Kan själv!
· Trelleborg
· 14 132 inlägg
De betalar markvärdet som jordbruksmark + 25% eller vad nu riktlinjen är.M Manfreds skrev:
Ventilerade detta för en vän som är lantmätare som bekräftade.
Men jag har gärna fel, markvärdet som tomtmark är väl ca 20ggr så mycket.
Kommunen måste ha mycket god grund för inlösen och även söka tillstånd från staten. Expropriation används i mycket begränsad utsträckning idag då det är ett stort intrång i den enskildas äganderätt.
Är jordbruksmarken utpekad i ett politiskt beslut så värderas det därefter. Då är det råmark som ersätts +25 %. Råmark är jordbruksmark med förväntningsvärde och värderas således högre än jordbruksmark, beroende på vart i planeringsprocessen marken befinner sig.
Kommuner kan ju såklart genomföra strategiska markköp, men de föregås ju av förhandlingar. Som sagt, jordbruksmark för hela detaljplaner är nästan uteslutet förhandlade, inte exproprierade.
Skogsägare
· Stockholm och Smålands inland
· 17 018 inlägg
Expropriation ska ju vara sista utvägen, så om en enskild säger att ”javisst ska vi förtäta här, men jag ska göra det, inte ni i kommunen” har jag svårt att se att det inte skulle hålla. Visst är egendomsskyddet delvis svagt i Sverige, men att en kommun skulle kunna säga nej till att detaljplanera ett område för att sedan expropriera det och detaljplanera det i eget namn har jag mycket svårt att se.
Men kan någon överbevisa mig med rättsfall på motsatsen från 1995 eller senare (när vi gick med i EU och kammade oss lite med skyddet mot det allmänna) kommer jag läsa det med intresse.
Men kan någon överbevisa mig med rättsfall på motsatsen från 1995 eller senare (när vi gick med i EU och kammade oss lite med skyddet mot det allmänna) kommer jag läsa det med intresse.
Jag är helt enig. Äganderätten har dessutom stärkts på senare år, förutom EU generellt men också mycket i lagstiftningen från 2015.
Om en markägare inte skulle vara intresserad av exploatering behöver kommunen visa varför ny bebyggelse skulle behöva ske just där, och det finns ju i regel andra alternativ. Är väl ganska få markägare som är ointresserade av den sortens värdehöjning.
Just så, släktgård som går i arv - men är man överens mellan syskon och att blod är tjockare än vatten så kan Ni överväga att "utvalt syskon" som driver gården vidare får "positiv särbehandling". Ser man enbart till gården är hälften arvslott = 1/6-del var för tre syskon. Resterande 3/6-delar skulle svärfar kunna ge/sälja billigt till vem som helst, ex.vis till "utvalt syskon" som driver gården vidare. Att lösa ut två syskon med varsin 1/6-del kanske går (vanligt att avverka skog, sälja några tomter o. dyl. för att slippa låna allt), och räknar man av befintliga lån samt om det finns andra värden svärfar kan kompensera dessa syskon med kan det bli mindre än 2/6-delar att köpa ut. MEN kräver dialog, samförstånd och en *verklig vilja* att släktgården fortsätter i släkten.
Man skall också betänka att det är värde efter reavinstskatt vid försäljning (lite nonchalant kallat "slaktvärde" av somliga) som syskon skulle erhålla, vilket kan minska utlösenvärde mot marknadsvärde med 22%. Då försäljning inte sker har "utvalt syskon" en latent reavinst.
(ett helt annat alternativ är att svärfar skriver sig i England några år där inga arvslotter existerar och testamenterar hela gården direkt till "utvalt syskon" - kostar en del och skapar knappast syskonsämja)
Oavsett: finns någon vilja att behålla gården i släkten, *håll sams* och konsultera expertis.
För övrigt fin flagga efter Ditt användarnamn - är gården "på ön" finns alldeles särskilda begränsningar om vem som får äga mark med mer, men som håller värdena nere - fast det visste Du säkert redan
Kan själv!
· Trelleborg
· 14 132 inlägg
Vi får hoppas att det är så.M Manfreds skrev:
Marken har tidigare varit utpekad som framtida bostäder i en översiktsplan, men försvunnit i den senaste.
Men är en del av en bit som kan ses som nästa område att exploateras.
Man nekade oss att bygga där för att man hellre vill detaljplanelägga området, men vill inte ge någon tidsram (troligtvis inte på 30år enligt nuvarande ÖP).
Man har även nekat när markägarna tagit egna initiativ till att exploatera delar av området.
Kan själv!
· Trelleborg
· 14 132 inlägg
Kommer nog inte bli något sådant här, familjen håller väl ihop och säljer nog hellre gården än bråkar om denErikLtz skrev:
Just så, släktgård som går i arv - men är man överens mellan syskon och att blod är tjockare än vatten så kan Ni överväga att "utvalt syskon" som driver gården vidare får "positiv särbehandling". Ser man enbart till gården är hälften arvslott = 1/6-del var för tre syskon. Resterande 3/6-delar skulle svärfar kunna ge/sälja billigt till vem som helst, ex.vis till "utvalt syskon" som driver gården vidare. Att lösa ut två syskon med varsin 1/6-del kanske går (vanligt att avverka skog, sälja några tomter o. dyl. för att slippa låna allt), och räknar man av befintliga lån samt om det finns andra värden svärfar kan kompensera dessa syskon med kan det bli mindre än 2/6-delar att köpa ut. MEN kräver dialog, samförstånd och en *verklig vilja* att släktgården fortsätter i släkten.
Man skall också betänka att det är värde efter reavinstskatt vid försäljning (lite nonchalant kallat "slaktvärde" av somliga) som syskon skulle erhålla, vilket kan minska utlösenvärde mot marknadsvärde med 22%. Då försäljning inte sker har "utvalt syskon" en latent reavinst.
(ett helt annat alternativ är att svärfar skriver sig i England några år där inga arvslotter existerar och testamenterar hela gården direkt till "utvalt syskon" - kostar en del och skapar knappast syskonsämja)
Oavsett: finns någon vilja att behålla gården i släkten, *håll sams* och konsultera expertis.
För övrigt fin flagga efter Ditt användarnamn - är gården "på ön" finns alldeles särskilda begränsningar om vem som får äga mark med mer, men som håller värdena nere - fast det visste Du säkert redan
Gården finns nere på skånska sydkusten med nära till havet och delvis på åkermark av högsta klass.
Flaggan är mest en pik till Per för att det inte finns en skånsk flagga, jag efterlyste en och då menade han på att de inte kunde hålla på med en massa flaggor till alla, exempelvis Åland, och så visade det sig att Åland redan hade en
Men jag tror jag ska ta mig dit någon gång.
Som förälder skall man försöka behandla sina barn lika och inte låta någon bli ”utvald”. Kan man fördela arvet i lika delar och trots det låta någon arvinge ta över gården så är det ju bra. Kan man inte det så skall man ta ansvar och föreslå att gården skall säljas inte tvinga in syskonen att acceptera orättvisa arv. Man skall aldrig behandla sina barn orättvist.Just så, släktgård som går i arv - men är man överens mellan syskon och att blod är tjockare än vatten så kan Ni överväga att "utvalt syskon" som driver gården vidare får "positiv särbehandling". Ser man enbart till gården är hälften arvslott = 1/6-del var för tre syskon. Resterande 3/6-delar skulle svärfar kunna ge/sälja billigt till vem som helst, ex.vis till "utvalt syskon" som driver gården vidare. Att lösa ut två syskon med varsin 1/6-del kanske går (vanligt att avverka skog, sälja några tomter o. dyl. för att slippa låna allt), och räknar man av befintliga lån samt om det finns andra värden svärfar kan kompensera dessa syskon med kan det bli mindre än 2/6-delar att köpa ut. MEN kräver dialog, samförstånd och en *verklig vilja* att släktgården fortsätter i släkten.
Man skall också betänka att det är värde efter reavinstskatt vid försäljning (lite nonchalant kallat "slaktvärde" av somliga) som syskon skulle erhålla, vilket kan minska utlösenvärde mot marknadsvärde med 22%. Då försäljning inte sker har "utvalt syskon" en latent reavinst.
(ett helt annat alternativ är att svärfar skriver sig i England några år där inga arvslotter existerar och testamenterar hela gården direkt till "utvalt syskon" - kostar en del och skapar knappast syskonsämja)
Oavsett: finns någon vilja att behålla gården i släkten, *håll sams* och konsultera expertis.
För övrigt fin flagga efter Ditt användarnamn - är gården "på ön" finns alldeles särskilda begränsningar om vem som får äga mark med mer, men som håller värdena nere - fast det visste Du säkert redan
Om man nu vill att "Släktgården" ska stanna inom familjen får man planera för det från början och antingen inte skaffa så många barn eller lägga undan kapital så att de som inte får gården kompenseras.
Att börja diskutera när det är dags är för sent.
Tyvärr är det mycket vanligare att det inte finns någon som vill ta över och det som byggts av generationer blir en förortsvilla och en volvo...
Det blir bara bråk när alla tror de har en andel i ett guldägg.
/ATW
Att börja diskutera när det är dags är för sent.
Tyvärr är det mycket vanligare att det inte finns någon som vill ta över och det som byggts av generationer blir en förortsvilla och en volvo...
Det blir bara bråk när alla tror de har en andel i ett guldägg.
/ATW
Ambitionen att behandla barn lika är god och varje lösning som avviker från det skall naturligtvis vara förankrad. Argumenterar inte heller för något återinförande av fideikomiss även om de haft en historiskt viktig roll i att inte bryta isär gårdar i mindre och mindre enheter, men då det i praktiken är omöjligt att under en generation generera sådan vinst från gården att ett eller flera syskon kan kompenseras eller köpas ut helt rättvist, krävs avsteg från exakt rättvisa rent värdemässigt.D Dr Jumping Jack skrev:
Personligen såg jag "sälja och dela på pengarna" som ett absolut sista looser-alternativ, trots att jag varken ville bli eller var aktuell för "utval". Att bidra till att släktgården kan drivas vidare i släktens namn av ett lämpligt utvalt syskon är... också en kompensation och inte någon absolut orättvisa.
Eller som jag sade till "grannen" när han sålde gården efter 150 år i släkten: "Det är inte Din gård Du säljer, Du stjäl den från Dina barn" - nåja, förstod även vissa skäl till beslutet, inkl. lockelsen i ett lass miljoner, men tycker fortfarande det var mycket tråkigt.
Skogsägare
· Stockholm och Smålands inland
· 17 018 inlägg
Historiskt sett i Sverige, och i dagens kvarvarande klansamhällen var/är det som du drömmer om @Rutger hauer. Det leder bevisligen till utnyttjande av svagare/sämre lottade släktingar och ett allmänt kasst och ojämlikt samhälle. Jag är oerhört glad att inte vara född i ett sådant. Att andra suktar efter ett samhälle där de kan få smulorna från familjeöverhuvudets bord förstår jag ärligt talat inte.
Angående din bittra översittarton får den dig för övrigt bara att framstå som en mycket liten människa.
Angående din bittra översittarton får den dig för övrigt bara att framstå som en mycket liten människa.
Redigerat:
Skogsägare
· Stockholm och Smålands inland
· 17 018 inlägg
Akta dig. Snart går solen upp!
@Rutger hauer
Ingen tvingade dig att sälja, du kunde enligt lagen lika gärna valt att köpa ut din släkting när fastigheten var ute på försäljning. Om det var tillräckligt viktigt för dig.
Du hänvisar till äganderätt och menar att så som det fungerar för publika aktiebolag är bättre. Antag att din fastighet hade varit ett publikt AB. Som jag förstår det så var du minoritetsägare och din släkting majoritetsägare. Då kunde han tvångsinlöst din del för samma del som dina syskon(?) sålde för. Nu fick du enligt din utsago 10 gånger så mycket mer än vad du hade fått med din jämförelse om aktiebolag.
Jag har i min ungdom haft liknande åsikt som dig, att hålla samman gods och tradition har varit viktigt. Men med åren så har jag omvärderat och anser att människor är viktigare än fastigheter. Vist är det skoj och fascinerande med gårdar som varit i samma släkts ägo i många generationer. Låter som en fin tradition. Men eftersom det bara är en familj som bor där, kan man undra hur många släktingar som blivit utan arvslott för att en ska få förmånen att nyttja denna fastighet? Hur många släktfejder har det varit, hur många syskon har slutat umgås, hur många barn har blivit osams med föräldrar? Är det värt att bryta sönder mänskliga familjeband för att hålla samman en fastighet?
Att hålla samman en fastighet till förmån för några få är inte värt den skada det åsamkar övriga som har andra prioriteringar. Då får de som prioriterar fastigheten göra som övriga vanliga människor och ta ett lån för att köpa ut de som vill använda sitt arv till annat. Om två bägge vill ha fastigheten men inte vill samäga, ja då blir det som med vilken affär som helst. Dvs den med störst plånbok får den, och den andra får pengarna. På så sätt får var individ själv välja hur de vill använda sin äganderätt. Ingen tvingade dig att sälja, du kunde valt att istället köpa ut din släkting om det var tillräckligt viktigt för dig.
Detta visar på att det är mycket svårt. Man kan avtala bort lagen om samägande, men bara en generation i taget. Tillkommer en ny delägare genom t.ex arv, gåva, köp, bodelning så är inte de bundna av dessa tidigare uppgjorda avtal/villkor. De har full frihet att använda sitt ägande som de vill, om inte nya avtal/villkor skrivs vid var ny ägarskiftning.
Det gör att vi valt att inte gå denna väg, utan försöker samäga genom samarbete och icke juridiskt bindande ”avsiktsförklaring” om hur vi vill att det ska funka. Skulle vi ha ett avtal så skulle de som så vill lätt kunna kringgå det ändå. T.ex. genom att skriva över sin del på någon annan som då inte längre är bunden av avtalet. Eller om någon glömde skriva äktenskapsförord och sedan skilde sig.
Ingen tvingade dig att sälja, du kunde enligt lagen lika gärna valt att köpa ut din släkting när fastigheten var ute på försäljning. Om det var tillräckligt viktigt för dig.
Du hänvisar till äganderätt och menar att så som det fungerar för publika aktiebolag är bättre. Antag att din fastighet hade varit ett publikt AB. Som jag förstår det så var du minoritetsägare och din släkting majoritetsägare. Då kunde han tvångsinlöst din del för samma del som dina syskon(?) sålde för. Nu fick du enligt din utsago 10 gånger så mycket mer än vad du hade fått med din jämförelse om aktiebolag.
Jag har i min ungdom haft liknande åsikt som dig, att hålla samman gods och tradition har varit viktigt. Men med åren så har jag omvärderat och anser att människor är viktigare än fastigheter. Vist är det skoj och fascinerande med gårdar som varit i samma släkts ägo i många generationer. Låter som en fin tradition. Men eftersom det bara är en familj som bor där, kan man undra hur många släktingar som blivit utan arvslott för att en ska få förmånen att nyttja denna fastighet? Hur många släktfejder har det varit, hur många syskon har slutat umgås, hur många barn har blivit osams med föräldrar? Är det värt att bryta sönder mänskliga familjeband för att hålla samman en fastighet?
Att hålla samman en fastighet till förmån för några få är inte värt den skada det åsamkar övriga som har andra prioriteringar. Då får de som prioriterar fastigheten göra som övriga vanliga människor och ta ett lån för att köpa ut de som vill använda sitt arv till annat. Om två bägge vill ha fastigheten men inte vill samäga, ja då blir det som med vilken affär som helst. Dvs den med störst plånbok får den, och den andra får pengarna. På så sätt får var individ själv välja hur de vill använda sin äganderätt. Ingen tvingade dig att sälja, du kunde valt att istället köpa ut din släkting om det var tillräckligt viktigt för dig.
För att återgå till att svara på utgångsfrågan som var hur man kan säkra samägande för framtiden.R Rutger hauer skrev:
Detta visar på att det är mycket svårt. Man kan avtala bort lagen om samägande, men bara en generation i taget. Tillkommer en ny delägare genom t.ex arv, gåva, köp, bodelning så är inte de bundna av dessa tidigare uppgjorda avtal/villkor. De har full frihet att använda sitt ägande som de vill, om inte nya avtal/villkor skrivs vid var ny ägarskiftning.
Det gör att vi valt att inte gå denna väg, utan försöker samäga genom samarbete och icke juridiskt bindande ”avsiktsförklaring” om hur vi vill att det ska funka. Skulle vi ha ett avtal så skulle de som så vill lätt kunna kringgå det ändå. T.ex. genom att skriva över sin del på någon annan som då inte längre är bunden av avtalet. Eller om någon glömde skriva äktenskapsförord och sedan skilde sig.
Inser att den här samägandelagen som fler mer eller mindre svårbegripliga inlägg handlar om kan vara något särskilt. Har annars trott min fars aversion mot att på något sätt låta barn samäga ens någon liten del av gården efter honom berott på hans egna mindre goda erfarenheter av dylikt samägande med sina syskon från 70-talet, men där han lyckades lösa ut dem på 90-talet. Men finns en särskild lag i syfte att skydda minoritetsägare som kringgår både logik och majoritetsbeslut enligt vissa inlägg kan det bli enklare att förstå en sådan ståndpunkt - inte för att det nu blev aktuellt men för förståelsen liksom
