Jorå det låter ju helt klart som fastighetsbestämning.
Jag frågade Lantmäteriet både igår, och idag, och svaret är entydligt enligt de jag pratar med, att vid gränsutmärkning, oavsett om det är särskild eller icke, så är det alltså beställaren själv som betalar och det går ej att tvinga övriga fastighetsägare att de skall dela fakturan med beställaren.
Fastighetsbestämning, däremot, delas mellan fastighetsägarna beroende på hur LM beslutar (tydligen ej helt säkert där heller utan det beror på, och sedan även hur sjävla kostnadsfördelningen ser ut).
Däremot kan en gränsutmärkning utvecklas till en fastighetsbestämning, varför det i slutändan ändå blir en fördelning av kostnaden mellan fastighetsägare.
Så med denna kunskapen kan vi nog (förhoppningsvis) komma överens om att i TS fall så är det i dagsläget ej någon tal om fördelning av kostnaden för förrättningen, utan den måste TS bekosta själv.
Om TS måste kalla ut Lantmäteriet en gång till för eventuell fastighetsbestämning, så är det naturligtvis annat som gäller. Men nu tycker jag vi bör hålla oss till TS nuvarande problematik och inte gå händelserna i förväg.
Och till sist, för de, vars grannar vill göra en gränsutmärkning, särskild eller icke, kan vi ge det lugnande beskedet att de inte kommer behöva dela kostnaden med grannen, utan den belastar enbart beställaren, ingen annan.
Jag frågade Lantmäteriet både igår, och idag, och svaret är entydligt enligt de jag pratar med, att vid gränsutmärkning, oavsett om det är särskild eller icke, så är det alltså beställaren själv som betalar och det går ej att tvinga övriga fastighetsägare att de skall dela fakturan med beställaren.
Fastighetsbestämning, däremot, delas mellan fastighetsägarna beroende på hur LM beslutar (tydligen ej helt säkert där heller utan det beror på, och sedan även hur sjävla kostnadsfördelningen ser ut).
Däremot kan en gränsutmärkning utvecklas till en fastighetsbestämning, varför det i slutändan ändå blir en fördelning av kostnaden mellan fastighetsägare.
Så med denna kunskapen kan vi nog (förhoppningsvis) komma överens om att i TS fall så är det i dagsläget ej någon tal om fördelning av kostnaden för förrättningen, utan den måste TS bekosta själv.
Om TS måste kalla ut Lantmäteriet en gång till för eventuell fastighetsbestämning, så är det naturligtvis annat som gäller. Men nu tycker jag vi bör hålla oss till TS nuvarande problematik och inte gå händelserna i förväg.
Och till sist, för de, vars grannar vill göra en gränsutmärkning, särskild eller icke, kan vi ge det lugnande beskedet att de inte kommer behöva dela kostnaden med grannen, utan den belastar enbart beställaren, ingen annan.
Kan inte annat än instämma.
Numera sker de flesta ingreppen i äganderätten till fast egendom i form av lantmäteriförrättningar. I verkligheten är det fråga om en omfattande affärsverksamhet som lantmäteriet bedriver bakom sin fasad av myndighet.
I förrättningarna handlar det ofta om att tillgodose en privat ägares, t.ex. ett privat företags, intresse på bekostnad av en annan privat ägare.
Om fastighetsägaren skulle drista sig till att överklaga det beslut som förrättningslantmätaren fattar på uppdrag av sin kund så finner han sannolikt att domstolens viktigaste ledamot är en f.d. lantmätarekollega till den lantmätare vars förrättning överklagas. Ibland kan domaren ha någon annan solid förankring hos det allmänna än just lantmätarens.
Ett överklagande av utslaget i första instans har inneburit en risk att processen övergår från det muntliga till ett skriftligt förfarande. Då slipper domarna att träffa honom och att lyssna på honom. Men själv får han (och hans advokat) då lägga ned ett omfattande arbete (= kostnader) på att skriva allt det som han tidigare kunnat framföra muntligen. Skulle han, till exempel på grund av sjukdom, ha svårt att hinna med att skriva allt inom den snävt förelagda tiden kan han inte räkna med att rätten bryr sig om det. Det är nog inte så mycket idé att överklaga heller. Bland annat för att i den domstol som skall granska lantmätarnas förehavanden i lägre instanser är den tongivande ledamoten vanligen en f.d. lantmätare eller någon annan i det allmännas tjänst väl förankrad person.
Överdrivet? Nej,
Den nuvarande ordningen för skyddet av äganderätten till fast egendom måste i viktiga delar ses som ett misslyckande av de som anser att Sverige bör ha en tryggad och väl fungerande äganderätt.
Omständigheterna är sådana att man rent av skulle kunna ifrågasätta om Sverige uppfyller Europakonventionens krav på att medborgarna alltid skall ha en effektiv rätt att få en äganderättskränknings laglighet prövad av (opartisk) domstol.
I förrättningarna handlar det ofta om att tillgodose en privat ägares, t.ex. ett privat företags, intresse på bekostnad av en annan privat ägare.
Om fastighetsägaren skulle drista sig till att överklaga det beslut som förrättningslantmätaren fattar på uppdrag av sin kund så finner han sannolikt att domstolens viktigaste ledamot är en f.d. lantmätarekollega till den lantmätare vars förrättning överklagas. Ibland kan domaren ha någon annan solid förankring hos det allmänna än just lantmätarens.
Ett överklagande av utslaget i första instans har inneburit en risk att processen övergår från det muntliga till ett skriftligt förfarande. Då slipper domarna att träffa honom och att lyssna på honom. Men själv får han (och hans advokat) då lägga ned ett omfattande arbete (= kostnader) på att skriva allt det som han tidigare kunnat framföra muntligen. Skulle han, till exempel på grund av sjukdom, ha svårt att hinna med att skriva allt inom den snävt förelagda tiden kan han inte räkna med att rätten bryr sig om det. Det är nog inte så mycket idé att överklaga heller. Bland annat för att i den domstol som skall granska lantmätarnas förehavanden i lägre instanser är den tongivande ledamoten vanligen en f.d. lantmätare eller någon annan i det allmännas tjänst väl förankrad person.
Överdrivet? Nej,
Den nuvarande ordningen för skyddet av äganderätten till fast egendom måste i viktiga delar ses som ett misslyckande av de som anser att Sverige bör ha en tryggad och väl fungerande äganderätt.
Omständigheterna är sådana att man rent av skulle kunna ifrågasätta om Sverige uppfyller Europakonventionens krav på att medborgarna alltid skall ha en effektiv rätt att få en äganderättskränknings laglighet prövad av (opartisk) domstol.
Jag blir lite förvånad över det du skriver att det är en lantmätare som dömer vid överklagande.
Mark o MIljödomstolarna leds av en rådman, i princip kan givetvis rådmannen ha lantmäteriutbildning. Men normalt sett är det ju jurister som blir rådmän.
Mark o MIljödomstolarna leds av en rådman, i princip kan givetvis rådmannen ha lantmäteriutbildning. Men normalt sett är det ju jurister som blir rådmän.
Det verkar vara en gränsutvisning, som gjordes, vilket inte är en gränsbestämning eller gränsutmärkning, i allt ordbryderi som LM brukar använda sig av, för att "lura" de som inte känner till ordskillnaders betydelse och kraft.
Det är varje tomts gränsmarkering (gjutjärn+ rör nerslagen i marken), som ändå gäller oavsett
vad varje granne försöker påstå eller göra mot sin granne, så länge inte en LM mark- eller vägförrättning
godkänts på annat sätt av berörda.
Det är varje tomts gränsmarkering (gjutjärn+ rör nerslagen i marken), som ändå gäller oavsett
vad varje granne försöker påstå eller göra mot sin granne, så länge inte en LM mark- eller vägförrättning
godkänts på annat sätt av berörda.
