Jag tänkte renovera en gammal yxa och och har en stock på ca 20 cm i diameter som ska bli skaft.
Jag tänkte använda kärnvirket av stocken till skaften, frågan är om man ska försöka använda absolut centrum av stocken eller klyva stocken på mitten och göra skaften av virket på ena sidan och stocken?
Jag skulle vilja säga att det beror på vilket träslag du använder, alternativt bara säga att du nog aldrig ska använda kärnan. Den brukar vara mycket mjukare än eden runt omkring.
Och så måste du förstås torka stocken innan du gör handtaget, det finns bra guider om man söker på att torka virke. Jag har gjort skaft innan, och då klöv jag stammen i 4 kvartar innan torkningen. Jag missade dock att man gärna skulle tagit av barken först, så jag hade otur att få larver i träet på många ställen...
Tror att föregående inlägg är helt rätt ute med att spräcka, inte såga, stocken i åtminstone kvartar innan du börjar arbeta fram själva skaftet. Sen skulle jag försöka få årsringarna så vinkelrätt mot ögats långa riktning som möjligt för att minimera hur mycket fibrerna krossas om virket blir fuktigt. Slutligen: grovhugg ditt skaft och låt det torka lite till innan du slutarbetar det och ä
hänger yxhuvudet.
Här är en bit jag har på tork, där ser du också tydligt märgen i mitten, den mjuka delen som är svampaktig som du inte vill ha mitt i skaftet. (Den kommer ju att exponeras på toppen och botten av skaftet.) Det är lättast (och bäst?) att bara klyva den om man ska ha till ett skaft. (För brädor är det lättast att såga upp i brädor direkt innan man torkar.)
Här ser du hur det menas med ådringen på virket, sen vill man inte att de går ut ur virket längs med skaftet, lite kan gå bra om det är ett tjockare eller kortare skaft. Har tyvärr inte någon bra bild på detta.
Att kärnan är mjukare och därför inte ska användas köper jag inte riktigt. Men virke med kärnan spricker i allmänhet. Det vill man inte att ett skaft ska göra.
Märgen.är det lilla i mitten, och det kan dra in röta då den blir exponerad högst upp och längst ner på skaftet. Jag är ingen expert, men om det syns i en bräda som man tex ska ha till möbeltillverkning så måste den tas bort.
Hittade lite på Internet: Märgen är den vävnad som bildas under första årstillväxten. Vävnaden är av parenkymatiskt ursprung, inte förvedad och känns lite svampaktig. Det finns inte så mycket forskning just på märg men fukthalten är en aning högre än i kärnved, kvävehalten i märgen liknar den i splintved.
Och jag har lärt mig att man inte får ha med den här man gör pilbågar.
Här ser du hur det menas med ådringen på virket, sen vill man inte att de går ut ur virket längs med skaftet, lite kan gå bra om det är ett tjockare eller kortare skaft. Har tyvärr inte någon bra bild på detta.
Ska det inte vara 90 grader mot det där så årsringarna blir så korta som möjligt, trä sväller ju mest längs ringarna? Det är därför radial- eller kvarterssågat virke rör sig mindre.
Man vill att ringarna ska följa den riktning kraften ska appliceras då de är som starkast då sen är det ju bara att kolla på alla skaft som säljs, smedbergs, hultafors hur ringarna går på dessa.
Ett skaft med liggande ringar är inte att rekommendera för hugg eller klyvyxor, pratar vi täljyxa så spelar detta mindre roll då vi inte har några krafter att prata om
Största problemet med kärnan är att den ställer till sprickor och sådana vill man absolut inte ha i ett yxskaft. Det finns flera teorier om årsringarnas riktning i yxskaft och jag hart vänt dem olika vägar och aldrig sett någon uppenbar skillnad även om jag tror att det verkar bli litet starkare när årsringarna är ungefär i yxhuvudets längdriktning och kraftens riktning.
Det viktiga är att fibrerna följer skaftets form så bra som möjligt.
Det här med kärnan i trä är litet knepigt. I yxskaft vill man absolut inte ha den.
I åror vill man däremot ha kärnan i mitten för att få seg ytved rönt hela åran och då får man helt enkelt leva med sprickorna.
I träbåtar får man vanligen med den i grövre delar oberoende om man vill eller inte men i den sortens förhållanden är det alldeles klart att kärnan är utsatt för röta så man undviker kärnan om man kan.
Bärande grova bjälkar i hus är starkast om man har kärnan i mitten och seg ytved runtom. Bäst blir det när man har en liten liten aning vankant på hörnen så man verkligen får så mycket ytved som möjligt. Under förutsättning att bjälken är relativt bred. Smala höga bjälkar (till exempel 2 1/2 x9 ") kan få skjuvbrott vid kärnsprickorna i mitten om de har kärna i sig.
