När vi bodde i Roslagen kunde vi få stora mängder snö, allt för mycket för katterna att ta sig fram i.
För att undvika att de gjorde sina behov på infartsväg och vändplan brukade maken skotta en 20 meter lång gång till staketet (naturligt gränsande till skog) och några meter längs staketet. Katterna älskade gången och gick alltid i den.
För att undvika att de gjorde sina behov på infartsväg och vändplan brukade maken skotta en 20 meter lång gång till staketet (naturligt gränsande till skog) och några meter längs staketet. Katterna älskade gången och gick alltid i den.
Har ingen bild på när vår katt såg snö första gången. Men det var förra vintern. Vi har ju nästan aldrig snö här där vi bor men en morgon var världen vit. Hundarna rusade ut lyckliga som små barn och sprang rundor. Katten gick ut under taket vid ytterdörren, där det inte var snö. Stirrade misstroget på den försvunna världen och på mig, satte en tass i snön, vände och gick in.
Som tur var återställdes ordningen senare på dagen och världen kom tillbaka.
Som tur var återställdes ordningen senare på dagen och världen kom tillbaka.
När Frasse häromdagen stiftade bekantskap med snö första gången i sitt liv så var jag i allra högsta grad närvarande, då jag stod och höll dörren på glänt där på morgonkvisten.
Tre ggr stirrade han bara ut, länge, misstroget, och ville sen att jag skulle öppna igen, för till sist borde det väl bli som det brukar ...
Sen tog han ett första trevande steg, lite vatten/snö-slask närmast dörren, det var otäckt . skaka på tassen ...
Till sist stod han ute med alla 4 tassarna i snön, eller nja, lyfte hela tiden en tass, ibland två (häftigt att han kunde balansera på två ben, diagonalt), stod så en stund, och så plötsligt ett litet gällt gnäll och typ lyckades vändhoppa på något märkligt vis tillbaka in.
Sen en halvtimme senare så var det nästa försök, men då var det något med grannarna som var tillräckligt intressant, så han skuttade iväg, och jag har aldrig sett han ta så långa skutt .
Och sen in under bilen, där det lyckligtvis inte var snö ...
Och sen ville han inte ut något mer under hela dagen, plötsligt började kattlådan bli använd igen.
Nästa dag hade värsta fobin lagt sig, då var ute flera timmar i sträck i ett par tillfällen.
Men det var riktigt kul att se hur det första mötet med snön avlöpte ...
Tre ggr stirrade han bara ut, länge, misstroget, och ville sen att jag skulle öppna igen, för till sist borde det väl bli som det brukar ...
Sen tog han ett första trevande steg, lite vatten/snö-slask närmast dörren, det var otäckt . skaka på tassen ...
Till sist stod han ute med alla 4 tassarna i snön, eller nja, lyfte hela tiden en tass, ibland två (häftigt att han kunde balansera på två ben, diagonalt), stod så en stund, och så plötsligt ett litet gällt gnäll och typ lyckades vändhoppa på något märkligt vis tillbaka in.
Sen en halvtimme senare så var det nästa försök, men då var det något med grannarna som var tillräckligt intressant, så han skuttade iväg, och jag har aldrig sett han ta så långa skutt .
Och sen in under bilen, där det lyckligtvis inte var snö ...
Och sen ville han inte ut något mer under hela dagen, plötsligt började kattlådan bli använd igen.
Nästa dag hade värsta fobin lagt sig, då var ute flera timmar i sträck i ett par tillfällen.
Men det var riktigt kul att se hur det första mötet med snön avlöpte ...
Känner igen det där med att tassarna helst inte skulle ha kontakt med marken i början.
Nu har Svea utekatt lärt mig att jag behöver skotta bort snön från uteplatsen, snö fungerar tydligen bra istället för kattsand.
Nu har Svea utekatt lärt mig att jag behöver skotta bort snön från uteplatsen, snö fungerar tydligen bra istället för kattsand.
Det där kunde vara filmat här hemma. En av våra katter gör så här, vid läggdags eller/och i svinottan:
Kommer in i sovrummet. Går till andra sidan sängen. Hoppar upp på sängen. Kliver över människan som ligger bredvid mig (”här är jag, människa som jag inte ligger på, bara så du vet!”). Ber mig lägga mig på rygg om jag inte redan gör det. Går upp på min bröstkorg. Slänger sig ner - inte lägger, slänger - strax under min haka, med magen i vädret, tryckt mot mitt ansikte. Jag andas kattpäls. Katt-tass på kinden. Myspys. Somnar. Vaknar och går ner på golvet en till två timmar senare.
Kommer in i sovrummet. Går till andra sidan sängen. Hoppar upp på sängen. Kliver över människan som ligger bredvid mig (”här är jag, människa som jag inte ligger på, bara så du vet!”). Ber mig lägga mig på rygg om jag inte redan gör det. Går upp på min bröstkorg. Slänger sig ner - inte lägger, slänger - strax under min haka, med magen i vädret, tryckt mot mitt ansikte. Jag andas kattpäls. Katt-tass på kinden. Myspys. Somnar. Vaknar och går ner på golvet en till två timmar senare.
Till kattens stora glädje blir vi aldrig klara med projekt Sovrum och har därför en hög trappstege som en del av den permanenta möbleringen. Mycket bra för den som vill vara så högt upp det bara går. Och jo, han balanserar på dörrbladet också...
Hade en bekant som hade en stor och tung, gul katt, Tarzan. Han hoppade alltid från en bokhylla rakt ner på min väninnas mage kl 04 när han ville ut. Gick inte att stänga ut katten från sovrummet för då förde han ett herrans liv i timmar utanför dörren.
En morgon fick hon nog. När Tarzan hoppade ner på magen, så tog hon katten och slängde den på makens mage. Sedan dess hoppar katten alltid ner på makens mage.... Och ut kommer han också.
En morgon fick hon nog. När Tarzan hoppade ner på magen, så tog hon katten och slängde den på makens mage. Sedan dess hoppar katten alltid ner på makens mage.... Och ut kommer han också.
Medlem
· Västra Götaland
· 2 196 inlägg
FläskfiléP pennybridge skrev:
