sätt kan lägga på max ca 10 mm i taget. För att komma upp till tjockputsens 30 mm behöver man därför lägga på minst tre lager på lager med (grov) kalkputs innan man når rätt tjocklek.

Den grövsta kalkbruket som tillhandahålls på den svenska marknaden är Weber 159 (NHL 5) som har en kornstorlek om 6 mm och därför tillåter påslag om upp till ca 20 mm.

Eftersom kalkputs har lång härdningstid och bruket måste härda innan nytt lager påförs är processen segdragen och arbetsintensiv jämfört med moderna material. Detta är en viktig orsak till att kalkputsning ersatts av andra metoder i modernt byggande och en bidragande anledning till varför många byggnadsfirmor inte vill jobba med kalkputsning.

Tjockputs byggs upp i tre steg: först en (eller flera) utstockning som bygger volym. Sedan en utstockning som bearbetas med putsbräda och till sist en ev. ytputsning.

Grundning / Första utstockning

Vid revetering så grundas inte väggen med ett tunt grundningsbruk så som man gör när man ska puts ett murverk. Istället genomför man i praktiken den första utstockningen (vilket betyder att man lägger på ett lager grovputs för att bygga volym).

Kalkbruk ska blandas med vatten enligt instruktionerna på förpackningen. Mängden vatten är viktigt för att få ett bra bruk. Ett väl blandat kalkbruk ska man kunna ta upp med en putsbräda och sedan vända upp och ner på brädan utan att putsen faller av. Rinner putsen av är den för blöt och faller den av som en sten är den för torr.

När putsen är färdigblandad blöter man väggen och putsbäraren med förslagsvis en trädgårdslang använd med fördel ett munstycke som ger en vattendimma. Låt väggen torka något så den blir blött/fuktig men inte är våt.

Putsen slås, spurtas eller pressas på med en putsbräda av stål (även kallat stålskånska). Det sista är den vanligaste metoden amatörer använder vid lagning av skador. Det är dock teoretiskt fördelaktigt att kasta på putsen eftersom trycket från kastet får putsen att fastna. Det är dock svårare för nybörjare än att pressa på putsen med en skånska. Målet är att putsen ska ta sig förbi ev. reveteringsmatta och hamna ytligt täcka putsnätet. Lägg inte på ett tjockare lager än tillverkaren anvisar - ofta max 10 mm.

När ytan är täckt av puts är nästa steg att komprimerar ytan lätt genom att gå över den (pressa) med en putsbräda av stål. Detta görs efter att putsen torkat något. Putsbrädan ska inte fastna i våt puts. Viktigt är här att jobba så lite som möjligt med ytan. Ju mer man bearbetar den ju sämre kommer den hålla. Du är alltså inte ute efter att skapa en plan yta utan målet är endast att få in putsen något djupare i putsbäraren. Putsen bör alltså läggas på till hyfsat jämförbar tjocklek över ytan men ska alltså inte bearbetas jämn.

När putsen är uppe på vägen (och komprimerats) ska man riva upp ytan för att få god vidhäftning för nästa påslag. Till detta använder man till exempel sidan av putsbrädan av stål ruggar upp ytan med eller till exempel en trädgårdskultivator som man använder för att skapa ett diamantmönster i putsen. För att man river upp ytan på detta sätt kallas detta lager på engelska för en ”scratch coat”.

Nu ska putsen härda så den blir en bra hård yta att lägga nästa lager puts på (nästa utstockning). Detta tar tid. De snabbaste NHL-putsen tar ca 3 dygn att torka till ett stadie där nästa påslag är möjligt. Under denna tid ska ytan skyddas mot direkt solljus och regn med hjälp av t ex byggplast eller en presenning. Ytan ska också eftervattnas för att den inte ska torka för snabbt. Detta är avgörande för att putsen ska hålla över tid. Ytan bör fuktas tre gånger per dag. Använd med fördel ett munstycke med vattendimma. Övervattna inte ytan. Den ska vara fuktig men inte våt. Man ska inte kunna se vattendroppar rinna på ytan.

Dyker det upp små (hårfina) krympningssprickor under denna fas är det inget farligt och de kan lämnas därhän så länge putsen sitter rejält på väggen.

Putsen ska nå en hårdhet som innebär att man inte kan göra en grop med sin knoge men kan riva den med en nagel innan man läger på nästa lager.

Eftersom kalk är starkt frätande ska man alltid ha skyddshandskar (t ex puderfria nylonhandskar) och skyddsglasögon när man arbetar med kalkputs.

Andra utstockningen

Vanligtvis kommer man behöva göra en andra utsockning för att nå rätt volym på putsen (från 10 mm till 20 mm). Man agerar då på samma sätt. Förvattnar; Slår på putsen; Komprimerar lätt; river upp ytan; och eftervattnar.

Finstockning - Sista lager och tilljämning.

Detta är det sista lagret man lägger på innan man målar fasaden alternativt lägger på en ytputs så som spritputs, finputs och/eller ädelputs. Till detta lager bör man inte använda fiberförstärkt puts.

Skall man lägga på spritputs eller ädelputs genomför man denna sista utstockning på samma sätt som ovan. Men denna gång går man över ytan med en rätkäpp för att säkerställa att man har en helt plan ytan innan man ruggar upp den för att få vidhäftning för ytputsen.


Amatören kommer dock allt som oftast (och speciellt vid reparation) låta detta lager också bli ytskiktet som ska målas (a.k.a. avfärgas). Då är processen fortfarande den samma som ovan genom att man vattnar och slår på putsen.

Denna gång går man dock sedan över ytan med en putsbräda av masonit (istället för att enbart komprimera lätt och rugga upp). Använd stora cirklande rörelser. Målet är att på detta sätt skapa en slät yta - en så kallad slätputs. Om man även använder en rätskiva för att få ytan helt plan kallas det för en planputs. Slätputs är standard på 20-talshus medan planputsen slog igenom med funktionalismen på 30-talet.

Viktigt är liksom vid komprimeringen att inte börja för tidigt. Har du väntat något för länge kan du vattnat ytan lätt.

När lagret är på plats så eftervattnar man i minst 5 dagar (en vecka?). Uppstår det sprickor i putsytan under denna tid kan man ofta laga dem eftersom putsen är ”färsk”. Man vattnar då ytan och går sedan över den igen med putsbrädan av masonit.

Till detta skikt använda med fördel luftkalkbruk för att skydda mot sprickor. Sådant bruk kan användas även om de undre lagren är NHL-bruk.

Om man enbart ska laga ett ytligt bortfall av puts där det sätter kvar bra med puts på stommen, och som sitter väl på stommen, så använder man denna puts som den utstockning den är och applicerar ett sista lager enligt metoden ovan. Viktigt är då att använda ett rent luftbruk för att undvika bom.

Putsen är nu klar för att få sin slutfinish i form av färg eller ädelputs.

För att kunna laga/putsa om en reveterad fasad behöver du alltså följande verktyg:

En murarhink

En betongblandare

En murslev

En av stål

En putsbräda av masonit

En vattenslang eller dylikt

Skyddshandskar (e.g. puderfria nitrathandskar)

Skyddsglasögon

Skyddsplast, presenning eller dylikt
 
  • Gilla
Norrtull och 2 till
  • Laddar…
Vi köpte torrsläckt luftkalt och våtsläckte själva och blandade med sand ur byns sandgrop. Grövre sand i de två första varven och finare sand i det sista. Det blev billigare så än att köpa dyr våtsläckt kalk. Torrsläckt kalk fäste inte på väggen.
 
Vi vill skicka notiser för ämnen du bevakar och händelser som berör dig.