I mitt föräldrahem sitter en separat ringklocka på väggen. Alla telefoner i det huset var kobror en gång i tiden.pacman42 skrev:
https://www.sportec.se/produkter/ammunition/knallpatroner/knallpatron-ruag-9-mm-nc-50-askStaffans2000 skrev:
Trodde sådana här var ollonskott?
Eller dessa: https://fiska.nu/produkt/ollonskott-till-wm-mekanismen-100-pack/
Jag hade en Luger i fullformat med knallpulverremsor i plast man matade in i ett magasin, precis som originalet. Ujujuj, vad häftig man kände sig!
PlastMultiMan skrev:
Jag hade en Luger i fullformat med knallpulverremsor i plast man matade in i ett magasin, precis som originalet. Ujujuj, vad häftig man kände sig!
. Det skall naturligtvis vara pappersrullar för de riktiga hårdingarna.Staffans
Bilhandskar e sååå cool!trähandtag skrev:
Knallbanden bestod iaf förr till stor del av kaliumklorat, som är väldigt stötkänsligt och allmänt roligt att greja med. Sådant gick ju att köpa förr utan problem. Mycket *kaboom* i mitt kvarter.
De första mobiltelefonerna för allmänheten i mitten av 70-talet hette MTD på 450 MHz.
All trafik från mobilen gick i simplex - dvs man kunde inte höra samtidigt som man pratade. En telefon kostade runt 18000:-. Vem som helst kunde höra andras samtal. I början var man tvungen att ha en karta med i bilen så man visste vilken anropskanal man skulle ställa in manuellt.
Man fick sitta lyssna på alla utropade nr för att höra om ens eget ropades upp.
Man ringde från mobilen genom att ge nr till växeltjejen som sedan kopplade upp.
Den som ringde från en fast telefon skulle (helst) veta ungefär var i landet bilen befann sig annars blev tjejerna i växeln putta.
Ringa från mobil till mobil var extra bökigt då det krävdes 2 trafikkanaler och det gick inte alltid "hem" i växeln
Sen kom i rask takt modifieringar med kanalpassare, selektiv och duplex.
MTD ersattes senare med NMT.
All trafik från mobilen gick i simplex - dvs man kunde inte höra samtidigt som man pratade. En telefon kostade runt 18000:-. Vem som helst kunde höra andras samtal. I början var man tvungen att ha en karta med i bilen så man visste vilken anropskanal man skulle ställa in manuellt.
Man fick sitta lyssna på alla utropade nr för att höra om ens eget ropades upp.
Man ringde från mobilen genom att ge nr till växeltjejen som sedan kopplade upp.
Den som ringde från en fast telefon skulle (helst) veta ungefär var i landet bilen befann sig annars blev tjejerna i växeln putta.
Ringa från mobil till mobil var extra bökigt då det krävdes 2 trafikkanaler och det gick inte alltid "hem" i växeln
Sen kom i rask takt modifieringar med kanalpassare, selektiv och duplex.
MTD ersattes senare med NMT.
Fanns både och här (MBS och Minicall). Har för mig att det fanns en variant där avsändaren också kunde knappa in ett antal valfria siffror som visades för mottagaren(?)jarlh skrev:
Edit: Eller var det så att man överhuvudtaget fick knappa in ett nummer och att den inte automatiskt hämtade upp uppringande nummer? Minnet sviktar...
Redigerat:
Jag hade personsökare -91. Jobbade som fotoassistent och i Sverige var det enkelt. Man köpte en sökare och fick nummer och allt klart. I Tyskland var man tvungen att skaffa ett abonnemang innan man kunde använda sökare.
Heta linjen. Ringde en gång med ett par kompisar. Vi fick tag på några tjejer som var intresserade av att träffas.
Bestämde plats och tid och när de frågade vilken bil vi hade svarade vi naivt ”nej, vi cyklar”. ”Klick.”
Heta linjen. Ringde en gång med ett par kompisar. Vi fick tag på några tjejer som var intresserade av att träffas.
Bestämde plats och tid och när de frågade vilken bil vi hade svarade vi naivt ”nej, vi cyklar”. ”Klick.”
Sitter med en i fickan ännu.Krille-72 skrev:
Används fortfarande flitigt inom bland annat räddningstjänsten, men då oftast i egna lokala nät istället för det rikstäckande Minicall. Men jag tror det finns ett rikstäckande nät ännu.
Till vevtelefon fanns ett batteri i en grå trälåda som gömdes i en garderob. Jag fick det batteriet när telefonen byttes ut, månde de vara inspirationen att jag fick ett yrkesliv i data/telefoni/IT världen?
