Så tolkar inte jag det... väg då in att jag har läst mycket av vad Jan har skrivit de senaste åren.Buford skrev:
Men man kan ju alltid ha missat något.
Var det något speciellt stycke du reagerade på?
Vad Jan tycker vet jag inte men problemet med låga räntor är väl inte räntorna eller lånen i sig utan att det kan vara ett symptom på att det finns mer och mer kapital som inte har någonstans att ta vägen. Jättebra för alla som vill låna till hus, potentiellt katastrofalt för ekonomin långsiktigt.Huddingebo skrev:
"Men den verkliga frågan är naturligtvis om det långsiktigt är hållbart att försöka hantera en 800 år lång trend med förbud, regleringar och nödstopp – särskilt som dessa mest verkar sänka priset på kapital ännu mer, och därmed riskerar att skapa oavbrutet förvärrade bubblor och snedvridna fördelningseffekter."
Får vi en rejäl dipp i konjunkturen pga Covid så är det naturligtvis inte så bra att sitta högbelånad. Arbetslösheten driver då ned priserna. Frågan är (som redan nämnts) hur stor del av arbetsmarknaden som blir utan jobb och samtidigt sitter på ett eget boende. Blir dippen tillräckliigt stor så kan det bli slakt, men det blir troligen bara en lite större sättning. Än så länge har inte så många som har höga lån blivit av med jobbet...
Precis. Det är ett tecken på att världen är på väg att hamna i samma situation som Japan.makhno_ skrev:
Det finns så mycket kapital och begränsat antal investeringar. Och det här är inte sånna kapitalströmar att det går använda till konsumtion utan det är mångmiljardbelopp.
Vad gäller bostäder verkar det faktiskt vara ett av de absolut säkraste tillgångsdslaget att placera i (kapital, inte lån). så länge du investerar i ditt egna boende.
Sen är ju frågan om det är bubblor så länge kapitalet inte kan fly.... Börsen är ju övervärderad men om du har 10 miljarder där. Var ska du placera dem?
Obligationer, bubbla. Fastigheter, bubbla. Råvaror, bubbla.
Spännande trend i USA iaf:
Daily chart - Rich renters are fleeing America’s cities | Graphic detail | The Economist
Daily chart - Rich renters are fleeing America’s cities | Graphic detail | The Economist
Precis, det finns ju liksom inget alternativ för mig. Aldrig i livet att jag kommer slänga bort 10k+ i månaden på att bo i en hyresrätt i mitt området, för det är vad det kostar. Att äga mitt boende är utan tvekan det bästa jag gjort i mitt vuxna liv. Men så har jag lyckats gör ett par riktiga klipp också som kanske är få förunnat.Nissens skrev:
Jag är lite skeptisk till att jämföra priser mellan länder på det viset man gör i artikeln. Marknaden är fundamentalt annorlunda i de flesta andra länder. Här i Sverige ser vi en enorm skillnad i värde mellan vissa glesbyggdsområden och storstäderna. Den "profilen" finns i alla länder, men mängden bostäder som finns i lågprisområdena kan vara mycket större i andra länder. Då påverkar det statistiken på ett annat sätt.
Här i Sverige må det vara stora områden rent geografiskt som har låga värden (då tänker jag värden under byggkostnad, där det alltså är en direkt förlust att bygga nytt). Men det är relativt få fastigheter som finns i dessa områden. I andra länder kan det se ut på liknande sätt, men där en större andel av befolkningen bor i lågprisområden. Enl en kollega i USA, så finns det inte "högprisområden" annat än i Kalifornien (som har en hård samhällsplanering precis som här i Sverige) och delvis i New York som är så stort att man måste ta sig väldigt lång ut för att hitta byggbar mark. I övriga USA, ligger priserna i paritet mellan att köpa begagnat eller bygga nytt, och med billiga tomter (enl. min kollega).
I andra länder är det också ovanligt med så långa amorteringstider som vi har i Sverige. Det är inte ovanligt att ett huslån skall vara slutbetalt på 15 - 20 år. Då spelar det inte så stor roll om räntan är 1 eller 1,5%, om amorteringen är 7%.
Det ger en stor påverkan på marknadspriset.
Om man då tar en genomsnitt av alla värden i ex. USA, och jämför med Sverige. Så tror jag det blir fel. Skall man försöka jämföra för att undersöka risken för prisfall, så bör man bara jämföra den del av marknaden som har "överpriser", med överpris menar jag priser som kraftigt överstiger byggkostnaden för en liknande byggnad. Men då är risken att man istället bara får in extream lyxområden i USA i jämförelsen. Det är inte relevant att jämföra prisutvecklingen i Beverly Hills med ex. hela Stockholm. De som köper i Beverly hills har en typ av privtaekonomii som knappast existerar i Sverige.
Sedan kan man argumentera att det kanske vore hälsosamt med så hårda amoreteringsregler, men det är en annan fråga.
Här i Sverige må det vara stora områden rent geografiskt som har låga värden (då tänker jag värden under byggkostnad, där det alltså är en direkt förlust att bygga nytt). Men det är relativt få fastigheter som finns i dessa områden. I andra länder kan det se ut på liknande sätt, men där en större andel av befolkningen bor i lågprisområden. Enl en kollega i USA, så finns det inte "högprisområden" annat än i Kalifornien (som har en hård samhällsplanering precis som här i Sverige) och delvis i New York som är så stort att man måste ta sig väldigt lång ut för att hitta byggbar mark. I övriga USA, ligger priserna i paritet mellan att köpa begagnat eller bygga nytt, och med billiga tomter (enl. min kollega).
I andra länder är det också ovanligt med så långa amorteringstider som vi har i Sverige. Det är inte ovanligt att ett huslån skall vara slutbetalt på 15 - 20 år. Då spelar det inte så stor roll om räntan är 1 eller 1,5%, om amorteringen är 7%.
Det ger en stor påverkan på marknadspriset.
Om man då tar en genomsnitt av alla värden i ex. USA, och jämför med Sverige. Så tror jag det blir fel. Skall man försöka jämföra för att undersöka risken för prisfall, så bör man bara jämföra den del av marknaden som har "överpriser", med överpris menar jag priser som kraftigt överstiger byggkostnaden för en liknande byggnad. Men då är risken att man istället bara får in extream lyxområden i USA i jämförelsen. Det är inte relevant att jämföra prisutvecklingen i Beverly Hills med ex. hela Stockholm. De som köper i Beverly hills har en typ av privtaekonomii som knappast existerar i Sverige.
Sedan kan man argumentera att det kanske vore hälsosamt med så hårda amoreteringsregler, men det är en annan fråga.
Banken sa till oss första gången vi lånade något tänkvärt att någon gång skall pengarna tillbaka till den som har lånat ut och tyckte det var bättre att vi började med ett radhus och jobba sedan er uppåt. Vi gjorde så och köpte sedan en villa och nu bygger vi nytt. Vi har lånat ganska lite nu och det kommer att vara betalat om 10 år.
Till pensionen bör huset vara avbetalat anser banken när vi tog lån första gången. Är man pensionär har man inte lika mycket att röra sig med och det blir svårt att amortera, Är man 35 år har man 30 år kvar till pension och bara i amorteringar blir det på 30 år 13900 kr/månad.
Många jag känner har 5-6 miljoner i lån på sitt hus. De kommer aldrig någonsin att bli skuldfria. Det måste kännas lite jobbigt. Det är även en risk de tar om räntan går upp och det blir fastighetsskatt. Även oförutsedda utgifter kan komma. Säkert en stressfaktor som gör att många mår dåligt.
I Sverige vill många av någon anledning satsa stort på boendet och snabbt. Sverige är lite ovanligt i det avseendet jämfört med många andra länder där man har mindre och enklare hus som är lägre i pris.
Det ligger mycket i vår kultur i Sverige att ha fint boende hos många. Själv är jag inte med i det gänget för banken stoppade oss från början. Vi ville satsa stort snabbt, men vi insåg inte konsekvenserna förrän banken talade oss tillrätta. Det var svårt att smälta när man var yngre. Men nu inser man att det var helt rätt.
Till pensionen bör huset vara avbetalat anser banken när vi tog lån första gången. Är man pensionär har man inte lika mycket att röra sig med och det blir svårt att amortera, Är man 35 år har man 30 år kvar till pension och bara i amorteringar blir det på 30 år 13900 kr/månad.
Många jag känner har 5-6 miljoner i lån på sitt hus. De kommer aldrig någonsin att bli skuldfria. Det måste kännas lite jobbigt. Det är även en risk de tar om räntan går upp och det blir fastighetsskatt. Även oförutsedda utgifter kan komma. Säkert en stressfaktor som gör att många mår dåligt.
I Sverige vill många av någon anledning satsa stort på boendet och snabbt. Sverige är lite ovanligt i det avseendet jämfört med många andra länder där man har mindre och enklare hus som är lägre i pris.
Det ligger mycket i vår kultur i Sverige att ha fint boende hos många. Själv är jag inte med i det gänget för banken stoppade oss från början. Vi ville satsa stort snabbt, men vi insåg inte konsekvenserna förrän banken talade oss tillrätta. Det var svårt att smälta när man var yngre. Men nu inser man att det var helt rätt.
Medlem
· Stockholm
· 3 727 inlägg
Det var då det, nya tider nu.Magnus Filip skrev:
Banken vill inte ha tillbaka sina pengar.
Någon gång skall pengarna tillbaka. Vad menar du?
Efter slutet av 80-talet gick det åt pipan och en 2,5 miljoners villa såldes sedan för 900000 kr i början av 90-talet. Det kan bli så igen. Ingen vet.
Eller är man döv för det?
Liknande hände 2008 fast inte lika hårt.
Nu med Corona kan vad som helst hända efteråt. Ingen vet
Vem som har rätt är ju en fråga om hur man definierar rätt.Magnus Filip skrev:
De jag känner, inkl mig själv som maxbelånade i unga år och köpte så dyrt vi kunde är också oftast de som sitter med med de största värdeökningarna i absoluta kronor.
Jag känner att jag redan idag, långt innan pension har betydligt större möjlighet än många andra att sälja ett stort hus med stor tomt och kunna köpa ett mindre när barnen är utflugna och bo helt utan lån.
Jo visst, kriser har skett men vad har hänt efter? Det återhämtar sig alltid. Krisen under 90-talet var extrem, men varade inte särskilt länge. Sedan dess har bankerna också lärt sig en del. Det är verkligen inte lika lätt att få bolån i dag.Magnus Filip skrev:
Oavsett, vad ska man annars investera pengarna i? Inte har jag lust att låta inflationen äta upp dom liggandes på bankkontot. Finns enl min mening ingen bättre investering än att äga sitt boende. Och kriser sker, ja, men i slutänden kommer folk alltid behöva någonstans att bo och mark i tätbebyggda områden finns det inte överdrivet gott om, särskilt inte i attraktiva områden.
Jag har som sagt haft viss tur och gjort ett par rejäla klipp. Har ”bara” ca 3-4 milj i lån trots att jag köpt en väldigt stor nyproducerad lägenhet i attraktivt område. När jag säljer den räknar jag med att vara skuldfri + några miljoner i vinst.
Med allt detta sagt, man ska vara försiktig med att maxa sitt lån och man ska helst bo en längre tid för att minimera risken för förlustaffär, men som det sett ut här har det knappt gått att göra förlust de senaste 30 åren ens om man försökte. Det kanske bara gäller de lite mer attraktiva områdena dock.
Disclaimer: detta är hur jag upplever verkligheten, du kanske inte delar samma bild.
Inte bara 30 år... hela efterkrigstiden har det gått uppåt, de gånger det blivit ”hack i kurvan” så har det alltid återhämtat sig snabbt igen.danniee skrev:
Det var inte lätt att få banklån för hus förr. Tror att det är lättare att få lån idag. Idag lånar bankerna ut pengar till hus och många som lånar kommer aldrig att kunna betala tillbaka allt. I så fall måste de sälja. Otur om marknaden har gått ned då.danniee skrev:
Efter kriser återhämtar det sig, gäller samhället i stort.
För den enskilde är det inte samma sak om man drabbats. Det kan ta decennier innan man är ikapp.
