Sista veckorna har varit som en mardröm. En granne som vi haft väldigt god kontakt med fann plötsligt att det skulle kunna vara en fördel för denne, i sin kamp mot socialen, att anmäla oss för vanvård av vår lille grabb.

Med en i princip helt uppdiktad historia breddes det på om den ena hemskheten efter den andra, utan särskilt många korn av sanning och med kraftig förvrängning av det lilla som var sant.

Blixtinkallning till socialen följde, men de kunde ju med egna ögon se att vår son, 14 månader gammal, var hel, ren, inga blåmärken eller sår, pigg, välnärd och normalutvecklad. Men en utredning skulle göras.

Idag fick vi det glada samtalet från socialen att utredningen är nedlagd, de fann inte heller att någonting i anmälan var sant. Men det har varit ett par väldigt veckor fyllda av funderingar, oro, ILSKA och sömnlöshet.

Aldrig har någon, någonsin, försökt göra mig och min familj så illa. Jag har varit i ett tillstånd som får Bruce Willis i Die Hard-filmerna att framstå som en blek mes.

Nu skall jag sova gott i natt.

Tack till alla som stöttat på ett eller annat sätt, ingen nämd, ingen glömd.