Bor nu i BRF befolkad av folk som inte kan/vill/orkar sitta i styrelsen. Resultatet är att vi som känner någon form av ansvar tvingas sitta i styrelsen. Så nu måste man göra en massa jobb (administrativt och praktiskt), samtidigt som bara 1/30 av arbetet tillfaller mig själv. Så trött på detta och siktar på hus inom inte så lång framtid.
För er som vill köpa bostadsrätt - köp i ett nytt hus eller i en förening full av pigga pensionärer som vill vara med i styrelsen.
För er som vill köpa bostadsrätt - köp i ett nytt hus eller i en förening full av pigga pensionärer som vill vara med i styrelsen.
Hej,
jag tolkar på ditt inlägg som att du bor i Stockholm. Det är svårt att få den friheten du eftersträvar då alla stora villatomter mer eller mindre redan är avstyckade.
Gör istället som oss. Vi köpte ett lantställe 40 minuter från stan. Stor tomt, total avskildhet. Kan bada Jacuzzi och ha fest hur vi vill. På veckorna problemfritt boende i lägenhet.
Denna lyxen kostar oss 3500:-/mån (driftskostnader plus kapitalkostnader).
Lycka till!
jag tolkar på ditt inlägg som att du bor i Stockholm. Det är svårt att få den friheten du eftersträvar då alla stora villatomter mer eller mindre redan är avstyckade.
Gör istället som oss. Vi köpte ett lantställe 40 minuter från stan. Stor tomt, total avskildhet. Kan bada Jacuzzi och ha fest hur vi vill. På veckorna problemfritt boende i lägenhet.
Denna lyxen kostar oss 3500:-/mån (driftskostnader plus kapitalkostnader).
Lycka till!
Saxat från konsumenternas.seH hempularen skrev:
Långivarens rätt att säga upp lånet
En långivare har bara rätt att säga upp ditt lån till omedelbar betalning i vissa situationer. Dessa situationer handlar i huvudsak om att
- Du är försenad med betalningarna på lånet
- Värdet på säkerheten (huset, lägenheten, tomten) har sjunkit
- Det står klart att du undandrar dig att betala skulden
- Långivaren har synnerliga skäl.
Vår granne har en vuxen son som vi tror antingen har tourettes eller spelar något spel. Vi hör någon vråla könsord rätt så ofta men det är det enda vi hör från grannarna. Vi bor lite omringade av hus men känner oss ändå rätt fria.D Daniel_82 skrev:
Även om man bor i hus och bara har någon granne relativt nära så kan det ändå gå fel. Eldar blöta löv, börjar dumpa skräp nära gränsen osv.. Det är ett lotteri som pågår livet ut.
Om du irriterar dig på de saker du nämner så tror jag inte du kommer att må bättre i ett hus. Om grannen drar igång gräsklipparen kl 8 på lördagsmorgonen, tätt följd av syskonen åt andra hållet som måste hoppa studsmatta och bråka med varandra timvis och sen kommer granne nr 3 och vill snacka lite (i en timme eller så) och under tiden har granne nr 4 bränt fram och tillbaka på gatan i sin SUV som han kör alldeles för fort, och nu grillar Anderssons fisk IGEN...Och på kvällen har Anderssons tonårsbarn FF och har fest i trädgården med hög musik och allsång. Och inte att förglömma din kedjerökandegranne som sitter på altanen hela dagarna medan hans katt jagar småfåglar på din tomt och skiter i barnens sandlåda...danniee skrev:
Och allt du längtar efter är lite frisk luft men fönstren kan du ju inte öppna!
Nä, du bor nog bra i lägenhet, särskilt om du inte kan uppskatta hjälpsa,heten och sammanhållningen i ett radhusområde ens!
Om du då läser 10 rader till i din "citerade" text så:M Malmen1 skrev:
"Om värdet på säkerheten har försämrats avsevärt har långivaren rätt att säga upp lånet. Men det gäller bara om säkerheten har försämrats av någon annan anledning än en allmän prisnedgång på den relevanta marknaden." (min fetstil)
Vi bryter den här disussionen här nu, den är rejält Off Topic.
Även ”riktigt fräscha” hus blir äldre och måste underhållas. Jag totalrenoverade och byggde ut mitt för 12 år sedan (har haft det i 16 år vilket inte är särskilt lång tid att äga ett och samma hus). Jag borde ha målat om det minst en gång sedan dess, men har av olika anledningar inte hunnit/orkat. Har haft det uthyrt i 4 år också och det tog hårt på ytskikten (gör aldrig det!!) Köket som jag satte in 2004 (IKEA) klarar sig några år till, men sen är det dags att fixa till det. Jag har ekparkett i hela huset utom kök och badrum - det behöver slipas och lackas. Taket behöver tvättas och skorstenen putsas om (och TV-antennen plockas ner!). Barnens rum är omtapetserade efter uthyrningen, men vardagsrummet och hallen är slitet efter hyresgästerna. Jag behöver måla om lister och dörrfoder och motorn till badrumsfläkten som sitter på vinden behöver servas. Jag bor dessutom på landet och hörde möss i en vägg nu i vintras, så jag måste gå över alla ventiler i grunden och täta dem och kolla musspärren under ytterpanelen. Och ovanpå det är det allt ”vanligt” underhåll som att slipa och olja mina trätrappor ute, högtrycka uteplatsen mm mm.danniee skrev:
Så för att ytterligare spräcka din husdröm - vad du än köper, så kommer det en dag med renoveringar. Små eller stora. Det är klart att man kan anlita folk till allt, men bara det jag räknat upp blir sammanlagt ett 6-siffrigt belopp.
Inlägget var lite kul, men ger mig samtidigt en inblick i vad som kan gå fel även i hus. Dock förstår jag inte den sista delen. Anledningen till att vi inte trivdes i radhus hade ingenting med någon "sammanhållning" att göra. Det var löjligt lyhört, man kunde höra grannen skita. När ungarna sprang lät det hemskt inne hos oss. Sedan var just de här grannarna de värsta du kan tänka dig. Det var alltså musik med subwoofer på maxvolym nonstop från fredag till söndag. Vi flyttade efter ett par månader. Är det värsta jag varit med om. Aldrig ens i lägenhet har jag varit med om något så jävligt. Och eftersom det är äganderätt så var det inte särskilt mycket man kunde göra heller.Pellegnillot71 skrev:
Wow vad mycket bra svar! Tack till er alla så här långt som har tagit er tid att dela med er av era erfarenheter. Har läst varenda inlägg och försöker suga åt mig alla information.
För att förtydliga mig. Jag hatar inte på något sätt att bo i lägenhet. Som jag redan nämnt, bor i en rätt lyxig, nyproducerad femrummare i bättre närförort i Stockholm. Alla i familjen har varsitt sovrum, vi har 2 badrum, balkong, och nära till alltid - skola, centrum, restauranger och 3 min promenad till t-bana. Allt är verkligen top notch.
Men eftersom det är en lägenhet kan man ju inte göra vissa saker som man kan göra i villa. Jag älskar musik, men avskyr att känna att jag stör. Jag saknar friheten att kunna väsnas även på obekväma tider, eller låta barnen springa runt och hoppa utan att grannarna skulle bli galna.
Nu är det inte särskilt lyhört hos oss, men efter vad jag varit med om i radhuset så har jag nog blivit lite traumatiserad och är lite extra känsliga för ljud från grannar. Hör jag grannbarnen springa runt på morgonen, eller en tvättmaskin som går på natten så känns det bara dåligt, eller som någon i tråden skrev att det känns som man har en inneboende.
Men efter att ha läst här fattar jag att grannproblem till och med kan bli flera vändor värre i hus. Som någon skrev så slipper man ju åtminstone se varandra i lägenhet, men i villa tvingas man se varandra hela tiden. Det är något jag känner igen från radhus och något som var hemskt när man hade de grannar som vi hade.
Sen vill jag poängtera att flytta ut på landet är inget alternativ för oss. OM vi någonsin köper hus så blir det i samma område här där vi bor i lägenhet. Det är små hus för det mesta 68 + 68 kvm och tomterna är nog inte större än 500-600 kvm skulle jag tro. Ganska tätt mellan husen med andra ord även om det finns en del pärlor som är i lite mer skyddat läge.
För att förtydliga mig. Jag hatar inte på något sätt att bo i lägenhet. Som jag redan nämnt, bor i en rätt lyxig, nyproducerad femrummare i bättre närförort i Stockholm. Alla i familjen har varsitt sovrum, vi har 2 badrum, balkong, och nära till alltid - skola, centrum, restauranger och 3 min promenad till t-bana. Allt är verkligen top notch.
Men eftersom det är en lägenhet kan man ju inte göra vissa saker som man kan göra i villa. Jag älskar musik, men avskyr att känna att jag stör. Jag saknar friheten att kunna väsnas även på obekväma tider, eller låta barnen springa runt och hoppa utan att grannarna skulle bli galna.
Nu är det inte särskilt lyhört hos oss, men efter vad jag varit med om i radhuset så har jag nog blivit lite traumatiserad och är lite extra känsliga för ljud från grannar. Hör jag grannbarnen springa runt på morgonen, eller en tvättmaskin som går på natten så känns det bara dåligt, eller som någon i tråden skrev att det känns som man har en inneboende.
Men efter att ha läst här fattar jag att grannproblem till och med kan bli flera vändor värre i hus. Som någon skrev så slipper man ju åtminstone se varandra i lägenhet, men i villa tvingas man se varandra hela tiden. Det är något jag känner igen från radhus och något som var hemskt när man hade de grannar som vi hade.
Sen vill jag poängtera att flytta ut på landet är inget alternativ för oss. OM vi någonsin köper hus så blir det i samma område här där vi bor i lägenhet. Det är små hus för det mesta 68 + 68 kvm och tomterna är nog inte större än 500-600 kvm skulle jag tro. Ganska tätt mellan husen med andra ord även om det finns en del pärlor som är i lite mer skyddat läge.
Hej, jag skulle säga att det är precis så som du hoppas. 100% frihet, nära 0% problem med grannar. Jag bor själv i hus sedan 12 år och har väldigt svårt att tänka mig att flytta tillbaka till en lägenhet av just de skälen du anger. Det praktiska är inget problem, bara att köpa in eller göra själv om du vill och du har inga andra att ta hänsyn till som i en lägenhet. Eventuellt varning på om det är servitut inblandat, det känns som mer risk för konflikter då.danniee skrev:
En annan trevlig aspekt med eget hus (hittills iaf.) är att man fått bra betalt för att bo. Jag köpte hus för snart 20 år sedan och värdeökningen ligger på ca. 30.000/mån. En släkting i samma ålder har under samma period bott i hyresrätt och alltid vara negativ till eget hus. Nu kan jag sälja mitt hus och bosätta mig i en hyreslägenhet och slippa göra ett handtag resten av livet, medans han sitter i sin hyresrätt utan en spänn på kontot
Gällande tomtstorlek så resonerade vi så här - om man inte har obegränsat med pengar så är priset för en större tomt och mindre grannstört område att man får bo en aning längre från stan. Tidigare hade vi gångavstånd till Södermalm, om man ska bo i villa så nära stan så blir det rejält dyrt. Men om man kan tänka sig lite en aning längre resväg så får man betydligt större hus och tomt för pengarna.
Vi kollade även närmare stan, men då får man inte alls samma bang for the bucks. Dessutom är de flesta riktigt stadsnära områden ofta rätt bullerstörda. Är det inte vägar så är det t-bana, tåg eller annat. Vi prioriterade fågelkvitter högre.
Vi kollade även närmare stan, men då får man inte alls samma bang for the bucks. Dessutom är de flesta riktigt stadsnära områden ofta rätt bullerstörda. Är det inte vägar så är det t-bana, tåg eller annat. Vi prioriterade fågelkvitter högre.
Finns ju lite mindre kända områden i Roslagen där det är 30-35 minuter med bil till stan. Och man får hus för 4-6 miljoner beroende på moderniseringsbehov.J jocke31 skrev:
Så kan man tänka sig titta lite "utanför" finns det väldigt prisvärda områden även i Sthlm.
Det beror ju på så mycket men jag har bott i en bostadsrätt i ett "ungt" populärt område där ingen hade barn men alla festade och levde livet hela helgerna. Det var ju jätteskoj så länge som man var i den åldern, men när vi sen fick barn som skulle sova så blev man sjukt irriterad på den högljudda grillfesten på gården, eller klampet i trappan och röklukt så fort helgen kom.
Vi flyttade då till ett välbyggt radhus med bra grannar och bilfria innergårdar. Våra barn kunde springa ut och in hos vänner, vi hade en bra gemenskap och hjälpte varann. Som en småbarnsfamilj var ett sånt boende toppen och var det inte våra ungar som hoppade studsmatta så var det grannes ungar som hoppade. Folk var på samma nivå som en själv och efter klockan 21.30 var det alltid tyst. Så fort som ungarna kom upp lite i ålder så avtog springet mellan husen och man ville ha lite mer privacy. Grannes helggrillande började störa oss. Spädbarn som dök upp skrek. Samfälligheten var inte lika mysig längre. Efter 10 år i radhuset var vi nöjda men lite instängda. Det kändes det dags för hus och friheten, utrymme och känslan av att äga allt man såg.
Den känslan var underbar till att börja med. Grannarna fanns på lite håll då alla har stora tomter och dubbelgarage. Det som störde var mer motorintresset då motorcyklar, stora bilar och moppar var igång och gasades med hela tiden. De stora bilarna brummade runt och luktade avgaser. De snickrade och renoverade hela tiden och på våren eldade folk ris/skräp så det stank apa. Vi hade dock inte så mycket kontakt med grannarna och det kändes lite ensamt efter ett tag. Det var svårare att lära känna människor när barnen är större och alla håller sig på sin tomt och bakom häckar. Sen är det ju så att det alltid finns något att göra med ett hus. Ute eller inne.
I stället för att komma hem och vara ledig så låg man alltid lite efter med saker som ska göras. Det var inget som störde till en början då det är en glädje och lycka att få pyssla om sitt hus eller sin trädgård, men så fort som man är trött eller inte är på topp blir det betungande. Man får omprioritera och välja bort vissa saker för att hinna med.
Sen kan jag tänka att det är en sak att flytta till ett nybyggt villaområde med små tomter där man i princip bor hos grannen och alla är unga och har barn, och att flytta till ett äldre hus med större tomt och där det finns få eller inga småbarnsfamiljer.
Ett hus är inte bara ett hus. Det är hela området, åldersgruppen, underhållsbehov, tomten, ljudbild vinter och sommartid och inte minst var man befinner sig i fas med sig själv. Är man utmattad så stör man sig på alla och ser mer problem än glädje med ett hus. Det blir tyngre att dra runt. Är man mer positiv och mår bra rakt igenom så märker man knappt att grannen spikat på sin altan hela sommaren och att det ev. är ungar som skriker och håller på. Ett ensamt hus ute i skogen kan vara drömmen för någon med bil och stor behov av ensamtid, men en mardröm för någon som vill ha en social fritid och slippa för mycket pendling. Sen ska man inte glömma att ju längre man bor i ett hus, desto mer upptäcker man vad som ska göras och drömmen bleknar för det blir en vardag. En bra vardag, men inte alls som den drömmen som man först upplevde.
Hade jag bott så som du bott så hade jag satsat på att hyra hus/stuga ett par veckor varje sommar och låta drömmen få utlopp där. Sen njutit av mitt enklare hemmaboende resten av året.
Vi flyttade då till ett välbyggt radhus med bra grannar och bilfria innergårdar. Våra barn kunde springa ut och in hos vänner, vi hade en bra gemenskap och hjälpte varann. Som en småbarnsfamilj var ett sånt boende toppen och var det inte våra ungar som hoppade studsmatta så var det grannes ungar som hoppade. Folk var på samma nivå som en själv och efter klockan 21.30 var det alltid tyst. Så fort som ungarna kom upp lite i ålder så avtog springet mellan husen och man ville ha lite mer privacy. Grannes helggrillande började störa oss. Spädbarn som dök upp skrek. Samfälligheten var inte lika mysig längre. Efter 10 år i radhuset var vi nöjda men lite instängda. Det kändes det dags för hus och friheten, utrymme och känslan av att äga allt man såg.
Den känslan var underbar till att börja med. Grannarna fanns på lite håll då alla har stora tomter och dubbelgarage. Det som störde var mer motorintresset då motorcyklar, stora bilar och moppar var igång och gasades med hela tiden. De stora bilarna brummade runt och luktade avgaser. De snickrade och renoverade hela tiden och på våren eldade folk ris/skräp så det stank apa. Vi hade dock inte så mycket kontakt med grannarna och det kändes lite ensamt efter ett tag. Det var svårare att lära känna människor när barnen är större och alla håller sig på sin tomt och bakom häckar. Sen är det ju så att det alltid finns något att göra med ett hus. Ute eller inne.
I stället för att komma hem och vara ledig så låg man alltid lite efter med saker som ska göras. Det var inget som störde till en början då det är en glädje och lycka att få pyssla om sitt hus eller sin trädgård, men så fort som man är trött eller inte är på topp blir det betungande. Man får omprioritera och välja bort vissa saker för att hinna med.
Sen kan jag tänka att det är en sak att flytta till ett nybyggt villaområde med små tomter där man i princip bor hos grannen och alla är unga och har barn, och att flytta till ett äldre hus med större tomt och där det finns få eller inga småbarnsfamiljer.
Ett hus är inte bara ett hus. Det är hela området, åldersgruppen, underhållsbehov, tomten, ljudbild vinter och sommartid och inte minst var man befinner sig i fas med sig själv. Är man utmattad så stör man sig på alla och ser mer problem än glädje med ett hus. Det blir tyngre att dra runt. Är man mer positiv och mår bra rakt igenom så märker man knappt att grannen spikat på sin altan hela sommaren och att det ev. är ungar som skriker och håller på. Ett ensamt hus ute i skogen kan vara drömmen för någon med bil och stor behov av ensamtid, men en mardröm för någon som vill ha en social fritid och slippa för mycket pendling. Sen ska man inte glömma att ju längre man bor i ett hus, desto mer upptäcker man vad som ska göras och drömmen bleknar för det blir en vardag. En bra vardag, men inte alls som den drömmen som man först upplevde.
Hade jag bott så som du bott så hade jag satsat på att hyra hus/stuga ett par veckor varje sommar och låta drömmen få utlopp där. Sen njutit av mitt enklare hemmaboende resten av året.
