Vi har fått hem blanketter att fylla i gällande Behörig anhörig, Just för att kunna betala hans räkningar och föra över pengar mellan Hans konton. Dock såg banken att man gärna lämnar in en ansökan om god man alternativt förvaltare i samband med att man löser behörig anhörig varianten.Hemmakatten skrev:
Märkligt dock att jag vart tvungen att ringa Handelsbankens huvudkontor, för att få bekräftat att Behörig anhörig är en verklig sak och gäller i de fall man inte har en fullmakt av något slag. Första samtalen till hans bank resulterade i att de inte kunde hjälpa sålänge där inte fanns en fullmakt.
Att få honom att kludda ner sin namnteckning känns både moraliskt fel och praktiskt omöjligt då det är besöksförbud iom Corona. Så känns ganska skönt att banken äntligen förstått innebörden av den andra varianten.
Blir att ringa överförmyndaren i hans kommun imorgon, måndag, och påbörja jobbet mot en god man eller förvaltare.
Senaste samtal med läkaren på IVA blev kontentan att vi tar dag för dag. Han har chans att bli nästan helt återställd men också överhängande risk att inte bli så mycket bättre än nu. Tyvärr.
Tack för era inputs!
Ni kanske redan har fixat det men annars vill jag tipsa om att banken troligen kommer att begära ett personbevis med släktutredning vilket ni kan beställa från Skatteverket.JLyck skrev:
En annan bra sak att göra är att fixa fullmakt till apoteket så att ni kan hämta ut medicin till honom om han själv inte kan/vill göra det.
Hoppas allt ordnar till sig för din svärfar!
Det har jag säkert någon gång, men inget jag kan påminna mig just nu.BirgitS skrev:
Men håller du inte med om att vissa juridiska regler är viktigare att följa än att t.ex. köra 5 km/h för fort på motorvägen?
Jo, sånt som att man inte ska mörda någon och göra annat som skadar någon annan.KnockOnWood skrev:
Vi har haft två fall i släkten av gubbar som har fått hjärnblödningar eller proppar där läkarna menade att det var helt omöjligt att återfå förmågor som de sedan i alla fall återfick.
Morfar som aldrig skulle vakna ur koman han vaknade. Sedan skulle han aldrig kunna prata igen men han lärde sig prata. Sedan skulle han aldrig kunna ta ett enda steg mer men efter ett par års tjurskallig träning hemma på egen hand gick han. Visserligen med käpp och både tungt och vingligt men han gick i ganska många år efter det där. Då han märkte att slutledningsförmågan och logiken haltade spelade han schack med oss yngre tills han vann vartenda parti mot alla som ville spela och då var skarpsinnet fullt återställt även om han som hade varit kvicktänkt behövde tid att tänka med sina nya kopplingar i hjärnan.
Han fick väl närmare 10 år innan han dog av andra orsaker.
Farbror skulle sannolikt gå med rollator resten av livet och i alla fall var det slut med utearbetet enligt expertisen men han sade någonting om att det är ju alldeles för opraktiskt att ta sig fram i skogen med en sådan apparat när man skall bära med sig motorsågen och så började han träna. Ett halvt år efter proppen stod han vid blocksågen en liten stund varje dag och sågade bräder. Ett år efter proppen var han i skogen med motorsåg (och en kamrat ifall det skulle gå illa) och tre år efter proppen spikade han plåttak på egen hand. Senast jag ringde höll han på med förberedelser för att sjösätta sin 29 fots motorbåt.
Till saken hör att båda de här gubbarna var/är extremt målinriktade och hade/har mycket livslust och framåtanda och stöd från familj och vänner. Rehabilitering är lagarbete men först och främst krävs det egen drivkraft.
Jag vet ju inte hur din svärfar är som person och jag vet ju inte hur svår skadan är men de där två gubbarna har visat att hjärnan aldrig förlorar förmågan att skapa nya kopplingar hur gammal man än är. Först när det har gått några veckor efter skadan vet man vad som finns att börja från och först efter några år vet man vad det blev. Allt eller ingenting eller någonting mitt emellan. Allt hänger på halvmillimetrarna hur skadan sitter och på personens och familjens egen drivkraft.
Så.....räkna inte ut honom innan ni vet!
Morfar som aldrig skulle vakna ur koman han vaknade. Sedan skulle han aldrig kunna prata igen men han lärde sig prata. Sedan skulle han aldrig kunna ta ett enda steg mer men efter ett par års tjurskallig träning hemma på egen hand gick han. Visserligen med käpp och både tungt och vingligt men han gick i ganska många år efter det där. Då han märkte att slutledningsförmågan och logiken haltade spelade han schack med oss yngre tills han vann vartenda parti mot alla som ville spela och då var skarpsinnet fullt återställt även om han som hade varit kvicktänkt behövde tid att tänka med sina nya kopplingar i hjärnan.
Han fick väl närmare 10 år innan han dog av andra orsaker.
Farbror skulle sannolikt gå med rollator resten av livet och i alla fall var det slut med utearbetet enligt expertisen men han sade någonting om att det är ju alldeles för opraktiskt att ta sig fram i skogen med en sådan apparat när man skall bära med sig motorsågen och så började han träna. Ett halvt år efter proppen stod han vid blocksågen en liten stund varje dag och sågade bräder. Ett år efter proppen var han i skogen med motorsåg (och en kamrat ifall det skulle gå illa) och tre år efter proppen spikade han plåttak på egen hand. Senast jag ringde höll han på med förberedelser för att sjösätta sin 29 fots motorbåt.
Till saken hör att båda de här gubbarna var/är extremt målinriktade och hade/har mycket livslust och framåtanda och stöd från familj och vänner. Rehabilitering är lagarbete men först och främst krävs det egen drivkraft.
Jag vet ju inte hur din svärfar är som person och jag vet ju inte hur svår skadan är men de där två gubbarna har visat att hjärnan aldrig förlorar förmågan att skapa nya kopplingar hur gammal man än är. Först när det har gått några veckor efter skadan vet man vad som finns att börja från och först efter några år vet man vad det blev. Allt eller ingenting eller någonting mitt emellan. Allt hänger på halvmillimetrarna hur skadan sitter och på personens och familjens egen drivkraft.
Så.....räkna inte ut honom innan ni vet!
Återkoppling:
Svärfar har kommit hem från sjukhuset med tillhörande vistelse på ett korttidsboende. Han reder sig till stora delar sig själv, har dock lite bekymmer med minnet och att han blir extremt trött snabbt.
Frun och hennes syster hjälper honom med det ekonomiska och planen är att i januari ska han tillbaka till arbetet. Dock med andra arbetsuppgifter och under korta stunder. Kontakten mellan honom och hans döttrar har också "blomstrat", så på det stora hela så har utgången av det hela faktiskt blivit långt över vår allas förväntan. Tack för alla råd!
Svärfar har kommit hem från sjukhuset med tillhörande vistelse på ett korttidsboende. Han reder sig till stora delar sig själv, har dock lite bekymmer med minnet och att han blir extremt trött snabbt.
Frun och hennes syster hjälper honom med det ekonomiska och planen är att i januari ska han tillbaka till arbetet. Dock med andra arbetsuppgifter och under korta stunder. Kontakten mellan honom och hans döttrar har också "blomstrat", så på det stora hela så har utgången av det hela faktiskt blivit långt över vår allas förväntan. Tack för alla råd!
Kul att höra!
Har familjen diskuterat fullmakter inför framtiden?
Har familjen diskuterat fullmakter inför framtiden?
Du skall se att det inte ens kommer att behövas fullmakter om ett tag.
Min svärfar hade en stroke ett par år innan jag träffade min fru. Men han var helt återställd utom en viss ansiktsförlamning då. Vilket påverkade talet som lät lite sluddrigt. Men då var han gammal. Men skötte själv räkningar och det mesta annat i 10 år till. Sedan fick han (troligen) en hjärnblödning, som de aldrig kunde diagnosticera. Efter den var allt som kom i brevlådan "räkningar", och han blev frustrerad när han inte kunde hitta hur han skulle betala reklambladet från Ica...
Det krävdes en diplomatisk insats i klass med fredsförhandling i mellanöstern för att få ta över med fullmakter då.
Min svärfar hade en stroke ett par år innan jag träffade min fru. Men han var helt återställd utom en viss ansiktsförlamning då. Vilket påverkade talet som lät lite sluddrigt. Men då var han gammal. Men skötte själv räkningar och det mesta annat i 10 år till. Sedan fick han (troligen) en hjärnblödning, som de aldrig kunde diagnosticera. Efter den var allt som kom i brevlådan "räkningar", och han blev frustrerad när han inte kunde hitta hur han skulle betala reklambladet från Ica...
Det krävdes en diplomatisk insats i klass med fredsförhandling i mellanöstern för att få ta över med fullmakter då.
Uppdatering:
Nu har svärfar bott hemma under en längre tid. Under denna tid har han fått avsluta sitt arbete och bli sjukpensionär (gick till jobbet och satte sig och sov. kunde inte utföra de mest simpla arbetsuppgifter under rimlig tid (tömma soporna kunde ta 2-3 dagar att utföra).
Boendesituationen har blivit sämre med tiden (han har alltid varit slarvig och nonchalant och dessa drag har förvärrats å de grövsta). Detta till den grad att det blivit en sanitär olägenhet. Vill inte gå in på exakt vad av respekt till honom, men ingen ska behöva bo i den miljön han bor i. Räkningar och dylikt blir ibland inte öppnade, och tider till sjukhuset missas då posten inte ens hämtas in osv.
Min fru och hennes systrar känner sig uppgivna. De ansökte om boendestöd, med honom, men när de sedan kontaktade svärfar så ville han inte ha hjälp. Han reder sig själv tyckte han. Detta var för 8-9 mån sedan.
Vad kan de/vi göra? Döttrarna orkar helt enkelt inte längre. Jag ringde till kommunens växel, och de gav mig nummer till biståndshandläggare som jag ska ringa imorgon.
Nu har svärfar bott hemma under en längre tid. Under denna tid har han fått avsluta sitt arbete och bli sjukpensionär (gick till jobbet och satte sig och sov. kunde inte utföra de mest simpla arbetsuppgifter under rimlig tid (tömma soporna kunde ta 2-3 dagar att utföra).
Boendesituationen har blivit sämre med tiden (han har alltid varit slarvig och nonchalant och dessa drag har förvärrats å de grövsta). Detta till den grad att det blivit en sanitär olägenhet. Vill inte gå in på exakt vad av respekt till honom, men ingen ska behöva bo i den miljön han bor i. Räkningar och dylikt blir ibland inte öppnade, och tider till sjukhuset missas då posten inte ens hämtas in osv.
Min fru och hennes systrar känner sig uppgivna. De ansökte om boendestöd, med honom, men när de sedan kontaktade svärfar så ville han inte ha hjälp. Han reder sig själv tyckte han. Detta var för 8-9 mån sedan.
Vad kan de/vi göra? Döttrarna orkar helt enkelt inte längre. Jag ringde till kommunens växel, och de gav mig nummer till biståndshandläggare som jag ska ringa imorgon.
När svärmor var i samma sits under de sista åren av sitt liv diskuterades först en God man, men det blev klart ganska snabbt att det inte skulle räcka. Då kom diskussionen om Förvaltarskap upp, det som tidigare motsvarades av omyndigförklarande. Men eftersom det inte förelåg någon direkt risk för att luras ekonomiskt eller att hon var en fara för sig eller andra avslogs den tanken ganska snabbt.
Det blev ingenting till slut. Min fru och jag fick hantera allt kring ekonomi, hålla rätt på läkartider mm. Vi ordnade med städtjänst och hemtjänst. Samt att vi spenderade mycket tid med att bara försöka hålla koll på allt runt omkring henne utan att hon märkte det egentligen.
Missförstå mig inte nu, vi gjorde det utan att klaga för det behövdes och det var ju en person som var älskad. Det jag säger är att kommunen och staten har små resurser att hjälpa om personen i fråga inte är tillräckligt otillräknelig.
Ska ni gå vägen att mer eller mindre tvinga på någon ett Förvaltarskap krävs det att det föreligger en stor risk att luras på sina tillgångar eller luras att ingå avtal om ekonomiska uppgörelser. Eller att personen kan vara en direkt fara för sig själv genom självskadebeteende. Dålig hygien räknas inte dit fick vi veta.
Detta bygger endast på mina egna erfarenheter, så det är i allra högsta grad anekdotiska bevis om vi ska säga så. Ni kanske får ett helt annat resultat.
Det blev ingenting till slut. Min fru och jag fick hantera allt kring ekonomi, hålla rätt på läkartider mm. Vi ordnade med städtjänst och hemtjänst. Samt att vi spenderade mycket tid med att bara försöka hålla koll på allt runt omkring henne utan att hon märkte det egentligen.
Missförstå mig inte nu, vi gjorde det utan att klaga för det behövdes och det var ju en person som var älskad. Det jag säger är att kommunen och staten har små resurser att hjälpa om personen i fråga inte är tillräckligt otillräknelig.
Ska ni gå vägen att mer eller mindre tvinga på någon ett Förvaltarskap krävs det att det föreligger en stor risk att luras på sina tillgångar eller luras att ingå avtal om ekonomiska uppgörelser. Eller att personen kan vara en direkt fara för sig själv genom självskadebeteende. Dålig hygien räknas inte dit fick vi veta.
Detta bygger endast på mina egna erfarenheter, så det är i allra högsta grad anekdotiska bevis om vi ska säga så. Ni kanske får ett helt annat resultat.
Jag har varit med om liknande situationer ett par gånger. Men det var ett antal år sedan och redan då så tog kampen för att få flytta till ett särskilt boende ett par års tid. I dag lär det ta ännu längre och kräva ändå mer tid av anhöriga. Tyvärr.
Bra att ni tagit kontakt med biståndshandläggare. Kräv ett besök hos svärfar, gärna vid en tidpunkt på dagen då han mår som sämst. Och se absolut inte till att städa innan, bjud inte på kaffe (det är slut), visa upp badrummet som inte blivit städat på sex veckor mm mm.
Det är viktigt att biståndshandläggaren förstår vilken eländig situation svärfar är i. Hen kommer säkerligen att erbjuda hemtjänst och tillsyn upp till 6 ggr per dygn (mycket billigare än plats på ett äldreboende).
Och städhjälp varannan/vartredje vecka. Den städhjälpen innebär mest dammsugning, städa köket, ett badrum, ett sovrum och ett vardagsrum. Resten av rummen och andra ytor (tex källare) ingår inte. Eventuell värmepanna i källaren kommer inte att hanteras.
Ni kommer också få höra att dustriktsköterskan kommer att komma och fylla på medicindosetten men att hemtjänsten ansvarar för utdelning.
Svärfar bodde i villa, har jag för mig? Ingenting i trädgården kommer att tas om hand. Möjligtvis med undantag för skottning av smal gång för hemtjänstpersonalen.
Inget underhåll av huset kommer att ske. Det förväntas barnen ta hand om. Eventuella takskador, trädfall, vattenläckor. Allt sådant får svärfar, dvs ni ta hand om.
Jag vet att allt ovan låter hårt. Tyvärr är det hårt. Antal platser på äldrehem har minskat drastiskt.
Ni bör omedelbart börja arbetet med att hitta ett bra hem för svärför. Är det så att han blir bättre kan han ändå inte bo i villa, men i en servicelägenhet.
Förutom biståndshandläggaren så beställ tid hos läkaren på vårdcentralen, få remiss till geriatriker, remiss för demensutredning, sjukgymnast (som kan bedöma rörelseförmågan och ev förbättringspotential). Prata med banken. Begär att få hem måltider varje dag, kolla om han förstår hur värma och laga till maten, kolla om han överhuvudtaget äter.
Det "enklaste" och snabbaste vore om svärfar konstateras dement och inte anses vara förmögen att ta hand om sig själv, huset eller ekonomin. Låter hemskt, men det är snabbaste vägen för att få ett värdigt boende med mat, omsorg och andra människor omkring sig.
Förstår att ni alla älskar er svärfar. Jag älskade min gudmor, min pappa, min svåger. Det bästa hjälpen var när de alla fick ett värdigt liv.
Bra att ni tagit kontakt med biståndshandläggare. Kräv ett besök hos svärfar, gärna vid en tidpunkt på dagen då han mår som sämst. Och se absolut inte till att städa innan, bjud inte på kaffe (det är slut), visa upp badrummet som inte blivit städat på sex veckor mm mm.
Det är viktigt att biståndshandläggaren förstår vilken eländig situation svärfar är i. Hen kommer säkerligen att erbjuda hemtjänst och tillsyn upp till 6 ggr per dygn (mycket billigare än plats på ett äldreboende).
Och städhjälp varannan/vartredje vecka. Den städhjälpen innebär mest dammsugning, städa köket, ett badrum, ett sovrum och ett vardagsrum. Resten av rummen och andra ytor (tex källare) ingår inte. Eventuell värmepanna i källaren kommer inte att hanteras.
Ni kommer också få höra att dustriktsköterskan kommer att komma och fylla på medicindosetten men att hemtjänsten ansvarar för utdelning.
Svärfar bodde i villa, har jag för mig? Ingenting i trädgården kommer att tas om hand. Möjligtvis med undantag för skottning av smal gång för hemtjänstpersonalen.
Inget underhåll av huset kommer att ske. Det förväntas barnen ta hand om. Eventuella takskador, trädfall, vattenläckor. Allt sådant får svärfar, dvs ni ta hand om.
Jag vet att allt ovan låter hårt. Tyvärr är det hårt. Antal platser på äldrehem har minskat drastiskt.
Ni bör omedelbart börja arbetet med att hitta ett bra hem för svärför. Är det så att han blir bättre kan han ändå inte bo i villa, men i en servicelägenhet.
Förutom biståndshandläggaren så beställ tid hos läkaren på vårdcentralen, få remiss till geriatriker, remiss för demensutredning, sjukgymnast (som kan bedöma rörelseförmågan och ev förbättringspotential). Prata med banken. Begär att få hem måltider varje dag, kolla om han förstår hur värma och laga till maten, kolla om han överhuvudtaget äter.
Det "enklaste" och snabbaste vore om svärfar konstateras dement och inte anses vara förmögen att ta hand om sig själv, huset eller ekonomin. Låter hemskt, men det är snabbaste vägen för att få ett värdigt boende med mat, omsorg och andra människor omkring sig.
Förstår att ni alla älskar er svärfar. Jag älskade min gudmor, min pappa, min svåger. Det bästa hjälpen var när de alla fick ett värdigt liv.
