Lägga till ägare på huset men inte lånet?
Ett gift par har köpt ett hus, men eftersom den ena parten har betalningsanm så är den bara den andra som står på lån och köpehandlingar. Är det möjligt att bara "skriva in" den första som delägare på huset trots att det bara är den andra som formellt står på lånen?
Eftersom båda låntagare normalt är solidariskt ansvariga för lånen så vore det enbart en fördel för banken om båda står på lånen, även om den ena har betalningsanmärkning. Om vi antar att den utan betalningsanmärkning inte kan betala lånet, så kan banken kräva full betalning från den andra låntagaren. Då är det ju bättre att ha NÅGON man kan kräva på pengar än ingen alls...
Sedan är jag osäker på om det skulle vara några problem att en ägare som äger 50% av huset lånar på hela beloppet? Det finns ju ändå pantbrev som säkerhet för lånen och om alla ägare har godkänt att fastigheten pantsätts av en viss ägare, så har väl kanske full säkerhet ändå?
Sedan är jag osäker på om det skulle vara några problem att en ägare som äger 50% av huset lånar på hela beloppet? Det finns ju ändå pantbrev som säkerhet för lånen och om alla ägare har godkänt att fastigheten pantsätts av en viss ägare, så har väl kanske full säkerhet ändå?
Om båda parter bidragit ekonomiskt vid köpet så har den som inte står som ägare en dold äganderätt som t ex kan komma fram vid bodelning. Finns massor med rättsfall på detta. Men det krävs att doldisen bidragit vid köpet och att den formella ägaren insett att avsikten med bidraget inte var lån eller gåva. Om doldisen från början är med och betalar på lånen kvalificerar detta också.
Det räcker med en "insättandeförklaring" för att sätta in den dolde ägaren som delägare i huset. Googla på ordet. I de fall där makar inte är överens kan den dolde delägaren träda in som öppen delägare genom domstols beslut.
Det vanliga är den motsatta gången, dvs den part som är skuldsatt eller riskerar att bli det överlåter sin andel av fastigheten till den andra parten. Då blir det svårt för en fordringsägare att komma åt den egendomen vid en utmätning. Vore jag den icke skuldsatte parten i det aktuella fallet skulle jag inte vilja ha den skuldsatte som delägare.
Men en fordringsägare kan faktiskt åberopa den skuldsattes eventuella dolda delägarskap för att försöka komma åt egendomen vid den utmätning.
Det vanliga är den motsatta gången, dvs den part som är skuldsatt eller riskerar att bli det överlåter sin andel av fastigheten till den andra parten. Då blir det svårt för en fordringsägare att komma åt den egendomen vid en utmätning. Vore jag den icke skuldsatte parten i det aktuella fallet skulle jag inte vilja ha den skuldsatte som delägare.
Men en fordringsägare kan faktiskt åberopa den skuldsattes eventuella dolda delägarskap för att försöka komma åt egendomen vid den utmätning.
Redigerat:
Är man gift brukar det inte vara något problem att båda står som ägare, att det sedan är den ena maken som betalar lånet i praktiken är bara en hanteringsfråga för banken som rapporterar betald ränta till skattemyndigheten.
Om man inte har äktenskapsförord så är båda ägare till fastigheten genom giftorätten i alla fall. Och man betalar skulder 'solidariskt'.
Det är rätt vanligt att ena maken betalar lånen (och drar av räntan i deklarationen) men båda står som ägare ifall en make/maka tjänar betydligt mer än den andra.
Om man inte har äktenskapsförord så är båda ägare till fastigheten genom giftorätten i alla fall. Och man betalar skulder 'solidariskt'.
Det är rätt vanligt att ena maken betalar lånen (och drar av räntan i deklarationen) men båda står som ägare ifall en make/maka tjänar betydligt mer än den andra.
Gemensamt ägande genom giftorätt upphörde då den nya giftermålsbalken infördes 1921. Vardera maken äger sin egendom vilket kan var nog så viktigt i borgenärssammanhang. Att man sedan genom gemensamt köp kan samäga är en annan sak.
Jaha? Varför har man äktenskapsförord?gråsten skrev:
http://www.familjeliv.se/Smartliv/Forum-5-295/m42635771.html
För att make inte ska ha anspråk på andel i den andre makens egendom vilket kan leda till att egendom skiftas över vid en bodelning.
Örjan Teleman, Bodelning, sid. 24: "I anledning av den spridda vanföreställningen att giftorätt innebär samäganderätt, vill jag än en gång poängtera, att så ej är fallet".
Under pågående äktenskap kan en borgenär inte få giftorättsanspråket utmätt - men däremot möjligen en dold samäganderätt. Antag att hustrun i fallet med släktgården som föregående inlägg länkade till hade skuldsatt sig individuellt, kanske genom att ta upp lån för spekulativa valutaplaceringar som sedan gått fel. Borgenärerna hade då inte kunnat komma åt makens ärvda släktgård. De kan heller inte framtvinga en bodelning. Inte ens om hustrun sätts i konkurs kommer borgenärerna åt gården. Men när hon väl efter skilsmässan fått del i gårdens värde är det fritt fram. Hade makarna i god tid kommit överens om att gården skulle vara mannens enskilda egendom hade de klarat den. För jag antar att ett medgivande för make att låta hans egendom bli enskild inte likställs med gåva, vilken ju kan angripas av borgenärerna. Men det finns ett begrepp som heter eftergift: ÄktB 13 kap 1 § stadgar att ”en make får inte vid bodelning till skada för sina borgenärer låta enskild egendom ingå i bodelningen eller, på annat sätt än som anges i denna balk, avstå egendom som skall ingå i bodelningen.”
Anders Agell tog i Nordisk Äktenskapsrätt, 2004 upp dels det olyckliga i att riksdagen velat behålla det numera betydelseändrade ordet giftorättsgods vid införandet av äktenskapsbalken, dels att det är angeläget att Sverige i likhet med de flesta andra länder undantar egendom som erhållit i gåva, arv och testamente från giftorättsanspråk, även om givaren inte föreskrivit att egendomen ska vara enskild i mottagarens händer. Detta har varit på tal i över femton år. Tills dess ny lag stiftas gäller tredjemans föreskrift, makars äktenskapsförord - eller att flytta utomlands så att utländsk rätt blir gällande på makarnas förmögenhetsförhållanden (efter två år). Hade paret bott i Frankrike hade han fått behålla sin gård i Sverige vid en skilsmässa eftersom han hade ärvt den, detta även om arvet utfallit under äktenskapet.
Medan många tror att giftorätt fortfarande är samägande som före 1920, så är det också så, att många tror att det som man får genom gåva, testamente eller arv automatiskt är enskild egendom. Dessa missuppfattningar leder till sorgliga konsekvenser. .
Örjan Teleman, Bodelning, sid. 24: "I anledning av den spridda vanföreställningen att giftorätt innebär samäganderätt, vill jag än en gång poängtera, att så ej är fallet".
Under pågående äktenskap kan en borgenär inte få giftorättsanspråket utmätt - men däremot möjligen en dold samäganderätt. Antag att hustrun i fallet med släktgården som föregående inlägg länkade till hade skuldsatt sig individuellt, kanske genom att ta upp lån för spekulativa valutaplaceringar som sedan gått fel. Borgenärerna hade då inte kunnat komma åt makens ärvda släktgård. De kan heller inte framtvinga en bodelning. Inte ens om hustrun sätts i konkurs kommer borgenärerna åt gården. Men när hon väl efter skilsmässan fått del i gårdens värde är det fritt fram. Hade makarna i god tid kommit överens om att gården skulle vara mannens enskilda egendom hade de klarat den. För jag antar att ett medgivande för make att låta hans egendom bli enskild inte likställs med gåva, vilken ju kan angripas av borgenärerna. Men det finns ett begrepp som heter eftergift: ÄktB 13 kap 1 § stadgar att ”en make får inte vid bodelning till skada för sina borgenärer låta enskild egendom ingå i bodelningen eller, på annat sätt än som anges i denna balk, avstå egendom som skall ingå i bodelningen.”
Anders Agell tog i Nordisk Äktenskapsrätt, 2004 upp dels det olyckliga i att riksdagen velat behålla det numera betydelseändrade ordet giftorättsgods vid införandet av äktenskapsbalken, dels att det är angeläget att Sverige i likhet med de flesta andra länder undantar egendom som erhållit i gåva, arv och testamente från giftorättsanspråk, även om givaren inte föreskrivit att egendomen ska vara enskild i mottagarens händer. Detta har varit på tal i över femton år. Tills dess ny lag stiftas gäller tredjemans föreskrift, makars äktenskapsförord - eller att flytta utomlands så att utländsk rätt blir gällande på makarnas förmögenhetsförhållanden (efter två år). Hade paret bott i Frankrike hade han fått behålla sin gård i Sverige vid en skilsmässa eftersom han hade ärvt den, detta även om arvet utfallit under äktenskapet.
Medan många tror att giftorätt fortfarande är samägande som före 1920, så är det också så, att många tror att det som man får genom gåva, testamente eller arv automatiskt är enskild egendom. Dessa missuppfattningar leder till sorgliga konsekvenser. .
Redigerat:
Jag vet inte om man kan avstå från bodelning, men jag har för mig att om man inte begär bodelning inom ett år från en skilsmässa, så har man inte längre rätt att begära bodelning. Så "preskriptionstiden" borde i det fallet vara ett år.
