Jag höll på att förlora min syster pga huggormsbett. Tog över ett år innan hon blev någotsånär frisk. Ha respekt!
Ja, det är sunt att ha respekt för huggorm men det obehag jag går och bär på är något annat än respekt, jag skulle närmast beskriva det som äckligt på gränsen till panik. Det är inte i första hand rädslan för att bli biten, samma känsla infinner sig när jag stöter på en snok. Jag pratar högt för mig själv, inte värre än en mask och då kan jag samla ihop mig och stå kvar för att iaktta beteendet vilket i sig är lugnande.
Jag har alltid "ormglasögon" på mig, alltid jag som upptäcker dem först. Går länge omkring med stövlar på våren för det är den tid man ser dem, innan grönskan gömmer dem. De är också tämligen sega i rörelserna innan värmen kommer.
Det jag inte kan acceptera är att mitt obehag för orm begränsar min möjlighet att röra mig obehindrat i naturen så det finns inget annat alternativ än att stanna och betrakta istället för den intuitiva känslan att springa - långt.
I fjol satt jag på en stol i utkanten av trädgården när en stor svart huggorm dök upp i synfältet. Jag satt blickstilla när den kom krypande några meter ifrån mig. Den såg mig och var misstänksam men fortsatte förbi, själv ville jag bara fly men satt kvar. Det är nog den bästa hjälp, att övervinna sig själv och se fienden i ögonen.
Ormrädsla är vanligt, du är inte ensam. Jag har varit rädd för spindlar men jobbade bort det eftersom att kunna röra sig obehindrat i skog och mark är ovärderligt för mig.
När min dotter var liten hade jag jobbat bort min rädsla så hon var inte rädd för djur eller insekter. Tyvärr började hon gråta när hon såg polisen, varför? Jo, varje gång vi var ute och körde och såg en polisbil hoppade jag högt.. Fick försöka länge med - å, där är polisen, nu känner jag mig trygg! Den meningen blev aldrig lika trovärdig som mina hopp..
Visst är de majestätiska? Blir lika glad varje gång jag ser en padda. Men man vill inte bli överraskad av en, och definitivt inte råka trampa på en, ryktet säger att de skriker som en gris då.
Visst är de majestätiska? Blir lika glad varje gång jag ser en padda. Men man vill inte bli överraskad av en, och definitivt inte råka trampa på en, ryktet säger att de skriker som en gris då.
...jag har trampat på en padda när jag var runt 11 år så läänge sen. Den var hal så foten gled av och jag vet inte riktigt vad det kändes som, men den lät ungefär som en pruttkudde vilket jag var familjär med (kul grej i skolan i mitten av 70-talet). Tack och lov för pannlampor eller mobiler när en knallar på okända stigar.
yonna skrev:
Staffan2000 skrev:
MariaiÖstergötland skrev:
Visst är de majestätiska? Blir lika glad varje gång jag ser en padda. Men man vill inte bli överraskad av en, och definitivt inte råka trampa på en, ryktet säger att de skriker som en gris då.Åsa Lund skrev:
Violina skrev:
[bild]KnockOnWood skrev:
Usch och fy!
