Rikt och planhyvel
Hej.
Jag undrar om det är någon som har erfarenhet kring scheppach hms 260?
Hittar tekniska detaljer på nätet om den, men hur upplevs den?
För och nackdelar.
Tacksam för svar
Jag undrar om det är någon som har erfarenhet kring scheppach hms 260?
Hittar tekniska detaljer på nätet om den, men hur upplevs den?
För och nackdelar.
Tacksam för svar
Ja, det är många som är intresserade av dessa rikt och planhyvlar, men det är få objekt ute.
Att hyra?
Tänker du dej bara för något litet projekt, eller du ser inget igentligt intresse av att vilja hyvla något alls?
Det går ibland att prata med snickerierna om att köpa tjänsten i såfall. Nu under permittering uppskattar de flesta att få lite mer att göra.
Då får du matrial som är framtaget av yrkesmän, å du slipper ha maskinen stående efter arbetet är gjort.
Att hyra?
Tänker du dej bara för något litet projekt, eller du ser inget igentligt intresse av att vilja hyvla något alls?
Det går ibland att prata med snickerierna om att köpa tjänsten i såfall. Nu under permittering uppskattar de flesta att få lite mer att göra.
Då får du matrial som är framtaget av yrkesmän, å du slipper ha maskinen stående efter arbetet är gjort.
Jag hade gärna köpt in just den tjänsten då jag vill att det ska bli bra, det mesta löser jag med hyvel, fräs och sönksåg men just detta projekt vill jag ska bli "perfekt"
Problemet är att jag bara hittat en som erbjuder just den tjänsten och han ville ha närmare 6000 kr för att planhyvla 3st (3000*220*50) ekplank.
Isf hade jag nästan kunnat köpa en sjölv, om även kvaliteten blivit lite sämre
Problemet är att jag bara hittat en som erbjuder just den tjänsten och han ville ha närmare 6000 kr för att planhyvla 3st (3000*220*50) ekplank.
Isf hade jag nästan kunnat köpa en sjölv, om även kvaliteten blivit lite sämre
Det där va ju ruskigt dyrt. Asså verkligen apdyrt. Även om plankorna är krokiga o skulle behöva ett par pass på rikthyveln innan de åker in i planhyveln så skulle jag säga max 1h jobb. Sen kan det va grus o annat i plankor som folk kommer med vilket kan innebära att stålen behöver bytas efter utförd hyvling o då drar det såklart iväg men då får man väl informera kunden om det efter att ha tittat på plankorna.B bergquist skrev:
6000....
Det hade jag inte gett....
Men så hade jag köpt hem matrialet från jobbet, hyvlat det där. Och fått hem vettiga plankor.
Men det är inte alla förunnat.
Planhyvel saknar jag dock i min egen verkstad, därför är jag på jakt efter den.
Det hade jag inte gett....
Men så hade jag köpt hem matrialet från jobbet, hyvlat det där. Och fått hem vettiga plankor.
Men det är inte alla förunnat.
Planhyvel saknar jag dock i min egen verkstad, därför är jag på jakt efter den.
Gå med i facebookgruppen "Swedish woodworkers" och ställ samma fråga där. Du kommer garanterat få svar och det kommer helt garanterat kosta mindre än 6000kr. Jag kunde gjort det för en tiondel men jag bor i Göteborg.B bergquist skrev:
Hejsan. Har en sido vy på en rikthyvel. Eventuellt är det en rikt och planhyvel, eller en kombi maskin. Det luta åt kombi, då det ser ut att vara något av en långhals borr på den. Men vet någon vad det kan vara för något?
Tacksam för svar
Tacksam för svar
Ser ut som att stommen är i trä, så hemmabyggd eller en äldre pryl.
Be säljaren ta bättre bilder.
Be säljaren ta bättre bilder.
Frustrator skrev:
Ja jag blev oxå fundersam på stommen. Men Motern som "är lös intill" verkar rejäl.
Den tidens motorer brukar vara bra. Gjutjärnsstommar är mycket bättre än aluminium eftersom risken är mindre att stommen skadas vid lagerhaveri. De brukar vara väl tilltagna elektriskt sett så de brinner inte så lätt och om de likväl brinner är de så rymliga att de går att linda om utan alltför mycket krångel.
Själva rikthyveln ser misstänkt träartad ut. Förr var det vanligt att snickare köpte en kutter och snickrade en rikthyvel av trä. Tyvärr brukar de dra sig med åren så det blir svårt att hyvla rakt.
Själva rikthyveln ser misstänkt träartad ut. Förr var det vanligt att snickare köpte en kutter och snickrade en rikthyvel av trä. Tyvärr brukar de dra sig med åren så det blir svårt att hyvla rakt.
Jaha, det måste ha varit ett alternativ till gjutjärn modellen då, för att kunna få ner priset?H heimlaga skrev:
Men det intressant att få lära sig något ytterligare om äldre hyvlar. Får helt enkelt sondera mer om vad skivan är i för matrial
Men att rikt eller planhyvla på trä..... Nä det ger jag inte mycket för.
Tack för all hjälp
De allra första snickerimaskinerna som började tillverkas i England och USA hade trästommar med järnbeslag. Så som i stort sett alla maskiner hade på den tiden. Till och med valsverk och vattenhamrarna som man smidde skeppsankare på innehöll en hel del trädelar. Järn var dyrt och svårt att gjuta och ännu svårare och dyrare att bearbeta innan det fanns tillräckligt många oerhört dyra supportsvarvar och kipphyvlar och pelarborrmaskiner.
Väldigt tidigt (mitten på 1800-talet) började man använda allt mera gjutjärn i dyrare modeller av snickerimaskiner men på billigare modeller hängde träet kvar länge i vissa delar och ibland i hela maskinen.
I Norden kom mekaniseringen igång sent inom snickeribranschen eftersom vi inte hade en så specialiserad samhällsstruktur som länderna söderut. En bonde eller skogshuggare eller fiskare som hade som bisyssla att snickra möbler eller båtar eller fönster hade inte resurser till stora maskininvesteringar. De heltidsverksamma snickarna var ofta backstugusittare eller inhysingar utan några riktiga ekonomiska resurser.
När mekaniseringen sent om sider började nå fram till sådana snickare och båtbyggare frampå 1920-talet då gällde det oftast att få ihop en hyvelmaskin och antingen en bandsåg eller en bordscirkelsåg till lägsta möjliga kostnad det vill säga med så få köpta delar som möjligt. Eftersom snickaren kunde arbeta med trä och var van att tillverka alla trädelarna till sina verktyg så blev det ofta maskiner av trä. Träet hade också fördelen att dämpa vibrationer förorsakade av dålig balansering av till exempel bandsågshjul.
Gjutjärn var naturligtvis bättre blev allt vanligare med åren varefter även mindre verksamheter fick tillgång till begagnade maskiner av gjutjärn då större snickerier moderniserade.
Efter krigsslutet 1944 fick trämaskinerna en renässans i Finland. Städerna var utbombade och fulla av hemlösa som bodde inkvarterade var än det fanns ett ledigt rum som gick att hålla litet värme i. En femtedel av befolkningen var flyktingar från områden som ryssarna hade tagit och många av dem behövde nya hus på jord som de fått sig tilldelad. Mycket underhåll och nästan allt nybyggande hade blivit ogjort i 5 år i brist på material och arbetskraft och i många fall också för att man inte visste om man skulle få bo kvar eller tvingas fly över havet undan sovjetisk ockupation. Finländska pengar saknade köpkraft utomlands eftersom många trodde att Sovjet skulle invadera trots avtal om vapenvila och senare fred och inom landet galoperade inflationen. Den inhemska maskinindustrin var nedsliten efter fem års krigsproduktion med katastrofal brist på basförnödenheter som gjutsand och smörjmedel och tenn som skulle ha varit importvaror. Samtidigt var de tvungna att omedelbart börja producera maskiner och metallprodukter till krigsskadeståndet åt Sovjet.
Då började var varannan verkstad som hade minsta möjlighet att bearbeta metall tillverka snickerimaskiner. Ofta av krigsskrot och restmaterial. Kvaliteten var minst sagt ojämn. Väldigt ofta tillverkade man de viktigaste delarna som en byggsats av järn och så fick snickaren själv göra resten av trä. Många snickare tillverkade mer eller mindre kompletta maskiner efter egen konstruktion i samarbete med någon bysmed.
Väldigt tidigt (mitten på 1800-talet) började man använda allt mera gjutjärn i dyrare modeller av snickerimaskiner men på billigare modeller hängde träet kvar länge i vissa delar och ibland i hela maskinen.
I Norden kom mekaniseringen igång sent inom snickeribranschen eftersom vi inte hade en så specialiserad samhällsstruktur som länderna söderut. En bonde eller skogshuggare eller fiskare som hade som bisyssla att snickra möbler eller båtar eller fönster hade inte resurser till stora maskininvesteringar. De heltidsverksamma snickarna var ofta backstugusittare eller inhysingar utan några riktiga ekonomiska resurser.
När mekaniseringen sent om sider började nå fram till sådana snickare och båtbyggare frampå 1920-talet då gällde det oftast att få ihop en hyvelmaskin och antingen en bandsåg eller en bordscirkelsåg till lägsta möjliga kostnad det vill säga med så få köpta delar som möjligt. Eftersom snickaren kunde arbeta med trä och var van att tillverka alla trädelarna till sina verktyg så blev det ofta maskiner av trä. Träet hade också fördelen att dämpa vibrationer förorsakade av dålig balansering av till exempel bandsågshjul.
Gjutjärn var naturligtvis bättre blev allt vanligare med åren varefter även mindre verksamheter fick tillgång till begagnade maskiner av gjutjärn då större snickerier moderniserade.
Efter krigsslutet 1944 fick trämaskinerna en renässans i Finland. Städerna var utbombade och fulla av hemlösa som bodde inkvarterade var än det fanns ett ledigt rum som gick att hålla litet värme i. En femtedel av befolkningen var flyktingar från områden som ryssarna hade tagit och många av dem behövde nya hus på jord som de fått sig tilldelad. Mycket underhåll och nästan allt nybyggande hade blivit ogjort i 5 år i brist på material och arbetskraft och i många fall också för att man inte visste om man skulle få bo kvar eller tvingas fly över havet undan sovjetisk ockupation. Finländska pengar saknade köpkraft utomlands eftersom många trodde att Sovjet skulle invadera trots avtal om vapenvila och senare fred och inom landet galoperade inflationen. Den inhemska maskinindustrin var nedsliten efter fem års krigsproduktion med katastrofal brist på basförnödenheter som gjutsand och smörjmedel och tenn som skulle ha varit importvaror. Samtidigt var de tvungna att omedelbart börja producera maskiner och metallprodukter till krigsskadeståndet åt Sovjet.
Då började var varannan verkstad som hade minsta möjlighet att bearbeta metall tillverka snickerimaskiner. Ofta av krigsskrot och restmaterial. Kvaliteten var minst sagt ojämn. Väldigt ofta tillverkade man de viktigaste delarna som en byggsats av järn och så fick snickaren själv göra resten av trä. Många snickare tillverkade mer eller mindre kompletta maskiner efter egen konstruktion i samarbete med någon bysmed.
