Så fungerar en takstol

Det finns många tillfällen när det är bra att förstå hur en takstol fungerar och vad som påverkar dess egenskaper. Typiska situationer är när man ska bygga till huset eller inreda vinden. 

Även när man planerar ett nybygge är det värdefull kunskap, så att man skapar rätt förutsättningar för sitt boende, både på kort och lång sikt. Eftersom det finns olika typer av takstolar med skilda funktionssätt måste den här beskrivningen delas upp i olika delar. Enkelt uttryckt beror förekomsten av olika typer av takstolar dels på skillnader i spännvidd (avstånd mellan ytterväggarna) dels på historiska förhållanden.

I äldre timrade hus förekom inga takstolar utan taket bars upp av längsgående åsar som vilade på tvärställda timrade mellanväggar. Takstolar var förbehållna förnämare byggnader.

Traditionella takstolar

Till denna grupp räknar jag bl.a. Svensk takstol och olika varianter av ramverkstakstolar. Dessa typer av takstolar är vanliga vid 11/2-planshus eftersom de möjliggör ett bra utnyttjande av vindsvåningens ytor. Svensk takstol är vanlig före 1950. 

Idag används även benämningen överram på högbenet och underram på golvbjälkarna, samma benämningar som används på fackverkstakstolar.  Personligen tycker jag att det är lite olyckligt eftersom begreppen inte är relevanta för äldre takstolar. Dessutom blir den stora skillnaden i funktionssätt hos dessa delar i en fackverkstakstol otydlig.

Ur belastningssynpunkt kan högbenet/överramen ses som en lutande balk som har fyra stöd, nocken, hanbjälken, stödbenet och hammarbandet. Detta gör att högbenet kan göras i klenare dimensioner än om det bara hade stöd i nocken och av hammarbandet. Följande faktorer påverkar högbenets dimensioner främst: Spännvidden, taklutningen och snölasten och takets egenvikt. Taklutningen har stor betydelse, dels för att den avgör hur stor del av taklasten som verkar nedböjande på högbenet, dels hur snölasten ska beräknas.  Mellan 30° och 60° taklutning minskar man snölasten successivt. Över 60° räknar man normalt inte med snölast. 

Snölastens värde på marken framgår av en karta på Boverkets hemsida. Snölasten varierar mellan 1 och 5,5 kN/kvm (ca 100-550 kg/kvm) beroende på var i landet man bor. Lägst värde på Skånes västkust, högst i Norrlandsfjällen.

Hanbjälkens främsta uppgift är att binda samman högbenen och stabilisera dem, vilket minskar böjmomentet i sparrarna. De horisontella krafterna som annars skulle trycka ut ytterväggarna, tas däremot normalt upp av takstolens underarm. 

Stödbenens uppgift är att stödja högbenen och att hjälpa till att föra ner taklasterna via golvbjälkarna/underramen.

På traguiden.se finns en tabell över lämpliga dimensioner för en 45° ramverkstakstol vid olika spännvidder och snölaster.

Några typiska ombyggnadssituationer

Ett problem man ofta möter på i forumet på Byggahus.se är att man vill flytta stödbenen i sidled (för att göra större eller mindre kattvindar) eller ta bort dem helt och hållet. Det enkla svaret är att detta i de flesta fall kräver en förstärkning av högbenen/överramen. En fullt möjlig åtgärd med som regel omfattande konsekvenser, eftersom stora delar av vindstaket måste rivas.

Ett annat vanligt problem är att man önskar öppna upp till nock i taket och då vill ta bort hanbjälkarna, som sällan är särskilt vackra. Då måste deras funktion ersättas, vilket man kan göra genom att avväxla lasten till andra takstolar. En annan lösning kan vara att införa en bärande nockbalk som får ta upp takets laster.

Det tredje fallet jag vill ta upp gäller att bygga en takkupa. Det är ofta ett mycket bra sätt att öka ut den användbara ytan och ge övervåningen en större del med full takhöjd.  Den vanligaste situationen är att man utnyttjar utrymmet mellan tre intilliggande takstolar. Det mellersta högbenet sågas av och avväxlas med en balk som fästs i de två angränsande högbenen. I de flesta fall måste dessa högben då förstärkas.

Oavsett lösning krävs alltid en konstruktör som räknar på krafter och dimensioner. Att ta bort hanbjälkar eller ändra takstolens bärsystem är en stor konstruktiv förändring.

Takstolar av fackverk

Ett fackverk består av stänger som är hopfogade tre och tre till trianglar. Det är en mycket gammal konstruktionsprincip som förekom redan under Romartiden. Det finns många olika modeller för att bygga upp ett fackverk. En vanlig modell för takstolar av fackverk kallas för W-takstol.

Takstolar av fackverk har några typiska egenskaper. De kan byggas av ganska klent virke och klarar av förhållandevis stora spännvidder och behöver inget stöd i form av en mellanvägg på halva sträckan. En fackverkstakstol utgör ett enda konstruktionselement som man normalt inte kan montera isär. Detta innebär tydliga begränsningar i möjligheterna att bygga om en sådan takkonstruktion.

Fackverkstakstolar blev vanliga vid småhusbyggande i Sverige på 1970-talet (enplanshus) och har förblivit så.  I Träguiden finns dimensioneringstabeller för W-takstolar vid olika lutningar, spännvidder och snözoner.

Vill man bygga om vinden på ett hus med fackverkstakstolar måste man ersätta dessa med nya takstolar av konventionellt slag. Eftersom spännvidden ofta är stor måste de nya takstolarna göras av limträ. En sådan ombyggnad är sällan poängfylld om man inte samtidigt ökar på taklutningen så att man får tillräcklig höjd på vinden. Det är ovanligt med taklutningar över 27 grader i samband med fackverk.

Fler artiklar av Justus Andersson

Åtta steg till en lyckad planlösning
Är väggen bärande? - en lathund