Någon som tagit emot flyktingar från Ukraina?
Jag har signat upp för att flyktingar från Ukraina kan bo hos oss genom en grej mitt jobb är involverad i (Beredskapslyftet). Jag vet inte riktigt vad jag kan förvänta mig dock, och det känns lite läskigt. Vi är inte människor som brukar göra sånt här. Någon som har erfarenheter att dela med sig av?
Inte personligen, men våra vänner har tagit in en familj, en mamma och två barn.
Engelskan är sådär, lite problem med kommunikationen. Men har även andra vänner där de inneboende har kunnat flytande engelska.
Det finns en stor aktiv community av Ukrainare nu. De hjälper varandra och träffas på utflykter m.m.
Det kan vara så att de som kommer endast har kläderna och en liten ryggsäck med sig. Inget annat. Vi samlade ihop till presentkort för kläder och sånt som är absolut nödvändigt bland våra vänner.
Alla är ju olika, så känn av eller fråga om de vill vara för sig själva, eller om ni kan hjälpa till med något.
I kontakt med myndigheter kan de behöva stöd.
Engelskan är sådär, lite problem med kommunikationen. Men har även andra vänner där de inneboende har kunnat flytande engelska.
Det finns en stor aktiv community av Ukrainare nu. De hjälper varandra och träffas på utflykter m.m.
Det kan vara så att de som kommer endast har kläderna och en liten ryggsäck med sig. Inget annat. Vi samlade ihop till presentkort för kläder och sånt som är absolut nödvändigt bland våra vänner.
Alla är ju olika, så känn av eller fråga om de vill vara för sig själva, eller om ni kan hjälpa till med något.
I kontakt med myndigheter kan de behöva stöd.
Fint av er att ställa upp måste jag säga, själv är jag för egoistisk...
Ta hjälp av vänner också, t.ex. om de behöver skjuts någonstans. Vi har ju lite dåligt samvete för att vi inte ställer upp som ni gör, och då finns viljan att åtminstone stötta er som tar det stora ansvaret.
Vi har haft en familj boendes hos oss i en månad nu.
Att skriva upp sig på olika Googleformulär och listor gav ingenting, det som gav en familj möjligheten att bo hos oss var personlig kontakt med en volontär som stod utanför Migrationsverket i Malmö och hjälpte på plats.
Flyktingströmmarna har väl i stort sett avtagit nu, men många som bor hos familjer har fått bo i gästhus och stugor som hyrs ut på sommaren så de kommer bli vräkta nu. Så det finns fortfarande behov av att hjälpa till med boende. Visst kan de bo på Migrationsverkets boenden men det är förvaring utan värdighet; maten är dålig och man får inte ens ha en tekokare på rummet (som många slaviska folk dricker Ukrainarna en hel del te). Integrationen är obefintlig och du träffar bara landsmän.
Det har varit en ansträngande men rolig tid än så länge. Vår familj (två unga vuxna och en förälder) kan ingen engelska så vi pratar genom Google Translate (fungerar riktigt bra, tala in på svenska och den läser upp på ukrainska, som bokens Babelfish). Initiala fasen med chock och sorg har gått över, nu är det en viss vardag med matlagning och skötsel av sitt nya lilla hem. De har ett rum i vårt hus och så en arbetsbod på gården jag köpte till att bygga bastu av, som vi gemensamt och raskt gjorde om till ett fint rum för de unga. Kök och toa delas av oss.
Det har varit mycket praktiskt, ordna allt med Migrationsverket med dagersättning, arbetstillstånd, samordningsnummer. Allt går mycket segt, pengar som ska komma kommer inte och man får sitta i telefonköer jättelänge flera gånger om. Vi bor på landet, sex kilometer från kollektivtrafik och har inte bil, de har för övrigt inte körkort heller, så rörligheten är begränsad men vi får hjälp av bekanta och grannar med skjuts. Vi har skaffat cyklar men de är inte vana vid att cykla så långt, så ett par elcyklar har gjort susen och leendena är totala
Till skillnad från välutbildade som möts av ett antal bransch- och intresseföreningars välkomnande, har vår familj inte utbildning och har jobbat med ströjobb så att hitta en inkomst till dem är en utmaning. Det är viktigt för deras självkänsla att tjäna egna pengar, samtidigt vill jag absolut inte att de känner sig utnyttjade med att få göra skitjobb för dålig lön, anständighet är ett krav.
Det har inte varit utan slitningar, min sambo fick frispel på dem någon helg då "de var överallt" och hon inte fick vara ifred i hemmet. Vi redde ut det men det var jobbigt en dag. Jag tror att om man ska hjälpa till måste man förstå att den här typen av oförutsedda slitningar kan komma men man måste också vara trygg i sig själv att man kan reda ut dem.
Intressant att se att vi kände många som vid krigsutbrottet ville hjälpa till med boende. I slutändan är det faktiskt bara vi som huserar någon, alla andra har backat ur med någon ursäkt. I samtliga fall har det faktiskt varit kvinnan i förhållandet som satt stopp, något att fundera på vad det kan bero på. Det kanske har hjälpt oss att vi årligen haft besök av 10-15 främlingar genom cykelturistnätverket Warmshowers (som Couchsurfing fast exklusivt för cyklister) så vi har lite vana vid att det kommer främlingar och bor hos oss.
Dock har väldigt många omkring oss hjälp till med annat än just boende. Vi har fått extra sängar, sängkläder. Pengar doneras löpande till våra gäster (de får ca 5.000 kr / månad totalt att dela på av staten, det ska räcka till allt). Några hjälper mer än så och tar med dem på utflykter eller skjutsar till praktiska saker. Vi har hämtat gratis kläder från ett stort insamlingscenter, det är nog bättre så att de får välja själv ur ett utbud än att bli påtvingade direkta donationer, egenbestämmandets betydelse för välmåendet kan inte underskattas.
En del erbjudanden om donationer vi fått är av karaktären soptipp, det förvånar mig att vissa vill skänka bort saker som är så fula och trasiga. Det är inte höns vi har som inneboende utan människor. Vill du ge bort något, så ge bort något du själv hade velat använda..
Annars står vi för det mesta själv. Det är nog en tusenlapp eller mer för extra el (uppvärmning). Några tusenlappar i matkostnader då de inte fick sina pengar direkt. Köpt en del kläder som inte gått att hitta donerat, som riktiga arbetsskor och arbetsbyxor så det går att jobba säkert. Vi har inte maxat våra utgifter efter våra inkomster så det finns att hyvla av, det handlar helt enkelt om att skjuta på vissa icke-nödvändiga inköp till en framtid. Skulle önska att staten bidrog mer men, tja, det går så här också.
Självklart var det nervöst att ta emot en familj som man inte vet något om. Men lika självklart var det att deras rädsla och behov av trygghet var mycket större än min rädsla för det okända.
Ibland är det så att man måste vara den större personen. Särskilt när det är krig.
Att skriva upp sig på olika Googleformulär och listor gav ingenting, det som gav en familj möjligheten att bo hos oss var personlig kontakt med en volontär som stod utanför Migrationsverket i Malmö och hjälpte på plats.
Flyktingströmmarna har väl i stort sett avtagit nu, men många som bor hos familjer har fått bo i gästhus och stugor som hyrs ut på sommaren så de kommer bli vräkta nu. Så det finns fortfarande behov av att hjälpa till med boende. Visst kan de bo på Migrationsverkets boenden men det är förvaring utan värdighet; maten är dålig och man får inte ens ha en tekokare på rummet (som många slaviska folk dricker Ukrainarna en hel del te). Integrationen är obefintlig och du träffar bara landsmän.
Det har varit en ansträngande men rolig tid än så länge. Vår familj (två unga vuxna och en förälder) kan ingen engelska så vi pratar genom Google Translate (fungerar riktigt bra, tala in på svenska och den läser upp på ukrainska, som bokens Babelfish). Initiala fasen med chock och sorg har gått över, nu är det en viss vardag med matlagning och skötsel av sitt nya lilla hem. De har ett rum i vårt hus och så en arbetsbod på gården jag köpte till att bygga bastu av, som vi gemensamt och raskt gjorde om till ett fint rum för de unga. Kök och toa delas av oss.
Det har varit mycket praktiskt, ordna allt med Migrationsverket med dagersättning, arbetstillstånd, samordningsnummer. Allt går mycket segt, pengar som ska komma kommer inte och man får sitta i telefonköer jättelänge flera gånger om. Vi bor på landet, sex kilometer från kollektivtrafik och har inte bil, de har för övrigt inte körkort heller, så rörligheten är begränsad men vi får hjälp av bekanta och grannar med skjuts. Vi har skaffat cyklar men de är inte vana vid att cykla så långt, så ett par elcyklar har gjort susen och leendena är totala
Till skillnad från välutbildade som möts av ett antal bransch- och intresseföreningars välkomnande, har vår familj inte utbildning och har jobbat med ströjobb så att hitta en inkomst till dem är en utmaning. Det är viktigt för deras självkänsla att tjäna egna pengar, samtidigt vill jag absolut inte att de känner sig utnyttjade med att få göra skitjobb för dålig lön, anständighet är ett krav.
Det har inte varit utan slitningar, min sambo fick frispel på dem någon helg då "de var överallt" och hon inte fick vara ifred i hemmet. Vi redde ut det men det var jobbigt en dag. Jag tror att om man ska hjälpa till måste man förstå att den här typen av oförutsedda slitningar kan komma men man måste också vara trygg i sig själv att man kan reda ut dem.
Intressant att se att vi kände många som vid krigsutbrottet ville hjälpa till med boende. I slutändan är det faktiskt bara vi som huserar någon, alla andra har backat ur med någon ursäkt. I samtliga fall har det faktiskt varit kvinnan i förhållandet som satt stopp, något att fundera på vad det kan bero på. Det kanske har hjälpt oss att vi årligen haft besök av 10-15 främlingar genom cykelturistnätverket Warmshowers (som Couchsurfing fast exklusivt för cyklister) så vi har lite vana vid att det kommer främlingar och bor hos oss.
Dock har väldigt många omkring oss hjälp till med annat än just boende. Vi har fått extra sängar, sängkläder. Pengar doneras löpande till våra gäster (de får ca 5.000 kr / månad totalt att dela på av staten, det ska räcka till allt). Några hjälper mer än så och tar med dem på utflykter eller skjutsar till praktiska saker. Vi har hämtat gratis kläder från ett stort insamlingscenter, det är nog bättre så att de får välja själv ur ett utbud än att bli påtvingade direkta donationer, egenbestämmandets betydelse för välmåendet kan inte underskattas.
En del erbjudanden om donationer vi fått är av karaktären soptipp, det förvånar mig att vissa vill skänka bort saker som är så fula och trasiga. Det är inte höns vi har som inneboende utan människor. Vill du ge bort något, så ge bort något du själv hade velat använda..
Annars står vi för det mesta själv. Det är nog en tusenlapp eller mer för extra el (uppvärmning). Några tusenlappar i matkostnader då de inte fick sina pengar direkt. Köpt en del kläder som inte gått att hitta donerat, som riktiga arbetsskor och arbetsbyxor så det går att jobba säkert. Vi har inte maxat våra utgifter efter våra inkomster så det finns att hyvla av, det handlar helt enkelt om att skjuta på vissa icke-nödvändiga inköp till en framtid. Skulle önska att staten bidrog mer men, tja, det går så här också.
Självklart var det nervöst att ta emot en familj som man inte vet något om. Men lika självklart var det att deras rädsla och behov av trygghet var mycket större än min rädsla för det okända.
Ibland är det så att man måste vara den större personen. Särskilt när det är krig.
De flyktingar som varit här ett tag men behöver nytt boende på grund av att de blir av med sin bostad kan vara mycket bra att ta hand om för den som är lite orolig för att ta hand om andra. De har gått igenom initiala chockfasen, de har uppehålls- och arbetstillstånd klara, dagsersättningen fixad och i många fall redan på god väg med språkundervisning och planer för framtiden. Dessutom kan den som är osäker på att ta hand om andra alldeles säkert träffa de behövande innan så allihopa kan känna sig lite tryggare med vad som ska hända.
Inget bättre tillfälle alltså, om man alltid velat hjälpa men varit lite orolig så att man avstått.
Inget bättre tillfälle alltså, om man alltid velat hjälpa men varit lite orolig så att man avstått.
Vi har erbjudit boende från i princip dag ett via kommunen, röda korset och även en ukrainsk "fixare" som hjälper landsmän med boende. Men ingen respons utöver typ "tack vi återkommer om behovet finns, du vet väl att ni inte får betalt?"T tompaah7503 skrev:
Man hoppas ju verkligen att det totala ointresset beror på att alla redan är inackorderade på ett bra sätt och inte på tafflig samordning.
Någon annan som upplever samma sak?
Upplevde helt klart samma sak. Anmälde intresse till massor med ställen, i efterhand ångrar jag att jag spred mina personuppgifter så. Frustrerande att i bästa fall få ett svar som du återger, men i de flesta fall inget svar.C cpalm skrev:Vi har erbjudit boende från i princip dag ett via kommunen, röda korset och även en ukrainsk "fixare" som hjälper landsmän med boende. Men ingen respons utöver typ "tack vi återkommer om behovet finns, du vet väl att ni inte får betalt?"
Man hoppas ju verkligen att det totala ointresset beror på att alla redan är inackorderade på ett bra sätt och inte på tafflig samordning.
Någon annan som upplever samma sak?
Förmodligen beror det på att det krävs bara ett stort hjärta för att smälla upp formulär på nätet och erbjuda förmedling, men det krävs stor organisatorisk förmåga och muskler för att faktiskt organisera något av allt som trillar in. Det har helt enkelt varit flertal amatörer som i all godhet velat hjälpa med förmedling men sedan inte kunnat strukturera upp det.
Det tog ett par dagar att skaka av sig besvikelsen och tänka att det är nog inte jag som har problem, problemet är att det är krig.
Ja, vi har inte lagt upp oss på en massa förmedlingstjänster på nätet eller så utan bara kontaktat de jag nämnde. Det är inte så att vi är några godhetsknarkare vars högsta önskedröm är att få en inneboende flyktingfamilj, utan tvärtom inser man ju att det är förknippat med vissa avsevärda utmaningar.T tompaah7503 skrev:
Utan det handlar ju om att dra sitt strå till stacken och ställa upp med det man har.
Så jag skall inte påstå att jag känner någon besvikelse, åtminstone inte så länge det inte visar sig att det uppstått några missförhållanden för att någon kollrat bort de resurser som ställts till förfogande.
Likt vad andra skriver här så har vi öppnat vårt hus för en person, vilket skedde genom en kontakt som vi personligen sökte upp på Facebook. Vi bor på landet och har själva hund, så skrev till ett antal personer som var på väg till Sverige med djur. Migrationsverket kan nämligen inte ge något boende för djuren.
Tanya som kom till oss med en hund och katt är väldigt trevlig. Hon spenderade 7 dagar i bilen och djuren var väldigt stressade när de kom hit. Initialt gav vi dem således så mycket utrymme vi kunde så de kunde landa och känna sig lugna.
hon pratar flytande engelska och varit väldigt mån om att dra sitt strå till lasset. Hon är övremedelklass så har köpt sin egen mat med mera. Något som hon blev otroligt glad över var när vi tömde en garderob åt henne så hon kunde packa upp sina väskor. Det hade gått många veckor sedan hon inte levde utifrån en väska.
Då hon kom i en bil har hon inte möjlighet att få ersättning av Migrationsverket då man inte får ha några tillgångar. Det är därför oerhört viktigt för henne att hitta ett jobb snarast. Vi har introducerat henne till ett antal vi känner som jobbar i samma bransch och hon har nu haft ett par intervjuer. Hennes chef från Ukraina har också hört av sig och sagt att de återstartar verksamheten. Att sälja bilen är inte ett alternativ då det är hennes möjlighet att ta sig hem (eller till en annan stad om hon får jobb någonstans) med sin hund och katt.
Att bo ihop har gått bra än så länge. Både jag och min fru har i många år bott i kollektiv så vi är vana vid att ha folk omkring oss. Självklart finns det tillfällen då vi önskar att vi hade haft vårt hus själva igen, givet det blir mindre privat. Man får inte glömma morgonrocken på väg till badrummet och sånt… men givet att hon har lämnat allt hon äger förrutom 3-4 väskor känns det som vi har lite att klaga på.
Det har också gett oss nya perspektiv på livet. Vissa saker vi tidigare gick och klagade på blir nu mindre aktuella och känns löjliga.
något som praktiskt varit svårare är att undvika nyheterna på TV då vi inte vill tvinga på henne hemska bilder från hennes land som är i spillror.
Vad framtiden har att utvisa om detta är också svårt. Vi har nu bott ihop i cirka en månad. Självklart vill vi ha tillbaka vårt liv vid något tillfälle men vi vill inte heller stressa henne mer än hon redan är. Hon arbetar varje dag med att hitta jobb och permanent boende, något som är väldigt svårt. Vi kommer inte att be henne att flytta, så det är en viktig punkt att ta med sig, räkna med att det kan bli 6 månader de bor där.
Tanya som kom till oss med en hund och katt är väldigt trevlig. Hon spenderade 7 dagar i bilen och djuren var väldigt stressade när de kom hit. Initialt gav vi dem således så mycket utrymme vi kunde så de kunde landa och känna sig lugna.
hon pratar flytande engelska och varit väldigt mån om att dra sitt strå till lasset. Hon är övremedelklass så har köpt sin egen mat med mera. Något som hon blev otroligt glad över var när vi tömde en garderob åt henne så hon kunde packa upp sina väskor. Det hade gått många veckor sedan hon inte levde utifrån en väska.
Då hon kom i en bil har hon inte möjlighet att få ersättning av Migrationsverket då man inte får ha några tillgångar. Det är därför oerhört viktigt för henne att hitta ett jobb snarast. Vi har introducerat henne till ett antal vi känner som jobbar i samma bransch och hon har nu haft ett par intervjuer. Hennes chef från Ukraina har också hört av sig och sagt att de återstartar verksamheten. Att sälja bilen är inte ett alternativ då det är hennes möjlighet att ta sig hem (eller till en annan stad om hon får jobb någonstans) med sin hund och katt.
Att bo ihop har gått bra än så länge. Både jag och min fru har i många år bott i kollektiv så vi är vana vid att ha folk omkring oss. Självklart finns det tillfällen då vi önskar att vi hade haft vårt hus själva igen, givet det blir mindre privat. Man får inte glömma morgonrocken på väg till badrummet och sånt… men givet att hon har lämnat allt hon äger förrutom 3-4 väskor känns det som vi har lite att klaga på.
Det har också gett oss nya perspektiv på livet. Vissa saker vi tidigare gick och klagade på blir nu mindre aktuella och känns löjliga.
något som praktiskt varit svårare är att undvika nyheterna på TV då vi inte vill tvinga på henne hemska bilder från hennes land som är i spillror.
Vad framtiden har att utvisa om detta är också svårt. Vi har nu bott ihop i cirka en månad. Självklart vill vi ha tillbaka vårt liv vid något tillfälle men vi vill inte heller stressa henne mer än hon redan är. Hon arbetar varje dag med att hitta jobb och permanent boende, något som är väldigt svårt. Vi kommer inte att be henne att flytta, så det är en viktig punkt att ta med sig, räkna med att det kan bli 6 månader de bor där.
Åh vad man blir glad av att läsa detta! Härliga människor!T tompaah7503 skrev:Vi har haft en familj boendes hos oss i en månad nu.
Att skriva upp sig på olika Googleformulär och listor gav ingenting, det som gav en familj möjligheten att bo hos oss var personlig kontakt med en volontär som stod utanför Migrationsverket i Malmö och hjälpte på plats.
Flyktingströmmarna har väl i stort sett avtagit nu, men många som bor hos familjer har fått bo i gästhus och stugor som hyrs ut på sommaren så de kommer bli vräkta nu. Så det finns fortfarande behov av att hjälpa till med boende. Visst kan de bo på Migrationsverkets boenden men det är förvaring utan värdighet; maten är dålig och man får inte ens ha en tekokare på rummet (som många slaviska folk dricker Ukrainarna en hel del te). Integrationen är obefintlig och du träffar bara landsmän.
Det har varit en ansträngande men rolig tid än så länge. Vår familj (två unga vuxna och en förälder) kan ingen engelska så vi pratar genom Google Translate (fungerar riktigt bra, tala in på svenska och den läser upp på ukrainska, som bokens Babelfish). Initiala fasen med chock och sorg har gått över, nu är det en viss vardag med matlagning och skötsel av sitt nya lilla hem. De har ett rum i vårt hus och så en arbetsbod på gården jag köpte till att bygga bastu av, som vi gemensamt och raskt gjorde om till ett fint rum för de unga. Kök och toa delas av oss.
Det har varit mycket praktiskt, ordna allt med Migrationsverket med dagersättning, arbetstillstånd, samordningsnummer. Allt går mycket segt, pengar som ska komma kommer inte och man får sitta i telefonköer jättelänge flera gånger om. Vi bor på landet, sex kilometer från kollektivtrafik och har inte bil, de har för övrigt inte körkort heller, så rörligheten är begränsad men vi får hjälp av bekanta och grannar med skjuts. Vi har skaffat cyklar men de är inte vana vid att cykla så långt, så ett par elcyklar har gjort susen och leendena är totala
Till skillnad från välutbildade som möts av ett antal bransch- och intresseföreningars välkomnande, har vår familj inte utbildning och har jobbat med ströjobb så att hitta en inkomst till dem är en utmaning. Det är viktigt för deras självkänsla att tjäna egna pengar, samtidigt vill jag absolut inte att de känner sig utnyttjade med att få göra skitjobb för dålig lön, anständighet är ett krav.
Det har inte varit utan slitningar, min sambo fick frispel på dem någon helg då "de var överallt" och hon inte fick vara ifred i hemmet. Vi redde ut det men det var jobbigt en dag. Jag tror att om man ska hjälpa till måste man förstå att den här typen av oförutsedda slitningar kan komma men man måste också vara trygg i sig själv att man kan reda ut dem.
Intressant att se att vi kände många som vid krigsutbrottet ville hjälpa till med boende. I slutändan är det faktiskt bara vi som huserar någon, alla andra har backat ur med någon ursäkt. I samtliga fall har det faktiskt varit kvinnan i förhållandet som satt stopp, något att fundera på vad det kan bero på. Det kanske har hjälpt oss att vi årligen haft besök av 10-15 främlingar genom cykelturistnätverket Warmshowers (som Couchsurfing fast exklusivt för cyklister) så vi har lite vana vid att det kommer främlingar och bor hos oss.
Dock har väldigt många omkring oss hjälp till med annat än just boende. Vi har fått extra sängar, sängkläder. Pengar doneras löpande till våra gäster (de får ca 5.000 kr / månad totalt att dela på av staten, det ska räcka till allt). Några hjälper mer än så och tar med dem på utflykter eller skjutsar till praktiska saker. Vi har hämtat gratis kläder från ett stort insamlingscenter, det är nog bättre så att de får välja själv ur ett utbud än att bli påtvingade direkta donationer, egenbestämmandets betydelse för välmåendet kan inte underskattas.
En del erbjudanden om donationer vi fått är av karaktären soptipp, det förvånar mig att vissa vill skänka bort saker som är så fula och trasiga. Det är inte höns vi har som inneboende utan människor. Vill du ge bort något, så ge bort något du själv hade velat använda..
Annars står vi för det mesta själv. Det är nog en tusenlapp eller mer för extra el (uppvärmning). Några tusenlappar i matkostnader då de inte fick sina pengar direkt. Köpt en del kläder som inte gått att hitta donerat, som riktiga arbetsskor och arbetsbyxor så det går att jobba säkert. Vi har inte maxat våra utgifter efter våra inkomster så det finns att hyvla av, det handlar helt enkelt om att skjuta på vissa icke-nödvändiga inköp till en framtid. Skulle önska att staten bidrog mer men, tja, det går så här också.
Självklart var det nervöst att ta emot en familj som man inte vet något om. Men lika självklart var det att deras rädsla och behov av trygghet var mycket större än min rädsla för det okända.
Ibland är det så att man måste vara den större personen. Särskilt när det är krig.
Jag skulle vilja uppmuntra att personer kan stanna kvar i Ukraina. Jag ger pengar till Ukraine Red Cross istället. Nu flyttar krigshändelserna till Östra delen av landet, familjer behöver inte splitras upp, äldre generationen som kanske inte kan fly behöver stöd, land behöver odlas upp inför hungesrnöd i höst och Ukraina behöver alla för att bygga upp landet.
Men så fint skrivet, och vilken helt fantastisk livsåskådning, generositet och mänsklighet. Kudos till dig!
T tompaah7503 skrev:Vi har haft en familj boendes hos oss i en månad nu.
Att skriva upp sig på olika Googleformulär och listor gav ingenting, det som gav en familj möjligheten att bo hos oss var personlig kontakt med en volontär som stod utanför Migrationsverket i Malmö och hjälpte på plats.
Flyktingströmmarna har väl i stort sett avtagit nu, men många som bor hos familjer har fått bo i gästhus och stugor som hyrs ut på sommaren så de kommer bli vräkta nu. Så det finns fortfarande behov av att hjälpa till med boende. Visst kan de bo på Migrationsverkets boenden men det är förvaring utan värdighet; maten är dålig och man får inte ens ha en tekokare på rummet (som många slaviska folk dricker Ukrainarna en hel del te). Integrationen är obefintlig och du träffar bara landsmän.
Det har varit en ansträngande men rolig tid än så länge. Vår familj (två unga vuxna och en förälder) kan ingen engelska så vi pratar genom Google Translate (fungerar riktigt bra, tala in på svenska och den läser upp på ukrainska, som bokens Babelfish). Initiala fasen med chock och sorg har gått över, nu är det en viss vardag med matlagning och skötsel av sitt nya lilla hem. De har ett rum i vårt hus och så en arbetsbod på gården jag köpte till att bygga bastu av, som vi gemensamt och raskt gjorde om till ett fint rum för de unga. Kök och toa delas av oss.
Det har varit mycket praktiskt, ordna allt med Migrationsverket med dagersättning, arbetstillstånd, samordningsnummer. Allt går mycket segt, pengar som ska komma kommer inte och man får sitta i telefonköer jättelänge flera gånger om. Vi bor på landet, sex kilometer från kollektivtrafik och har inte bil, de har för övrigt inte körkort heller, så rörligheten är begränsad men vi får hjälp av bekanta och grannar med skjuts. Vi har skaffat cyklar men de är inte vana vid att cykla så långt, så ett par elcyklar har gjort susen och leendena är totala
Till skillnad från välutbildade som möts av ett antal bransch- och intresseföreningars välkomnande, har vår familj inte utbildning och har jobbat med ströjobb så att hitta en inkomst till dem är en utmaning. Det är viktigt för deras självkänsla att tjäna egna pengar, samtidigt vill jag absolut inte att de känner sig utnyttjade med att få göra skitjobb för dålig lön, anständighet är ett krav.
Det har inte varit utan slitningar, min sambo fick frispel på dem någon helg då "de var överallt" och hon inte fick vara ifred i hemmet. Vi redde ut det men det var jobbigt en dag. Jag tror att om man ska hjälpa till måste man förstå att den här typen av oförutsedda slitningar kan komma men man måste också vara trygg i sig själv att man kan reda ut dem.
Intressant att se att vi kände många som vid krigsutbrottet ville hjälpa till med boende. I slutändan är det faktiskt bara vi som huserar någon, alla andra har backat ur med någon ursäkt. I samtliga fall har det faktiskt varit kvinnan i förhållandet som satt stopp, något att fundera på vad det kan bero på. Det kanske har hjälpt oss att vi årligen haft besök av 10-15 främlingar genom cykelturistnätverket Warmshowers (som Couchsurfing fast exklusivt för cyklister) så vi har lite vana vid att det kommer främlingar och bor hos oss.
Dock har väldigt många omkring oss hjälp till med annat än just boende. Vi har fått extra sängar, sängkläder. Pengar doneras löpande till våra gäster (de får ca 5.000 kr / månad totalt att dela på av staten, det ska räcka till allt). Några hjälper mer än så och tar med dem på utflykter eller skjutsar till praktiska saker. Vi har hämtat gratis kläder från ett stort insamlingscenter, det är nog bättre så att de får välja själv ur ett utbud än att bli påtvingade direkta donationer, egenbestämmandets betydelse för välmåendet kan inte underskattas.
En del erbjudanden om donationer vi fått är av karaktären soptipp, det förvånar mig att vissa vill skänka bort saker som är så fula och trasiga. Det är inte höns vi har som inneboende utan människor. Vill du ge bort något, så ge bort något du själv hade velat använda..
Annars står vi för det mesta själv. Det är nog en tusenlapp eller mer för extra el (uppvärmning). Några tusenlappar i matkostnader då de inte fick sina pengar direkt. Köpt en del kläder som inte gått att hitta donerat, som riktiga arbetsskor och arbetsbyxor så det går att jobba säkert. Vi har inte maxat våra utgifter efter våra inkomster så det finns att hyvla av, det handlar helt enkelt om att skjuta på vissa icke-nödvändiga inköp till en framtid. Skulle önska att staten bidrog mer men, tja, det går så här också.
Självklart var det nervöst att ta emot en familj som man inte vet något om. Men lika självklart var det att deras rädsla och behov av trygghet var mycket större än min rädsla för det okända.
Ibland är det så att man måste vara den större personen. Särskilt när det är krig.
Såg en artikel på Facebook där ett par hade erbjudit deras ukrainska surrogatmamma boende i Sverige. Det var mer fokus på att de använt en surrogatmamma än att de hjälpt personen fly landet. Folk allså
Tack för ett sånt utförligt svar! Vi har, som flera andra, bara fått höra att de kontaktar oss om det behövs. Vilket är bra förstås, om det beror på att alla som kommer hit får bra boende fixat av samhället.T tompaah7503 skrev:Vi har haft en familj boendes hos oss i en månad nu.
Att skriva upp sig på olika Googleformulär och listor gav ingenting, det som gav en familj möjligheten att bo hos oss var personlig kontakt med en volontär som stod utanför Migrationsverket i Malmö och hjälpte på plats.
Flyktingströmmarna har väl i stort sett avtagit nu, men många som bor hos familjer har fått bo i gästhus och stugor som hyrs ut på sommaren så de kommer bli vräkta nu. Så det finns fortfarande behov av att hjälpa till med boende. Visst kan de bo på Migrationsverkets boenden men det är förvaring utan värdighet; maten är dålig och man får inte ens ha en tekokare på rummet (som många slaviska folk dricker Ukrainarna en hel del te). Integrationen är obefintlig och du träffar bara landsmän.
Det har varit en ansträngande men rolig tid än så länge. Vår familj (två unga vuxna och en förälder) kan ingen engelska så vi pratar genom Google Translate (fungerar riktigt bra, tala in på svenska och den läser upp på ukrainska, som bokens Babelfish). Initiala fasen med chock och sorg har gått över, nu är det en viss vardag med matlagning och skötsel av sitt nya lilla hem. De har ett rum i vårt hus och så en arbetsbod på gården jag köpte till att bygga bastu av, som vi gemensamt och raskt gjorde om till ett fint rum för de unga. Kök och toa delas av oss.
Det har varit mycket praktiskt, ordna allt med Migrationsverket med dagersättning, arbetstillstånd, samordningsnummer. Allt går mycket segt, pengar som ska komma kommer inte och man får sitta i telefonköer jättelänge flera gånger om. Vi bor på landet, sex kilometer från kollektivtrafik och har inte bil, de har för övrigt inte körkort heller, så rörligheten är begränsad men vi får hjälp av bekanta och grannar med skjuts. Vi har skaffat cyklar men de är inte vana vid att cykla så långt, så ett par elcyklar har gjort susen och leendena är totala
Till skillnad från välutbildade som möts av ett antal bransch- och intresseföreningars välkomnande, har vår familj inte utbildning och har jobbat med ströjobb så att hitta en inkomst till dem är en utmaning. Det är viktigt för deras självkänsla att tjäna egna pengar, samtidigt vill jag absolut inte att de känner sig utnyttjade med att få göra skitjobb för dålig lön, anständighet är ett krav.
Det har inte varit utan slitningar, min sambo fick frispel på dem någon helg då "de var överallt" och hon inte fick vara ifred i hemmet. Vi redde ut det men det var jobbigt en dag. Jag tror att om man ska hjälpa till måste man förstå att den här typen av oförutsedda slitningar kan komma men man måste också vara trygg i sig själv att man kan reda ut dem.
Intressant att se att vi kände många som vid krigsutbrottet ville hjälpa till med boende. I slutändan är det faktiskt bara vi som huserar någon, alla andra har backat ur med någon ursäkt. I samtliga fall har det faktiskt varit kvinnan i förhållandet som satt stopp, något att fundera på vad det kan bero på. Det kanske har hjälpt oss att vi årligen haft besök av 10-15 främlingar genom cykelturistnätverket Warmshowers (som Couchsurfing fast exklusivt för cyklister) så vi har lite vana vid att det kommer främlingar och bor hos oss.
Dock har väldigt många omkring oss hjälp till med annat än just boende. Vi har fått extra sängar, sängkläder. Pengar doneras löpande till våra gäster (de får ca 5.000 kr / månad totalt att dela på av staten, det ska räcka till allt). Några hjälper mer än så och tar med dem på utflykter eller skjutsar till praktiska saker. Vi har hämtat gratis kläder från ett stort insamlingscenter, det är nog bättre så att de får välja själv ur ett utbud än att bli påtvingade direkta donationer, egenbestämmandets betydelse för välmåendet kan inte underskattas.
En del erbjudanden om donationer vi fått är av karaktären soptipp, det förvånar mig att vissa vill skänka bort saker som är så fula och trasiga. Det är inte höns vi har som inneboende utan människor. Vill du ge bort något, så ge bort något du själv hade velat använda..
Annars står vi för det mesta själv. Det är nog en tusenlapp eller mer för extra el (uppvärmning). Några tusenlappar i matkostnader då de inte fick sina pengar direkt. Köpt en del kläder som inte gått att hitta donerat, som riktiga arbetsskor och arbetsbyxor så det går att jobba säkert. Vi har inte maxat våra utgifter efter våra inkomster så det finns att hyvla av, det handlar helt enkelt om att skjuta på vissa icke-nödvändiga inköp till en framtid. Skulle önska att staten bidrog mer men, tja, det går så här också.
Självklart var det nervöst att ta emot en familj som man inte vet något om. Men lika självklart var det att deras rädsla och behov av trygghet var mycket större än min rädsla för det okända.
Ibland är det så att man måste vara den större personen. Särskilt när det är krig.
