Om jag anknyter till startinlägget i tråden lite grann.
Låt säga att personen som äger och bor i huset har en önskan om att boendet helst skall vara just där av olika anledningar.
Samtidigt har inte personen som skall flytta in i huset en lika stark önskan om att boendet skall vara just där. Men det kan tänkas ändå.
Huset skall förändras, renoveras och anpassas så gott det går efter behoven.
För att vilja flytta in i huset (fast det inte är ett önskehus) och känna sig nöjd, är det rimligt att personen som skall flytta in därefter har 100% inflytande och bestämmande på hur allt i och omkring huset skall vara och se ut?
Alltså invändigt med planlösningar, ytskikt, färgval, möblering o.s.v...utvändigt med trädgård, gårdsplan, användningsområden, utvändiga färgval o.s.v.
Alternativet med att köpa ett helt annat hus på annat håll är inte så aktuellt. Dels är det svårt att hitta något motsvarande på annat håll men framför allt så sätter nog ekonomin stopp för det, den är inte obegränsad så alternativen är ganska få, om ens något alls i praktiken.
Låt säga att personen som äger och bor i huset har en önskan om att boendet helst skall vara just där av olika anledningar.
Samtidigt har inte personen som skall flytta in i huset en lika stark önskan om att boendet skall vara just där. Men det kan tänkas ändå.
Huset skall förändras, renoveras och anpassas så gott det går efter behoven.
För att vilja flytta in i huset (fast det inte är ett önskehus) och känna sig nöjd, är det rimligt att personen som skall flytta in därefter har 100% inflytande och bestämmande på hur allt i och omkring huset skall vara och se ut?
Alltså invändigt med planlösningar, ytskikt, färgval, möblering o.s.v...utvändigt med trädgård, gårdsplan, användningsområden, utvändiga färgval o.s.v.
Alternativet med att köpa ett helt annat hus på annat håll är inte så aktuellt. Dels är det svårt att hitta något motsvarande på annat håll men framför allt så sätter nog ekonomin stopp för det, den är inte obegränsad så alternativen är ganska få, om ens något alls i praktiken.
Redigerat:
Ja, det är rimligt om den andra personen tycker att det är rimligt. Om jag ska knyta an till vår egen situation så håller vi just nu på och ska börja bygga nytt, och det har varit ett gäng val gällande färger och inredning på vägen. Vi har inte haft jättemånga tvister, men när det varit någonting som vi inte riktigt kommit överens om så har den personen som har starkast åsikt i frågan fått vinna och i utbyte har den andra personen fått bestämma i något val som ligger denna närmre hjärtat. Alltså en kompromiss. Är det superviktigt att bo kvar i huset för person A? Vägrar person B flytta in om han/hon inte får bestämma köksskåpen? Ja i sådana fall får väl person B bestämma det då. Sedan har jag svårt att tro att person B kommer att byta ut ALL inredning till saker som person A tycker är skitfula, i sådana fall låter det som att man kanske kommer att ha problem att bo tillsammans oavsett vem som bestämmer inredning.hakan_o skrev:
Det finns ju såklart hypotetiska exempel och jag skrev ju också att det var orimligt om den ena tjänar dubbelt så mycket som den andra. Ditt exempel är ju ännu mer absurt och antagligen ganska ovanligt. Din syn angående att papporna aldrig är hemma med barnen är ju dessutom inte aktuell längre och jag har svårt att tro att detta är ett stort problem för folk idag. Att man inte har råd att skaffa barn förrän man är äldre är ju p.g.a. att man har valt att bo i Stockholm och på de dyraste adresserna. På övriga ställen i landet är detta inget problem förutsatt att man har ett arbete. Har man inte det bör man ju överväga att inte skaffa barn då man som förälder har bl.a. ekonomiskt ansvar för sina barn.KnockOnWood skrev:Nej, det är just det jag med en dåres envishet hävdar inte är "rimligt".
Ett hypotetiskt exempel:
Jag som VD tjänar 150.000 i månaden.
Min sambo, som är undersköterska, tjänar 20.000.
Skall vi betala lika mycket var av våra gemensamma boendekostnader, mat, försäkringar mm menar du?
Det är ju inte rimligt för fem öre
Och ja, jag har ett rätt långt livs erfarenhet. Och har vad jag minns aldrig räknat kronor och jämfört oss emellan.
Med sambo som har jobbat allt från 50% till 100% i livets olika skeden.
Är det något särskilt du tänker på om mina erfarenheter?
Det jag tänker på angående dina erfarenheter är att du i varenda tråd påstår dig ha det ultimata svaret på varenda fråga och samtliga andras åsikter är förkastliga. Här har du ju enligt dig själv bevisligen erfarenhet i form av att du har lyckats leva länge, men det är inte alltid fallet i andra ämnen. Det finns andra konstellationer som fungerar än den du har upplevt. Jag och min sambo har betalt lika delar av både bil och boende trots att min inkomst varit ca 10' mindre per månad netto under tiden som jag studerade. Jag ser det inte som något problem. Vi kommer att ha ganska snarlik inkomst framöver och då ser jag ingen anledning att göra annat än att betala hälften var. Specialintressen är ju något man får bekosta själv och inom rimliga summor. Detta får man ju diskutera ihop.
Den största anledningen till att folk bråkar om pengar är troligtvis för att de inte pratar om det, utan skriver om det på ett forum istället.
Jag stör mig på att vissa (höginkomsttagare) anser sig inte "ha råd" att skaffa barn när det i själva verket är väldigt långt ifrån sanningen. Jag stör mig ännu mer på pappor (ibland påhejjade av mammorna) som inte anser att familjen "har råd" att pappan ska vara pappaledig mer än två månader på sommaren. I själva verket är det i 99 fall av hundra bara fråga om prioriteringar. Papporna väljer karriär och ny bil framför kontakt med sina egna barn, ibland under illusionen om att de "kan ta igen det" senare i livet.KnockOnWood skrev:Det länder dig till heder
De flesta av oss gamla gubbs har ju dock bara ägnat enstaka månader hemma med barnen, och något/några år med kortare arbetsdagar för att ta hand om de små.
Utan det är kvinnorna som till största delen har fått dra det tunga lasset.
Och att därefter snacka om att fördela inkomster/utgifter 50/50 får mig faktiskt att se rött
PS och OT
Jag tycker att Sveriges familjepolitik är helt fel.
Nu har nästan ingen familj råd att skaffa barn i tid, när kvinna och man är som bäst skapad att föda upp småttingar.
Utan man väntar tills kvinnan är 35 - 45 år, vilket biologiskt är helt vansinnigt.
Varför inte dubbla eller tredubbla barnbidragen så unga kvinnor kan, och har råd att, skaffa barn när de av naturen är bäst lämpade för det?
Tänk efter, varför går födelsetalen ner?
Varför kan folk tänka sig att låna 3-4 mkr till en bostad men kan inte tänka sig att låna 100 tkr på samma bostad för att täcka upp för ett inkomsttapp under föräldraledigheten? Det handlar såklart om prioriteringar, inte om att de "inte har råd".
Sådär, det var mitt bror duktig-inlägg för idag
Jag tror inte det finns något general knep som alltid fungerar... Allt är upp till var och en...
Vissa klarar inte av att ha gemensam ekonomi. För vissa fungerar det perfekt...
Uppdelandet av pengar så har jag svårt att sätta siffror, huvudsaken är att båda är nöjda med upplägget.
Själv vet jag inte riktigt hur vi har delat upp det hela... Men det känns som att vi ändå är nöjda. Frugan tar nog det tyngsta lasset ekonomiskt, Det kan ju inte vara min uppgift som man att bidra! (Sanningen är den att frugan tjänar mer pengar än mig.... ) Men vi är båda nöjda...
Den dagen vi får barn? Det är självklart att jag ska vara hemma hela tiden.... (problemet är att frugan tycker det är självklart att hon ska vara hemma....) Hmmm hur löser man det problemet? halva tiden var!
Sedan finns det andra intressanta aspekter i livet hur man ska värdera saker och ting.
Som det där att jag sålde min br som kommer bli en bra insats när vi skaffar villa. Men hon bidrar med hon bidrar med en hyresrätt under den här tiden.... (en hyresrätt på Södermalm i Stockholm, alltså ett visst värde....)¨
Vissa klarar inte av att ha gemensam ekonomi. För vissa fungerar det perfekt...
Uppdelandet av pengar så har jag svårt att sätta siffror, huvudsaken är att båda är nöjda med upplägget.
Själv vet jag inte riktigt hur vi har delat upp det hela... Men det känns som att vi ändå är nöjda. Frugan tar nog det tyngsta lasset ekonomiskt, Det kan ju inte vara min uppgift som man att bidra!
(Sanningen är den att frugan tjänar mer pengar än mig.... ) Men vi är båda nöjda... Den dagen vi får barn? Det är självklart att jag ska vara hemma hela tiden.... (problemet är att frugan tycker det är självklart att hon ska vara hemma....) Hmmm hur löser man det problemet? halva tiden var!
Sedan finns det andra intressanta aspekter i livet hur man ska värdera saker och ting.
Som det där att jag sålde min br som kommer bli en bra insats när vi skaffar villa. Men hon bidrar med hon bidrar med en hyresrätt under den här tiden.... (en hyresrätt på Södermalm i Stockholm, alltså ett visst värde....)¨
En aspekt många inte tänker på när man flyttar in till någon annan är att man inte är med och delar på eventuella värdeökningar på bostaden, då ena står som ensam ägare, skulle det ta slut mellan 10-20 efteråt så brukar många fastigheter ha dubblat sitt värde, man kanske har varit med och betalat alla kringkostnader men man är inte med på vinsten eller att bostaden anpassat med värdeökningen så boendet är billigt efter den tiden, medans den som inte äger bostaden knappt kan köpa någon ny lägenhet eller hus.H hakan_o skrev:
Den här aspekten med värdeökning på verkar allt, som en trygg pension, man har låneutrymme även som äldre, osv.
Så jag skulle aldrig bara flytta in till någon.
Kan ge exempel på månads vinst dom 10 år jag bodde i första huset på grund av värdeökningen var ca 20000 kr per månad dra jag av kostnader, värme lån övriga kostnader så vart sparandet ca 12-13 tusen per månad i 10 år.
Tar jag mitt nya hus som just sålts, haft den 3 år , så steg den bara på dessa år med 38800 kr per månad , minus värme/lån osv,,,, ca 30 plus varje månad, då efter skatt.(ensamägare på dessa)
Sedan tidigare sambo ägda har har även dom genererat stora vinster åt oss bägge, som gjort det lätt att sedan köpa ett eget boende ifall man går isär.
Tar man dessa aspekter i beräkning så köp för guds skull huset tillsammans.
Sambolagen reglerar uppdelningen när sambos flyttar isär om det inte är något skrivet.
Värdet av allt bohag som är inköpt för gemensamt bruk delas lika oberoende vem som står som ägare. Det gäller även en bostad som är köpt innan paret blev sambos OM den köptes för gemensamt bruk.
http://www.boupplysningen.se/juridik/sambolagen
https://www.lansforsakringar.se/kalmar/privat/bank/ekonomitips/samboekonomi/separera-som-sambo/
https://www.regeringen.se/4a601d/co...0f47250ff/sambor-och-deras-gemensamma-hem.pdf
Värdet av allt bohag som är inköpt för gemensamt bruk delas lika oberoende vem som står som ägare. Det gäller även en bostad som är köpt innan paret blev sambos OM den köptes för gemensamt bruk.
http://www.boupplysningen.se/juridik/sambolagen
https://www.lansforsakringar.se/kalmar/privat/bank/ekonomitips/samboekonomi/separera-som-sambo/
https://www.regeringen.se/4a601d/co...0f47250ff/sambor-och-deras-gemensamma-hem.pdf
Men tyvärr inga renoveringar även om det är påkostade av bägge parter, då är det bara ägaren som får allt, OM den stod som ensamägare redan innan förhållandet på börjades.Demmpa skrev:
Jag använder samma logik Jonatan79. Jag vill inte shoppa runt och känna att jag använder pengar som någon annan tjänst in. Jag vill inte heller att nån ”lever på” mig och gör saker jag tycker är onödiga. Om jag sedan vill göra något som sambon inte vill lägga pengar på, kan jag bjuda på det för att jag vill ha denne med.Jonatan79 skrev:
