Det känns oerhört tryggt och bekymmerslöst när man går i pension och har sitt boende betalt. Våra fasta kostnader för boende är några tusen i månaden så livet som pensionär blir i alla fall inte ekonomiskt tungt. Dessutom har man ett kapital på några miljoner att ta av om man av någon anledning skulle behöva. Så mina sista 20 - 30 år kommer jag att ha möjlighet att göra precis vad jag vill.
Att värdet på ett hus ökar fem gånger på tjugo år är inte lika med 25% per år. Det är lika med 8,3% per år, vilket inte känns som en orimlig ökning. Särskilt inte om man gjort renoveringar och andra förbättringar under tiden.F Fjällöparn skrev:
Renoveringsnovis
· Östersund
· 91 inlägg
Hahaha, självklart är det så, vet inte vad jag tänkteH Hasse C skrev:
Jag tror att de priser du sett för nyproduktion på ca 3 milj inkl. tomt och anslutningsavgifter osv. Det priset ligger nära ett "substansvärde", oavsett hur konjunkturen ser ut, så kommer nyproduktion att ligga på ungefär den summan per kvm. Att dramatiskt få ned byggpriserna kan inte ske såvida vi inte får en lågkonjunktur som varar i typ 10 - 20 år eller mer. Och i så fall är troligen byggpriser ett smärre problem.
Och utifrån ett sådant substansvärde kan man då tänka sig att äldre hus i dåligt läge, borde kunna köpas för lite mindre (vilket jag vill påstå går). Och hus i bättre läge blir avsevärt dyrare, läget är en bristvara. Sedan har vi lite konstgjorda lägesfaktorer, framförallt i Stockholm och andra storstadsområden, genom att tillgången på byggbar (=detaljplanerad) mark hålls för låg. Det innebär att tomter i dåliga lägen, men som ligger inom pendlingsbart avstånd från storstaden blir aldeles för dyra, och det drar upp hela marknaden i storstadsområdena.
Om det i princip inte går att hitta en bostad stor nog för min familj för mindre än typ 5 milj. Och jag har råd med 7 milj, och då får 60 minuter, istället för 3 timmar pendling resor till jobbet per dag, så väljer många att lägga de där extra 2 miljonerna. Och då är det ofta "medelfamiljer", tycker man (rätt/fel) att man har råd med lite mer än medel, så kommer "tillvalslistan": Mer yta, finare trädgård, adress i Bromma osv.
De som vill ha "tillvalen" kommer alltid att finnas, men det är viss skillnad om basen ligger på 3 milj, eller 7 milj.
Det som hänt på bostadsmarknaden nu, är att byggandet i Stockholm har efter kanske >20 års inkompetenta politiker äntligen fått lite fart. Så den faktiska tillgången på bostäder har ökat lite. Det råder fortfarande ett gigantiskt underskott. Samtidigt har dåligt tajmade bankregler (borde kommit för 10 - 15 år sedan) minskat den formella betalningsförmågan, färre köpare har råd, enligt bankernas försiktigare kalkyler. Det ger en viss nedjustering.
Så en något ökad tillgång kombinerat med en lite försämrad köpkraft gör att det måste bli en justering av prisnivån. Den intressanta frågan är hur det yttrar sig framöver. Men så länge det finns en stor mängd köpare som "måste" skaffa bostad, och dessa köpare har en rimlig betalningsförmåga, så kommer marknaden hålla ihop.
Och utifrån ett sådant substansvärde kan man då tänka sig att äldre hus i dåligt läge, borde kunna köpas för lite mindre (vilket jag vill påstå går). Och hus i bättre läge blir avsevärt dyrare, läget är en bristvara. Sedan har vi lite konstgjorda lägesfaktorer, framförallt i Stockholm och andra storstadsområden, genom att tillgången på byggbar (=detaljplanerad) mark hålls för låg. Det innebär att tomter i dåliga lägen, men som ligger inom pendlingsbart avstånd från storstaden blir aldeles för dyra, och det drar upp hela marknaden i storstadsområdena.
Om det i princip inte går att hitta en bostad stor nog för min familj för mindre än typ 5 milj. Och jag har råd med 7 milj, och då får 60 minuter, istället för 3 timmar pendling resor till jobbet per dag, så väljer många att lägga de där extra 2 miljonerna. Och då är det ofta "medelfamiljer", tycker man (rätt/fel) att man har råd med lite mer än medel, så kommer "tillvalslistan": Mer yta, finare trädgård, adress i Bromma osv.
De som vill ha "tillvalen" kommer alltid att finnas, men det är viss skillnad om basen ligger på 3 milj, eller 7 milj.
Det som hänt på bostadsmarknaden nu, är att byggandet i Stockholm har efter kanske >20 års inkompetenta politiker äntligen fått lite fart. Så den faktiska tillgången på bostäder har ökat lite. Det råder fortfarande ett gigantiskt underskott. Samtidigt har dåligt tajmade bankregler (borde kommit för 10 - 15 år sedan) minskat den formella betalningsförmågan, färre köpare har råd, enligt bankernas försiktigare kalkyler. Det ger en viss nedjustering.
Så en något ökad tillgång kombinerat med en lite försämrad köpkraft gör att det måste bli en justering av prisnivån. Den intressanta frågan är hur det yttrar sig framöver. Men så länge det finns en stor mängd köpare som "måste" skaffa bostad, och dessa köpare har en rimlig betalningsförmåga, så kommer marknaden hålla ihop.
Köp där ni vill bo och skit i pendlingskostnad , har själv 8 mil enkel till jobbet , bor i 70 talshus i en håla nv skåne inköpt för knappt 800 tkr för 2 år sen (ja ett fynd om man orkar renovera lite) men resonerar att man får en sjuhelvetes massa diesel för 2 mille dessutom får man tillbaka på skatten när man pendlar tillräckligt långt , ja livspusslet blir lite meckigare men inte omöjligt.
Köpte ett renoveringsobjekt för sådär 10 år sedan. Inte ett sådant "renoveringsobjekt" som egentligen är helt ok, men man inte gillar tapeterna i, utan ett riktigt nedgånget råttbo, senast renoverat på 70-talet till två lägenheter som sedan har bebotts av en kronalkis och en gubbe med hund som tydligen fick härja fritt inne. Fick betala 900000 kr för huset. På plussidan låg i vart fall någorlunda nybytt fasad och ny bergvärme.
Har inte lånat en spänn till renoveringen. Det jag hunnit bygga har motsvarat vad jag haft råd att köpa material till per månad. Inga exklusiva material, utan satsat på enkelt och funktionellt. Återvunnit mycket material - plank ur plankväggar som rivits har kluvits ner till moderna regeldimensioner och fått nytt liv i nya väggar, gammal råspont har återanvänt i nya väggar, gamla diskbänkarna har putsats upp och monterats i tvättstugan osv. Gjort allt jobb själv eller ihop med bekanta när det behövts. Hade turen att kunna göra klart huset innan barnen kom. Hade inte velat ha några stora jobb kvar i bostadsytan efteråt.
Definitionen av landet verkar variera. Bor i en ort med sådär 2000 invånare. Här finns allt jag behöver till vardags. Har 600m till jobbet, frun kanske en kilometer. Affär, skolor, förskola osv lika nära. Sparar massor av tid och pengar att kunna cykla till allt. Av någon anledning så har de flesta jag känner som bor i storstan två bilar...
Ganska skönt att vara i en situation där det inte är så noga om räntan går upp eller ner och man inte behöver räkna på om man har råd att jobba lite mindre för att vara hemma mer med barnen.
Så jag tror att ett trick för att få tag i ett billigt boende är att leta efter de där husen som andra knappt vill ta i, förutsatt att orsaken inte är typ hussvamp eller extrema mögelangrepp eller så. Ska man ändå totalrenovera så spelar det ju ingen roll att hela huset är täckt med brun vävtapet invändigt, lite hundgnag i hörnen, märkliga fläckar på tapeterna osv.
Sedan att på allvar fundera på var man vill bo och varför. Sverige är fullt av mindre orter som kanske inte är så häftiga på pappret, men som faktiskt har ett helt ok utbud av basservice. Och genom sin ringa storlek så är det ju ofta gott om fantastisk natur alldeles i närheten, var man än bor i orten.
Har inte lånat en spänn till renoveringen. Det jag hunnit bygga har motsvarat vad jag haft råd att köpa material till per månad. Inga exklusiva material, utan satsat på enkelt och funktionellt. Återvunnit mycket material - plank ur plankväggar som rivits har kluvits ner till moderna regeldimensioner och fått nytt liv i nya väggar, gammal råspont har återanvänt i nya väggar, gamla diskbänkarna har putsats upp och monterats i tvättstugan osv. Gjort allt jobb själv eller ihop med bekanta när det behövts. Hade turen att kunna göra klart huset innan barnen kom. Hade inte velat ha några stora jobb kvar i bostadsytan efteråt.
Definitionen av landet verkar variera. Bor i en ort med sådär 2000 invånare. Här finns allt jag behöver till vardags. Har 600m till jobbet, frun kanske en kilometer. Affär, skolor, förskola osv lika nära. Sparar massor av tid och pengar att kunna cykla till allt. Av någon anledning så har de flesta jag känner som bor i storstan två bilar...
Ganska skönt att vara i en situation där det inte är så noga om räntan går upp eller ner och man inte behöver räkna på om man har råd att jobba lite mindre för att vara hemma mer med barnen.
Så jag tror att ett trick för att få tag i ett billigt boende är att leta efter de där husen som andra knappt vill ta i, förutsatt att orsaken inte är typ hussvamp eller extrema mögelangrepp eller så. Ska man ändå totalrenovera så spelar det ju ingen roll att hela huset är täckt med brun vävtapet invändigt, lite hundgnag i hörnen, märkliga fläckar på tapeterna osv.
Sedan att på allvar fundera på var man vill bo och varför. Sverige är fullt av mindre orter som kanske inte är så häftiga på pappret, men som faktiskt har ett helt ok utbud av basservice. Och genom sin ringa storlek så är det ju ofta gott om fantastisk natur alldeles i närheten, var man än bor i orten.
Många intressanta resonemang och iakttagelser trådskapare, och ja, jag håller med rakt igenom.
Jag har varit i exakt samma läge (yngre än er dock) är dock hårdare drabbad av priser (sthlmare) men jag o min sambo känner också betydligt mer pengar än er. Men fördelning lån och lön blir ungefär detsamma. Jag tycker att ni resonerar bra.
Jag blir fruktansvärt trött först och främst på någon som börjar, bla bla 20 år sedan köpte nu är de värt mer. Nej, det är inte ett resonemang man bör ha när man köper bostad. Det är precis som du säger, man gör aldrig vinst på ett hus man bor i. Visst, spekulerar du i ett boende nummer två och använder de som alternativ investering än exempelvis börsen kan de finnas möjligheter att göra affärer på bostadsmarknaden men då kan du ju lika gärna spekulera på bostadsbolag på börsen, de kan ju troligtvis det bättre än du kan. Har du däremot ett boende så kommer du aldrig frigöra det kapitalet till något mindre. Eller du kan, men de gör man inte. Vem som bor för något för 11.5 miljoner är intresserad av att bo i något för 5 miljoner. Värdet är på något sätt ackumulerat med din "nytta" eller "lycka" av att du har valt o bo där. Men men, folk kan ju resonera annorlunda.
Nästa grej, går räntorna upp, för ja, de kan de göra, så finns det tyvärr säkert någon politisk lösning som försöker minimera problemen för de som inte tagit ansvar. Jävligt illa kan jag tycka. ALLA, jag menar ALLA, kan göra en analys innan ett bostadsköp att du ska kunna bära vissa kostnader över tid, för guds skull banken hjälper ju dig med en kostnadskalkyl och du måste få godkänt från dem för att få låna. Sen håller jag med dig, de är alldeles för givmilda och jag vågar inte ta den risken som banken gör. Jag vill precis som du inte vara beroende av två löner. För guds skull jag e 28 år och de lånar mig och min sambo 7 miljoner om vi vill, hur sjukt är inte det. Vi gjorde egentligen så som du "vill" göra. Tog ett betydligt mindre lån (4 miljoner) och köpte något som låg långt under vad folk i "vår" socialgrupp skulle göra. Men å andra sidan, då har jag tagit och gjort en egen riskanalys som jag kan luta mig tillbaka på om räntan sticker, jag eller sambo tappar jobbet eller om någon annan tragedi kommer som jag inte tagit höjd för (försäkringar kan ju hjälpa också). Men vi har också inte skaffat barn eller så, men nu har jag mentalt förberett mig för kostnaderna som det innebär att ha hus, ökat amorteringen till 4% så vi får ner vår belåningsgrad så trots att vi bra löner (100 brutto) så lever vi ganska sparsamt för att få ner beroendet av att ha en låg ränta. Jag fattar helt ärligt inte hur folk kommer fixa 4-6% ränta känns knappt som vi skulle göra det (snåla som f-n)
Jag har varit i exakt samma läge (yngre än er dock) är dock hårdare drabbad av priser (sthlmare) men jag o min sambo känner också betydligt mer pengar än er. Men fördelning lån och lön blir ungefär detsamma. Jag tycker att ni resonerar bra.
Jag blir fruktansvärt trött först och främst på någon som börjar, bla bla 20 år sedan köpte nu är de värt mer. Nej, det är inte ett resonemang man bör ha när man köper bostad. Det är precis som du säger, man gör aldrig vinst på ett hus man bor i. Visst, spekulerar du i ett boende nummer två och använder de som alternativ investering än exempelvis börsen kan de finnas möjligheter att göra affärer på bostadsmarknaden men då kan du ju lika gärna spekulera på bostadsbolag på börsen, de kan ju troligtvis det bättre än du kan. Har du däremot ett boende så kommer du aldrig frigöra det kapitalet till något mindre. Eller du kan, men de gör man inte. Vem som bor för något för 11.5 miljoner är intresserad av att bo i något för 5 miljoner. Värdet är på något sätt ackumulerat med din "nytta" eller "lycka" av att du har valt o bo där. Men men, folk kan ju resonera annorlunda.
Nästa grej, går räntorna upp, för ja, de kan de göra, så finns det tyvärr säkert någon politisk lösning som försöker minimera problemen för de som inte tagit ansvar. Jävligt illa kan jag tycka. ALLA, jag menar ALLA, kan göra en analys innan ett bostadsköp att du ska kunna bära vissa kostnader över tid, för guds skull banken hjälper ju dig med en kostnadskalkyl och du måste få godkänt från dem för att få låna. Sen håller jag med dig, de är alldeles för givmilda och jag vågar inte ta den risken som banken gör. Jag vill precis som du inte vara beroende av två löner. För guds skull jag e 28 år och de lånar mig och min sambo 7 miljoner om vi vill, hur sjukt är inte det. Vi gjorde egentligen så som du "vill" göra. Tog ett betydligt mindre lån (4 miljoner) och köpte något som låg långt under vad folk i "vår" socialgrupp skulle göra. Men å andra sidan, då har jag tagit och gjort en egen riskanalys som jag kan luta mig tillbaka på om räntan sticker, jag eller sambo tappar jobbet eller om någon annan tragedi kommer som jag inte tagit höjd för (försäkringar kan ju hjälpa också). Men vi har också inte skaffat barn eller så, men nu har jag mentalt förberett mig för kostnaderna som det innebär att ha hus, ökat amorteringen till 4% så vi får ner vår belåningsgrad så trots att vi bra löner (100 brutto) så lever vi ganska sparsamt för att få ner beroendet av att ha en låg ränta. Jag fattar helt ärligt inte hur folk kommer fixa 4-6% ränta känns knappt som vi skulle göra det (snåla som f-n)
Renoveringsnovis
· Östersund
· 91 inlägg
Även om er lånestorlek skulle göra mig sömnlösV VetarN skrev:
så känns den ändå inte helt orimlig i förhållande till inkomst.Det är intressant att du tar upp det sociala då det är högst relevant även i vårt fall. Flertalet av de vi umgås med har hus i prisnivåer det är tveksamt att vi kan köpa ens om vi vill. Jag har på senare år börjat bry mig mindre och mindre om detta och behovet av att ha det fint utåt och fokuserar helt på vad jag och min familj ser för värde i saker och går efter det (till en viss gräns såklart, kommer inte tälta i skogen för "take that society!"). Som jag skrivit tidigare, helt rent och funktionellt.
PNO: Vi har funderat massor fram och tillbaka över vart vi vill bo och det är två olika livsstilar som alltid krockar.
1. I stan, nära till (nästan) allt, icke bilberoende, långt till naturaktiviteter, jag och sambon får nästan utslag av gigantiska villaområden
2. På (min definition av) landet. Nära till natur, maximal trivsel när vi är hemma, något lägre priser inom rimligt avstånd men mycket transporter och starkt bilberoende.
Håller på och bearbetar släktingar för att få lös någon tomt i relativ närhet till staden men ändå på landet (drömkombon) men det går trögt.
Något jag tror många missar när de säger att det bara är att "köpa en lägenhet/radhus eller liknande i väntan på att en villa dyker upp och skulle marknaden gå ner så blir ju även andra boendet billigare" är att köper man något där kontantinsatsen motsvarar en relativt stor del av sparat kapital skulle en nedgång på 15% innebära att hela ens kontantinsats är utraderad och en försäljning lämnar mig med lite eller inga pengar kvar att lägga in som insats i det nya boendet. Därav anledningen att vi bor i hyreslägenhet till vi hittar nytt boende.
Vidga vyerna lite och se att det finns något mellanting mellan stan och landet. Som sagt, mindre eller halvstora tätorter innehåller ofta allt man behöver på cykelavstånd och dessutom billigare hus. Gäller bara att hitta jobb på orten också. Men rent krasst så är just brist på arbetskraft ett stort problem för de företag som verkar på mindre orter.
Valde själv bort hus på landet just för att slippa pendla.
Och som sagt, jag vet inga som är så bilberoende som de jag känner som bor i storstäderna. För de bor ju faktiskt inte i städerna, utan i någon förort sådär 20-50km från centrum, och underligt nog är dessa förorter alltid utan vettig kollektivtrafik.
Valde själv bort hus på landet just för att slippa pendla.
Och som sagt, jag vet inga som är så bilberoende som de jag känner som bor i storstäderna. För de bor ju faktiskt inte i städerna, utan i någon förort sådär 20-50km från centrum, och underligt nog är dessa förorter alltid utan vettig kollektivtrafik.
Tänkte liknande angående hyreslägenhet innan vi köpte hus. Det var nog fel tänkt dock men marginalerna fanns inte till något annat för oss just då.
Det man glömmer är att varje hyra du betalar är förlorade pengar. Garanterat.
Köper du en lägenhet så finns en RISK att det går ner i värde. Dock skulle jag våga påstå inte i någon rasande takt (undantaget Stockholm). Säg en normal lägenhet i landet för 1000 000. Förlorar den 15% ett år är det 150 000 eller 12500 i månaden. Detta är dock ett domedagsscenario i sammanhanget.
I de flesta fall när man köper något som inte är fel prissatt av någon abstrakt anledning (närhet till hippaste baren för tillfället i Sthlm) och gör sin hemläxa med kontroll av föreningen (ex. låga historiska avgifter men kommande enorma investeringsbehov) kommer värdet inte att störtdyka utan långsamt stiga.
Hyreslägenhet = garanterad förlust.
Bostadsrätt/hus = liten risk för förlust, chans till vinst och friheten och makt att påverka detta.
Det man glömmer är att varje hyra du betalar är förlorade pengar. Garanterat.
Köper du en lägenhet så finns en RISK att det går ner i värde. Dock skulle jag våga påstå inte i någon rasande takt (undantaget Stockholm). Säg en normal lägenhet i landet för 1000 000. Förlorar den 15% ett år är det 150 000 eller 12500 i månaden. Detta är dock ett domedagsscenario i sammanhanget.
I de flesta fall när man köper något som inte är fel prissatt av någon abstrakt anledning (närhet till hippaste baren för tillfället i Sthlm) och gör sin hemläxa med kontroll av föreningen (ex. låga historiska avgifter men kommande enorma investeringsbehov) kommer värdet inte att störtdyka utan långsamt stiga.
Hyreslägenhet = garanterad förlust.
Bostadsrätt/hus = liten risk för förlust, chans till vinst och friheten och makt att påverka detta.
Mark är en bristvara. Speciellt i Sverige med det kommunal detaljplanemonopolet. Det innebär att bostadspriserna _alltid_ kommer stiga till marknadsnivå. Du kan inte slå systemet mer än på marginalen.
Om ett gammalt hus kostar 3 miljoner och ett nytt hus av motsvarande storlek kostar 2 miljoner att bygga så kommer tomtpriset bli 1 miljon. Faller räntan så köparen kan betala mer så kommer tomtpriset öka. Kommer man på något smart sätt bygga väldigt billigt så kommer tomtpriset att öka.
Inom fastighetsvärlden så är markbristen regulatorn som alltid kommer att göra att det inte går att pressa priserna.
Enda sättet att få ner priserna på är att överskölja marknaden med så mycket tomter att säljarna börjar söka upp kunder istället för att kunder söker upp säljarna. Chansen att det kommer hända är dock väldigt liten eftersom det är sådant starkt politiskt motstånd mot att ta mark i anspråk för nybyggande.
Skälet till att bostäder var så billiga under 70/80-talet var att man under miljonprogramsdagarna gjorde just så att man dränkte marknaden med tomter. Kommunerna hade tomtköer som det bara var att ställa sig i så fick man en billig tomt.
Sen finns det några saker jag studsa på i texten. Det första är idéen att räntorna skulle stiga enormt. Det är inte troligt av just den anledningen att lånen är så stora. Poängen med att höja räntan är att "suga upp" pengar ifrån ekonomin och på så sätt bromsa hjulen. I en situation där få hushåll har lån måste man höja räntan mycket för att få den effekten. I en situation där många hushåll har lån måste man höja räntan lite för att få samma effekt. Ju mer skuldsatta svenska folket är desto mindre justeringar av räntan behövs.
Sen ska du inte satsa på att vara skuldfri till pension! I Sverige får man extra bidrag som pensionär för att betala sina lån. Spara istället pengar så du har att reparera huset för eller bara spendera på skoj.
Glöm sedan inte bort att du har en 200-400 i byggherrekostnader vid sidan om huset och tomten att ta hänsyn till.
Till sist kommer det ner till vad du är beredd att betala för ett bättre boende än dagens. Vilka prioriteringar ni gör i familjen. Kanske kommer bopriserna fallande de kommande åren och du kan ni tjäna säg en miljon. Kanske tar det 10 år till nästa dipp. Till sist måste du ta ett spekulativt beslut om vad du tror om priserna i ditt område framöver. Så enkelt är det.
Om ett gammalt hus kostar 3 miljoner och ett nytt hus av motsvarande storlek kostar 2 miljoner att bygga så kommer tomtpriset bli 1 miljon. Faller räntan så köparen kan betala mer så kommer tomtpriset öka. Kommer man på något smart sätt bygga väldigt billigt så kommer tomtpriset att öka.
Inom fastighetsvärlden så är markbristen regulatorn som alltid kommer att göra att det inte går att pressa priserna.
Enda sättet att få ner priserna på är att överskölja marknaden med så mycket tomter att säljarna börjar söka upp kunder istället för att kunder söker upp säljarna. Chansen att det kommer hända är dock väldigt liten eftersom det är sådant starkt politiskt motstånd mot att ta mark i anspråk för nybyggande.
Skälet till att bostäder var så billiga under 70/80-talet var att man under miljonprogramsdagarna gjorde just så att man dränkte marknaden med tomter. Kommunerna hade tomtköer som det bara var att ställa sig i så fick man en billig tomt.
Sen finns det några saker jag studsa på i texten. Det första är idéen att räntorna skulle stiga enormt. Det är inte troligt av just den anledningen att lånen är så stora. Poängen med att höja räntan är att "suga upp" pengar ifrån ekonomin och på så sätt bromsa hjulen. I en situation där få hushåll har lån måste man höja räntan mycket för att få den effekten. I en situation där många hushåll har lån måste man höja räntan lite för att få samma effekt. Ju mer skuldsatta svenska folket är desto mindre justeringar av räntan behövs.
Sen ska du inte satsa på att vara skuldfri till pension! I Sverige får man extra bidrag som pensionär för att betala sina lån. Spara istället pengar så du har att reparera huset för eller bara spendera på skoj.
Glöm sedan inte bort att du har en 200-400 i byggherrekostnader vid sidan om huset och tomten att ta hänsyn till.
Till sist kommer det ner till vad du är beredd att betala för ett bättre boende än dagens. Vilka prioriteringar ni gör i familjen. Kanske kommer bopriserna fallande de kommande åren och du kan ni tjäna säg en miljon. Kanske tar det 10 år till nästa dipp. Till sist måste du ta ett spekulativt beslut om vad du tror om priserna i ditt område framöver. Så enkelt är det.
Ska nämnas i sammanhanget att när vi väl köpte hus fick vi 3000 mindre i fast månadskostnad, några hundralappar efter korrigering för nödvändigt underhåll för att hålla husets värde konstant MEN dubbelt så stor boyta, bättre område, parkering på tomten, trädgård, makt över vårt boende och trots lite äldre hus klart bättre standard än i hyreshus.
Så, glöm inte bort att åren fram till husköpet är en del av resan, lika väl som flygbussen, flygresan, säkerhetskontrollen, transfer osv är en (ibland stor) del av resan!
Så, glöm inte bort att åren fram till husköpet är en del av resan, lika väl som flygbussen, flygresan, säkerhetskontrollen, transfer osv är en (ibland stor) del av resan!
Mycket trevlig läsning måste jag säga!
Vår situation är snarlik men ändå inte. Vi har inte heller gett oss in i bostadssnurran och är därmed "utfrysta" från normalläget där man säljer för att köpa. Anledningen till detta är att vi tidigt valde att skaffa barn; för att vi båda ville ha många barn men också för att vi ville orka med barnen och inte bli "gamla föräldrar". En annan anledning var också att vi INTE ville landa i en hussituation där vi månade om huset mer än barnen. Alltför ofta har man sett par och familjer som brottats med denna balansgång. Nu har vi ett halvt dussin kids, en bruttolön på ca 85 tsek, bor i en extremt trångbodd lägenhet och nekas systematiskt bolån av banken eftersom det inte finns nämnvärt sparat och inga tillgångar att avyttra.
Så, är detta ett problem då?
Njaea, skulle jag säga. Det är först nu vi känner att ett större boende i form av ett hus börjar bli viktigt. Men hittills har lägenheten varit en frihet; att slippa tänka på renoveringar och oförutsedda utgifter, vi har gjort saker med barnen för att vi kunnat, prioriterat vår tid med dom när de behövt oss som mest. Visst, NU skulle man vilja ha ett hus, men jag har svårt att vara så efterklok att jag bortser från det värdefulla vi skapat för oss själva: tid för oss och tid för barnen. Den kommer aldrig igen. Och med det resonemanget vilar jag i att vi ändå gjort ett bra val - trots de besvär vi står inför nu. Som ngn annan nämnde - det finns ngt överdrivet magiskt i detta att uppnå drömmen om det egna hemmet. Kanske man kan nöja sig med mindre?
Det jag däremot kan fundera femhundra varv kring är detta: varför är bostadssamhället uppbyggt på så vis att när man har som mest behov av pengar så är det som svårast att få det (småbarnsförälder) och när man som minst behöver det är det oftast enkelt att frigöra kapital (pension + jobb + försäljning av hus)? Jaja. Det ska inte vara lätt.
Vår situation är snarlik men ändå inte. Vi har inte heller gett oss in i bostadssnurran och är därmed "utfrysta" från normalläget där man säljer för att köpa. Anledningen till detta är att vi tidigt valde att skaffa barn; för att vi båda ville ha många barn men också för att vi ville orka med barnen och inte bli "gamla föräldrar". En annan anledning var också att vi INTE ville landa i en hussituation där vi månade om huset mer än barnen. Alltför ofta har man sett par och familjer som brottats med denna balansgång. Nu har vi ett halvt dussin kids, en bruttolön på ca 85 tsek, bor i en extremt trångbodd lägenhet och nekas systematiskt bolån av banken eftersom det inte finns nämnvärt sparat och inga tillgångar att avyttra.
Så, är detta ett problem då?
Njaea, skulle jag säga. Det är först nu vi känner att ett större boende i form av ett hus börjar bli viktigt. Men hittills har lägenheten varit en frihet; att slippa tänka på renoveringar och oförutsedda utgifter, vi har gjort saker med barnen för att vi kunnat, prioriterat vår tid med dom när de behövt oss som mest. Visst, NU skulle man vilja ha ett hus, men jag har svårt att vara så efterklok att jag bortser från det värdefulla vi skapat för oss själva: tid för oss och tid för barnen. Den kommer aldrig igen. Och med det resonemanget vilar jag i att vi ändå gjort ett bra val - trots de besvär vi står inför nu. Som ngn annan nämnde - det finns ngt överdrivet magiskt i detta att uppnå drömmen om det egna hemmet. Kanske man kan nöja sig med mindre?
Det jag däremot kan fundera femhundra varv kring är detta: varför är bostadssamhället uppbyggt på så vis att när man har som mest behov av pengar så är det som svårast att få det (småbarnsförälder) och när man som minst behöver det är det oftast enkelt att frigöra kapital (pension + jobb + försäljning av hus)? Jaja. Det ska inte vara lätt.
Vi måste verkligen få folk att sluta prata vinst och förlust på hus/lägenheter. För mig är en ökning en mardröm. Säg att mitt hus (inköpt för 5 miljoner) går upp till 10 är ju bara ångest. Det innebär att mitt om jag vill skaffa ett hus som idag är värt 7 miljoner kommer kosta 14. Eller tänker jag feL?
