Ny strandskyddslag konsekvenser i praktiken?

Nyss presenterades utredningen för ett förändrat strandskydd. Utgångspunkten är att tillgången och exploateringstrycket på sjöar, vattendrag och stränder varierar inom landet och att det ska återspeglas i lagstiftningen.
Kort sammanfattat så föreslår utredaren att det ska bli enklare att göra avsteg från strandskyddsbestämmelserna i glesbygd och där exploateringsgraden av befintliga strandsträckor är låg medan det i mer tätbefolkade och högexploaterade områden snarare kan behövas en skärpning. Man jämför ytterligheterna Jokkmokks kommun, där 1,4 procent av stränderna är exploaterade, med Danderyds kommun där nästan 70% av alla strandsträckor är tagna i anspråk.

Två viktiga förslag är att strandskyddet ska tas bort runt mindre sjöar och vattendrag, och att strandskyddet ska tas bort runt våtmarker och dammar som har anlagts efter 1975.

En annan viktig aspekt är att en proponalitets bedömning måste göras i varje enskilt fall. Och inga generella avslag skall tillåtas utan vettiga motiveringar

På så sätt kommer man att kunna bidra mera till lokal artrikedom och till att förebygga övergödning.

Glädjande nog är flera av utredningens förslag bra med goda chanser att skapa ökad flexibilitet och större möjligheter för utveckling och service på landsbygden och i Norrland.

Kommuner ska dessutom få möjlighet att peka ut så kallade landsbygdsområden där strandskyddet helt eller delvis ska kunna upphävas.
Till skillnad från dagens system ska dessa områden kunna vara hur stora som helst, och ligga var som helst i landet så länge de finns i ett område med god tillgång på obebyggd mark, där det inte redan är hög byggefterfrågan och där det inte finns särskilt viktiga värden för natur och/eller friluftsliv.

Ett hinder för kommuners tillväxt har tidigare varit svårigheter att finansiera byggande på grund av låga fastighetsvärden. Nu finns möjligheter att den utvecklingen kommer att vändas.

En grundpelare i grundlagen är att alla ska kunna leva och förverkliga sina drömmar oavsett var i Sverige man bor. Med ett förändrat strandskydd stärker vi möjligheterna att kunna skapa jobb och tillväxt i hela landet och framförallt på landsbygden.

För oss näringsfastighetsägare är detta glädjande nyheter.
Från markägarperspektiv måste lagstiftaren beakta att ändring i strandskyddsregler blir förenligt juridiskt
till den svenska grundlagen med egendomsskyddet.

Det innebär att strandskyddet måste moderniseras och differentieras på sätt som motsvarar egendomsskyddets krav och att proportionalitetsprincipen beaktas så att det verkligen rör sig om angelägna allmänna intressen i det enskilda fallet.
Om strandskyddet är en förbudslag även fortsättningsvis behöver lagens dispensmöjligheter i det enskilda fallet för markägare utökas och proportionalitetsprincipens bestämmelser om ”intresseavvägning” ges en ny och relevant utformning, som stärker det enskilda intresset med ansvar i förhållande till det allmänna och särintressen som inget ansvar avkrävs.

Vi inom Landsbygdens vänner och inom LRF kommer att arbeta hårt för att ett flexibelt och rättvist strandskyddsregelverk kommer på plats. Ett regelverk som på riktigt stärker attraktionskraften och utvecklingspotentialen för landsbygden.

Under året ska förslagen förhandlas inför att ett lagförslag tas fram.

 

Allt är långt ifrån bra med dagens regelverk eller etablerad praxis. Särskilt gäller det utformning och tillämpning av de ”särskilda skäl”, som ska gälla för dispens (Miljöbalkens 7 kap § 18c). De leder inte sällan till oproportionella resultat för enskilda. Att skogsdiken, som kanske inte ens har vattenföring hela året, är grund för strandskydd är uppenbart felaktigt

Och helt orimligt.

 

I en kommun med mycket vattenkontakt finns det inte en enda kvadratcentimeter som inte är skyddad. Vi har mer än 19 lager skydd i olika former redan i dag och de flesta av landets 290 kommuner har minst tio lager skydd på varandra. Man kan tro att strandskyddet bara gäller mark i anslutning till stränder, men så är inte fallet. I många områden gäller det all mark 300 meter från vatten. Med vatten menas naturligtvis sjöar och hav, men även alla vattensamlingar större än 50x100 meter och diken som är bredare än två meter. Det gör att nästan 20 procent av Sveriges yta omfattas av det som i dagligt tal kallas strandskydd.
Förslag om att ytterligare skärpa restriktiviteten för folks altaner, verandor och trädgårdar blir löjeväckande orimligt. Denna restriktiva del har dessutom slängts in i ett mycket sent skede.

Utredningen verkar inte ha tagit intryck från andra nordiska länder, där Finlands förutsättningar är mest lika de svenska. De finska reglerna tar större hänsyn till folks behov än de svenska och de ger kommunerna en nyckelroll. Kommunalt planeringskrav gäller för strandnära byggande, men kommunerna kan t.ex. välja lämpligt avstånd till vatten för strandskyddet. Planeringskravet gäller vidare inte för byggnader knutna till jordbruk, skogsbruk eller fiske, eller för mindre ekonomi- och tillbyggnader.

Flera av utredningens experter har själva kritiserat att dessa restriktiva delar som berör bland annat Stockholmsområdet lades till med enbart någon dags varsel.
Det finns närmare 30 000 öar, kobbar och skär i Stockholms län och 10 000 bofasta i Stockholms skärgård, från Arholma i norr till Landsort i söder, om man även räknar med de som bor på öar med broar och färjeförbindelser. Kommunerna, Regionen och Länsstyrelsen i Stockholms län bejakar en levande skärgård och ser den goda tillgången till stränderna och naturen som några av regionens största tillgångar. Därför arbetar alla dessa tre tillsammans med skärgårdsborna utifrån premissen att bebyggelsen ska lokaliseras till kärnöarna så att det finns tillräckligt med bofasta för att kunna bedriva samhällsservice och att skärgården kan leva året om. Utan skärgårdsbor, ingen attraktion varken för friluftsliv eller annan turism.
Utredningen tillsattes för att underlätta för näringsliv, samhällsplanering och bostadsbyggande i glesbygden. Den skulle dessutom bli mer förutsägbar och ge större legitimitet bland befolkningen. Förslaget riskerar istället att både ge upphov till mer förvirring och större godtycklighet. De få kvadratmetrar tomt som faller inom hemfridszonen kommer aldrig att kunna bli allmänhetens tillgång oavsett vilka restriktioner lagen hittar på.

 

Hur kommer det sig att staten med olika tekniker slås med näbbar och klor för att försöka
Hindra fastighetsägare till strandnära mark att nyttja den marken.

Här är ett exempel som handlar om statens sätt att hantera ägare till strandnära mark och om hur strandskyddet plötsligt utvidgades från 100 till 300 meter. Detta har drabbat många och debatterats flitigt sedan länsstyrelser runt om i landet beslutade om detta i slutet av 2014.

Ett länsstyrelsebeslut drabbade en mindre fastighet avsedd för bostadsändamål med nyanlagt kommunalt VA i tomtgränsen, som efter beslutet är värdelös. Efter överklagande viftade regeringen bort äganderättsskyddet med nonsensmotiveringen att regeringen inte ”kan” pröva rätten till ersättning. För det lilla fastighetsbolaget, som planerat bygga några småhus i den växande kommunen, återstod att gå vidare till Högsta förvaltningsdomstolen. Att regeringen tar lätt på juridiken är naturligtvis allvarligt, men det borde ju inte kunna hända också i HFD. Eller?

Mer än tre år efter länsstyrelsens beslut kom så HFD:s dom. Det är inte någon uppmuntrande läsning. Någon rätt till ersättning för brott mot äganderättsskyddet fick bolaget inte. Att det tagit mer än tre år att få en domstolsprövning skall enligt Högsta domstolen ge rätt till ersättning, men inte så enligt HFDs mening.

Fastighetsbolaget riktade skadeståndsanspråk till Justitiekanslern. Vanligtvis skall JK meddela beslut inom sex månader, men här skulle det dröja närmare två år (och fyra år efter länsstyrelsens beslut) att för första gången få sina anspråk prövade i sak av staten. Att JK ”funderade” så länge har sina rutiga skäl. Vad skulle hända om JK tvingades medge ens ett blygsamt skadestånd? Hur många drabbade strandägare finns det i landet (i stort sätt varje litet kustavsnitt och vattendrag berörs ju av strandskydd)? Hur många av dem skulle ”haka på”?

I den principiellt viktiga frågan om ersättning för statens äganderättskränkning konstaterade JK visserligen att staten inskränkt bolagets rätt till sin fastighet, men tyckte ändå inte att detta skulle strida mot äganderättsskyddet. Någon motivering för den ståndpunkten lämnade JK olyckligtvis inte. För JK saknar HDs prejudikat betydelse. JK berör inte med ett ord betydelsen av HDs prejudikat om att staten skall ”avhålla sig från” att inkräkta på grundläggande rättigheter, att alla skall ha en effektiv möjlighet att överklaga myndighetsbeslut till domstol ”så fort” staten kränker en konventionsrättighet, eller att rätten till en rättvis rättegång gäller i ”alla rättegångar i domstol”. Det må så vara att JK är statens ombud, men hur kommer det sig att HD:s prejudikat ges en helt annan innebörd när de skall tillämpas av JK, som ju nyligen tjänstgjorde som justitieråd i just HD?

Hur kommer det sig att staten med olika tekniker slås med näbbar och klor för att försöka få ersättningsanspråk mot staten prövade i förvaltningsdomstol? Varför duger inte de allmänna domstolarna tingsrätt, hovrätt och Högsta domstolen? Kan det vara så att staten generellt föredrar förvaltningsdomstol framför allmän domstol och i så fall varför?

Ett välkommet tillskott i debatten är Stefan Lindskogs (då HDs ordförande) bidrag i en festskrift till professorn och tidigare justitierådet Bertil Bengtssons 90-årsdag. Lindskogs bidrag innehåller reflektioner om skillnader i synsätt mellan olika domstolar. Att insikten om grundläggande rättsstatliga principer i praxisbildning på gräsrotsnivå har mognat sent och ”kanske inte tillräckligt ännu” är nedslående. Att vissa domstolar inte vill ta in att Europakonventionen är svensk lag är oroväckande; människor far illa. Värre är dock Lindskogs notering att den som inte fått sina mänskliga rättigheter respekterade i förvaltningsdomstol som utväg kan väcka talan om ersättning på grund av konventionsbrott vid allmän domstol.

Att ordföranden i landets högsta domstol markerar att allt inte står rätt till i rättslandet Sveriges förvaltningsdomstolar är allvarligt.

 

När du säger att regeringen viftar bort saker och svarar att de inte kan pröva vissa frågor, var någonstans i regeringen har man vänt sig då? Varför vänder man sig till regeringen först istället för att gå via domstol direkt? Jag förstår inte alls gången här

 

Det handlar om statens sätt att hantera ägare till strandnära mark och om hur strandskyddet plötsligt utvidgades från 100 till 300 meter. Detta har drabbat många och debatterats flitigt sedan länsstyrelser runt om i landet beslutade om detta i slutet av 2014.

 

Det förstår jag, det var inte vad jag frågade. Jag hur man går till väga när man vänder sig till regeringen och får till svar att de inte kan pröva frågan.

 

Undantag från strandskydd medges inte
Högsta domstolen (HD) har meddelat en ny dom rörande intresseavvägningen vid prövningen av strandskyddsdispens.
I målet hade ägarna till en skärgårdsfastighet fått tillstånd att bygga en båthusanläggning. Den anläggning de byggde blev dock avsevärt större än vad tillståndet medgav. De ansökte i efterhand om tillstånd till den större anläggningen.

HD har nu bedömt att det finns hinder mot att bevilja tillstånd till vattenverksamhet med hänsyn till strandskyddsbestämmelserna i miljöbalken. Detta eftersom fastighetsägarna inte har visat att det finns sådana särskilda skäl som anges i lagen för den tillkommande delen av båthusanläggningen. HD har inte heller ansett att proportionalitetsbedömningen ska leda till dispens. Att ett avslag kan innebära en kostnadskrävande ombyggnad har saknat betydelse eftersom den uppförda anläggningen står i strid med det tillstånd som meddelats.

 

För att de har andra prioriteringar än sådana som du och jag. Kollektiva nyttigheter prioriteras framför individuella och (delar av) regeringen anser att exploateringen av våra kuster redan gått för långt och borde rullas tillbaka.

Då blir det naturligt att söka stifta lag som hindrar strandnära exploatering vare sig det är för att värna en utvidgad allemansrätt eller för att värna flora och fauna.

Sen är det förstås inte fullt så svartvitt, men schematiskt sett så.

Om detta kan man tycka en mängd olika saker, men man bör hela tiden ha i åtanke att alla inte har samma mål.

 

INTRÅNGSERSÄTTNING VID NEKAD DISPENS FRÅN STRANDSKYDDET OCH INRÄTTANDET AV NYA STRANDSKYDDSOMRÅDEN
Vad gäller strandskyddsbestämmelsernas legitimitet är det av högsta prioritet att utredningen ser över EU-konventionsrättsliga aspekter och enskildas rätt till egendom. Bestämmelserna om strandskydd kräver anpassning till Europakonventionen, på så sätt att det i 31 kap. miljöbalken införs möjlighet till ersättning vid inrättandet av nya strandskyddsområden och nekade dispenser på samma sätt som dagens regler om inrättandet av biotopskyddsområden och dispens från biotopskydd. Detta är något som dessvärre slumpmässigt eller avsiktligt underläts av den svenska regeringen år 1995 i samband med Sveriges inträde i den Europeiska Unionen och Europakonventionens införlivande i svensk rätt.

 

Inte ska väl staten betala något till enskilda bara för att deras rättigheter tas ifrån dem. Vi har faktiskt demokrati och de här besluten har stöd av LAG beslutad av RIKSDAGEN!


Inläget kan innehålla spår av ironi.

 

Sverige ska inte styras likt Nordkoreas komunistiska ideologier som bygger på förtryck och diktatur

 

Du och Nötegårdsgubben är alltså överens ..?

 

Historiskt