Enligt min mening ja.
Ett krångligt ägarskap, dessutom mellan släktingar och en sprucken relation i bakgrunden, för mig är det grogrunden till eviga bråk även om man sams och överens nu.

 

Nja, förhoppningsvis är inte marknaden så pass skakig att ett köp till en tredjedel av värdet är en dålig affär. Pengarna är de facto inte barnens än, sparandet sitter på mig och x:et, för att skänka vid framtida bostadsköp.
Men jag håller med dig om att hon kanske inte borde bo kvar heller, problemet är mer att det är ett väldigt billigt boende med tanke på låg belåningsgrad, flytta till lägenhet skulle innebära- ej möjlighet till egna rum för barnen, samt dubblerad boendekostnad. I dagsläget kostar det oss knappt 6000kr/mån, så boendekostnad sen för x+barn blir knappa 4000kr. Lägenhetsflytt kommer ligga på runt 7

 

förtydligande, jag gör det här enbart för barnens skull, inte hennes, det är de som kommer lida hårdast av att tvingas flytta samt hamna i ett läge med kraftigt försämrad ekonomi.
De har uttalat att de inte vill bo med mig om jag flyttar, då jag var den som initierade separationen och det är en del ilska från deras sida. Det kommer säkert så småningom passera men att dessutom inte göra vad man kan för dem skulle troligen förlänga den ilskan en hel del.
Som ni förstår är det inte lätt läge och jag ser själv att hela alltet är rörigt, men jag känner ändå att det kanske kan vara värt ett försök.
Dessutom snabbar det på möjligheten att faktiskt komma loss.

 

Kan inte du äga de resterande ca 15 % istället för barnen? Då slipper du problematiken med att barnen kan tvingas ta beslut framöver om de ska ta ut sina pengar från huset och tvinga mamman att flytta pga ekonomi. Du kan sätta in pengar på något konto till barnens sparande istället.

Om nu exet går med på detta upplägg förstås. Men med tanke på att du låter henne bo kvar i huset och löser en knepig situation borde hon vara nöjd med detta trots att du äger en del av huset? Jag har inte koll på hur det fungerar lagligt/juridiskt men tänker att detta kan vara ett bättre upplägg. Samt att du då får ge hur mycket/lite pengar du vill till dina barn istället för att behöva ge just 15 % av husets värde pga att ditt ex/släkting inte har råd att lösa ut dig.

 

"Barnen"...du verkar drivas en del av dåligt samvete. Och det kanske du kan göra, men slå inte knut på dig själv i din iver att "ställa tillrätta". Affären känns allt annat än sund och bra.

 

De får väl å andra sidan bara en tredjedel av huset, så spekulationen är ju till fullt marknadsvärde, om än bara med en tredjedel av beloppet.

Här tycker jag att du räknar fel. Investerade pengar har också ett värde, du anser ju exempelvis att du måste få ut en del för att skaffa ett eget boende. Räkna därför gärna med att varje krona huset är värt kostar några procent i kapitalkostnad.

Skulle huset exempelvis vara värt 3 Mkr och man räknar på två procents ränta är bara kapitalkostnaden 5.000 kr/månad. Men visst, alternativa boenden kostar förstås de med.

Sen är ni två som har ansvar för barnen. Att exets boende kostar en del för att även barnen bor där är något som det låter som om ni har ett gemensamt intresse i, så det kan ju inte bara ses som en kostnad, ens för dig.

 

Godmorgon!
Har inte lusläst allt så jag vet inte om någon av de som svarat separerat/skilt sig och alltså varit med om den processen. ”Clean break” gäller, inga kluriga lösningar. Det kommer alltid skrik, gråt, skam, hårda ord hur man än gör. Utan att vara hård nu; Tramsa inte. Barn klarar sig, de förstår, om inte nu så senare. Om man är rak, ärlig och inte ogin. Hoppas det går så bra det kan. Alltså: Kontakta mäklare, sälj, dela. Lycka till.

 

Som jag tolkar det så har släktingen en egen bostad någonstans men bor hos er utan att betala hyra. Är det en kortsiktig lösning förstår jag det, men om det är tänkt att vara en långsiktig lösning (vilket det låter som) så förstår jag inte varför släktingen inte ska betala för sitt uppehälle. Jag gissar dessutom att det betyder att släktingen inte betalar för el/VA/internet/sophämtning och jag tycker inte att det borde vara varken ditt eller X-ets problem om släktingen behöver sälja sin bostad för att ha råd med hyra (om det inte finns något starkt skäl till detta upplägg såklart). Dessutom hur ska släktingen kunna betala månadskostnaden på lånet om denne inte har råd med hyra i dagsläget?

Att barnen är arga på dig just nu är inte så konstigt med tanke på att det blir en väldigt stor omställning för dem efter så många år i samma hus (tolkade jag det som) som en hel familj. De har nog dessutom svårt att se hur bra framtiden kan bli när du och X-et inte bor ihop längre för de har inte erfarenhet av något annat och kanske svårt att se att bara för att ni fortsätter bo ihop så kommer det inte att vara som förut. Så försök att ge dem tid och försök att ha en enad front med X-et om att ni inte skuldbelägger/skyller på varandra framför barnen.

Om ni låter barnen äga en del var så när den första flyttar ut och inser att denne har svårt att hitta boende utan kontanta pengar så finns det risk att barnet gör som skrevs tidigare och tvångsförsäljer huset. Vad händer då med relationen mellan de båda barnen när ena barnet gör så att det andra inte kan bo kvar? Eller mellan dig och något av barnen som kanske skyller på dig för att du har försatt dem i den situationen att huset måste säljas för att första barnet som flyttar inte har något annat val än tvångsförsäljning för att kunna hitta bostad?

 

Jag tycker idén är helt OK. Vid separation förlorar man alltid pengar, men såna kommer det mer av ändå. Barnen är det annorlunda med. Trivs de i huset och du klarar dig med den peng du får så varför inte. Se barnens del lite som förskott på arv. Visst kan de pengar ni sparat åt barnen riskeras, men samtidigt finns motsvarande möjlighet att marknaden utvecklas positivt och deras andel blir mer värd.
Jag tycker det är en god och storsint idé

 

Med tanke på att barnen är ganska stora så om ni genomför idén så skulle jag se till att prata ordentligt med dem om vad som kan hända både om marknaden går upp/ner och hur läget ser ut som att det kommer bli med att få tag i lägenhet när det är dags för dem att flytta. Så att de får vara så delaktiga i beslutet som möjligt med tanke på ålder och mognadsgrad, då kan ni säkert minska risken att den ena gör något som det blir bråk över

 

Nej! Det här tycker jag var en dålig ide. Även om barnen är "stora" kan eller ska de inte behöva bedöma bostadsmarknaden framöver. De är inte mogna att vara delaktiga i den typen av beslut. Föräldrarna måste vara vuxna nog att ta det här beslutet själva.

 

Nej, nej, nej ,nej!!!! Gör inte såna här konstiga lösningar. Jag håller med Magnumvilla här ovan som redan tipsat om att en ”Clean break” är det absolut bästa om man absolut känner att man behöver separera. Du lägger annars över en väldigt tung känslomässig börda på dina barn bara för att ni föräldrar inte reder ut er separation nu när ni faktiskt separerar.

Min man är snart 60 år och han sitter fortfarande fast med en del av sitt föräldrahem och har blivit indragen i konstiga lösningar av sina nu över 90åriga föräldrar när de skilde sig på 70-talet. Det har alltid ställt till det för oss när vi har behövt ta lån. Det är jobbigt att vara den som slänger ut en förälder på gatan hur gammal föräldern än är!

Den här typen av lösningar blir också väldigt jobbiga när någon av er träffar en ny partner och hänsyn måste tas till ev bonusbarn osv. Min erfarenhet är också att det är bättre för barnen att inte bo kvar i det som än gång var ert gemensamma hem för då kanske de innerst inne går och hoppas på att ni ska bli ihop igen. Kort sagt om ni inte separerar ordentligt med en gång så blir separationsprocessen bara utdragen. Det är inte bra för någon. Det är bättre att ni bägge två får en nystart i nya hem. Barnen kommer så klart att vara rejält ledsna för en separation och flytt river så klart upp deras tillvaro. Självklart kommer en försämrad ekonomi för en förälder också drabba barnen men har du bestämt dig för att skiljas så blir det inte bättre för att ni trasslar till lösningarna på boendet så att allt blir mer utdraget.

... Nu ser jag att ett av barnen redan är myndig. .... men det spelar ingen roll för mitt resonemang. Är ena barnet redan myndigt så finns det ännu mindre anledning att ditt X behåller huset för barnens skull...

 

Jag tycker att det beror helt på hur mogna barnen är. Jag själv hade som 18-åring velat vara delaktig i vad som händer med mina framtida pengar, men min syster hade det nog varit bäst att hålla utanför i den åldern. Själv var jag med vid i princip alla renoveringar hemma och diskuterade för och nackdelar med olika typer av byggkonstruktion, uppvärmning mm med min pappa så jag hade blivit riktigt sur om de hade bestämt över mitt huvud om jag skulle ha en del i huset (hade det endast varit gåva och inga investerade pengar så hade det varit en annan sak).

När syrran och jag var 12 resp 14 så fick vi vara med och bestämma vart pappa skulle flytta när de separerade för han tyckte att det var viktigt att vi var så delaktiga som vi var mogna för och även vi skulle trivas, inte bara han, och jag tycker fortfarande att han gjorde rätt som valde att göra så. Så jag tycker att det är viktigt att låta barnen vara så delaktiga som de är mogna för/orkar/vill när det är en så pass stor omställning för dem, men då gäller det också att känna sina barn.

Så vissa är inte mogna för vara delaktig i den typen av beslut förrän de är 20-25 år medan andra är mogna och vill det redan vid 15-18 år. Sedan betyder det inte heller att de ska ta beslutet, men däremot få vara med i diskussionen efter egen förmåga. För vissa är det dessutom lättare att acceptera förändringen ju mer de tillåts vara delaktiga

 

Om ni nu genomför detta hade jag sett till att prata med både jurist och bankman för att få veta hur detta kan komma att påverka barnen i framtiden. Kommer de kunna ta lån för annat boende om de har kvar sin del i huset eller blir kraven tuffare då? De kanske måste ha högre inkomst eller en medlåntagare? Eller sälja sin del på något sätt? Vad händer om en part vill renovera men inte de andra? Om något går sönder hur delas utgiften upp? Och ändras något av detta pga att en av ägarna inte är myndig?
Se till att reda upp detta och säkert mycket mer med folk som verkligen vet vad de pratar om och skriv tydliga överenskommelser för hur saker ska skötas.

 

"...Jag själv hade som 18-åring velat vara delaktig i vad som händer med mina framtida pengar,..."
Fast Stopp och belägg! Det är inte dina eller barnens framtida pengar. Det är föräldrarnas pengar! Ingen kan idag räkna med att få ett arv.

Ingen vet vad ålderdomen kommer att innebära eller vilka kostnader vi får när vi blir äldre. Om någon fortfarande tror att Staten tar hand om oss när vi blir äldre tror ni fel. Pensionen blir lägre för kommande generationer än vad den varit hittills. Att ge förskott på arv bara för att snabbare kunna "smita ifrån" är inte en bra lösning, tycker jag. Förskott på arv genererar en tacksamhets skuld och lägger en psykologisk press på barnen att göra gentjänster. Jag vill varna för att det kan bli en väldigt jobbig situation. Att tvingas ta hand om sina gamla och sjuka föräldrar (därför att samhället sviker) är väldigt tungt.

Att du fick vara med och diskutera renoveringar med din pappa ser jag snarare som att din pappa utbildade dig och att ni hade lite pappa-son-kvalitetstid. Hade ni blivit oense hade du nog inte fått bestämma lösningen gissar jag. Att du fick vara med och ha synpunkter på vart din pappa skulle flytta betyder delas att din pappa hade fler val, dels att han ville att du skulle trivas. I TS fall så lär knappast ett vuxet barn bo varannan vecka så det är inte intressant. För det 2a så innehåller TS lösning en spekulation om bostadsmarknadsutvecklingen något som inte ens vår finansminister kan ha en klart åsikt om i dagsläget. Allt detta för att mamman vill kunna bo kvar med barnen... när ena barnet är så gammalt så hen är vuxen....Det låter inte sunt i mina öron.