Vi har skaffat stegmätare och skulle gå ett varv för att komma upp i dagens steg.
Vi bor på en byväg, som togs över av samfällighet när den nya omvägen byggdes för ett tag sedan. Den nya vägen går ett hundratal meter från vårt hus. När vi kommit knappt halvvägs hör vi hur en av tjejerna kommer och kurrar och vill gosa, på 70–väg där många kör fortare.
Det vore väldigt skönt om vi kunde lära henne att vägen är jättefarlig för små, svartgrå tjejer.
Katter är mjuka, bilar är hårda! Vi har en parkeringslänga där Svea brukar sitta för att hälsa oss välkomna hem. (även när vi går hemifrån så hon kan följa med oss tillbaka innan vi går igen) Även om det är 30-sträcka blir jag stressad.
Jag saknar mina två tama vildkattsungar som inte blev mer än 6 resp 8 månader gamla pga vägen. Jag saknar de frekventa gåvorna under arbetsbordet... gåvor som jag slängde över kohagsmuren och som jag inte var tillräckligt tacksam för (åkermöss). Jag saknar de där svansarna dom stod rakt upp när de svassade under jycken när det var matdags. Jag saknar kissarnas tetningar med jycken när de tyckte han sov för mycket och när de lyckades få igång honom. Jag saknar deras bus varje gång jag var upptagen med att prata i telefonen och de passade på att använda möblerna som racingbana.
Dj---a landsväg.
Ja, det är vägarna som gör att jag nätat in hela trädgården. Ja, det blir lite fängelse över det hela men katten har ett eget paradis utan bilar och rävar och han är nöjd. På landet är han ute i sele men även där finns planer på att hägna in. (fast det finns några projekt som måste ske först)
yonna skrev:
