En stockholmare som precis fått sin jaktlicens var i Skåne för att jaga and och hade blivit tilldelad ett jaktområde bredvid en gård mitt på slätten. Utanför gården stod en bonde och tittade intresserat på. Plötsligt kom några änder flygande och stockholmaren lyckades träffa en av dem. Nu hände det sig så att den landade på bondens mark, precis utanför jaktområdet. Stockholmaren rusade snabbt dit för att plocka upp anden, men bonden var redan där och sa:
– Anden landade på min mark och då är den min.
Stockholmaren började argumentera, men bonden stod på sig och sa :
– Kan vi inte komma överens får vi göra upp med en koddaspark.
Stockholmaren frågade vad det är för något.
–Det går till så att vi ställer oss mittemot varandra. Sedan sparkar jag dig allt vad jag kan i skrevet, och sedan gör du likadant på mig. Den som skriker minst får fågeln.
Stockholmaren var tveksam, men ville gärna ha anden, det va ju det första djuret han skjutit så han gick med på förslaget. Skåningen rättade till trätofflorna och drog sedan till det värsta han kunde.
Stockholmaren sjönk ihop och försökte få luft men sa inte ett ord. Efter ett par minuter hade han rest sig och ställt sig beredd. Då sa bonden:
Det var en stockholmare som var så oerhört trött på all stress så han köpte sig en stuga så långt upp i
lapphelvetet som man kunde komma. Det var tre mil till närmsta granne.
Där bodde han och levde på jakt och fiske och trivdes.
Efter sex månader när det började kännas lite småtrist fick han se en lappgubbe komma gåendes.
– Hej, sa lappgubben, tänkte bjuda fest lörtak, kommer tu?
– Jatack, sa grabben!
– ….men, sa gubben, det kan bli djävla massa prit.
– Ok, sa grabben, det är lugnt.
– ….men, sa lappen, det kan bli djävla massa laksmål ochså.
– Inga problem, sa grabben som hade varit med förr.
– …det kan bli mycket nulla också, sa lappen.
– Kanon!!, sa grabben (det var ju ett tag sen..).
Så gick lappen. Då kom grabben på att det kanske skulle vara nån speciell klädsel så han skrek och frågade om saken.
– Vad skall jag ha på mig?
– Pelar ingen roll, skrek lappen, tet plir para tu och jak.
En grupp manliga vänner, alla fyllda 40 år, diskuterade var de borde träffas för sin årliga lunchträff. Slutligen enades man om att de skulle träffas på Wetherspoons eftersom servitriserna storbystade och bar minikjolar.
Tio år senare, vid 50 års ålder, diskuterade vännerna återigen var de borde träffas för lunch. Slutligen enades man om att de skulle träffas på Wetherspoons eftersom servitriserna var attraktiva. Mat och service var bra och ölutbudet var utmärkt.
Tio år senare, vid 60 års ålder, diskuterade vännerna igen var de borde träffas för lunch. Slutligen enades man om att de skulle träffas på Wetherspoons eftersom det fanns gott om parkeringsplatser, de kunde äta i lugn och ro utan hög musik och det var bra värde för pengarna.
Tio år senare, vid 70 års ålder, diskuterade vännerna var de borde träffas för lunch. Slutligen enades man om att de skulle träffas på Wetherspoons eftersom restaurangen inte hade några steg och hade en toalett för funktionshindrade.
Tio år senare, vid 80 års ålder, diskuterade vännerna var de borde träffas för lunch. Slutligen enades man om att de skulle träffas på Wetherspoons eftersom de aldrig hade varit där förut.
