När jag bytte jobb för snart fem år sedan var ett krav från min sida att jag max skulle tillbringa en natt i veckan hemifrån och det har jag lyckats hålla. Tidigare har jag rest mer och även veckopendlat men det är inget jag vill göra igen nu med barn.
Oftast så tar jag istället första flyget hemifrån på morgonen och sista flyget hem på kvällen för att slippa tillbringa en natt på hotell. Det blir en lång arbetsdag men för mig är det mycket värdefullt att få somna hemma på kvällen och sedan vakna upp med familjen varje morgon.
Jag sitter just nu i Helsinki påväg hem från Moskva. Lämplig tråd tyckte jag! Jag har rest från den dag jag gick ur skolan och första jobbet innebar resande 5-10 dagar i månaden, världen över. Min första resa gick till Kina och Indien, en vecka var. Dubbla pass fick jag sen för alla visum. Sen har det rullat på då hade jag dessutom ett förhållande i en annan stad så jag reste även på helgerna kan man säga. Det höll inte. Sen låg det på den nivå ett tag och det är inget jag ångrar och jag kan bara instämma i alla positiva erfarenheter och kunskaper man får. Ett helt annat perspektiv på livet och människor i ens närhet. Men var sak har sin tid, sedan jag fick barn har jag bytt tjänst/företag och reser idag betydligt mindre och bestämmer själv över mitt resande. Jag ligger nog på max 2-3 dagar i månaden nu och det räcker gott. Men visst får man en trevlig känsla när man är ute i världen nu också, men familjen lockar mer...
Jag är övertygad om att det är bra att resa ett tag men kanske inte för evigt. Jag har också många gamla kollegor som förlorat både familj och hälsan mellan flygplatserna och vem tackar en för det?
Ersättningen jag får och fått tidigare handlar främst om utlandstraktamenten men även en veckas betald semester (totalt 6 veckor), men den hann man ju sälla ta ut ändå. På ett av företagen jag jobbat på hade vi lite flexibla lösningar t ex att jag i vissa fall kunde stanna ett par dar på destinationen (t ex över en helg) och att företaget betalde hotellet. Det va trevligt de gångerna sambon följde med, men sällan själv.
Så var/är det för mig och jag ångrar verkligen inget, men jag skulle heller inte vilja bli en sån som man ser i loungerna som reser bort sitt liv. Lagom är bäst, och var sak har sin tid! Men är du ung, res!
Jag reste som ensamstående väldigt mycket - efter att barnen flyttat hemifrån. Mest utomeuropeiskt men tidsmässigt korta resor. Ekonomiskt ingen större skillnad då traktamentet naturligtvis gick till merkostnaden men restidsersättningen gav mig bättre förhandlingsläge då jag begärde förtida pension. För övrigt är sammanträdesrum lika i alla länder och inte kan jag påstå att jag sett så mycket av världen bortsett från alla flygplatser. Hotellboende är trist. Det gavs ingen tid till att turista.
Detta är mycket personligt. Jag är inte förtjust i att resa även om jag bott utomlands i flera år.
Tiden med barn är under ett fåtal intensiva år och därefter återstår många yrkesverksamma år då resandet kanske är mer inspirerande. Dessutom blir det extra stor börda för den andra parten som inte bara ska ta över fotbolls-simträningstiderna men också de gånger barnen är sjuka.
Känns som jag klagat mycket i tråden, största anledningen jag ändå trivs med tjänsten är friheten. Kan gå ett halvår mellan jag pratar med chefen ens på telefon. Den senaste har jag hittills aldrig träffat.
Styr min vardag helt själv i samarbete med kunderna, hur och var jag ska åka, planerar de mest effektiva rutterna om man är på turné med många småjobb, bokar hotell etc. Behöver jag vara hemma av någon anledning fixar jag det.
I princip känns det som jag vore en egenföretagare och ofta funderat om det vore möjligt att fortsätta med samma arbetsuppgifter som ”egen”.
Fast det är ju inget som alltid är fallet bara för att man reser i jobbet, finns de som är helt styrda var och hur de ska jobba.
Att ha en ”dispatcher” tror jag de ofta kallas som skulle styra min vardag, skulle nog inte vara min kopp te.
Beror ju på många saker, bland annat
- Vilken sorts kontakt vill du ha med dina barn och hur ser den ut annars?
- Funderar du på jobbet för att det är intressant i sig, på grund av resandet eller för att du vill komma ifrån ditt nuvarande?
- Hur mycket betyder 5 dagar i månaden i faktisk tid, det vill säga med flygbyten, jetlag, osv.
Med den första frågan menar jag inte att kontakten med dina barn är körd bara för att du reser mycket. Min svärfar jobbade mycket och det har lett till att hans barn har en helt okej relation till honom men inte i närheten av den som dom har med sin mamma. För mig skulle en sådan "okej" relation med barnen vara helt utesluten, och jag vet att min man är besviken över bristen på engagemang som hans pappa visade trots att han tjänade bra med pengar till familjen.
Själv reser jag lite i tjänsten, runt 2-3 dagar i månaden eller så. Jag gör det inte för pengarnas skull utan för de personer jag får träffa och den utveckling som det innebär. Hade jag känt att det var en uppoffring att resa skulle jag inte göra det för pengar (så länge det inte var ofantligt mycket pengar, men inte för några extra tusenlappar i månaden). Nuförtiden brukar jag oftast hinna hem med sista kvällsflyget, men som sagt tänker jag att det mycket handlar om hur närvarande du är som förälder i övrigt. Jag är mycket med barnen, min man likaså och mitt jobb är flexibelt på det sättet att jag kan gå hem tidigt ibland och göra något skoj med barnen om andan faller på. Lycka till med ditt beslut! Det går ju alltid att byta jobb sen...
Resande är för mig mycket mer slitsamt än vad det är för familjen, med restid till Arlanda, transport från flygplatser, tråkiga hotell och ofta kunder med kontor utanför stadskärnor. Sedan vill man hem så fort som möjligt. Så vad man jobbar med och vart man ska resa har stor betydelse. Sen är en italienare på Ericsson i Rom inte så jävla mycket mer spännande än en svensk på Ericsson i Kista.
Gällande lön så skulle jag säga att du ska ha så pass mycket mer att din partner kan gå ner i tid motsvarande att ta din del av arbetet med hemmet och barnen.
Ska man koka ner det så är två nätter på en vecka max min familj klarar av (jag och dem) om det sker ofta, och inte mer än 5 resnätter i månaden.
Om du vänder på det och tänker att det vore din partner som var borta x antal dagar/nätter per månad, hade du ställt upp på det? Att under dessa dagar ensam hämta/lämna på dagis/fritids, natta barnen, att lösa VAB, handla, laga mat etc. Det funkar säkert men det är viktigt att vara överens om att "så här löser vi det".
Självklart är detta ett beslut som kommer tas i samråd med min familj. Något annat är helt uteslutet!
Min fru är stöttande och som några redan nämnt beror det ju lite på hur mycket man är borta i slutändan. Dessutom kanske det innebär att hon får gå ner lite i arbetstid. Dessutom är det inte otänkbart att köpa in tjänster som tex städning för att underlätta i hemmet för oss båda och frigöra mer tid för familjen.
Huruvida jag kommer vara borta 1, 3, eller 5dgr är beroende på uppdrag och resmål. Det kommer variera, men i snitt 5dgr/mån är det sagt! Ska kolla upp hur jag har möjlighet att styra detta.
Arbetet är inget kontorsjobb utan kommer innebära en del installation på tak utomhus samt en del installation invändigt. Så kommer både vara inom/utomhus. Inte bara kontorslokaler alltså!
Jag är inte jätteung (tyvärr) utan 38år, Och för att svara på @albinroo frågor så vill jag självklart ha en bra relation med mina barn som är 3år och en till på gång i Juni. Jobbet är intressant både i sin tekniska utformning, framtidstänkt och pga resandet och dess utmaning det innebär. Efter alla mina år på verkstad i samma lokaler, på samma ställe, med samma arbetskollegor ser jag chansen att prova på något helt nytt! Och skulle det inte fungera i längden så har jag ändå en ny erfarenhet som förhoppningsvis kan göra att jag kan söka andra spännande jobb här hemma i Sverige framöver.
Men nej, jag är ändå inte helt övertygad! Bekvämligheten och min ”comfort zone” är svår att ta ett steg över.
Man vet vad man har, men man vet aldrig vad man får!
Intressant att det är mest de som reser själva som svarat. Själv är jag gift med en man som reser och jag tycker att ni verkligen ska prata igenom vad det innebär för den som är kvar hemma. Om ni dessutom väntar ett till barn kan det vara jättejobbigt att vara själv 5 dagar i sträck och ta båda dag- och nattpass helt själv.
Har jobbat i 12 år efter skolan. Jag tyckte det var kul att resa innan jag hade egen familj men när jag sen fick barn undviker jag att resa i möjligaste mån. Vet inte hur många gånger jag legat på ett hotell och tänkt ”vafan gör jag här”...
Jag fick erbjudande att resa inom Sverige.
Men jag tackade nej då. Jag är inte den personen som kan bryta med familj och vänner helt enkelt. Måste träffa de varje vecka =)
Idag hade jag varit mer än 1000% då vi har en ettåring och jag skulle för allt i världen inte byta bort småbarnsåren mot att tjäna mer eller resa mer. Det är det inte värt för mig. Dessutom vill jag inte lägga allt ansvar på sambon.
Det du skall tänka på om du tar det är just precis dina småbarn.
Om du tar det och din fru/sambo går ner i tid för din skull så se för guds skull till att kompensera hennes bortfall av intjänad inkomst.
Det finns gubbar som tjänar multum med penningar och frugan går ner i tid för att gå hemma sen när de blir gamla så sitter käringen i skiten om gubben hittar ny flamma eller dör.
Det verkar som att det landar i att flera av oss som valt att inte resa är nöjda med vårt val, och många som valt att resa är nöjda med sitt. Hade du inte varit sugen hade du ju inte övervägt det, men mitt råd är att var sak har sin tid. Resa mycket i jobbet gör man, i min mening, innan man har barn eller när de blivit tonåringar. Har man inget val är det en annan sak, såklart.
Har jobbat som konsult tidigare och reste mycket i Sverige. Nu reser jag 15-30 dagar per år med övernattning och det är endast inom Norden. Jag har tröttnat på lounger, hotell och flygplatser. Det är absolut trevligt att träffa folk och knyta kontakter och det har absolut varit bland annat trevliga middagar med lokal mat. Minns med särskild värme en middag och det var en på en restaurang utanför turiststråken i Seoul.
Men, som många nämnt så är det något ni familjen måste vara överens om då den hemmavarande får dra ett tungt lass själv.
