Det vinner samhället, dvs vi alla på. En del gamla surgubbar av alla åldrar tror kanske att de förlorar på det, men det gör de inte.H heimlaga skrev:
Precis!P pmd skrev:
Det är så lätt att halka in på stamtänkandet där man själv och ens egen etniska grupp/socialgrupp/kön/yrkersgrupp/inkomstgrupp/by eller vilken grupp man nu råkar identifiera sig med måste få allt och de andra skall vara utan. Till och med en del feminister har halkat in på det tankesättet. Fast vi alla vet eller borde veta att diskriminering föder apati och uppgivenhet medan privilegier föder lättja och dumhet.
När alla har det någorlunda drägligt och alla som vill har möjligheter att ta sig framåt då vinner hela samhället!
Fast en förändring som samhället vinner stort på kan trots den jättelika samhällsnyttan vara väldigt negativt för en enskild. Hur samhällsekonomiskt lönsam exempelvis ett "tågspår" än kan beräknas vara är det nog inte speciellt uppskattat av den som får spåret rätt igenom sitt vardagsrum.H heimlaga skrev:
Negativa konsekvenser bör minimeras för alla. Kommunism är inte vägen framåt.
Bifogar en motion avseende kvotering i bolagsstyrelser. Du kan säkert finna något upprörande i detta närbesläktade problemområde. Glöm bara inte att återrapportera kränkning här på korrekt blankett!useless skrev:
Det kom in när jag förklarade att negativa konsekvenser bör minimeras för alla.
Bristen på jämställdhet är ett kollektivt problem. Det kan skilja väldigt mycket på individnivå även om ett samhälle är mycket jämställt.
Det handlar således inte om hur mycket, eller lite, just du lider.
Efter att lite förstrött ha ögnat igenom kommentarerna i denna fråga, kan jag konstatera följande: det manliga ägandet av privat mark tror sig stå sig starkt, det är ett som är säkert. Det är förstås tradition, intresse, arv, yrkesval o s v att anamma denna ståndpunkt. Så långt inget nytt under solen. Eller snarare: att det bara var en skillnad på en faktor 2,5 ggr större, är förvånande. Jag trodde det skulle varar betydligt mer. Här är varför:
När man tittar brett på markinnehav, kan man till exempel välja att titta på antal areal per person. Ju färre personer som äger hektaren, desto tydligare fördelning. Eftersom det traditionellt verkar finnas fler män som ensamt äger (mycket) stora ytor mark, borde siffran 2,5 ggr alltså vara betydligt större. Så mycket vad gäller landsbygden.
I tätorterna är markägandet betydligt mer begränsat. I mycket tätbefolkade områden, som till exempel New York, är markägandet per person (hur rik du än är) starkt begränsat. Så också i centrala delarna av till exempel Stockholm.
Det intressanta området att studera är alltså snittet (eller skarven) mellan stad och land, i Sverige kallat den tätortsnära marken. Det är där det byggs mest, det är där det säljs och köps mest per person, dock inte antalet hektar, eller ar (10 x 10 m) per person, av ovan sagda anledning. Själva marken som köps och säljs är nämligen ganska begränsad, jämfört med landet i sin helhet. Men det är ändå här som den samlade förmögenheten är som störst, sett till antalet personer på marknaden. Det är länges sedan det byggdes en stuga på Stureplan, eller hur ofta kan du sälja din femma på Götgatan? Svar: 1 (en) gång.
Detta gör att hur många kvinnor i tätortsnära områden det än är som köper upp tomter, bebygger dem och kanske testamenterar dem till sina döttrar, kommer det ta hundra år innan det syns i statistiken. Männen på landsbygden däremot, sitter i orört bo. De kommer aldrig själva att få uppleva en verklig förändring, eftersom de ofta tänker sig att "lämna över" marken efter sin bortgång. Detta har förstås sin makliga gång, liksom på medeltiden.
Nu till själva poängen: Det är naivt att tro att Sveriges bostadsmarknad ser ut som på 1950-talet. Det gamla Sveriges markägande, med 3 000 småkommuner, utan direkt samordning i samhällsbyggandet, svågerpolitik, springnotor, störst går först, jantelag o s v, dog ut redan 1972 då Sveriges småkommuner slogs samman till 300 storkommuner. Borta var att det räckte med att känna någon med en grävmaskin, så kunde man "designa" om landskapet efter eget tycke och smak.
Därför är det förvånande, att på 2020-talet, fortfarande höra åsikten att "det är jag som bestämmer", och inte bara över huset, tomten och gården; utan grannens, vägen, dansbanan, busshållplatsen, allmänningen och båtbryggan. Gubbifieringen i den här debatten var hög, vilket var väntat.
Men, så länges som 99 % av er aktivt ber kvinnan att stanna hemma och sköta markservicen (!?), när ni blir kallade "inför skranket" (byggnadsnämnden) till exempel till det tekniska samrådet, kan ni sluta att argumentera. Ni har helt enkelt ingen aning om vad era mödrar, systrar, döttrar, flickvänner, sambor, fruar eller älskarinnor skulle vilja få byggt, i fall ni inte jämt var så heta på gröten att få bestämma.
Och frågan är tämligen adekvat: i det tätortsnära området står du oftast (vilket artikelförfattaren påpekar) förmodligen för högst hälften av rösterna i fastighetsregistret, eftersom du av "skattetekniska skäl" och för "husfridens skull" (erkänn) tyckte det var bra att hon stod med på lagfarten. Eller du kanske egentligen bara har en tredjedel, eller fjärdedel eller åttondel av rösterna ... i fall du hade lite "medfinansiärer" inför fastighetsköpet.
Nej, ni ville åt hennes signatur, hennes pengar, hennes renommé på banken eller vad. Men i helsike heller att ni låter henne vara med och bestämma vad som ska byggas, när det kommer till kritan. Bygglovsavdelningarna är fullproppade av testosteronstinna mötesprotokoll med en minoritet av markägandet representerat i praktiken (d v s du).
Den lantmäteriska statistikgenomgången, de granskande reportagen och den rättvisetörstande politiken framöver, oavsett valresultat, över denna dolda maktstruktur kommer förmodligen inte vara särskilt nådig. Pengar talar, och hälften, eller mer, av pengarna, är ju inte dina, eller hur. Så varför låtsas.
När man tittar brett på markinnehav, kan man till exempel välja att titta på antal areal per person. Ju färre personer som äger hektaren, desto tydligare fördelning. Eftersom det traditionellt verkar finnas fler män som ensamt äger (mycket) stora ytor mark, borde siffran 2,5 ggr alltså vara betydligt större. Så mycket vad gäller landsbygden.
I tätorterna är markägandet betydligt mer begränsat. I mycket tätbefolkade områden, som till exempel New York, är markägandet per person (hur rik du än är) starkt begränsat. Så också i centrala delarna av till exempel Stockholm.
Det intressanta området att studera är alltså snittet (eller skarven) mellan stad och land, i Sverige kallat den tätortsnära marken. Det är där det byggs mest, det är där det säljs och köps mest per person, dock inte antalet hektar, eller ar (10 x 10 m) per person, av ovan sagda anledning. Själva marken som köps och säljs är nämligen ganska begränsad, jämfört med landet i sin helhet. Men det är ändå här som den samlade förmögenheten är som störst, sett till antalet personer på marknaden. Det är länges sedan det byggdes en stuga på Stureplan, eller hur ofta kan du sälja din femma på Götgatan? Svar: 1 (en) gång.
Detta gör att hur många kvinnor i tätortsnära områden det än är som köper upp tomter, bebygger dem och kanske testamenterar dem till sina döttrar, kommer det ta hundra år innan det syns i statistiken. Männen på landsbygden däremot, sitter i orört bo. De kommer aldrig själva att få uppleva en verklig förändring, eftersom de ofta tänker sig att "lämna över" marken efter sin bortgång. Detta har förstås sin makliga gång, liksom på medeltiden.
Nu till själva poängen: Det är naivt att tro att Sveriges bostadsmarknad ser ut som på 1950-talet. Det gamla Sveriges markägande, med 3 000 småkommuner, utan direkt samordning i samhällsbyggandet, svågerpolitik, springnotor, störst går först, jantelag o s v, dog ut redan 1972 då Sveriges småkommuner slogs samman till 300 storkommuner. Borta var att det räckte med att känna någon med en grävmaskin, så kunde man "designa" om landskapet efter eget tycke och smak.
Därför är det förvånande, att på 2020-talet, fortfarande höra åsikten att "det är jag som bestämmer", och inte bara över huset, tomten och gården; utan grannens, vägen, dansbanan, busshållplatsen, allmänningen och båtbryggan. Gubbifieringen i den här debatten var hög, vilket var väntat.
Men, så länges som 99 % av er aktivt ber kvinnan att stanna hemma och sköta markservicen (!?), när ni blir kallade "inför skranket" (byggnadsnämnden) till exempel till det tekniska samrådet, kan ni sluta att argumentera. Ni har helt enkelt ingen aning om vad era mödrar, systrar, döttrar, flickvänner, sambor, fruar eller älskarinnor skulle vilja få byggt, i fall ni inte jämt var så heta på gröten att få bestämma.
Och frågan är tämligen adekvat: i det tätortsnära området står du oftast (vilket artikelförfattaren påpekar) förmodligen för högst hälften av rösterna i fastighetsregistret, eftersom du av "skattetekniska skäl" och för "husfridens skull" (erkänn) tyckte det var bra att hon stod med på lagfarten. Eller du kanske egentligen bara har en tredjedel, eller fjärdedel eller åttondel av rösterna ... i fall du hade lite "medfinansiärer" inför fastighetsköpet.
Nej, ni ville åt hennes signatur, hennes pengar, hennes renommé på banken eller vad. Men i helsike heller att ni låter henne vara med och bestämma vad som ska byggas, när det kommer till kritan. Bygglovsavdelningarna är fullproppade av testosteronstinna mötesprotokoll med en minoritet av markägandet representerat i praktiken (d v s du).
Den lantmäteriska statistikgenomgången, de granskande reportagen och den rättvisetörstande politiken framöver, oavsett valresultat, över denna dolda maktstruktur kommer förmodligen inte vara särskilt nådig. Pengar talar, och hälften, eller mer, av pengarna, är ju inte dina, eller hur. Så varför låtsas.
Ordbajs. Sluta brodera ut din text med ord som "adekvat" då det bara blir fånigt och dessutom i detta fall används felaktigt. Det är det ultimat gubbiga: att ta vår tid i anspråk genom att posta en mindre avhandling efter att
Dessutom verkar din bild av hur vi män behandlar våra kvinnliga parners vara tämligen skev. Vi kan väl göra våra val så gör du dina. Min fru, som jag alltid delat allt till 50% med, var tämligen nöjd med att jag fixade alla papper som behövdes och skötte kommunikationen med kommunen när vi skulle bygga plank. Ett plank vars design jag helt fick göra om eftersom hon inte gillade den. Har jag därmed bidragit till ett av dessa "testosteronstinna mötesprotokoll"?Erik Jansson64 skrev:
Gripande histora.jonmo skrev:
Detta var nog den sämsta analysen av en tråd jag läst på länge. Hur kom du till denna slutsats? Du måste ju ha läst helt andra inlägg än de i denna tråd...
kan vi få några exempel på gubbifieringen?
Håller med. Bland det dummaste inlägget jag läst.MathiasS skrev:
Gubbifiering är en etablerad term för beskrivningen av beslutsunderlaget i en avfolkningsbygd där ungdomarna lämnar fastigheterna (som de senare kommer att ärva) i händerna på sina fäder.
