Morgonsaga för vuxna: Sagan om han som skulle hämta sig en bil. (Baserad på en fullkomligt sann historia.)
Det var en gång för inte alls särskilt längesen en lagom tjock man i sina bästa år, som skulle hämta sig en bil i Holland. Han hade sökt i norrdan, sunnan, östan och västan, och kanske några väderstreck till, i jakten på Drömbilen, och med det allseende Internets hjälp uppdagades plötsligt denna befinna sig i södra delen av detta land. Frestelsen blev honom övermäktig, till yttermera visso alldenstund som han i påtaglig utsträckning behärskade holländarnas tungomål, och kunde etablera god kontakt med säljaren. Raskt tömde han den obefintliga kassakistan, begav sig dithän, och köpte sin dyrgrip, i vilken han omedelbart åter satte kurs hemåt mot sin bostad i den höga nord.
Färden gick, om icke över stock och sten, så åtminstone över Autobahn, och istället för stråtrövare överfölls han blott en gång av de tyska tullindrivarna, som fann färden från just Holland med en bil tämligen märklig. De holländska exportplåtarna, som är av den beskaffenheten att de ser ut att vara hemstencilerade på papper, bidrog ingalunda till att förminska tullindrivarnas högst påtagliga misstänksamhet. Men då vår hjälte är en renlevnadens man (nåja) befanns inga av de olagliga substanser som plägar hemsöka just de lågt liggande havsländerna i Europa vara undanstoppade i Dyrgripen.
Färden blev emellertid lång, och då det var dags att äntra det fartyg, som skulle föra vår hjälte från germanernas till jutarnas rike, hade dagen inte bara blivit natt utan var på god väg att så småningom bli dag igen. Vår hjälte tog med sig Viktiga Väskan ur sin nyinköpta bil och steg uppåt i fartygets däckshus, i jakt på någon horisontellt belägen plats, där han kunde utsträcka sig i sin fulla längd och uppnå vederkvickelse. Viktiga Väskan innehöll ju icke blott dator, laddare och andra livsnödvändigheter, utan även de medikamenter som hans livmedikus förordnat i akt och mening att hålla blodtryck, astma och liknande åkommor i schack. Ty även om vår hjälte som sagt var en man i sina bästa år, hade tidens tand gnagt sina hål. Och arbetet tvangs han föra med sig, vart han sig i världen vände.
Strax svävade vår hjälte såsom på moln på en synnerligen ledig soffa i den folktomma båten, vaggad till halvdvala av vågornas rogivande rytm, och i övrigt förpassad till sömnens rike av ett par äventyrsfyllda dygn. Knappt hade han emellertid somnat, förrän skeppets härold medelst alla den moderna elektronikens till buds stående medel förkunnade att färjan snart var i hamn, på det att fordonsägare omgående månde bege sig ner till bildäcket. Vår hjälte väckte sig raskt, ty färden över Danskens sydvästra öar krävde uppmärksamhet på topp. Ny-, för att inte säga yrvaken, befann han sig snart bakom ratten på sin Dyrgrip för vidare befordran till Svearnas rike.
Natten hade emellertid drabbats av något konstruktionsfel, ty den utsträckte sig till timmar som vår hjälte icke kunde föreställa sig ingick i vår tideräkning. Det var närmast bortom ett sådant klockslag, och för övrigt närmast bortom medvetandets gräns också för den delen, han rullade nerför den sista backen till angöringsplatsen i den helsingörska hamn, där nästa fartyg skulle föra honom till den jord han icke kallade vare sig foster- eller fädernes-, men väl sin valda hemvist sedan många år. Han äntrade fartyget med sin Dyrgrip, och tänkte sig upprepa proceduren från föregående flytande färdmedel.
Men ack. Viktiga Väskan var borta.
Nu vek sig benen under vår hjälte. Såsom i blixtbelysning såg han i andanom vad som hade timat. Viktiga Väskan hade blivit kvar vid hans senaste nattläger. På det förra fartyget. Strax skulle han ha omedelbart behov av såväl dator som medikamenter. Kallsvetten ackompanjerades av den paniska hjärtklappning som endast den kvarglömda medicinen kunde råda på, medan åtta tusen larmklockor ekade i hans inre, världen snurrade, och blixtar sköt för hans syn. I detta uppjagade tillstånd rullade vår hjälte ut från fartyget – och rakt i famnen på de svenska tullindrivarna.
Från sin utsiktspost kunde svearnas gränsers väktare nu mitt i natten beskåda en ovanlig automobil, med registreringsskyltar som såg ut som de vore hemmagjorda, uppenbarligen ankomma från Holland, anförd av en man, vars redan vardagliga utseende ofta fick honom artbestämd såsom hemmahörande i varmare länder, men nu även i ett uppenbarligen uppjagat tillstånd, med stirrande flackande blick från ögon som både till form, utseende och storlek främst påminde om svarta hål i rymden.
Varje lagens och gränsernas väktare vet vad detta vanligen betyder. Dessa var på intet vis något undantag. I synnerhet som försöken att ställa frågor till vår hjälte bemöttes av fragmenterade utsagor som på intet sätt innehöll någon som helst inre logik.
"Ni måste hjälpa mig... väskan... kontakta färjan... ja alltså jag skulle åka och köpa bilen... jag glömde väskan... jag måste ha tag på väskan... jo jag har köpt den i Holland... ja alla papper är i ordning... men jag måste ha tag på väskan... min dator... och mina mediciner..." stammade vår hjälte fram i ett häftigt ordflöde som endast hade kunnat motsvaras av en psykotisk och svårt berusad Lasse Granqvist.
En av de nu sex tullindrivarna spände ögonen i vår hjälte.
"Tar du mediciner?" frågade hon, med ett skarpt tonfall som inte kunde missförstås. Att hon hade missförstått hela innebörden av detta, vill säga.
"Ehhh... ja alltså... blodtrycksmediciner", stammade vår hjälte, föga övertygande. Varpå tullindrivaren tog fram den apparat, som bilförare får blåsa uti, då misstanke föreligger om opasslighet vid framförande av fordon, strängt övervakandes hans utandningsprov.
Då varken denna eller den fulla genomsökningen av Dyrgripen avslöjade något otillbörligt, återstod för vår vingklippta hjälte att försöka få hjälp från färjebolagets kontor. Mitt i natten.
Det gick som ni tror, dvs inte alls.
Återstod så enbart att lösa ny biljett, denna gång i andra riktningen, återvända genom jutarnas rike, spåra upp den första färjan, och bara hoppas att någon förbarmat sig över denna ensamma övergivna väska, allt medan vår hjälte såg framför sig hurusom antiterroriststyrkan i detta nu spärrade av hela färjan ifråga medan någon fjärrstyrd bombhanteringsmaskin närmade sig den misstänkta övergivna väskan och sköt vår hjältes alldeles nyanskaffande dator i tusen bitar.
Danskens lättsamma kynne vann emellertid över nutidens misstänksamhet, ty såsom genom ett mirakel återfanns väskan i sitt ursprungliga skick, inklusive dator och mediciner och allt vad därtill hörde. Icke heller de danska tullindrivarna besvärades av samma nit som deras kolleger på ömse sidor landet, när de blev den tredje styrkan som nagelfor vår hjälte och hans Dyrgrip.
Under tiden hade han telefonledes tvingats hemsöka en kollega, för att beveka henne att överta någon av de av hans arbetsuppgifter under morgonkulan, som datorn eljest skulle ha använts till. Dessa arbetsuppgifter var av den beskaffenheten att de ovillkorligen månde färdigställas innan timmen slagit 07:30, för att undvika de hemskaste konsekvenser för vår hjälte. Han fylldes av tacksamhet över mobiltelefonens existens. Det gjorde däremot inte den uppringda kollegans man, som var den som svarade i andra änden. Milt uttryckt. Om man säger så. Det var uppenbart att han inte på något vis önskade någon närmare bekantskap med vår hjälte. Särskilt inte då han ånyo blev väckt av vår hjälte, just som han somnat om, då vår hjältes vid det laget brist på allt rationellt tänkande fått honom att glömma viktiga upplysningar.
Lättad men svårt sömndrucken och med, under de mörkringade ögonen, påsar av en kaliber som endast renhållningsverket kunde matcha, tog sig vår hjälte åter till svearnas rike – denna gång med Viktiga Väskan i ett fast järngrepp under armen – där han nu utsattes för sin fjärde kontroll på 48 timmar. Denna gång voro tullindrivarne pigga, nytra samt sju till antalet, och ägnade ansenligt med tjänstetid åt att kroppsvisitera både vår hjälte och hans Dyrgrip i jakt på de möjligen förbjudna substanser som vår hjältes högst härjade uppenbarelse och hans holländskregistrerade Dyrgrip av utseendet att döma torde vara full av. Särskilt som vår hjälte bevisligen farit fram och tillbaka över Öresund på ett misstänkt sätt det senaste dygnet. Bland annat bar en av tullindrivarna bort Dyrgripens reservhjul i akt och mening att röntgenledes undersöka detsamma.
Som väl var så var vår hjälte som sagt en renlevnadens (nåja) man, och befann sig på färd i högst legitima ärenden. Med påtaglig besvikelse tvangs tullindrivarna ånyo låta vår hjälte fara sin kos, men han förmodade att någon form av rikslarm vid det laget utgått till samtliga lagens väktare i landet.
Sen levde han lycklig i flera minuter, tills hans k. lagvigda fick klart för sig hur dyr Dyrgripen nu hade blivit. Men det är en annan historia.
"Wenn jemand eine Reise tut, so kann er was verzählen." -- Matthias Claudius (1740-1815)
Det var en gång för inte alls särskilt längesen en lagom tjock man i sina bästa år, som skulle hämta sig en bil i Holland. Han hade sökt i norrdan, sunnan, östan och västan, och kanske några väderstreck till, i jakten på Drömbilen, och med det allseende Internets hjälp uppdagades plötsligt denna befinna sig i södra delen av detta land. Frestelsen blev honom övermäktig, till yttermera visso alldenstund som han i påtaglig utsträckning behärskade holländarnas tungomål, och kunde etablera god kontakt med säljaren. Raskt tömde han den obefintliga kassakistan, begav sig dithän, och köpte sin dyrgrip, i vilken han omedelbart åter satte kurs hemåt mot sin bostad i den höga nord.
Färden gick, om icke över stock och sten, så åtminstone över Autobahn, och istället för stråtrövare överfölls han blott en gång av de tyska tullindrivarna, som fann färden från just Holland med en bil tämligen märklig. De holländska exportplåtarna, som är av den beskaffenheten att de ser ut att vara hemstencilerade på papper, bidrog ingalunda till att förminska tullindrivarnas högst påtagliga misstänksamhet. Men då vår hjälte är en renlevnadens man (nåja) befanns inga av de olagliga substanser som plägar hemsöka just de lågt liggande havsländerna i Europa vara undanstoppade i Dyrgripen.
Färden blev emellertid lång, och då det var dags att äntra det fartyg, som skulle föra vår hjälte från germanernas till jutarnas rike, hade dagen inte bara blivit natt utan var på god väg att så småningom bli dag igen. Vår hjälte tog med sig Viktiga Väskan ur sin nyinköpta bil och steg uppåt i fartygets däckshus, i jakt på någon horisontellt belägen plats, där han kunde utsträcka sig i sin fulla längd och uppnå vederkvickelse. Viktiga Väskan innehöll ju icke blott dator, laddare och andra livsnödvändigheter, utan även de medikamenter som hans livmedikus förordnat i akt och mening att hålla blodtryck, astma och liknande åkommor i schack. Ty även om vår hjälte som sagt var en man i sina bästa år, hade tidens tand gnagt sina hål. Och arbetet tvangs han föra med sig, vart han sig i världen vände.
Strax svävade vår hjälte såsom på moln på en synnerligen ledig soffa i den folktomma båten, vaggad till halvdvala av vågornas rogivande rytm, och i övrigt förpassad till sömnens rike av ett par äventyrsfyllda dygn. Knappt hade han emellertid somnat, förrän skeppets härold medelst alla den moderna elektronikens till buds stående medel förkunnade att färjan snart var i hamn, på det att fordonsägare omgående månde bege sig ner till bildäcket. Vår hjälte väckte sig raskt, ty färden över Danskens sydvästra öar krävde uppmärksamhet på topp. Ny-, för att inte säga yrvaken, befann han sig snart bakom ratten på sin Dyrgrip för vidare befordran till Svearnas rike.
Natten hade emellertid drabbats av något konstruktionsfel, ty den utsträckte sig till timmar som vår hjälte icke kunde föreställa sig ingick i vår tideräkning. Det var närmast bortom ett sådant klockslag, och för övrigt närmast bortom medvetandets gräns också för den delen, han rullade nerför den sista backen till angöringsplatsen i den helsingörska hamn, där nästa fartyg skulle föra honom till den jord han icke kallade vare sig foster- eller fädernes-, men väl sin valda hemvist sedan många år. Han äntrade fartyget med sin Dyrgrip, och tänkte sig upprepa proceduren från föregående flytande färdmedel.
Men ack. Viktiga Väskan var borta.
Nu vek sig benen under vår hjälte. Såsom i blixtbelysning såg han i andanom vad som hade timat. Viktiga Väskan hade blivit kvar vid hans senaste nattläger. På det förra fartyget. Strax skulle han ha omedelbart behov av såväl dator som medikamenter. Kallsvetten ackompanjerades av den paniska hjärtklappning som endast den kvarglömda medicinen kunde råda på, medan åtta tusen larmklockor ekade i hans inre, världen snurrade, och blixtar sköt för hans syn. I detta uppjagade tillstånd rullade vår hjälte ut från fartyget – och rakt i famnen på de svenska tullindrivarna.
Från sin utsiktspost kunde svearnas gränsers väktare nu mitt i natten beskåda en ovanlig automobil, med registreringsskyltar som såg ut som de vore hemmagjorda, uppenbarligen ankomma från Holland, anförd av en man, vars redan vardagliga utseende ofta fick honom artbestämd såsom hemmahörande i varmare länder, men nu även i ett uppenbarligen uppjagat tillstånd, med stirrande flackande blick från ögon som både till form, utseende och storlek främst påminde om svarta hål i rymden.
Varje lagens och gränsernas väktare vet vad detta vanligen betyder. Dessa var på intet vis något undantag. I synnerhet som försöken att ställa frågor till vår hjälte bemöttes av fragmenterade utsagor som på intet sätt innehöll någon som helst inre logik.
"Ni måste hjälpa mig... väskan... kontakta färjan... ja alltså jag skulle åka och köpa bilen... jag glömde väskan... jag måste ha tag på väskan... jo jag har köpt den i Holland... ja alla papper är i ordning... men jag måste ha tag på väskan... min dator... och mina mediciner..." stammade vår hjälte fram i ett häftigt ordflöde som endast hade kunnat motsvaras av en psykotisk och svårt berusad Lasse Granqvist.
En av de nu sex tullindrivarna spände ögonen i vår hjälte.
"Tar du mediciner?" frågade hon, med ett skarpt tonfall som inte kunde missförstås. Att hon hade missförstått hela innebörden av detta, vill säga.
"Ehhh... ja alltså... blodtrycksmediciner", stammade vår hjälte, föga övertygande. Varpå tullindrivaren tog fram den apparat, som bilförare får blåsa uti, då misstanke föreligger om opasslighet vid framförande av fordon, strängt övervakandes hans utandningsprov.
Då varken denna eller den fulla genomsökningen av Dyrgripen avslöjade något otillbörligt, återstod för vår vingklippta hjälte att försöka få hjälp från färjebolagets kontor. Mitt i natten.
Det gick som ni tror, dvs inte alls.
Återstod så enbart att lösa ny biljett, denna gång i andra riktningen, återvända genom jutarnas rike, spåra upp den första färjan, och bara hoppas att någon förbarmat sig över denna ensamma övergivna väska, allt medan vår hjälte såg framför sig hurusom antiterroriststyrkan i detta nu spärrade av hela färjan ifråga medan någon fjärrstyrd bombhanteringsmaskin närmade sig den misstänkta övergivna väskan och sköt vår hjältes alldeles nyanskaffande dator i tusen bitar.
Danskens lättsamma kynne vann emellertid över nutidens misstänksamhet, ty såsom genom ett mirakel återfanns väskan i sitt ursprungliga skick, inklusive dator och mediciner och allt vad därtill hörde. Icke heller de danska tullindrivarna besvärades av samma nit som deras kolleger på ömse sidor landet, när de blev den tredje styrkan som nagelfor vår hjälte och hans Dyrgrip.
Under tiden hade han telefonledes tvingats hemsöka en kollega, för att beveka henne att överta någon av de av hans arbetsuppgifter under morgonkulan, som datorn eljest skulle ha använts till. Dessa arbetsuppgifter var av den beskaffenheten att de ovillkorligen månde färdigställas innan timmen slagit 07:30, för att undvika de hemskaste konsekvenser för vår hjälte. Han fylldes av tacksamhet över mobiltelefonens existens. Det gjorde däremot inte den uppringda kollegans man, som var den som svarade i andra änden. Milt uttryckt. Om man säger så. Det var uppenbart att han inte på något vis önskade någon närmare bekantskap med vår hjälte. Särskilt inte då han ånyo blev väckt av vår hjälte, just som han somnat om, då vår hjältes vid det laget brist på allt rationellt tänkande fått honom att glömma viktiga upplysningar.
Lättad men svårt sömndrucken och med, under de mörkringade ögonen, påsar av en kaliber som endast renhållningsverket kunde matcha, tog sig vår hjälte åter till svearnas rike – denna gång med Viktiga Väskan i ett fast järngrepp under armen – där han nu utsattes för sin fjärde kontroll på 48 timmar. Denna gång voro tullindrivarne pigga, nytra samt sju till antalet, och ägnade ansenligt med tjänstetid åt att kroppsvisitera både vår hjälte och hans Dyrgrip i jakt på de möjligen förbjudna substanser som vår hjältes högst härjade uppenbarelse och hans holländskregistrerade Dyrgrip av utseendet att döma torde vara full av. Särskilt som vår hjälte bevisligen farit fram och tillbaka över Öresund på ett misstänkt sätt det senaste dygnet. Bland annat bar en av tullindrivarna bort Dyrgripens reservhjul i akt och mening att röntgenledes undersöka detsamma.
Som väl var så var vår hjälte som sagt en renlevnadens (nåja) man, och befann sig på färd i högst legitima ärenden. Med påtaglig besvikelse tvangs tullindrivarna ånyo låta vår hjälte fara sin kos, men han förmodade att någon form av rikslarm vid det laget utgått till samtliga lagens väktare i landet.
Sen levde han lycklig i flera minuter, tills hans k. lagvigda fick klart för sig hur dyr Dyrgripen nu hade blivit. Men det är en annan historia.
"Wenn jemand eine Reise tut, so kann er was verzählen." -- Matthias Claudius (1740-1815)
Redigerat:
Den satt ihop tills katten hoppade upp på taknocken.useless skrev:
Dagens citat:
”det är så bra det kan bli”
[bild]
Maar wat voor auto was het?ricebridge skrev:
Een MG, een mooie engelse auto, om dat ik oorspronkelijk engels ben en heb voor hun een bijzondere liefde... en voordat U het zegt, zal ik het zelf zeggen: Indien Lucas wapens had gemakt, zul er geen oorlogen zijnharry73 skrev:
Förlåt alla, jag ville bara kolla sanningshalten i historien och enligt mitt stickprov är den sann
Och Ricebridge förklade precis att han behöver vänja sig vid resor med oväntade överraskningar (han köpte MG)
Allvetare
· Västra götaland
· 8 461 inlägg
Det räckte med att förstå "MG" och "Lucas" för att inse att historien borde innehållit mera äventyr ...Förlåt alla, jag ville bara kolla sanningshalten i historien och enligt mitt stickprov är den sann
Och Ricebridge förklade precis att han behöver vänja sig vid resor med oväntade överraskningar (han köpte MG)
Det är ett återkommande skämt i humorhörnanmexitegel skrev:
Lucas har oförtjänt dåligt tryckte. Det är inte problem med lucas produkter, problemet är att de sitter i engelska bilar.
A few Lucas quips:
• The Lucas motto: "Get home before dark."
• Lucas is the patent holder for the short circuit.
• Lucas - Inventor of the first intermittent wiper.
• Lucas - Inventor of the self-dimming headlamp.
• The three-position Lucas switch--DIM, FLICKER and OFF.
• The Original Anti-Theft Device - Lucas Electrics.
• If Lucas made guns, wars would not start
• Back in the '70s, Lucas decided to diversify its product line and began manufacturing vacuum cleaners. It was the only product they offered which did not suck.
• The Lucas motto: "Get home before dark."
• Lucas is the patent holder for the short circuit.
• Lucas - Inventor of the first intermittent wiper.
• Lucas - Inventor of the self-dimming headlamp.
• The three-position Lucas switch--DIM, FLICKER and OFF.
• The Original Anti-Theft Device - Lucas Electrics.
• If Lucas made guns, wars would not start
• Back in the '70s, Lucas decided to diversify its product line and began manufacturing vacuum cleaners. It was the only product they offered which did not suck.
Javisst! Det var näst sista punkten på din lista som ingick i mitt svar till @harry73 .thomas33 skrev:
Kan bjuda på en till: Det är säkerligen ingen tillfällighet att Lucas logga starkt påminner om en kabel med avbrott på!
och den här — för alla vet ju att elektriciteten i ett Lucassystem kommer i förångat aggregationstillstånd:
