Miljoner eller inte är förståss olika beroende på vart i landet man bor. Vi la 200' över utgångspriset på förhandsvisning. De hade släppt det för mindre och vi var villiga att lägga mer. Hade det gått till ordinarie visning och budgivning hade de säkerligen fått cirka 500' över utgångspris.oceanis skrev:
Det var oviktigt för dem.
Vi köpte av en äldre släkting (87år men fortfarande klar i knopp och frisk i kropp) för vad mäklare värderat huset till. Läget är attraktivt och utbudet här är inte så stort, så en annan släkting som också är mäklare trodde att det kunnat säljas för minst 500 000 till om det kommit ut på öppna marknaden. Den äldre släktingen resonerade som så att "det är roligare att sälja huset till någon som verkligen tycker om det, vad gjorde de extra pengarna till eller från i den åldern"? (Värt att nämnas är också att det är en släkting utan närmare band till, och att det inte är en släktgård eller liknande) För vissa är det helt enkelt värt något att få sälja till "rätt" köpare, plus att de uppskattar att slippa flyttstäda, slippa rensa källare/uthus och slippa allt med visningar och liknande. Alla resonerar olika.
Ligger det inte i människans natur att när vi vill köpa något vill göra det till ett lågt pris...när vi skall sälja vill vi göra det till ett högt pris.
Däremellan finns det så klart en balansgång där båda parterna kan finna att ett pris är "rätt", att det är något man kan vara nöjd med från båda sidor. Pengar är inte alltid allt, särskilt inte om det är ett par eller några hundratusen kronor.
Alla köpare har naturligtvis ett tak för hur mycket man kan betala, inget konstigt i det och inget konstigt heller i att man blir orolig över att inte få köpa det man gärna vill köpa om det finns fler budgivare med i leken med långt mycket mer pengar att kunna lägga in för huset.
Köpte själv ett hus förra sommaren för lite för mycket pengar på budgivning. Inte för mycket för oss totalt sett men för mycket för hus i det här området. T.o.m. mäklaren tyckte det var "mycket pengar" för hus i det här området och då uttrycker dom sig så klart diplomatiskt i kontakten med oss köpare...men bakom kulisserna satt dom så klart och gnuggade händerna då dom hade procent på försäljningen.
Däremellan finns det så klart en balansgång där båda parterna kan finna att ett pris är "rätt", att det är något man kan vara nöjd med från båda sidor. Pengar är inte alltid allt, särskilt inte om det är ett par eller några hundratusen kronor.
Alla köpare har naturligtvis ett tak för hur mycket man kan betala, inget konstigt i det och inget konstigt heller i att man blir orolig över att inte få köpa det man gärna vill köpa om det finns fler budgivare med i leken med långt mycket mer pengar att kunna lägga in för huset.
Köpte själv ett hus förra sommaren för lite för mycket pengar på budgivning. Inte för mycket för oss totalt sett men för mycket för hus i det här området. T.o.m. mäklaren tyckte det var "mycket pengar" för hus i det här området och då uttrycker dom sig så klart diplomatiskt i kontakten med oss köpare...men bakom kulisserna satt dom så klart och gnuggade händerna då dom hade procent på försäljningen.
Om det inte finns släktband eller nära vänskapsband mellan säljare och köpare så finns det idag knappast någon anledning att sälja utan att det läggs ut på marknaden med tanke på hur marknadsläget ser ut.
Vem tycker ni i första hand ska få bästa pris - säljaren eller köparen?
Personligen tycker jag att dagens prisnivå är horribel men vi lever ju i en marknadsekonomi så det är väl bara att bita i det sura äpplet!
Vem tycker ni i första hand ska få bästa pris - säljaren eller köparen?
Personligen tycker jag att dagens prisnivå är horribel men vi lever ju i en marknadsekonomi så det är väl bara att bita i det sura äpplet!
Det kan faktiskt vara så att svaret inte alls är givet. Det kan bero på...Rogero skrev:
Om jag skulle sälja någon av mina veteranbilar så säljer jag inte med automatik till det högsta priset. Jag vill att bilen skall tas om hand av någon som är lika entusiastisk som jag själv är, vårdar den väl och tar hand om den. Dessa människor finns oftast inte att finna bland de högsta budgivarna utan där finner man de människor som säger sig vara entusiastiska...men som veckan efter genomfört köp exporterar bilen ner till Europa till ett mycket högre pris än dom köpte den.
Vad jag vill ha sagt med det är att man kan ofta välja att sälja till någon man fattar tycke för istället för till högsta bud så länge det inte är ett uppenbart underpris det handlar om.
Och vilken är din garanti att den du "fattar tycke" inte är just den personen som säljer din bil vidare till ett mycket högre pris?hakan_o skrev:
Som jag tidigare skrev så var det vanligare förr att äldre människor gärna såg att deras hus som de bott i under många år kunde övertas av någon de tyckte passade. Idag med tanke på hur marknaden ser ut och där deras barn säkerligen har synpunkter på hur försäljningen ska gå till så är nog detta i det flesta fall bara ett minne blott.
Mina synpunkter handlar bara om hur verkligen oftast ser ut - inte hur det kanske borde se ut!
Finns inga garantier i något läge. Däremot kan man få en känsla och uppfattning av människor. Och ju mer man pratar med och lär känna någon desto bättre blir uppfattningen. Alternativet är ju att sälja till en okänd budgivare med en något tjockare sedelbunt.Rogero skrev:
Vi är i en liknande situation i vår lilla stad i samma län som TS vilket först fick mig att misstänka att det kanske rörde sig om samma hus. 
Men fakta tyder på att det är olika objekt.
Det är en knepig situation, inte minst etiskt, och idag så vill de flesta som har objekt i attraktiva områden sälja sina objekt med en budgivning. Vill man undvika budgivning så får man vara beredd att betala en rejäl premie på mäklarens värdering. Om man tittar på hur budgivningen har slutat på liknande objekt i samma prisklass (Booli.se) så kan man få en rimlig uppskattning, i vårt fall rör det sig om 15-20% över tänkt utpris.
Vi har kommit fram till att störst chans att få vårt objekt är att låta säljarna ange vad dem vill ha för att sälja till oss. Det känns dessutom etiskt rätt då det är dem som s a s "har bollen" och sätter prislappen. De kommer säkert att vilja kontakta mäklare för en värdering, problemet är då att de lätt kan bli övertalade av mäklaren att låta dem sälja huset. Det har faktiskt hänt oss en gång.
Jag har svårt att hålla med dem som tror att någon skulle avsäga sig "några hundra tusen" för att slippa visningar och mäklare. De som är 75+ och som har bott i huset sedan det byggdes på 60- och 70-talen, betalade en gång i tiden några hundra tusen för huset. För dem så har sådana summor ett annat värde, de summorna kan lätt betala restskulden på huset.
Men fakta tyder på att det är olika objekt. Det är en knepig situation, inte minst etiskt, och idag så vill de flesta som har objekt i attraktiva områden sälja sina objekt med en budgivning. Vill man undvika budgivning så får man vara beredd att betala en rejäl premie på mäklarens värdering. Om man tittar på hur budgivningen har slutat på liknande objekt i samma prisklass (Booli.se) så kan man få en rimlig uppskattning, i vårt fall rör det sig om 15-20% över tänkt utpris.
Vi har kommit fram till att störst chans att få vårt objekt är att låta säljarna ange vad dem vill ha för att sälja till oss. Det känns dessutom etiskt rätt då det är dem som s a s "har bollen" och sätter prislappen. De kommer säkert att vilja kontakta mäklare för en värdering, problemet är då att de lätt kan bli övertalade av mäklaren att låta dem sälja huset. Det har faktiskt hänt oss en gång.
Jag har svårt att hålla med dem som tror att någon skulle avsäga sig "några hundra tusen" för att slippa visningar och mäklare. De som är 75+ och som har bott i huset sedan det byggdes på 60- och 70-talen, betalade en gång i tiden några hundra tusen för huset. För dem så har sådana summor ett annat värde, de summorna kan lätt betala restskulden på huset.
Min far har precis sålt en fastighet utan att lägga ut den på "öppna marknaden". Jag har inget alls att invända mot det. Min far är ju nöjd. Det vore att omyndigförklara min far att ifrågasätta försäljningen. Visst skulle han kanske kunnat få några 100' till om det lades ut, men ärligt talat är jag nöjd med att försäljningen gick fort och helt utan min inblandning. Lyckligtvis tycker mina syskon likadant som jag i detta fallet.Fagerfjäll skrev:
Jag ser ett eventuellt arv som en bonus. Det är inget jag kan räkna med.
Hej,
Det känns som att det är flera frågor i luften samtidigt här:
* Är det fel att vilja köpa billigt? - Rimligen nej!
* Är det fel att försöka skapa omständigheter som gör att säljaren vill sälja just till mig - Nja, beror väl på men om man förmår en gammal säljare eller får honom att tro att det är en stor uppoffring man tar på sig genom att tex rensa i källaren och städa, vilket det inte är. (Det kostar väsentligen mindre hos flyttfirma än den rabatt jag mellan raderna läser in att köparen hoppas på.)
* Förekommer det försäljningar utanför "marknaden" - Ja, naturligtvis, men sannolikt är det vanligare inom nån sorts snävare krets där säljare och köpare har en relation sedan tidigare.
* Finns det högre värden i livet än att få ut bästa pris för sitt hus - Sannolikt, men det är liksom en sidofråga i ett husforum.
Och.........
När jag läser flera inlägg ovan där exempel ges på att avslut gjorts på mer okonventionellt sätt så noterar jag att, i flera fall, "huset legat ute länge utan att bli sålt", "bjöd upp 200k från utbjudet pris på annons", "hann före" och sånt... Flera sådana varianter handlar ju om att vilja köpa ett hus som redan ligger ute på marknaden och är naturligtvis något helt annat än om jag "tycker" att ett "rätt" pris är 2m och erbjuder mig att städa och att som vänlig gest "ta över" gamla möbler utan att ta betalt så känns det ju övermaga om jag var en släkting till den tänkte säljaren. Jag skulle då kunna tro att kanske kan man få 2,5m på marknaden om "någon är girig" (subjektivt omdöme om ett egentligt marknadspris från någon som gärna vill handla under marknadspris). Att försöka få till ett snabbt avslut på ett objekt som redan ligger på marknaden är ju inte konstigt, men något som sannolikt inte gagnar säljaren i dagens marknad.
hepp!
Det känns som att det är flera frågor i luften samtidigt här:
* Är det fel att vilja köpa billigt? - Rimligen nej!
* Är det fel att försöka skapa omständigheter som gör att säljaren vill sälja just till mig - Nja, beror väl på men om man förmår en gammal säljare eller får honom att tro att det är en stor uppoffring man tar på sig genom att tex rensa i källaren och städa, vilket det inte är. (Det kostar väsentligen mindre hos flyttfirma än den rabatt jag mellan raderna läser in att köparen hoppas på.)
* Förekommer det försäljningar utanför "marknaden" - Ja, naturligtvis, men sannolikt är det vanligare inom nån sorts snävare krets där säljare och köpare har en relation sedan tidigare.
* Finns det högre värden i livet än att få ut bästa pris för sitt hus - Sannolikt, men det är liksom en sidofråga i ett husforum.
Och.........
När jag läser flera inlägg ovan där exempel ges på att avslut gjorts på mer okonventionellt sätt så noterar jag att, i flera fall, "huset legat ute länge utan att bli sålt", "bjöd upp 200k från utbjudet pris på annons", "hann före" och sånt... Flera sådana varianter handlar ju om att vilja köpa ett hus som redan ligger ute på marknaden och är naturligtvis något helt annat än om jag "tycker" att ett "rätt" pris är 2m och erbjuder mig att städa och att som vänlig gest "ta över" gamla möbler utan att ta betalt så känns det ju övermaga om jag var en släkting till den tänkte säljaren. Jag skulle då kunna tro att kanske kan man få 2,5m på marknaden om "någon är girig" (subjektivt omdöme om ett egentligt marknadspris från någon som gärna vill handla under marknadspris). Att försöka få till ett snabbt avslut på ett objekt som redan ligger på marknaden är ju inte konstigt, men något som sannolikt inte gagnar säljaren i dagens marknad.
hepp!
Backa ur?S SophK skrev:
Det är nog helt och hållet beroende på vad man har skrivit för villkor i köpekontraktet.
Vid fastighetsaffärer finns ingen "automatisk" ångervecka!
