Lambertz uppfyller kriterierna för en rättshaverist
G. Lambertz uppfyller kriterierna för en rättshaverist
Hur Lambertz har varit en toppjurist är en gåta?
Hur Lambertz har varit en toppjurist är en gåta?
Jag fattar ingenting av hela situationen.
Han hjälper en kvinna som blivit våldtagen.
Han skriver debattartikel om att kvinnor ska kunna namnge sina förövare.
Han har (ofrivillig) sex med kvinnan
Han blir polisanmält
Han vill själv att han namnges i pressen
Han blir frisläppt efter 2 veckor
Han stämmer staten på 1 miljon, bland annat för att hans goda namn eller varumärke lidit skada
Han vill stämma kvinnan
Jag får inte ihop alla punkter i samma person om han inte har en psykisk störning eller så har han planerat allt med kvinnan för ett högre syfte som jag inte förstår
Han hjälper en kvinna som blivit våldtagen.
Han skriver debattartikel om att kvinnor ska kunna namnge sina förövare.
Han har (ofrivillig) sex med kvinnan
Han blir polisanmält
Han vill själv att han namnges i pressen
Han blir frisläppt efter 2 veckor
Han stämmer staten på 1 miljon, bland annat för att hans goda namn eller varumärke lidit skada
Han vill stämma kvinnan
Jag får inte ihop alla punkter i samma person om han inte har en psykisk störning eller så har han planerat allt med kvinnan för ett högre syfte som jag inte förstår
Redigerat:
Här är Lambertz egen artikel i ämnet:
(Obs kan bara ta med 2500 tecken)
Rättshaverister – problem eller utmaning?
av Göran Lambertz
Publicerad i Nordiskt Juristmöte 2005
Rättshaverister eller kverulanter. Så brukar vi kalla personer som har tappat allt förtroende för myndigheterna, som angriper systemet och dess företrädare med orimliga beskyllningar och som i all sin misstänksamhet har förlorat förankringen i verkligheten. De är ett problem både för sig själva och för oss i rättsväsendet och förvaltningen. Men de är också tecken på bakomliggande problem hos domstolar och myndigheter, såsom brådska, stress, dåligt engagemang och bristande kvalitet. Så påstås i alla fall i denna uppsats, som framför allt ställer frågan vilka insatser som kan göras för att missnöjda personer inte skall behöva utvecklas till rättshaverister. Att skapa ett sådant system är utmaningen. Men kan denna uppgift vara prioriterad för oss jurister? I vilken mån har vi anledning att i vår yrkesroll ta hänsyn till sådana fenomen som kränkningens mekanismer och det mänskliga behovet av upprättelse?
1 Inledning
Jag börjar detta referat med en berättelse ur verkligheten.
En man med iranskt ursprung kom till Sverige år 1990. Vi kallar honom AR. Han arbetade under flera år som tolk och översättare vid sidan om studier på universitetet i Stockholm. Studierna gick ganska bra, men när han skrev en tiopoängsuppsats i statskunskap blev han osams med läraren. Denne vägrade godkänna uppsatsen, som enligt läraren i alltför hög grad plagierade en tidskriftsartikel av en statsvetenskaplig auktoritet. AR blev djupt kränkt och anklagade läraren för rasism. Under protest arbetade han om uppsatsen en del, men lärarens omdöme kvarstod och uppsatsen underkändes. AR försökte få beslutet ändrat genom att vända sig till fakultetens dekanus och universitetets rektor, men utan framgång. Hans klagomål till Högskoleverket lämnades utan åtgärd, liksom hans anmälan till polis och åklagare. Efter anmälan mot universitetet och Högskoleverket till Justitiekanslern beslöt denne att inte granska ärendet närmare. Justitieombudsmannen fick också en anmälan men hänvisade bara till Justitiekanslerns beslut. Under lång tid skrev sedan AR långa brev till framför allt Riksåklagaren och Justitiekanslern med allt häftigare anklagelser om sammansvärjningar, vänskapskorruption m.m. Även anklagelser om undanskaffande av allmänna handlingar, illvilligt bemötande, allvarliga språkbrister hos myndigheterna och mycket annat förekom.
Detta är alltså ett verkligt fall, som jag dock har friserat lite grand. Man får säga att AR utvecklades till en rättshaverist – på danska och norska en kverulant[1]. Den kränkning han ansåg sig utsatt för kom så småningom att överskugga allt annat i hans tillvaro. Hans anklagelser blev allt hätskare och alltmer orimliga. Han tycks till sist ha förlorat det mesta av sin verklighetsförankring.
Rättshaveristerna är en säregen grupp personer som väcker blandade reaktioner, allt från medlidande och skratt till uppgivenhet och undran. Mindre ofta beslutsamhet. Vi vet inte riktigt hur vi skall hantera dessa personer, hur mycket tid de skall få ta för oss och i vad mån vi helt enkelt kan ignorera dem när de är ovänliga eller ovettiga. Många av oss jurister är osäkra på om vi på något sätt borde känna ansvar för rättshaveristerna, eller om det är sjukvården, socialtjänsten eller kanske bara individerna själva som bör gripa sig an problemet. Vi bläddrar i våra lagböcker, men där finns sällan några svar.
Vilka är de egentligen, rättshaveristerna? Varför har de blivit som de blivit? Har vi jurister någon skuld till deras öde? Hur skall vi förhålla oss till dem? Representerar de ett problem som vi bör försöka lösa? Eller kanske rentav en intressant och viktig utmaning? Detta är några av de frågor som skall ställas i den här uppsatsen.
2 Varför skall vi intressera oss för rättshaverister?
Syftet med uppsatsen är att presentera rättshaveristerna och diskutera frågor om orsaker, ansvar, implikationer och möjliga insatser. Men varför är detta intressant på ett Nordiskt Juristmöte? Handlar det inte mer om beteendevetenskap än om juridik?
Jo, så är det nog. Särskilt mycket juridik finns inte i det här ämnet. Men: Rättshaveristerna finns där hela tiden, mitt i rättsväsendet, alldeles framför oss. De påverkar vår vardag, vår möjlighet att arbeta effektivt. Och de väcker en massa frågor, inte minst processrättsliga och förvaltningsrättsliga sådana. Ofta är frågorna oväntade och svårlösta. Och, kanske ännu viktigare: Mycket talar för att antalet rättshaverister i ett samhälle kan fungera som en måttstock på rättsväsendets och förvaltningens kvalitet från ett medborgarperspektiv, i varje fall på kvaliteten när det gäller bemötande. Detta är en hypotes, inte någon etablerad sanning. Men visst har man anledning att förmoda att ju fler rättshaverister vi har, desto större är problemen i systemet. Och om denna hypotes stämmer kan ingen gärna bestrida frågans betydelse.
För åtminstone den som har daglig kontakt med rättshaverister – som t.ex. många hos Justitie-, Folketings- och Stortingsombudsmännen, i justitieministerierna och i åklagarväsendet – är det lätt att känna att dessa människor står för något sjukt och egendomligt, svårt att ta på allvar men samtidigt allvarligt. De är ofta människor som bollas från den ena instansen till den andra med standardbrev, och som ingen tycks kunna hjälpa. Ofta är det vi jurister som drabbas av deras misstänksamhet och otålighet, ibland rentav hat, någon gång hot. Detta är också ett skäl för oss att intressera oss för dem.
Rimligen har också samhällets institutioner en skyldighet att i varje fall inte onödigtvis bidra till att människor utvecklas på det tragiska sätt som är fallet med kverulanterna.
En särskilt intressant fråga är om det finns något i samhällsutvecklingen som medverkar till att människor utvecklas till rättshaverister. En därmed sammanhängande fråga är förstås om de blir fler och fler, eller om antalet är ungefär konstant.
Det kan vara särskilt intressant att diskutera dessa frågor i ett nordiskt perspektiv. Finns det några viktiga skillnader mellan våra länder när det gäller problemets karaktär och omfattning? Kan vi lära oss något av varandra?
Det är givet att diskussionen här måste föras utifrån det perspektiv som vi jurister representerar. Det gäller såväl problembeskrivning som diagnos och behandling. Vi kan inte – annat än möjligen högst amatörmässigt – ta oss an frågorna utifrån psykologiska, sociologiska eller medicinska utgångspunkter. Det är naturligtvis en begränsning, men den bör inte avhålla oss från att avhandla ämnet.
Juristernas perspektiv på ämnet skulle kunna innebära en genomgång av relevanta rättegångsregler och regler för förvaltningen. Det kunde i och för sig vara intressant att se vilka regler som finns och hur de kan och skall användas. Jag väljer ändå att lyfta blicken och undvika reglerna. Det gör jag inte minst därför att diskussionen skall kunna föras på ett intressant sätt i den nordiska kretsen.
I referatet har jag i viss mån fokus på rättsväsendet. Med det menar jag här polisen, åklagarna och domstolarna samt de advokater som verkar där. Men jag försöker också inrymma förvaltningsmyndigheterna i diskussionen.
3 Vilka är de?
Vi som arbetar i rättsväsendet eller förvaltningen möter många människor som är uppretade och misstänksamma. Självfallet förtjänar inte alla dessa epitetet rättshaverist. Här reserverar jag detta begrepp för personer som har tappat allt förtroende för rättsväsendet och/eller förvaltningen, som angriper systemet och dess företrädare med orimliga beskyllningar och som inte har någon verklighetsförankring i sin misstänksamhet.
Många av kverulanterna är övertygade om att de personer inom rättsväsendet och förvaltningen som de har mött är korrumperade, eller i varje fall totalt ointresserade av rättvisa. Åtskilliga av dem ägnar stora delar av tiden åt att försöka bevisa för omgivningen att de har rätt och att myndigheter och tjänstemän bara försöker dölja sina fel. Men allteftersom orimligheterna blir uppenbara och de förskingrar den kärna av rätt och sanning som deras kamp ibland kan ha innehållit, blir det allt färre som lyssnar. Till sist är det ingen som orkar bry sig. Rättshaveristen känner sig missförstådd och avvisad. Myndigheterna blir en vägg som allt studsar tillbaka från. Kverulanten kämpar vidare, men hans överdrifter och beskyllningar blir alltmer besynnerliga. Ofta förser han myndigheterna med långa tättskrivna brev med krav på ekonomisk kompensation för kränkning och lidande med hisnande belopp. Somliga sitter hela dagarna och telefonerar eller skriver e-post till myndigheter. Kampen för upprättelse blir det enda viktiga. Den leder till såväl social som psykologisk utslagning.
Inte sällan handlar det, såvitt man kan se, om helt vanliga människor med ett från början ordinärt liv. Och inte sällan tyder deras skrivelser på att de inledningsvis kan ha råkat ut för någon större eller mindre oförrätt eller blivit nonchalant behandlade. Men oftare rör det sig om personer som helt enkelt inte kan acceptera att förlora en tvist eller få nej på en ansökan. De driver sin kamp även om det rättsligt sett inte har begåtts något fel alls, och även om de i varje fall inledningsvis har blivit helt korrekt bemötta.
Så gott som alla kverulanter känner sig djupt kränkta, med rätt eller orätt. Sannolikt är vi myndighetspersoner alltför okänsliga inför kränkningars inverkan på människors beteenden. Och det gäller kanske särskilt sådana kränkningar som är svåra att uppfatta för den som inte själv är berörd. De känns bara hos den som drabbas.
Man frågar sig varför vissa blir rättshaverister medan andra utan större problem kan lägga ett nederlag, en motgång eller en kränkning bakom sig. Mest beror det sannolikt på personliga egenskaper. Många av rättshaveristerna har utan tvekan en psykisk störning i botten, men inte alla. Även personer som tidigare har uppträtt normalt kan tappa greppet helt och hållet. Sannolikt finns det någon skörhet som gör att dessa personer saknar fallskärm när fallet kommer.
Rimligen har motgångens eller kränkningens art också betydelse. Den som får sin tillvaro raserad eller annars hamnar i en svår kris kan naturligtvis ha svårare att återgå till det normala än den som utsätts för en mindre motgång.
Om man bortser från i stort sett varje krav på vetenskaplighet eller pregnans kan man beskriva bakgrunden till människors utveckling till rättshaverister genom en förenklad kategoriindelning enligt punkterna a – f nedan.
(Obs kan bara ta med 2500 tecken)
Rättshaverister – problem eller utmaning?
av Göran Lambertz
Publicerad i Nordiskt Juristmöte 2005
Rättshaverister eller kverulanter. Så brukar vi kalla personer som har tappat allt förtroende för myndigheterna, som angriper systemet och dess företrädare med orimliga beskyllningar och som i all sin misstänksamhet har förlorat förankringen i verkligheten. De är ett problem både för sig själva och för oss i rättsväsendet och förvaltningen. Men de är också tecken på bakomliggande problem hos domstolar och myndigheter, såsom brådska, stress, dåligt engagemang och bristande kvalitet. Så påstås i alla fall i denna uppsats, som framför allt ställer frågan vilka insatser som kan göras för att missnöjda personer inte skall behöva utvecklas till rättshaverister. Att skapa ett sådant system är utmaningen. Men kan denna uppgift vara prioriterad för oss jurister? I vilken mån har vi anledning att i vår yrkesroll ta hänsyn till sådana fenomen som kränkningens mekanismer och det mänskliga behovet av upprättelse?
1 Inledning
Jag börjar detta referat med en berättelse ur verkligheten.
En man med iranskt ursprung kom till Sverige år 1990. Vi kallar honom AR. Han arbetade under flera år som tolk och översättare vid sidan om studier på universitetet i Stockholm. Studierna gick ganska bra, men när han skrev en tiopoängsuppsats i statskunskap blev han osams med läraren. Denne vägrade godkänna uppsatsen, som enligt läraren i alltför hög grad plagierade en tidskriftsartikel av en statsvetenskaplig auktoritet. AR blev djupt kränkt och anklagade läraren för rasism. Under protest arbetade han om uppsatsen en del, men lärarens omdöme kvarstod och uppsatsen underkändes. AR försökte få beslutet ändrat genom att vända sig till fakultetens dekanus och universitetets rektor, men utan framgång. Hans klagomål till Högskoleverket lämnades utan åtgärd, liksom hans anmälan till polis och åklagare. Efter anmälan mot universitetet och Högskoleverket till Justitiekanslern beslöt denne att inte granska ärendet närmare. Justitieombudsmannen fick också en anmälan men hänvisade bara till Justitiekanslerns beslut. Under lång tid skrev sedan AR långa brev till framför allt Riksåklagaren och Justitiekanslern med allt häftigare anklagelser om sammansvärjningar, vänskapskorruption m.m. Även anklagelser om undanskaffande av allmänna handlingar, illvilligt bemötande, allvarliga språkbrister hos myndigheterna och mycket annat förekom.
Detta är alltså ett verkligt fall, som jag dock har friserat lite grand. Man får säga att AR utvecklades till en rättshaverist – på danska och norska en kverulant[1]. Den kränkning han ansåg sig utsatt för kom så småningom att överskugga allt annat i hans tillvaro. Hans anklagelser blev allt hätskare och alltmer orimliga. Han tycks till sist ha förlorat det mesta av sin verklighetsförankring.
Rättshaveristerna är en säregen grupp personer som väcker blandade reaktioner, allt från medlidande och skratt till uppgivenhet och undran. Mindre ofta beslutsamhet. Vi vet inte riktigt hur vi skall hantera dessa personer, hur mycket tid de skall få ta för oss och i vad mån vi helt enkelt kan ignorera dem när de är ovänliga eller ovettiga. Många av oss jurister är osäkra på om vi på något sätt borde känna ansvar för rättshaveristerna, eller om det är sjukvården, socialtjänsten eller kanske bara individerna själva som bör gripa sig an problemet. Vi bläddrar i våra lagböcker, men där finns sällan några svar.
Vilka är de egentligen, rättshaveristerna? Varför har de blivit som de blivit? Har vi jurister någon skuld till deras öde? Hur skall vi förhålla oss till dem? Representerar de ett problem som vi bör försöka lösa? Eller kanske rentav en intressant och viktig utmaning? Detta är några av de frågor som skall ställas i den här uppsatsen.
2 Varför skall vi intressera oss för rättshaverister?
Syftet med uppsatsen är att presentera rättshaveristerna och diskutera frågor om orsaker, ansvar, implikationer och möjliga insatser. Men varför är detta intressant på ett Nordiskt Juristmöte? Handlar det inte mer om beteendevetenskap än om juridik?
Jo, så är det nog. Särskilt mycket juridik finns inte i det här ämnet. Men: Rättshaveristerna finns där hela tiden, mitt i rättsväsendet, alldeles framför oss. De påverkar vår vardag, vår möjlighet att arbeta effektivt. Och de väcker en massa frågor, inte minst processrättsliga och förvaltningsrättsliga sådana. Ofta är frågorna oväntade och svårlösta. Och, kanske ännu viktigare: Mycket talar för att antalet rättshaverister i ett samhälle kan fungera som en måttstock på rättsväsendets och förvaltningens kvalitet från ett medborgarperspektiv, i varje fall på kvaliteten när det gäller bemötande. Detta är en hypotes, inte någon etablerad sanning. Men visst har man anledning att förmoda att ju fler rättshaverister vi har, desto större är problemen i systemet. Och om denna hypotes stämmer kan ingen gärna bestrida frågans betydelse.
För åtminstone den som har daglig kontakt med rättshaverister – som t.ex. många hos Justitie-, Folketings- och Stortingsombudsmännen, i justitieministerierna och i åklagarväsendet – är det lätt att känna att dessa människor står för något sjukt och egendomligt, svårt att ta på allvar men samtidigt allvarligt. De är ofta människor som bollas från den ena instansen till den andra med standardbrev, och som ingen tycks kunna hjälpa. Ofta är det vi jurister som drabbas av deras misstänksamhet och otålighet, ibland rentav hat, någon gång hot. Detta är också ett skäl för oss att intressera oss för dem.
Rimligen har också samhällets institutioner en skyldighet att i varje fall inte onödigtvis bidra till att människor utvecklas på det tragiska sätt som är fallet med kverulanterna.
En särskilt intressant fråga är om det finns något i samhällsutvecklingen som medverkar till att människor utvecklas till rättshaverister. En därmed sammanhängande fråga är förstås om de blir fler och fler, eller om antalet är ungefär konstant.
Det kan vara särskilt intressant att diskutera dessa frågor i ett nordiskt perspektiv. Finns det några viktiga skillnader mellan våra länder när det gäller problemets karaktär och omfattning? Kan vi lära oss något av varandra?
Det är givet att diskussionen här måste föras utifrån det perspektiv som vi jurister representerar. Det gäller såväl problembeskrivning som diagnos och behandling. Vi kan inte – annat än möjligen högst amatörmässigt – ta oss an frågorna utifrån psykologiska, sociologiska eller medicinska utgångspunkter. Det är naturligtvis en begränsning, men den bör inte avhålla oss från att avhandla ämnet.
Juristernas perspektiv på ämnet skulle kunna innebära en genomgång av relevanta rättegångsregler och regler för förvaltningen. Det kunde i och för sig vara intressant att se vilka regler som finns och hur de kan och skall användas. Jag väljer ändå att lyfta blicken och undvika reglerna. Det gör jag inte minst därför att diskussionen skall kunna föras på ett intressant sätt i den nordiska kretsen.
I referatet har jag i viss mån fokus på rättsväsendet. Med det menar jag här polisen, åklagarna och domstolarna samt de advokater som verkar där. Men jag försöker också inrymma förvaltningsmyndigheterna i diskussionen.
3 Vilka är de?
Vi som arbetar i rättsväsendet eller förvaltningen möter många människor som är uppretade och misstänksamma. Självfallet förtjänar inte alla dessa epitetet rättshaverist. Här reserverar jag detta begrepp för personer som har tappat allt förtroende för rättsväsendet och/eller förvaltningen, som angriper systemet och dess företrädare med orimliga beskyllningar och som inte har någon verklighetsförankring i sin misstänksamhet.
Många av kverulanterna är övertygade om att de personer inom rättsväsendet och förvaltningen som de har mött är korrumperade, eller i varje fall totalt ointresserade av rättvisa. Åtskilliga av dem ägnar stora delar av tiden åt att försöka bevisa för omgivningen att de har rätt och att myndigheter och tjänstemän bara försöker dölja sina fel. Men allteftersom orimligheterna blir uppenbara och de förskingrar den kärna av rätt och sanning som deras kamp ibland kan ha innehållit, blir det allt färre som lyssnar. Till sist är det ingen som orkar bry sig. Rättshaveristen känner sig missförstådd och avvisad. Myndigheterna blir en vägg som allt studsar tillbaka från. Kverulanten kämpar vidare, men hans överdrifter och beskyllningar blir alltmer besynnerliga. Ofta förser han myndigheterna med långa tättskrivna brev med krav på ekonomisk kompensation för kränkning och lidande med hisnande belopp. Somliga sitter hela dagarna och telefonerar eller skriver e-post till myndigheter. Kampen för upprättelse blir det enda viktiga. Den leder till såväl social som psykologisk utslagning.
Inte sällan handlar det, såvitt man kan se, om helt vanliga människor med ett från början ordinärt liv. Och inte sällan tyder deras skrivelser på att de inledningsvis kan ha råkat ut för någon större eller mindre oförrätt eller blivit nonchalant behandlade. Men oftare rör det sig om personer som helt enkelt inte kan acceptera att förlora en tvist eller få nej på en ansökan. De driver sin kamp även om det rättsligt sett inte har begåtts något fel alls, och även om de i varje fall inledningsvis har blivit helt korrekt bemötta.
Så gott som alla kverulanter känner sig djupt kränkta, med rätt eller orätt. Sannolikt är vi myndighetspersoner alltför okänsliga inför kränkningars inverkan på människors beteenden. Och det gäller kanske särskilt sådana kränkningar som är svåra att uppfatta för den som inte själv är berörd. De känns bara hos den som drabbas.
Man frågar sig varför vissa blir rättshaverister medan andra utan större problem kan lägga ett nederlag, en motgång eller en kränkning bakom sig. Mest beror det sannolikt på personliga egenskaper. Många av rättshaveristerna har utan tvekan en psykisk störning i botten, men inte alla. Även personer som tidigare har uppträtt normalt kan tappa greppet helt och hållet. Sannolikt finns det någon skörhet som gör att dessa personer saknar fallskärm när fallet kommer.
Rimligen har motgångens eller kränkningens art också betydelse. Den som får sin tillvaro raserad eller annars hamnar i en svår kris kan naturligtvis ha svårare att återgå till det normala än den som utsätts för en mindre motgång.
Om man bortser från i stort sett varje krav på vetenskaplighet eller pregnans kan man beskriva bakgrunden till människors utveckling till rättshaverister genom en förenklad kategoriindelning enligt punkterna a – f nedan.
- De vanligaste rättshaveristerna är personer som har drabbats av en eller flera motgångar och som – ofta på grund av en psykisk störning eller en särskilt envis eller skör läggning – har haft svårt att lägga det inträffade bakom sig. Vi kan kalla dessa för motgångsfallen.
- Relativt vanliga är också personer som i botten tycks ha en psykisk sjukdom eller allvarlig psykisk störning och vars beteende i hög grad präglas av detta (sjukdomsfallen).
- Inte ovanliga är vidare personer som vägrar erkänna egna misstag och fel och som projicerar sina olyckor på andra, gärna myndighetspersoner (projiceringsfallen). Dessa personer är ofta påtagligt aggressiva.
- Mindre vanliga är de personer som är uppenbart ensamma, som inte får stöd någonstans ifrån men som kämpar en envis tragisk kamp och förlöjligas eller ignoreras av omgivningen (mobbningsfallen).
- Ännu ovanligare som rättshaverister är personer som är helt friska men som drabbas av en osedvanligt svår personlig kris, exempelvis ett barns död till följd av misstänkt felbehandling i sjukvården (krisfallen).
- Slutligen finns det personer som framför allt tycks ha behov av något att fylla sin dag med och någon att prata med eller skriva till. En upplevd kränkning finns i botten, men upprättelsen tycks vara mindre viktig än den ”samvaro” som klagoverksamheten erbjuder (kontaktfallen).
Ha ha ha, underbart!B nord123 skrev:
Nu gäller det bara att kategorisera honom enligt hans egen modell. Jag tippar på 3...
Eller 6.
Han säger att han ska lista kategori a till f, och sen kommer listan från 1 till 6C cpalm skrev:Ha ha ha, underbart!
Nu gäller det bara att kategorisera honom enligt hans egen modell. Jag tippar på 3...
Det säger allt om honom.
Typisk bokstavskombinationsproblematik Jag ger honom ett c
Kommer du ihåg han som kallades Kapten Klänning? En polis som gjort karriär inom organisationen, bl. a var han rektor för polishögskolan samt länspolismästare i Uppsala under sju år. Han gjorde sig känd i hela landet för sitt jämställdhetsarbete inom polisen och sitt engagemang mot könsdiskriminering, sexuella trakasserier och våld mot kvinnor.harry73 skrev:
Han åkte land och rike runt och föreläste om hur våldsutsatta kvinnor som anmäler blir behandlade av myndigheterna. Jag jobbade då med att skriva kommunens kvinnofridsprogram och jag anlitade honom som föreläsare.
En magisk kväll i en fullsatt aula, föreläsaren - en ståtlig och kraftfull person, klädd i polisuniform med levande ljus på podiet i en nersläckt salong. Perfekt iscensatt för en hänförd publik.
Rubriken på föreläsningen "Vem i hela världen kan man lita på?"
Han dömdes för oerhört grova brott mot kvinnor till sju års fängelse. Han använde sig av prostituerade vilket också var en genomtänkt strategi, på den tiden ansågs det allmänt att prostituerade kvinnor inte kan våldtas.
Jag tar inte ställning för eller emot Lambertz men får en stark känsla av att huvudpersonen njuter av det som nu sker, han regisserar hela föreställningen.
