Husköp med olika kontantinsatser
Jag och min partner ämnar flytta ihop/köpa hus ihop. Vi har gjort olika bostadskarriärer vilket gör att vi har olika möjliga kontantinsatser. Hur gör vi?
Vi bor i varsin bostadsrätt, de har ungefär samma uppskattade marknadsvärden på ca 3 MSEK. Hon har ca 1 MSEK i lån och jag har ca 2,5 MSEK i lån. Vi har relativt höga månadsinkomster men inget övrigt sparat kapital. Med en kombinerad möjlig kontantinsats på ca 2,5MSEK och 3+2 barn på halvtid i Stockholmsområdet tittar vi på hus i 8-9 MSEK-klassen.
Ett exempel nära den övre smärtgränsen; vi har tittat på ett nybyggt hus (byggår 2018) med 1050000 i pantbrev med ett begärt pris på 9,5 MSEK där vi har en egen övre gräns på 9 MSEK. Det skulle innebära ett lån på 7,5 MSEK plus kostnader för lagfart, pantbrev osv men hur löser vi det praktiska med olika kontantinsatser? Vi är inte gifta i dagsläget och har inte helt gemensam ekonomi även om vi "delar på allt". Vi har båda tillräckligt hög inkomst för att inte vara beroende av den andre när det gäller personliga hobbies och shopping osv så det är inget praktiskt problem att de löpande inkomsterna skiljer sig åt. Självklart ser vi ett gemensamt liv framför oss men behöver ta hänsyn till ägandeförhållanden, arvsrätt om någon skulle gå bort etc.
Bör vi/kommer vi äga olika mycket av huset? Vad blir de långsiktiga konsekvenserna av det, tex värdeutveckling osv?
Bör jag istället ha ett "privat" lån av min partner så huset ägs till hälften vid ingången av köpet?
Är detta en fråga för banken eller för familjejurist?
Vi bor i varsin bostadsrätt, de har ungefär samma uppskattade marknadsvärden på ca 3 MSEK. Hon har ca 1 MSEK i lån och jag har ca 2,5 MSEK i lån. Vi har relativt höga månadsinkomster men inget övrigt sparat kapital. Med en kombinerad möjlig kontantinsats på ca 2,5MSEK och 3+2 barn på halvtid i Stockholmsområdet tittar vi på hus i 8-9 MSEK-klassen.
Ett exempel nära den övre smärtgränsen; vi har tittat på ett nybyggt hus (byggår 2018) med 1050000 i pantbrev med ett begärt pris på 9,5 MSEK där vi har en egen övre gräns på 9 MSEK. Det skulle innebära ett lån på 7,5 MSEK plus kostnader för lagfart, pantbrev osv men hur löser vi det praktiska med olika kontantinsatser? Vi är inte gifta i dagsläget och har inte helt gemensam ekonomi även om vi "delar på allt". Vi har båda tillräckligt hög inkomst för att inte vara beroende av den andre när det gäller personliga hobbies och shopping osv så det är inget praktiskt problem att de löpande inkomsterna skiljer sig åt. Självklart ser vi ett gemensamt liv framför oss men behöver ta hänsyn till ägandeförhållanden, arvsrätt om någon skulle gå bort etc.
Bör vi/kommer vi äga olika mycket av huset? Vad blir de långsiktiga konsekvenserna av det, tex värdeutveckling osv?
Bör jag istället ha ett "privat" lån av min partner så huset ägs till hälften vid ingången av köpet?
Är detta en fråga för banken eller för familjejurist?
Redigerat:
Man kan resonera på många olika sätt. Jag personligen tycker att man till att börja med skall skydda respektive ingående kapital.
Men att man delar den framtida värdeutvecklingen, oavsett om den är positiv eller negativ. Se det som att värdeökningen (?) uppstår genom att ni bor tillsammans i huset. Troligen bör ni skriva samboavtal.
Detta kan man uppnå genom att den som har mer pengar att sätta in lånar ut en del av det till den andre, sedan köper ni med lika insats. Vid en ev. separation så förfaller det interna lånet. Och fastigheten delas (värdemässigt). Man bör nog låta en familjejurist titta på upplägget, iom. att ni har särkullsbarn. Jag har lite svårt att se möjliga konsekvenser vid dödsfall. Troligen bör ni upprätta inbördes testamente, beror på hur ni ser på konsekvenserna av ett dödsfall. Gör ni inget, så ärver den avlidnes barn, sambon ärver ingenting.
Men att man delar den framtida värdeutvecklingen, oavsett om den är positiv eller negativ. Se det som att värdeökningen (?) uppstår genom att ni bor tillsammans i huset. Troligen bör ni skriva samboavtal.
Detta kan man uppnå genom att den som har mer pengar att sätta in lånar ut en del av det till den andre, sedan köper ni med lika insats. Vid en ev. separation så förfaller det interna lånet. Och fastigheten delas (värdemässigt). Man bör nog låta en familjejurist titta på upplägget, iom. att ni har särkullsbarn. Jag har lite svårt att se möjliga konsekvenser vid dödsfall. Troligen bör ni upprätta inbördes testamente, beror på hur ni ser på konsekvenserna av ett dödsfall. Gör ni inget, så ärver den avlidnes barn, sambon ärver ingenting.
Tack för att du tagit dig tid och för svar! Det går i linje med vad jag tänkt men ville checka av vettigheten i resonemangetH hempularen skrev:
Vi har ett allmänt orienterade möte med jurist senare i mars så tar med det på agendan. På det principiella planet är vi med på noterna, återstår utformning av upplägget, tex ränta på det "interna" lånet oss emellan för att gå in i huset gemensamt.
Min strikt personliga uppfattning är att räntan på lånet kan man bjuda på. Alltså ett lån till 0% ränta. Men som förfaller vid en separation.
Sedan beror mycket på hur gemensam ekonomi man har. Åter, min personliga uppfattning är att man har gemensam ekonomi. Men det passar inte i alla förhållanden.
I vår familj har jag oftast tjänat 2 - 3 ggr så mycket som min fru (vi var sambo i 8 år först), fast på senare år börjar det jämna ut sig. För mig var det viktigt att min sambo redan från början inte såg det som att hon levde på mina pengar, utan vi lever på våra pengar. Under de perioder jag hade snuskigt hög lön, så var den istället desto osäkrare, ju högre man kommer, desto högre fallhöjd. Då kändes det bra att någon i familjen hade en stadig lön.
Jag ser också den extrema motsatsen hos bekanta. Där har de kört delad ekonomi i alla år. Med lite underliga effekter som att frun inte ansåg sig ha råd att följa med på semesterresan, mannen åkte med barnet.
Sedan beror mycket på hur gemensam ekonomi man har. Åter, min personliga uppfattning är att man har gemensam ekonomi. Men det passar inte i alla förhållanden.
I vår familj har jag oftast tjänat 2 - 3 ggr så mycket som min fru (vi var sambo i 8 år först), fast på senare år börjar det jämna ut sig. För mig var det viktigt att min sambo redan från början inte såg det som att hon levde på mina pengar, utan vi lever på våra pengar. Under de perioder jag hade snuskigt hög lön, så var den istället desto osäkrare, ju högre man kommer, desto högre fallhöjd. Då kändes det bra att någon i familjen hade en stadig lön.
Jag ser också den extrema motsatsen hos bekanta. Där har de kört delad ekonomi i alla år. Med lite underliga effekter som att frun inte ansåg sig ha råd att följa med på semesterresan, mannen åkte med barnet.
Det vi gjorde med hjälp av jurist är att skriva en revers oss emellan. Jag "lånar" pengar av min fru, till 0-ränta (för enkelhetens skull), men vi äger lika delar av bostaden. I våra avtal sinsemellan framgår det att vid försäljning skall reversen lösas ut. Dvs min frus pengar är skyddade så långt som möjligt.
Ni bör även skriva samboavtal om ni nu inte skall gifta er inom kort (skriv det ändå).
Men en familjejurist är värd pengarna. Vi gav kanske 2000 eller däromkring, och fick ro i sinnet. Vi upprättade både testamente, samboavtal och underlag för äktenskapsförord utöver reversen osv. Väl investerade slantar för att veta att alla papper är i ordning och vad som gäller om någon skulle avlida, vi skulle gå skilda vägar eller annat som kan inträffa.
Sedan har allt en gräns. Man kan inte låta det bli så extremt som hempularen beskriver ovan. Vi är nu i småbarnsåren med väldigt varierande inkomster (det pendlar mellan i princip 0 och höga belopp) och vi hanterar det som vuxna människor; den som inte har en inkomst får stöttning av den andre som jobbar och drar in pengarna utan att vi räknar kronor och ören. Det handlar till syvende och sist om att vi vill leva med varandra, skapa en trygg och fin tillvaro för oss själva och våra barn och helt enkelt bara ha det bra. Då skall man inte låta gnidenheten och "mitt mitt mitt"-mentaliteten råda.
Men återigen, boka tid med en jurist, förslagsvis via din bank, och red ut det hela och skriv rätt papper. Det är värt det.
Ni bör även skriva samboavtal om ni nu inte skall gifta er inom kort (skriv det ändå).
Men en familjejurist är värd pengarna. Vi gav kanske 2000 eller däromkring, och fick ro i sinnet. Vi upprättade både testamente, samboavtal och underlag för äktenskapsförord utöver reversen osv. Väl investerade slantar för att veta att alla papper är i ordning och vad som gäller om någon skulle avlida, vi skulle gå skilda vägar eller annat som kan inträffa.
Sedan har allt en gräns. Man kan inte låta det bli så extremt som hempularen beskriver ovan. Vi är nu i småbarnsåren med väldigt varierande inkomster (det pendlar mellan i princip 0 och höga belopp) och vi hanterar det som vuxna människor; den som inte har en inkomst får stöttning av den andre som jobbar och drar in pengarna utan att vi räknar kronor och ören. Det handlar till syvende och sist om att vi vill leva med varandra, skapa en trygg och fin tillvaro för oss själva och våra barn och helt enkelt bara ha det bra. Då skall man inte låta gnidenheten och "mitt mitt mitt"-mentaliteten råda.
Men återigen, boka tid med en jurist, förslagsvis via din bank, och red ut det hela och skriv rätt papper. Det är värt det.
