Medlem
· Västernorrland
· 10 264 inlägg
Beklagar, känner igen känslan även om min morsa inte tog sitt eget liv. men det är just det där med de egna barnen. Själv var det nog "enkelt" att hantera men så fort man såg barnen så blir det bara för mycket av alla känslor. Att hon aldrig får se de växa upp och allt vad det medför. Det känns ändå värst på nåt vis....
Min morsa dog för övrigt knall och fall nån månad efter att hon fyllt 65. Hon hade glatt sig så mycket över att äntligen få bli pensionär men det ville sig inte riktigt........
Lustigt nog så var vi alla där, bor ändå 40 mil ifrån dem och ja hon fick väl dö extra glad just den dagen då....
Min morsa dog för övrigt knall och fall nån månad efter att hon fyllt 65. Hon hade glatt sig så mycket över att äntligen få bli pensionär men det ville sig inte riktigt........
Lustigt nog så var vi alla där, bor ändå 40 mil ifrån dem och ja hon fick väl dö extra glad just den dagen då....
Jag känner verkligen med er och hoppas att ni hittar framåt och känner den livskraft ni har.
När jag läser den här tråden går mina tankar till den bekant jag har, som har gjort ett par självmordsförsök. Jag funderar på vad jag kan göra mer för att hen ska slippa hamna i den djupa avgrunden igen. Jag känner mig så liten, att jag inte kan göra något. Hittills har jag hört av mig per telefon oftare än tidigare, gjort ett par extra besök (bland annat till sjukhuset), men de många milen oss emellan hindrar mig till en daglig eller veckolig fysisk kontakt. Jag skulle vilja göra en skillnad, men inser att det finns begränsningar.
När jag läser den här tråden går mina tankar till den bekant jag har, som har gjort ett par självmordsförsök. Jag funderar på vad jag kan göra mer för att hen ska slippa hamna i den djupa avgrunden igen. Jag känner mig så liten, att jag inte kan göra något. Hittills har jag hört av mig per telefon oftare än tidigare, gjort ett par extra besök (bland annat till sjukhuset), men de många milen oss emellan hindrar mig till en daglig eller veckolig fysisk kontakt. Jag skulle vilja göra en skillnad, men inser att det finns begränsningar.
Kan själv!
· Trelleborg
· 14 087 inlägg
Tack!Naturliv skrev:
Alla kan inte göra allt, men många kan göra lite!
Du försöker, och du finns där i den mån du kan, du gör skillnad!
Min erfarenhet efter att ha jobbat med psykiskt sjuka är tyvärr att just ge livslust till någon annan är supersvårt. Även om personen älskar sina anhöriga räcker det inte. De kan finnas där nära, personen vill inte göra dem illa. Men klarar ändå inte av att se hur viktig hen är i deras liv.
Det är inte anhörigas fel att livslusten inte finns.
Det är inte anhörigas fel att livslusten inte finns.
Administrator
· Skåne
· 7 628 inlägg
Jag beklagar sorgen. Så ledsamt.
Min pappa dog också helt plötsligt, "bara" 70 år och inget man väntade sig. Så jag vet precis vilken chock och bottenlös sorg det är. Kan tänka mig att det är ännu värre när hon valde att ta sitt eget liv.
Ta hand om er
Min pappa dog också helt plötsligt, "bara" 70 år och inget man väntade sig. Så jag vet precis vilken chock och bottenlös sorg det är. Kan tänka mig att det är ännu värre när hon valde att ta sitt eget liv.
Ta hand om er
Skogsägare
· Stockholm och Smålands inland
· 17 000 inlägg
Beklagar sorgen. Hoppas du har lyckliga minnen av din mamma som med tiden kan få ta över.
Det är inte alltid lätt att vara människa.
Det är inte alltid lätt att vara människa.
13th Marine, du är en som alltid svarar trevligt på forumet, och din lilla söta avatar som jag aldrig fattat vad det är. Din tråd gjorde mig väldigt bedrövad. Jag beklagar verkligen sorgen efter din mamma! Fortsätt prata med barnen på deras nivå, gråt och förklara hur du känner. Som icke-troende själva har vi aldrig snurrat in oss i prat om himlen osv, däremot är vi tydliga med att man får tro vad man vill. Vill barnen tro en sak så ska de göra det.
Skänker er en extra tanke idag och hoppas att tiden gör sorgen mer hanterbar.
Skänker er en extra tanke idag och hoppas att tiden gör sorgen mer hanterbar.
Kan själv!
· Trelleborg
· 14 087 inlägg
Tack!MariaiÖstergötland skrev:
13th Marine, du är en som alltid svarar trevligt på forumet, och din lilla söta avatar som jag aldrig fattat vad det är. Din tråd gjorde mig väldigt bedrövad. Jag beklagar verkligen sorgen efter din mamma! Fortsätt prata med barnen på deras nivå, gråt och förklara hur du känner. Som icke-troende själva har vi aldrig snurrat in oss i prat om himlen osv, däremot är vi tydliga med att man får tro vad man vill. Vill barnen tro en sak så ska de göra det.
Skänker er en extra tanke idag och hoppas att tiden gör sorgen mer hanterbar.
Min avatar är roboten GIR från den animerade TV-serien Invader Zim.
@13th Marine Jag tycker det är bra att du vill prata om psykisk ohälsa och jag tycker det är viktigt att vi som samhället lär oss prata öppet om det. Det botar säkert ingen med psykisk ohälsa men gör förhoppningsvis livet lite enklare för dom.
Jag vill passa på att berätta en liten annan berättelse om "psykisk ohälsa" och jag skrev inom citationstecken eftersom det i vårt fall visade sig handla om helt andra saker. Så det jag skriver handlar inte om din mamma och hennes problem, men det vi upplevde i vår närhet som nästan kostade oss livet av en närstående. Och jag skriver detta utan att vilja förminska din mammas problem eller din sorg.
Vi såg en glad omtänksam flicka tyna bort, förlora livsglädjen, få ångest och smärta, få konstiga symptom som svimningar och mycket mer. Har suttit på akuten med alvedonöverdos och flera gånger bevakat spårområdet med hjälp av polis. Hittade man henne, var hon i chock lite som man förväntar sig att någon är som precis upplevde ett terrorattentat. Och relevant här är att det hände exakt 2 ggr i månaden. Vi kunde planera in det i kalendern. Här någonstans börjar vår resa med "psykisk ohälsa". Det är som att hon fick ett stämpel med psykisk ohälsa som kommer att dominera alla vårdkontakter lång tid framöver.
Migrän tolkas som funktionella anfall, svimningar tolkas som funktionella anfall. Smärta är såklart psykosomatisk eller konsekvens av konstig smärtupplevelse som både kan innebära låg och hög smärttröskel beroende på vad vården försöker förklara, och kräkningar (många kräkningar) tyder såklart på ätstörningar.
Vårdens lösning är att försöka hitta ett trauma som kan förklara det hela (t ex skilsmässa, övergrepp, dödsfall i nära släkten), men det fanns inget trauma. Och sedan ska man såklart behandlas med antidepressiva, lugnade medel osv. Har hamnade vi djupt i "psykisk ohälsa"träsket med risk att stanna där för evigt, ändå lyckades vi ta oss ut där (vi är nästan ut). Det var inte lätt, för vården har väldigt svårt att släppa psykisk ohälsa och kan inte acceptera att oförklarbara symptom kan ha en annan orsak än just det. Så man får vara beredd att ta striden, skriva egenremisser till specialister på rätt område vid andra sjukhus (vi åkte t ex från Skåne till Karolinska för en konsult) och ibland får man acceptera att det kostar pengar, mycket pengar
Hur som helst visade det sig att det egentligen handlade om histamin-intolerans, dvs kroppen är oförmågen att antingen bryta ner histamin eller dess restprodukter, eller så kan kroppen producera stora mängder histamin. När histaminet bryts ner skapas det olika ämnen i olika skeden, tex noradrenalin, östrogen, och mycket mer och kan förklara migränen, ångesten, vredesutbrott, kräkningar, ja nästan alla symptom. Dessutom kan vissa restprodukter av histaminet sätta igång att kroppen producerar extra histamin.
Alla psykiska symptom visade sig vara en kemisk reaktion på histaminets restprodukter. Och eftersom även östrogen är med i bilden, förvärras allt i takt med mens och ägglossning.
Det går dock utmärkt att äta låghistaminkost och det gör allt mycket bättre.
Men soptorsdag, där vi alltid åt tomatsoppa var en ytterst dålig idé, och hade vi gått med på antidepressiva och lugnade medel hade det inte heller gått så bra, eftersom dessa medicin gör att kroppen frisätter mycket histamin.
Jag vill på inget sätt förringa psykisk ohälsa, jag är bara rädd att det finns många fler (framförallt flickor/unga kvinnor) med just histamin-intolerans som felbehandlas för psykisk ohälsa. Därför ville jag berätta min historia
@13th Marine, om du tycker att mitt inlägg passar här, tack för att jag fick använda tråden, annars hör av dig, så tar jag bort den.
Jag vill passa på att berätta en liten annan berättelse om "psykisk ohälsa" och jag skrev inom citationstecken eftersom det i vårt fall visade sig handla om helt andra saker. Så det jag skriver handlar inte om din mamma och hennes problem, men det vi upplevde i vår närhet som nästan kostade oss livet av en närstående. Och jag skriver detta utan att vilja förminska din mammas problem eller din sorg.
Vi såg en glad omtänksam flicka tyna bort, förlora livsglädjen, få ångest och smärta, få konstiga symptom som svimningar och mycket mer. Har suttit på akuten med alvedonöverdos och flera gånger bevakat spårområdet med hjälp av polis. Hittade man henne, var hon i chock lite som man förväntar sig att någon är som precis upplevde ett terrorattentat. Och relevant här är att det hände exakt 2 ggr i månaden. Vi kunde planera in det i kalendern. Här någonstans börjar vår resa med "psykisk ohälsa". Det är som att hon fick ett stämpel med psykisk ohälsa som kommer att dominera alla vårdkontakter lång tid framöver.
Migrän tolkas som funktionella anfall, svimningar tolkas som funktionella anfall. Smärta är såklart psykosomatisk eller konsekvens av konstig smärtupplevelse som både kan innebära låg och hög smärttröskel beroende på vad vården försöker förklara, och kräkningar (många kräkningar) tyder såklart på ätstörningar.
Vårdens lösning är att försöka hitta ett trauma som kan förklara det hela (t ex skilsmässa, övergrepp, dödsfall i nära släkten), men det fanns inget trauma. Och sedan ska man såklart behandlas med antidepressiva, lugnade medel osv. Har hamnade vi djupt i "psykisk ohälsa"träsket med risk att stanna där för evigt, ändå lyckades vi ta oss ut där (vi är nästan ut). Det var inte lätt, för vården har väldigt svårt att släppa psykisk ohälsa och kan inte acceptera att oförklarbara symptom kan ha en annan orsak än just det. Så man får vara beredd att ta striden, skriva egenremisser till specialister på rätt område vid andra sjukhus (vi åkte t ex från Skåne till Karolinska för en konsult) och ibland får man acceptera att det kostar pengar, mycket pengar
Hur som helst visade det sig att det egentligen handlade om histamin-intolerans, dvs kroppen är oförmågen att antingen bryta ner histamin eller dess restprodukter, eller så kan kroppen producera stora mängder histamin. När histaminet bryts ner skapas det olika ämnen i olika skeden, tex noradrenalin, östrogen, och mycket mer och kan förklara migränen, ångesten, vredesutbrott, kräkningar, ja nästan alla symptom. Dessutom kan vissa restprodukter av histaminet sätta igång att kroppen producerar extra histamin.
Alla psykiska symptom visade sig vara en kemisk reaktion på histaminets restprodukter. Och eftersom även östrogen är med i bilden, förvärras allt i takt med mens och ägglossning.
Det går dock utmärkt att äta låghistaminkost och det gör allt mycket bättre.
Men soptorsdag, där vi alltid åt tomatsoppa var en ytterst dålig idé
, och hade vi gått med på antidepressiva och lugnade medel hade det inte heller gått så bra, eftersom dessa medicin gör att kroppen frisätter mycket histamin.Jag vill på inget sätt förringa psykisk ohälsa, jag är bara rädd att det finns många fler (framförallt flickor/unga kvinnor) med just histamin-intolerans som felbehandlas för psykisk ohälsa. Därför ville jag berätta min historia
@13th Marine, om du tycker att mitt inlägg passar här, tack för att jag fick använda tråden, annars hör av dig, så tar jag bort den.
Kan själv!
· Trelleborg
· 14 087 inlägg
@harry73 tack för att du delar med dig, tycker absolut det passar här!
Kan ju säga att min mamma hade en komplex sjukdomsbild där att bli skickad mellan olika avdelningar, läkare och sjukhus och samtidigt inte bli trodd eller hamna under "dam i klimakterie"-stämpeln inte underlättade.
Kan ju säga att min mamma hade en komplex sjukdomsbild där att bli skickad mellan olika avdelningar, läkare och sjukhus och samtidigt inte bli trodd eller hamna under "dam i klimakterie"-stämpeln inte underlättade.
Beklagar sorgen.
Ja tyvärr skulle man ibland behöva vara frisk för att orka med att vara sjuk. Har man tur får man nån slags kontinuitet någonstans, men är det många specialister inblandade så kan det bli att dom bara ser till sin bit och ingen ser helheten. Min erfarenhet av släkting med psykisk ohälsa är att man i vården är snabb och har resurser för insatser i det akuta skedet. Men i vården efter det, underhållet, så är det ofta långa köer och dåligt med personalresurser.
Kan själv!
· Trelleborg
· 14 087 inlägg
Jag vill tacka alla som läst och kommenterat hittils, det värmer!
Har i helgen haft mammas sambo på besök och vi har pratat mycket om mamma och gråtit tillsammans.
Vi har även kunnat pussla ihop lite hur mamma var som person, och vad det är som hänt den senaste tiden vilket har förklarat en del.
Att få prata och skriva om det hela känner jag har hjälpt mig väldigt mycket!
Har i helgen haft mammas sambo på besök och vi har pratat mycket om mamma och gråtit tillsammans.
Vi har även kunnat pussla ihop lite hur mamma var som person, och vad det är som hänt den senaste tiden vilket har förklarat en del.
Att få prata och skriva om det hela känner jag har hjälpt mig väldigt mycket!
Det låter bra, prata är nog det enda som "hjälper". Vad fint det är att ett "bygg-forum" med machomän (?) också kan vara ett forum för den här sortens frågor. Gemenskapen här är fin. Hoppas solen skiner på dig också idag.
Husägare
· Småländska höglandet
· 3 462 inlägg
Skönt ändå att ni har kunnat prata! Ordens makt är stor, och det är en del av sorgearbetet. Att ge sorgen och saknaden ord, en liten stund i taget.
Kanske vet du ytterligare lite mer nu om vad din mamma brottades med innan hon valde att gå mot döden. Depression (och dess lika onda släktingar) är en sjukdom som både tar och förstör liv.
Tänker på er!
(Hoppas du inte har något emot att jag använder ordet 'död', det är ett obehagligt och rättframt ord.)
Kanske vet du ytterligare lite mer nu om vad din mamma brottades med innan hon valde att gå mot döden. Depression (och dess lika onda släktingar) är en sjukdom som både tar och förstör liv.
Tänker på er!
(Hoppas du inte har något emot att jag använder ordet 'död', det är ett obehagligt och rättframt ord.)
