Ber på förväg om ursäkt om jag inte riktigt lyckas få struktur på mitt inlägg. Är rätt mycket tankar som är "all over the place".
Har bott i lägenhet i hela mitt liv och har generellt trivts bra. Bodde 10+ år i en lägenhet som var riktigt bra, men drömmen om att bo i villa har funnits där hela tiden. Vi flyttade från lägenheten för att vi behövde större och kanske för att prova något nytt. Det blev radhus i närförort, vilket kändes som en ok kompromiss mellan lägenhet och hus.
Det ska dock sägas att jag var lite skeptisk till radhus eftersom det det kändes som lägenhet mer eller mindre fast med en massa extrajobb. Men jag gav det en chans och försökte vara positiv.
Tyvärr var radhus det värsta jag varit med om. Grannarna var white trash av värsta sorten som älskade att spendera hela dagarna på altanen, grilla och spela tokhög musik från 08-02 från fredag till söndag. Ett riktigt pack. Det blev också väldigt mycket mer personligt på något sätt än lägenhet någonsin var. Där var man mer bara ett lägenhetsnummer. Anonymiteten på det sättet var rätt skön.
Vi flyttade tillbaka till lägenhet och har inte ångrat oss en sekund (så klart). Bor nu i en nyproducerad femrummare i en finare närförort. Det är riktigt lyxigt och något jag aldrig kunde drömma om att jag skulle ha råd med för bara några år sedan.
MEN...jag kan inte släppa drömmen om hus. Jag vet att verkligheten inte är så romantisk som jag föreställer mig, men det jag ser framför mig är total frihet. Inga grannar ovanför, under eller vägg i vägg. Jag kan tjoa och banka och spela musik hur mycket jag vill i princip dygnet runt. Jag behöver inte lyssna på några grannungar som springer på hälarna ovanför mig. Jag kan grilla när jag vill, jag kan ha en jacuzzi på tomten, bjuda över bekanta och bara ha mysigt.
Men jag antar att frihet är subjektivt. Man får frihet på ett sätt, men man kanske mister en hel del frihet då boendeformen är krävande?
Jag skulle dock ändå säga att den viktigaste aspekten för mig är frihet från grannar. Att inte ha grannar direkt inpå sig, att inte bli störd som i lägenhet och inte heller oroa sig för att störa.
Vet inte riktigt vad jag vill diskutera egentligen, men tänkte skapa en tråd och se hur det utvecklar sig. Finns ju hur mycket människor som helst här med erfarenhet av bägge boendeformer.
Ni som bor i hus i närförorter i storstäder (Stockholm?) som har lite tätare mellan grannar:
Hur upplever ni det med "friheten"?
Känner ni att ni slipper det här med grannproblem? Känner ni er helt fria sett ur den aspekten?
Känner ni er någonsin trötta på att bo i hus?
Är ni någonsin i hemlighet lite "avundsjuka" på de som bor i lägenhet?
Kan tilläggas att jag inte är händig för fem öre och skulle behöva köpa något som är i hyfsat bra skick och anlita folk att göra det mesta. Ser dock inte det som ett jättehinder faktiskt.
Om drömmen om villa blir så romantisk som man tror eller inte beror nog mycket på hur man är som person.
Jag är uppvuxen på en gård (vi hyrde "bara" boningshuset med tillhörande tomt så vi skötte inte gården) med svinstallar och maskinhallar runt gårdsplanen och åkrar på andra sidan stora vägen (70-väg på landet). När vår- och höstbruket sätter igång så är det inte ovanligt att de kör traktorerna 06-23 på vardagarna och 08-20 på helgerna och när det sen blir vinter plogar de runt 05-06 på morgonen. När sommaren sen kommer blir det mest underhåll och målning av gården så då är det ganska lugnt och tyst, men då kom flugorna och lukten från svinstallarna istället. Många som jag berättar detta för förstår inte alls hur vi stod ut, men för mig är det rena drömmen. Ljudet från traktorer, reparation av en lada, lukt från stallarna och liknande stör mig inte ett dugg utan ger mig snarare massor med energi. Mannen brukar skratta åt mig på vårarna när jag kommer hem och utbrister "Ååh, jag fick så mycket vårkänslor idag! De har äntligen gödslat åkrarna så att det luktar ko/grisgödsel!"
När jag sen flyttade hemifrån hyrde jag ett litet radhus som var extremt lyhört så kl 23 varje kväll hörde vi grannens radio i vårt sovrum så att det lät som att vi hade radion på högsta volym i vårt sovrum. Så innan vi hade hört Ekot var det ingen idé att försöka somna vilket var väldigt störande då vi skulle upp väldigt tidigt på vardagarna. Grannen på andra sidan hade småbarn och de hörde vi en hel del av, men inget som vi upplevde som störande. Men det som störde mig absolut mest var att om jag hade börjat med ett litet byggprojekt eller liknande så var jag tvungen att sluta kl 21 även om jag visste att jag skulle vara klar bara 30 min senare. Så i stället för att kunna göra klart var jag tvungen att ta en paus och återuppta det senare och var det då vardag dagen efter kunde det gå flera dagar innan jag hade tid att slutföra de sista 30 min av mitt projekt. Fördelen var att vi hyrde privat av en god vän till familjen så ville vi renovera så stod han för materialet och vi för jobbet.
Sen flyttade jag och dåvarande sambon till en hyreslägenhet där vi inte hörde något alls från våra grannar. Det tog nästan ett år innan vi märkte att grannarna ovanför hade fått barn och det var bara för att jag råkade se ena grannen med en 1-åring i trapphuset en dag. Det enda vi störde oss på i den lägenheten var att ena grannen bredvid ställde ut påsar med bajsblöjor i trapphuset för att slippa lukten inne och kunna vänta med att ta ut dem tills båda föräldrarna var hemma så att hon inte behövde klä på 3 ungar bara för att ta sig till sophuset.
För mig och dåvarande sambon var det extremt dyrt att bo i hyreslägenhet bara för att vi kände att vi inte hade något att göra så vi var mest ute och handlade. Vi brukade nästan alltid börja lördagen med att storhandla mat, sen hem och städa och tvätta och runt lunch var vi klara med alla måsten. Var det tråkigt väder så blev det sen att vi slöade framför TVn resten av helgen, men var det fint väder fick vi båda så mycket energi att vi tillslut klättrade på väggarna så det slutade alltid att vi åkte runt bland alla köpcentrum i stan eller bara körde på måfå ut på landet i timmar. Många av shoppinghelgerna slutade med att vi handlade nya möbler och möblerade om lägenheten igen och igen och igen... Jag har nog aldrig gjort av med så mycket pengar som då i lägenheten och aldrig tankat så mycket som då trots att vi bodde 7 km från centrum där jag jobbade, jag åkte buss till jobbet och han var hemma arbetslös. Nu bor vi i hus 2,5-3 mil från stan, åker bil varje dag till jobbet och även åker till mannens släktingar 20 mil bort ca en gång i månaden och trots det kör vi inte lika långt som jag och exet gjorde när vi bodde i lägenhet
Efter några år i lägenheten ärvde jag ett hus på landet i ett litet "villaområde" som jag fortfarande bor i tillsammans med min man. Vi har drygt 3000 kvm tomt och 11 grannar på totalt ca 7 ha mark, men ungefär 60% av marken består av en stor allmänning. Området ligger längst in på en liten väg i skogen där alla hus ligger längs med vägen i grupper om två eller tre hus med allmänning emellan. Längst upp i området tar bilvägen slut och övergår till en gammal traktorväg genom skogen som är väldigt populär för gående, cyklister och ryttare. Visst hör vi mopeder och ryttare som passerar igenom området ut i skogen, men det är inget vi störs av för fem öre. Vi hör även grannens barn på andra sidan allmänningen när de hoppar studsmatta, vi hör om någon granne bygger altan, klyver ved, gräver med grävmaskin och liknande med det är bara bakgrundsljud som vi inte stör oss på alls. Vi själva är nog nästan de som oftast har projekt igång men så länge vi inte börjar innan kl 9 på helgmorgnarna och slutar vid 20-21 på kvällarna med det som låter ute så är det ingen som bryr sig. De brukar snarare höra att vi är igång med något och nyfiket komma över för att studera vad vi gör och snacka lite skit. Sen har vi två grannar som har bestämt sig för att de vill vara sura på oss som gnäller till de andra grannarna, men de bryr jag mig inte om. En av dem klagade på att värdet på hans hus sjönk för att det såg så hemskt ut med vårt garage som var under uppbyggnad (inte för att jag förstår vad det spelar för roll när han ändå inte har tänkt sälja de närmaste 5-10 åren minst...), men då svarade jag bara "du är mer än välkommen att komma och hjälpa till så går det fortare att få det klart". Konstigt nog nappade han inte alls på den idén och har nu slutat klaga direkt till mig
Under de fem åren vi har bott här så har vi råkat ut för strömavbrott i 2-3 dagar någon gång, inkommande vatten frös 1-2 gånger/vinter, slutna tanken till WCn blev full med jämna mellanrum så det längsta vi var utan toalett var 1,5 vecka, 2 enroma granar föll över huset i en storm och det började regna in innan försäkringsbolaget fick tummen ur och lagade taket efter ca 9 månader mm. Så fort det händer något tycker mamma synd om oss för att vi alltid råkar ut för något, men jag har aldrig tyckt att det har varit jobbigt eller ångrat valet att ta över huset en enda sekund. För mig är det sånt som händer och då är det bara att pausa pågående projekt för att fixa det som just hände (om det går), men det är ingen idé att gräma sig över det och tycka synd om sig själv. Bättre då att göra det man kan just då och planera in för att man ska klara vissa återkommande problem, ex strömavbrott eller full toatank. Ex så har vi nu vedkamin, gasolspis och grävd brunn för att klara längre strömavbrott och vi planerar för att köpa in ett elverk för att kunna köra kyl/frys samt även att bygga en jordkällare. Vi har även precis investerat i en trekammarbrunn med infiltration för att slippa sluten tank till WCn och innan dess hade vi ett "campingdass" så att det bara var att gräva ett hål i marken när man behövde uträtta sina behov. Det läckande taket löste vi med en presenning på taket och rev bort några av takplattorna (trätak under) för att vattnet skulle kunna rinna hela vägen igenom och inte bli stående uppe på "vinden". Så länge träet har möjlighet att torka upp ordentligt så är det ingen fara utan den stora faran är när det aldrig torkar upp för då murknar det tillslut.
Så att bo i villa är inte bara en dans på rosor, men det kan mycket väl vara rena drömmen mot att bo i lägenhet. Allt handlar om vad man vill få ut av sitt boende, hur man är som person och vad man stör sig på.
Man ska riktigt långt ut på landet för att komma helt bort från ljud, men beroende på vilken typ av ljud man stör sig på så kan det räcka med att flytta till ett villaområde med små tomter på 800 kvm. Visst kommer man höra lekande grannbarn, någon som snickrar, mopeder mitt i natten och liknande, men är det ljud som man kommer störa sig på? Jag tycker inte det och tycker att ljudet från en trafikerad gata i stan eller dunkande barnfötter från lägenheten ovanför stör betydligt mycket mer.
Jag trivs väldigt bra med grannar i området, men skulle inte stå ut att bo i en villaförort med en tomt på 800 kvm för det blir för små ytor och grannar för nära inpå. Jag tycker ibland till och med att vår tomt känns för liten och min dröm är att ha en liten gård. Gärna med lite skogsbruk och lite djur och hade inte inte varit så dålig lönsamhet i småskaligt jordbruk hade jag gärna satsat på att bli bonde på heltid, men det känns tyvärr inte ekonomiskt hållbart om man inte har möjlighet att ta över ett fungerande jordbruk.
Sen har jag kollegor som inte alls förstår hur jag orkar bo i hus och som börjar fundera på att köpa en ny lägenhet bara för att slippa renovera ytskikt för att de tycker att det är tillräckligt jobbigt
Det blev ett långt inlägg. Men det går som sagt inte att säga att det är eller inte är en dröm att bo på ett visst sätt utan det viktiga är snarare hur nära verkligheten ens dröm ligger. Så fundera igenom vad det är som gör att just hus är din dröm. Är det bara att kunna grilla på altanen och spela musik inne dygnet runt? Eller är det att gå ut barfota i gräset med morgonkaffet i handen? Är det friheten att helt själv bestämma över ditt boenden? Att kunna ha ett litet land att påta i? Stora, öppna ytor och i så fall hur stora? Skulle du bli stressad om något oförutsett inträffar (ex inkommande vatten fryser sönder) och tänka "Suck, inte en till sam.. Det här kommer bli dyrt och vad händer här näst? Nu kommer vi aldrig ha råd att fixa köket som är så hemsk... Vi skulle aldrig ha flyttat..." eller skulle du snarare tänkta "Oj, det här var inte så bra men det löser sig. Hur bråttom är det att åtgärda? Kan vi göra en snabbfix nu och sen fixa det ordentligt när vi ändå ska göra om gräsmattan? Eller skulle vi kanske passa på att fixa gräsmattan på en gång och skjuta på köksrenoveringen till nästa sommar? Aja, jag går ut och ser hur det ser ut så får vi ta det därifrån"?
Det blir säkert precis som det du drömmer om ifall du bosätter dig mitt i skogen!
I övrigt har du som husägare ett stort ansvar för att respektera dina grannar och med respektera menar jag att inte störa. Stör du kommer du ganska omgående bli ganska illa omtyckt och dina grannar kommer sluta hälsa. Bara för att du inte stör dina grannar kan du även lita på att det kommer bo idioter runt omkring dig, precis som när du bor i lägenhet. Tyvärr är det så att det är väldigt svårt att välja sina grannar och du kommer mest sannolikt inte ha bättre tur än när du flyttade till radhus. Vill du vara 100% säker på att få din frihet är det ett hus i sin ensamhet som gäller. Krasst sett.
En aspekt många inte tänker så mycket på nu i tider när pengar hämtas gratis på banken är att världens ekonomier håller på att braka samman just nu. Sveriges ekonomi var redan innan kinasnuvan ansträngd med allt större grupper i samhället som inte bidrar till sin försörjning och en bostadsbubbla som verkar tåla hur mycket uppblåning som helst. Bubblan spricker när bankerna inte längre vågar låna ut mer pengar och då hela ekonomin bygger på att bankerna hela tiden pumpar in mer pengar i systemet likt ett pyramidspel så brakar allt ihop. Bankerna får då bråttom att få täckning för sina krediter och när fastigheterna tappar värde kommer de kräva ytterligare säkerheter så som de tvingades göra på 90 talet. Har man köpt en villa för 5 miljoner som nu är värd 3 har man förmodligen inte 2 miljoner i cash att stoppa in i lånet och tvingas sälja huset med brakförlust då marknaden översvämmas av tvångsförsäljingar. Mitt tips är att ha så låg exponering på lånemarkmaden som möjligt tills vi ser vart detta barkar. Bara en tanke att ha med sig när man drömmer om den fina villan i det dyra området.
Att bo i villa i närförort till Stockholm är fantastiskt! Frihet är verkligen rätt ord. Frihet från grannar. Friheten att kunna göra vad man vill med sitt boende. Friheten att känna att man "landat" där man ska bo.
Med pendeln har man ofta kortare restid till city än många som har tunnelbana har. Man har egen parkeringsplats så man slipper flytta runt bilen. Man har förråd och plats att bygga fler om man skulle vilja. Ingen brf som bestämmer vad och när saker ska göras. Man är egen herre i sitt hus.
Bott i alla möjliga typer av lägenheter från olika tidsperioden. De mesta centralt. Vill aldrig mer tillbaka till!
Man behöver inte vara särskilt händig för att äga hus. Småsaker fixar alla (även extremt ohändiga som jag) och man lär sig. De svåra lejar man ut.
Och har man "störiga" grannar spelar det inte så stor roll om man bor i en lägenhet, ett radhus eller en villa i ett bostadsområde. Visst är det skillnad men den är inte så stor.
Den stora skillnaden är du inte kan göra ett jack shit om villagrannen stör och ej är medgörlig.
I en hyresrätt och brf så finns det trots allt regler osv. Att luta sig emot.
Vi gick från lägenhet i centrala Göteborg till en gård 1 mil från centrum, det har levt upp till alla våra förväntningar och är bara enormt skönt att få göra som man vill och inte ha någon som stör i närheten, vi har dock ca 5000 kvm tomt och 7 hektar (70000kvm) mark, så det är ju lite luftigare än en normal villa. Grymt kul att alltid ha något att göra med tycker jag, funderar på vad man höll på med hela dagarna när man bodde inne i stan
Det låter underbart, men skulle nog inte funka att bo så isolerat för mig. Jag vill ändå bo hyfsat centralt så om jag slår till blir det nog en villa i en närförort i Sthlm.
Vi är väl alla olika. Själv trivs jag med att bo lite isolerat (grannar finns men på tillräckligt avstånd). Jag kan göra lite som jag vill utan att någon står och kikar på vad som händer och ska kommentera. Naturen kommer närmare och det är garanterat en stark upplevelse.
Min syn på saken, som är uppväxt i lugnt villaområde med stora tomter och i princip trafikfri gata, bott i två lägenheter och nu i eget hus sen 2013 med grannhusen kanske 10 meter ifrån varandra.
Börjar med att svara på de direkta frågorna:
Hur upplever ni det med "friheten"?
Frihet är ett väldigt subjektivt ord. För vissa är frihet att kunna gå ut på tomten naken utan att någon ser en, medan för andra är frihet att kunna se en film och kräma på subwoofern kl 0130 en vanlig onsdag. Det förstnämnda kommer man inte kunna förverkliga i ett villaområde och det sistnämnda går utmärkt hos oss med grannar så nära. Inget av dem går att uppfylla i en lägenhet.
Känner ni att ni slipper det här med grannproblem? Känner ni er helt fria sett ur den aspekten?
Här kommer du få lika många svar som det finns villaägare. Vi har haft en enorm tur med våra grannar. Vi bor på en hästskoformad gata med knappt 40 adresser, och på ingen av dessa bor någon granne som påverkar andra grannar negativt. Vi har en grannsamverkansgrupp på Facebook där de flesta är med, och sedan ett par år träffas vi på en stump av vägen för kräftskiva. Visst finns det en och annan knepig typ på gatan, men de stör eller förstör inte på något sätt. Sen finns ju alltid risken att något hus säljs och så flyttar det in en riktig plågoande som förpestar hela kvarteret...men det kan man ju inte gardera sig för (och inte agera som i Skidmore, Missouri! Se serien "No One Saw a Thing" på SVTPlay!)
Känner ni er någonsin trötta på att bo i hus?
Aldrig! Trots att jag har ganska vacklande hälsa (pga en nackskada) så kommer vi kämpa till sista droppen av ork innan vi flyttar.
Är ni någonsin i hemlighet lite "avundsjuka" på de som bor i lägenhet?
ALDRIG!!!! Tvärtom pratar vi ofta om hur underbart det är att inte sitta i en lägenhet och trycka. Detta har aktualiserats extra mycket iom Covid-situationen. Vi lider verkligen med alla som tvingas sitta i sina lägenheter som kanske inte ens har balkong, medan vi sitter i solen på altanen och dricker rosévin. Eller när vi går ut och påtar lite i trädgården eller samtalar med våra trevliga grannar över häcken och håller därför automatiskt lagom social distansiering. Min fru jobbar också hemma nu, och hon kan sitta helt ostört i sitt arbetsrum medan jag fixar runt så gott jag kan i huset. Oftast vilar jag i gillestugan framför TV:n eller TV-spelet, men det märker frun inget av iom att det är olika våningsplan. I en lägenhet hade vi gått och skavt på varandra till vansinne.
Det är dock en omöjlig ekvation, din dröm danniee. Det finns ingenstans i närheten av Stockholm där du får all den frihet du suktar efter, samtidigt som du vill ha närhet till "civilisationen". Visst, är du Kamprads arvinge skulle du kunna köpa upp ett gäng fastigheter och riva alla hus utom ett i mitten så du får några hundra meter till närmaste granne. Samtidigt skriver du att du måste anlita hjälp till allt. Då blir en stor tomt väldigt dyr i drift.
Många skulle nog se på vår tomt som på tok för liten iom att grannarna är så nära...men det finns många fördelar med ett litet hus på en liten tomt också. Vi har inte så många fönster att putsa, det är mindre att underhålla generellt, renoveringar kostar mindre t ex takbyte, vi har ca 300 m2 gräs att klippa, bara tre små fruktträd, väldigt lite ytor som behöver snöskottas.
Närheten till grannar och den insyn det innebär har den positiva aspekten att tjuvar inte gillar att operera här. Det är väldigt mycket inbrott i kommunen, även nära oss, men just vårat kvarter är förskonat än så länge vilket jag tror beror till stor del på att tomterna har så mycket insyn. Det är helt enkelt obekvämt för tjuvar att röra sig på tomter där grannarna är 10 meter bort.
Det finns hur mycket som helst att skriva om detta...men vad frågeställningen kokar ned till är personliga preferenser. De finns det som hatar att bo i hus och så finns det de som älskar att göra det, och allt däremellan.
Grannar som orsakar olika former av problem, kan man råka ut för i vilken boendeform som helst. Och jag skulle vilja påstå att även om man har kanonbra grannar, så finns det alltid någon lite "konfliktfråga", som fungerar eftersom en eller båda parter visar lite tolerans. Problemet uppstår när en part inte längre står ut, utan börjar agera på vad man nu irriterar sig över.
I villan där jag växte upp, så hade vi en granne som var pedant till en nästan sjuklig nivå. Han klippte bokstavligen gräsmattekanterna med sax (alltså en vanligt sax för papper). Och han skällde högröstat ut mina föräldrar om det fanns någon synlig maskros i vår trädgård.
När jag bodde i bostadsrätt stördes jag av grannens barn. En ensamstående mamma med två "öronbarn", de fick alltså smärtsamma öroninflammationer med jämna mellanrum och grät sig igenom nätterna, vägg i vägg med min säng. Men man kan ju givetvis inte påpeka det för den stackars mamman. Vi pratade om det vid några tillfällen, men det var mest jag som uttryckte min sympati när hon var dödstrött. Hon oroade sig att jag blev störd, men "nej självklart inte, jag hör dem ibland, men inget problem...". Jag fick själv senare en son med liknande problem, då tänkte jag tillbaka på min stackars granne, vi var ju aillafall två om att hantera det.
Vi flyttade till parhus. I stort sett bra grannar, men en granne var lite lättstörd och klagade ibland på för högt ljud från vår TV. Hade vi kört musik på hög nivå, så tror jag det hade blivit krig.
Här där vi bor nu har vi inga egentliga problem med grannar. Men en tidigare granne låg i fejd sedan 20 år med en annan granne. Vi har/hade bra relation med båda, men det krävdes ju en viss balansakt för att inte dras in i konflikten.
Jag skulle säga att frihetskänslan är större om du inte bosätter dig i ett typiskt villaområde. Jag skulle själv få ångest av all likriktning (vissa tycker känslan av samhörighet på en gata där det springer ungar in och ut ur husen med likadana gräsmatteplättar och töja-häckar är rätt trevlig). Jag vill slå ett slag för att tänka annorlunda, jag tror du kan få ut det du vill av ett husägande.
Jag vill rekommendera nybygge, antingen på en tom tomt, eller en där det står ett riktigt åtgånget hus. Genom nybyggnation kommer du undan mycket av det jobbiga med att äga hus under en ganska lång tid framöver. Med mycket eget funderande kan du också bygga för precis det liv du vill leva. Men det kräver att du är intresserad av att planera, projektleda och se innovativa lösningar som roligt. Att planera för sitt drömhus måste vara kul, annars ska man nog strunta i det.
Och angående trädgården. Genom smart planering kommer du undan många av de måsten som en trädgård innebär. Gillar du inte att rensa rabatter? Kör på stora krukor. Vill du inte klippa gräs? Planera för en bra gräsmatta där en robot kan hjälpa till. Vill du inte skura trä? Kör på en stenlagd uteplats. Avskyr du grönska helt och hållet? Kör på en sån där stenträdgård (som man ibland går förbi och tänker "Japp, så kan man göra om man är lat"). Visst blir det mer jobb än en lägenhet, men en del blir också smidigare, och framförallt - precis som du vill ha det.
Hus och tomtpriserna i just ditt område är förstås en viktig faktor för om det ens är möjligt, men jag förvånades över hur ekonomiskt försvarbart det var att bygga nytt när vi gjorde det för 3-4 år sedan. Förvisso i Västergötland, men på en väldigt fin plats, med mycket goda kommunikationer och samhällsservice. Vi hade inte fått i närheten av det om vi letat efter ett befintligt hus (utifrån vår budget).
Vi hoppade över radhus, men har haft flera lägenheter tidigare, och skillnaden är enorm. Det tog ett tag innan hjärnan kopplade att vi faktiskt inte stör någon när vi har stereon på, spikar tavlor kl 23:00 eller kör tvättmaskiner över natten. Att ha plats för barn med kompisar att leka på (utan att göra de vuxna lomhörda) och kunna släppa ut dem i trädgården är också väldigt skönt. Sen tycker vi att trädgårdsprojekt är kul och det är skönt att göra något praktiskt som ger tydligt resultat. Men vi har aldrig känt att vi gör det för någon annans skull än vår, eller för att "vi måste".
Välj dina grannar. Inte helt lätt eftersom folk flyttar. Hur som helst är det skönt att inte ha gemensamma väggar med sina grannar.
Något som dock är stressande om grannarna bor för nära är de som hela tiden jobbar på huset, sågar ned insynsskyddande träd och buskar i tomtgränsen och har hantverkare på besök som spanar efter vart tomtgränsen går. Man vet aldrig vad de hittar på härnäst.
Det här är fritid och frihet för mig. Vi håller på med att bygga nytt kök och förra helgen orkade inte min kropp med mer slit (gravid i 7e månaden) just då så vi tog en paus från det. I stället för att bara lägga oss i soffan och titta på TV så hoppade jag in i grävmaskinen för att gräva mig ett potatisland medan mannen byggde ihop sina 18"-basar på uppfarten och testade dem. För oss är det riktig frihet att kunna göra precis det vi känner för den dagen och så länge vi inte drar igång maskiner mellan 21-09 är det ingen som bryr sig. Hade vi bott i lägenhet hade vi inte haft något annat att göra när jag kände att min kropp inte orkade med köksrenoveringen utan då hade det bara blivit slötittande på TV vilket inte alls är frihet för oss.
Det här är även det vi älskar att göra på vår fritid och det händer ofta att vi slutar tidigare från jobbet när det är fint väder bara för att vi vill ut i trädgården och fixa.
Nu i dessa tider av social distansering och minimera antalet resor utanför hemmet så är det ingen skillnad alls för oss. När vi har semester kan det gå 2-3 veckor utan att vi åker hemifrån mer än för att handla färskvaror. Och de flesta resor utöver livsmedelsaffären både under semestrar och nu är för att handla något på Jula/Classe/Biltema mfl till något av alla våra projekt. Den stora skillnaden nu är att vi båda jobbar hemifrån vilket gör att vi får massor med extra tid till köksrenoveringen bara för att vi slipper resorna in till jobbet.
Inloggade ser högupplösta bilder
Logga in
Skapa konto
Gratis och tar endast 30 sekunder
Pinnen längst till höger nere i bild är vår tomtpinne och sen går gränsen in mellan de två stora granarna bakom tältet, allt till höger om det är allmänning. Det blåa man skymtar bakom tältet är en presenning på taket på ett uthus som också fick ett antal träd över sig i stormen för 1,5 år sedan. Än så länge har vi inte orkat ta tag i att fixa taket på det utan valt att prioritera annat
Jag vet inte om du vill bygga ett eget hus. Isf kan du kolla på lediga tomter och se hur det finns med kollektiva förbindelser osv. Jag köpte en drömtomt på sydkusten med 8 min promenad till buss och totalt 1:15 in till Malmö C. Till Sturup flpl har jag 30 min med bil och till Kastrup 55 min. Men vad jag förstår bor du i Stockholmområdet och där är det helt annorlunda med priser osv. Vi bor i ett område med blandat fast- och fritidsboende och inget som helst problem med grannarna. Jag har bott i hyressrätt och några bostadsrätter + 3 olika hus innan. Brf har den fördelen att när (inte om) det uppstår störningar kan det åtgärdas via de ordningsregler som finns. Har suttit i styrelser, där vi tyvärr fått vräka de som vägrar ta hänsyn till sina granna (andra medlemmar). Om man får bråkiga grannar i ett hus, så är det tyvärr som många skriver, svårt att få ändring.
En aspekt många inte tänker så mycket på nu i tider när pengar hämtas gratis på banken är att världens ekonomier håller på att braka samman just nu. Sveriges ekonomi var redan innan kinasnuvan ansträngd med allt större grupper i samhället som inte bidrar till sin försörjning och en bostadsbubbla som verkar tåla hur mycket uppblåning som helst. Bubblan spricker när bankerna inte längre vågar låna ut mer pengar och då hela ekonomin bygger på att bankerna hela tiden pumpar in mer pengar i systemet likt ett pyramidspel så brakar allt ihop. Bankerna får då bråttom att få täckning för sina krediter och när fastigheterna tappar värde kommer de kräva ytterligare säkerheter så som de tvingades göra på 90 talet. Har man köpt en villa för 5 miljoner som nu är värd 3 har man förmodligen inte 2 miljoner i cash att stoppa in i lånet och tvingas sälja huset med brakförlust då marknaden översvämmas av tvångsförsäljingar. Mitt tips är att ha så låg exponering på lånemarkmaden som möjligt tills vi ser vart detta barkar. Bara en tanke att ha med sig när man drömmer om den fina villan i det dyra området.
Jag gillar ditt inlägg men den typen av tvångsförsäljningar kommer inte att tillåtas längre, det hörde 90-talet till. Anledningen är att prisfallet då blir självförstärkande och drar med sig hela det finansiella systemet eftersom belåningsgraden är så extrem idag.
