AndersMalmgren
Bannad
· Stockholm
· 18 171 inlägg
AndersMalmgren
Bannad
- Stockholm
- 18 171 inlägg
Fortfarande småpengar jämfört den skatt högavlönade skattar. Samtidigt kan de riktig rika avnjuta väldigt låga skatter på kapital. Och inga 3:12 som hindrar dem, 3:12 som dessutom snart är minne blott om Maggan för bestämmaF fribygg skrev:
För att lite komma tillbaks on topic så:
Vi flyttade för några år sen från malmö till dalarna. Sambon skulle plugga. Sadla om från musiker till sjuksköterska, och jag tog jobb som lärare. 500 i kön före oss till de få hyresrätter som fanns på orten, så vi fick med hjälp av svärfar låna till ett hus.. sen gick han och dog…
lånade 900000 som nu är nere i 760000. Vi fick köpa billigt pga att förre ägaren flydde fältet pga våldtäktsanklagelser och obetalda skulder. Bra för oss. Huset är värt 1,3 eller mer nu, trots allt. Även om vi aldrig skulle få låna mer på vår inkomst. Bra med marginal mellan lån och värde. Vissa hus i området ligger över 2 miljoner. Har ytterligare 300k i privatlån jag investerat i en enskild firma (som äntligen börjar ge lite vinst nu efter pandemin). Dom lär väl rusa lite men det klarar vi av.
vi överlever ganska bra på bara en lärarlön. Får ut 23k. 5 personer i hushållet. Lånet är låst på 2,3%. Planen var att härda ut tills sambons studier är klara och det verkar vi kunna göra ändå, trots ökade omkostnader och skenande elpriser. Vi får väl se hur det går. Små belopp (i sammanhanget) sparade och inget till renoveringar eller oförutsedda utgifter. Vi chansade på att klara oss en begränsad tid. Det var ju precis före pandemin och det såg ljust ut. Vi hade ju inte så mycket till val. Tur man varit student (med barn…) länge och är van att leva på lite och ingenting. Vårt rörliga kapital under tiden i malmö var 2500kr i månaden till mat, kläder osv. Så man lärde sig att äta snålt och trolla med knäna. I värsta fall får sambon pausa plugget och ta jobb som undersköterska. Då kommer det att kännas som att vi lever i lyx och överflöd trots kaos runt om oss.
men jag tänker att vi behöver nog spika igen en del fönster och sänka värmen något för att jämna ut elprisuppgången. Och jag fortsätter att köra min elmoped längs landsvägarna till jobvet så länge det går så slipper vi soppan.
många bäckar små. Kläder och prylar köper vi begagnat och mer än så är det inte.
Vi flyttade för några år sen från malmö till dalarna. Sambon skulle plugga. Sadla om från musiker till sjuksköterska, och jag tog jobb som lärare. 500 i kön före oss till de få hyresrätter som fanns på orten, så vi fick med hjälp av svärfar låna till ett hus.. sen gick han och dog…
lånade 900000 som nu är nere i 760000. Vi fick köpa billigt pga att förre ägaren flydde fältet pga våldtäktsanklagelser och obetalda skulder. Bra för oss. Huset är värt 1,3 eller mer nu, trots allt. Även om vi aldrig skulle få låna mer på vår inkomst. Bra med marginal mellan lån och värde. Vissa hus i området ligger över 2 miljoner. Har ytterligare 300k i privatlån jag investerat i en enskild firma (som äntligen börjar ge lite vinst nu efter pandemin). Dom lär väl rusa lite men det klarar vi av.
vi överlever ganska bra på bara en lärarlön. Får ut 23k. 5 personer i hushållet. Lånet är låst på 2,3%. Planen var att härda ut tills sambons studier är klara och det verkar vi kunna göra ändå, trots ökade omkostnader och skenande elpriser. Vi får väl se hur det går. Små belopp (i sammanhanget) sparade och inget till renoveringar eller oförutsedda utgifter. Vi chansade på att klara oss en begränsad tid. Det var ju precis före pandemin och det såg ljust ut. Vi hade ju inte så mycket till val. Tur man varit student (med barn…) länge och är van att leva på lite och ingenting. Vårt rörliga kapital under tiden i malmö var 2500kr i månaden till mat, kläder osv. Så man lärde sig att äta snålt och trolla med knäna. I värsta fall får sambon pausa plugget och ta jobb som undersköterska. Då kommer det att kännas som att vi lever i lyx och överflöd trots kaos runt om oss.
men jag tänker att vi behöver nog spika igen en del fönster och sänka värmen något för att jämna ut elprisuppgången. Och jag fortsätter att köra min elmoped längs landsvägarna till jobvet så länge det går så slipper vi soppan.
många bäckar små. Kläder och prylar köper vi begagnat och mer än så är det inte.Vilka hjältar ni är, jag tycker du ska ta ett snack med skolan och tjata upp din lön (ovetandes hur den lokala marknaden är) och jag hoppas ni kommer starka ut på andra sidan.Niclas Gustafsson skrev:
För att lite komma tillbaks on topic så:
Vi flyttade för några år sen från malmö till dalarna. Sambon skulle plugga. Sadla om från musiker till sjuksköterska, och jag tog jobb som lärare. 500 i kön före oss till de få hyresrätter som fanns på orten, så vi fick med hjälp av svärfar låna till ett hus.. sen gick han och dog…
lånade 900000 som nu är nere i 760000. Vi fick köpa billigt pga att förre ägaren flydde fältet pga våldtäktsanklagelser och obetalda skulder. Bra för oss. Huset är värt 1,3 eller mer nu, trots allt. Även om vi aldrig skulle få låna mer på vår inkomst. Bra med marginal mellan lån och värde. Vissa hus i området ligger över 2 miljoner. Har ytterligare 300k i privatlån jag investerat i en enskild firma (som äntligen börjar ge lite vinst nu efter pandemin). Dom lär väl rusa lite men det klarar vi av.
vi överlever ganska bra på bara en lärarlön. Får ut 23k. 5 personer i hushållet. Lånet är låst på 2,3%. Planen var att härda ut tills sambons studier är klara och det verkar vi kunna göra ändå, trots ökade omkostnader och skenande elpriser. Vi får väl se hur det går. Små belopp (i sammanhanget) sparade och inget till renoveringar eller oförutsedda utgifter. Vi chansade på att klara oss en begränsad tid. Det var ju precis före pandemin och det såg ljust ut. Vi hade ju inte så mycket till val. Tur man varit student (med barn…) länge och är van att leva på lite och ingenting. Vårt rörliga kapital under tiden i malmö var 2500kr i månaden till mat, kläder osv. Så man lärde sig att äta snålt och trolla med knäna. I värsta fall får sambon pausa plugget och ta jobb som undersköterska. Då kommer det att kännas som att vi lever i lyx och överflöd trots kaos runt om oss.
men jag tänker att vi behöver nog spika igen en del fönster och sänka värmen något för att jämna ut elprisuppgången. Och jag fortsätter att köra min elmoped längs landsvägarna till jobvet så länge det går så slipper vi soppan.
tack, men jobbar på kulturskolan, och vi blev inte riktigt med i lönelyftet med de andra lärarna. Ligger ett par tusenlappar efter, trots en hel del kvälls/helgarbete, tunga lyft och lång utbildning. Ingen lagstadgad skola, så vi får ta det som det kommer.D djac skrev:
har ju behållning i nyttan av arbetet. Värt lite slit utan tvekan! sen får man väl va glad om man får behålla jobbet nu när det går mot bistrare tider. Kulturen är alltid det som plockas bort först, och barn och ungas välmående näst efter det. Men den dagen den sorgen!
Skulle kosta 11500:- efter skattereduktion, surt men egentligen rimligt för 173 kvadrat hus med trädgård. Betalade under 2000:- för ett år sedan. Amorterar inget eftersom jag hellre betalar elräkningen för de pengarna och lånegraden är under 50%. Hade haft råd men klart att det finns roligare saker att lägga pengarna på.
Så ni har nu den hårda vägen upptäckt att det inte är så smart att låna till en "investering" som inte ger något kassaflöde?varskavibo skrev:
Vilket svar….
Fastigheter liksom värdepapper, konst mm går upp och ner. Skillnaden är att man kan nyttja sin ”investering” för att bo och leva i . Det gäller helt enkelt att hålla ut och göra det bästa av situationen. Allt går och man lever bara en gång!
Du idiotförklarar fastighetsägaren för en situation ingen hade kunnat förutse??? Skärp dig.
Fastigheter liksom värdepapper, konst mm går upp och ner. Skillnaden är att man kan nyttja sin ”investering” för att bo och leva i . Det gäller helt enkelt att hålla ut och göra det bästa av situationen. Allt går och man lever bara en gång!
Du idiotförklarar fastighetsägaren för en situation ingen hade kunnat förutse??? Skärp dig.
Vad menar du med detta?Huggedugge1 skrev:
Du idiotförklarar fastighetsägaren för en situation ingen hade kunnat förutse??? Skärp dig.
När jag köpte mitt första hus 1988 låg min ränta på 14.5 procent och toppade under finanskrisen på runt 18 procent och nu trots alla varningar så blir folk förvånade när räntorna stiger från strax över en procent!!!
En procent är inte det normala!!
Jag har alltid amorterat mer än jag behövt och aldrig maxat mina lån just för att inte behöva hamna där vissa hamnar nu.
Under ett antal år så har rätt många förespråkare varit högljudda om att inte amortera utan låna så mycket som möjligt för det är nästan gratis och nu kommer fakturan.
Absolut synd om dom som drabbas men definitivt något som gick att förutspå.
Det hade ju jag också gjort alla dagar i veckan.V VRZ skrev:
Däremot det vi diskuterade var ju lite det att man inte tyckte att man skulle kunna se framåt och förstå att 1 procents ränta inte är det normala och att det kommer att ändras till något högre någon gång.
Historiskt sett så har vi haft väldigt mycket högre räntor än dom sista åren och än så länge är vi långt ifrån något rekord uppåt.
Sen den här diskussionen som kommer ibland att skit i att amortera utan låna så mycket som möjligt och köp ny bil, spa, åk på utlandsresor osv.
Att det skulle kunna komma tillbaka lite högre räntor som gör att det blir dyrare att leva och underhålla alla dessa måste prylar har ju jag svårt att se att det inte skulle komma förr eller senare och nu är vi där.
Problemet som det är är ju att man som privatperson inte har så mycket annat val än att följa strömmen.
Vi har som relativt unga (30-35) stått och tittat på bostadsmarknaden de senaste tio åren och täkt just som många säger här "detta håller ju inte, hur kan prisökningen öka så mycket snababre än inflationen".
Under den tiden bodde vi i hyresrätt och väntade på systemåterställningen, som aldrig kom.
Tillslut bestämde vi 2020 för att vi faktiskt vill äga vår bostad, och vi var trötta på att vänner so gett sig in tidigt "tjänat" miljonbelopp på en tokig marknad.
Då beräknade vi våra månadskostnader mot den ränta som fanns och budade med det. Men vi kollade såklart även att vi klarar räntehöjning.
De här 7% skrattade alla runt oss åt och tyckte att det var skräcksiffror, dagens bostadsmarknad skulle aldrig hålla för det så det var rena hittepåsiffror. Som max tyckte de att 3-4 % skulle kunna vara aktuellt, men då stadigt ökande över flera år.
Tror att många delar vår upplevelse, ville man in på marknaden så var det arknadens regler som gällde.
Vi hann i princip knappt spara ikapp med den ökade kontantinsatsen vilket kändes sådär. När hus ökar med 1 000 kkr per år måste vi alltså spara över 10 000 kr per månad som bara ligger tillgängliga och minskar i värde på ett sparkonto utan ränta.
Så vi slog till hösten 2021, långt ifrån topplånade vilket man är glad för nu. Sen skedde detta som händer nu.
När det bundna avtalet på 1,16 går ut kommer det bli tungt. Om någon av oss blir sjuk är det ohållbart.
Huset är ett renoveringsobjekt, går att bo i men i princip allt måste fräschas upp då det inte är gjort på 50 år.
Vi visste att marknaden var trasig, men om man inte redan har ett boende så vad ska man göra?
Hyresrätten som vi bodde i innan hade en kallhyra på 12 500 kr, pengar som kändes tråkiga att betala...
Men så är det, bostadsbrist driver upp priser överallt.
Dyrare byggprocesser som gör att nybyggda hus/lägenheter sticker iväg gör att värdet på befintliga bostäder ökar.
Att komma till en hyresreglerad hyresrätt och kunna betala lägre summor i staden vi flyttade från/till (Stockholm/Linköping) var inte görbart. Kötiderna för detta i stockholm är typ 25 år, i linköping i alla fall 7 år.
Så det är inte utan att man blir lite irriterad på alla som sitter och säger "Man skulle aldrig gett sig in i detta, det vet väl varenda jävel. De som gjorde det får skylla sig själva." medan de sitter i ett hus de köpte i en tid då marknaden sa att du faktiskt skulle ha råd med huset, inte en marknad som satte dig i skuld resten av livet.
Visst, sitt där och se ner på den yngre generationen och de val vi gör. Men vad skulle vi gjort annars? Skulle ni verkligen gjort annorlunda?
Man får jobba utefter den marknad som finns.
Vi klarar 7 procent, men jävlar det kommer bli tungt.
Vi har som relativt unga (30-35) stått och tittat på bostadsmarknaden de senaste tio åren och täkt just som många säger här "detta håller ju inte, hur kan prisökningen öka så mycket snababre än inflationen".
Under den tiden bodde vi i hyresrätt och väntade på systemåterställningen, som aldrig kom.
Tillslut bestämde vi 2020 för att vi faktiskt vill äga vår bostad, och vi var trötta på att vänner so gett sig in tidigt "tjänat" miljonbelopp på en tokig marknad.
Då beräknade vi våra månadskostnader mot den ränta som fanns och budade med det. Men vi kollade såklart även att vi klarar räntehöjning.
De här 7% skrattade alla runt oss åt och tyckte att det var skräcksiffror, dagens bostadsmarknad skulle aldrig hålla för det så det var rena hittepåsiffror. Som max tyckte de att 3-4 % skulle kunna vara aktuellt, men då stadigt ökande över flera år.
Tror att många delar vår upplevelse, ville man in på marknaden så var det arknadens regler som gällde.
Vi hann i princip knappt spara ikapp med den ökade kontantinsatsen vilket kändes sådär. När hus ökar med 1 000 kkr per år måste vi alltså spara över 10 000 kr per månad som bara ligger tillgängliga och minskar i värde på ett sparkonto utan ränta.
Så vi slog till hösten 2021, långt ifrån topplånade vilket man är glad för nu. Sen skedde detta som händer nu.
När det bundna avtalet på 1,16 går ut kommer det bli tungt. Om någon av oss blir sjuk är det ohållbart.
Huset är ett renoveringsobjekt, går att bo i men i princip allt måste fräschas upp då det inte är gjort på 50 år.
Vi visste att marknaden var trasig, men om man inte redan har ett boende så vad ska man göra?
Hyresrätten som vi bodde i innan hade en kallhyra på 12 500 kr, pengar som kändes tråkiga att betala...
Men så är det, bostadsbrist driver upp priser överallt.
Dyrare byggprocesser som gör att nybyggda hus/lägenheter sticker iväg gör att värdet på befintliga bostäder ökar.
Att komma till en hyresreglerad hyresrätt och kunna betala lägre summor i staden vi flyttade från/till (Stockholm/Linköping) var inte görbart. Kötiderna för detta i stockholm är typ 25 år, i linköping i alla fall 7 år.
Så det är inte utan att man blir lite irriterad på alla som sitter och säger "Man skulle aldrig gett sig in i detta, det vet väl varenda jävel. De som gjorde det får skylla sig själva." medan de sitter i ett hus de köpte i en tid då marknaden sa att du faktiskt skulle ha råd med huset, inte en marknad som satte dig i skuld resten av livet.
Visst, sitt där och se ner på den yngre generationen och de val vi gör. Men vad skulle vi gjort annars? Skulle ni verkligen gjort annorlunda?
Man får jobba utefter den marknad som finns.
Vi klarar 7 procent, men jävlar det kommer bli tungt.
Jobbigast måste det vara för dom i bostadsrätter. Det är en sak om ens egna räntekostnader drar iväg. Det är en annan sak om föreningens räntekostnader skjuter i taket.
Nu är dom säker bundna i olika tidshorisonter.
Men det finns ganska många bostadsrättsföreningar i sthlm som står på lerfötter. Med bristande avsättningar, bristande kunnande i styrelsen, stora lån.
Nu är dom säker bundna i olika tidshorisonter.
Men det finns ganska många bostadsrättsföreningar i sthlm som står på lerfötter. Med bristande avsättningar, bristande kunnande i styrelsen, stora lån.
