En sedelärande historia om felsökning (av en VV-beredare)

Skulle hjälpa en vän att utöka centralen i sommarstugan med några grupper till i samband med att köket renoverades.

Sagt och gjort. Visade sig vara en modern Hager-central, och de nya dvärgarna som inköpts var också Hager. Mumma! Om det nu hade blivit med en skena också så hade ju hela operationen varit över på fem minuter, men man får ju aldrig vara riktigt glad. Jag hade dock förutseende nog att ta med mig en rulle RK 6mm2, och det går ju lika bra. (Elektrikern som installerade övriga grupper hade ju tom kapat skenorna snyggt. Men ändskydd, se de låg väl i andra bilen, så eltejp (!) gick tydligen lika bra.) Vi diskuterade hur grupperna sedan skulle kopplas in.

Inloggade ser högupplösta bilder Logga in

Lite snickeri och sedan lunch. Med två goda pale ale i vårsolen.

Fick under lunchen reda på att varmvattenberedaren krånglat. Värmde inte. Expert hade kontaktats via telefon och gett den rimliga förklaringen att det säkert var elementet eller termostaten som havererad. Rimligt så långt. Och vidare att en reparation med delar och arbete skulle gå på minst 3000:-. Mindre rimligt... Men en ny termostat skulle tydligen gå att få för en tusing. Jag erbjöd mig, stärkt av ölen erbjöd jag mig att ta en titt på den trasiga termostaten.

Inloggade ser högupplösta bilder Logga in

Bröt mig med hjälp av ägaren in i VV-beredaren, och förklarade pedagogiskt den enkla uppbyggnaden. Visade på rören för överhettningsskydd och tempkänning. Jag had som tur var slängt ner en gammal Uni-T tångamperermeter, så beväpnad med denna så kopplade loss matningen till elementet och resistansmätte för att visa att det var helt. Fick lite mer än 50 Ohm, och visade hur det stämde väl med märkplåtens 3kW vid 400V.

Så det var ju termostaten som var trasig. Tog visade att den klickade bra, så inget problem på den sidan (antagligen), utan det låg säkert på den elektriska sidan. Brända bleck eller dylikt. Fortfarande stark innanför västen, så tog jag loss varenda skruv i termostaten inom synhåll, för "Om den är skruvad ihop så är det ju meningen att man skall ta isär den". "Den skall ju ändå slängas så det gör ju inget"... Hittade dock inget uppenbart.

Nåväl. Dock verkade min resistansmätning inte övertygat helt, så jag kopplade helt sonika förbi termostaten med en sockerbit för att tvångsköra elementet och visa på att det drog ca 7A. Hade ju tångamperemeter! Som man ju sällan får användning för annars. "Slå på strömmen i centralen så skall du få se!".

Ingen ström enligt mätaren. Hmm, där sitter ju en arbetsbrytare (vanlig Eljo tvåpolig vridbrytare) som är av. Den slår vi på. Fortfarande ingen ström. Mät spänning då. Ingen. Men instrumentet blinkar betänkligt när jag slår om det. Kollar batterierna; ja, det var ju klart att de var de som kom med för många år sedan. De duger ju förstås inte. Vi får låta den gå en stund och se vad det blir för temp på vattnet.

Men innan jag lämnar badrummet så kan jag ju mäta i vägguttaget här för att visa att det är tångamperemetern som givit upp.

~230V... Vad f-n? Mäter i VV-beredaren igen. Något skräp som är nära noll...

Har den öht spänning fram den här apparaten? Har kabeln blivit två under köksröjjet? Tar locket av arbetsbrytaren och mäter inkommande. Jodå. ~400V. Mäter på utgående; inget. Försöker köra vippknappen direkt utan lock. Sitter benhårt fast(!).

Vad i själva glödheta h-vete? River ur inkromet i brytaren och ser att en av polerna är dels bränd, och dels aldrig suttit rätt från fabrik (spår i plasten). Den har nu helt givit upp så till den milda grad att det inte går att manövrera brytaren. Den är fast i exploderat avläge.

Inloggade ser högupplösta bilder Logga in

Kopplar helt sonika förbi brytaren och testar igen. Fungerar alldeles utmärkt, ~400V fram till elementet och ca 7 friska Ampere i ström.

Tog mao 5 min att fixa felet (temporärt), om man gjort rätt, och fyrtiofem minuter att få ihop termostatdjävelskapet igen. Hade ju ingen tanke på var/hur grejjorna satt, eller vart skruvar och annat tagit vägen eftersom den ändå var skrot. Sedan så skulle den ju justeras så att man får ett vettigt intervall på den. Skruva, pröva, nej, inte bra, skruva, pröva...

Vad lär man sig då av detta. Ingenting! Dvs, ingenting som jag inte redan vetat i trettio år eller så:

• Om en apparat inte visar minsta livstecken, så är det för det mesta ett bra tecken. Det brukar bero på att men den inte får någon spänning. Så mät om du har spänning fram först. Innan du gör något annat öht.
• Och om du kallats inte för att felsöka, så lita inte på något, som någon sagt. Om de hade klarat biffen så hade inte du blivit inblandad, och oavsett hur duktiga de är, så kan de ha missat något uppenbart. Du gör det ju (uppenbarligen) själv ibland, och ingen är perfekt. Så även om de säger att A, B, och C är kollade och uteslutna, så kollar du själv A, B, och C, först innan du gör något annat.

Det här är saker jag inte bara vetat i trettio år eller så. Jag har dessutom lärt ut dem till studenter de senaste 20 eller så. Och detta efter det att studenterna själva påmint mig handgripligen om dessa och andra regler. (Om en student i labbet säger "Det är fel på den här raden/komponenten eller dylikt" så är första frågan "Vad tror du att ditt program/din pryl skall göra?" Ofta så är problemet redan där, inte där studenten säger/tror att det är.

Men, och här kommer den sedelärande delen av historien, det är tydligen stört omöjligt att leva som man lär. Det som skiljer experten från amatören är att experten konsekvent gör de enkla grejjorna rätt.

Och, felsök aldrig full. Det blev en så trevligt aliteratererad aforism att jag tror att jag skall brodera den på en bonad och hänga upp i labsalen!