Vi har redan barn var för sig från tidigare förhållande och inga planer på fler. Barnen är snart vuxna. Vi har träffats två är så ja, relativt nytt kanske man kan säga att det är. Nej, mer än 50% har jag aldrigt tänktM Mlindahl skrev:
och dela allt är självklart tycker jag Tack för input, det blir lite att fundera på.Jag har varit inneboende i drygt 30 år, det är inget jag rekommenderar någon. Du kommer självklart få vara med och betala varenda renovering på något sätt.
Ni har en något mer komplicerad sita, så ni måste sätta er och diskutera igenom hur ni vill ha det, nu och om 20-30 år.
Som det ser ut nu, där din sambo äger huset är det enkelt - separerar ni behåller han huset och du får hitta nåt eget, skulle han avlida ärver hans barn huset, och du får flytta ut och hitta nåt eget.
Köper ni ett gemensamt hus, eller om ni gifter er, blir det lite annorlunda - separerar ni måste ni antingen sälja eller den ena lösa ut den andre. Avlider den ena kommer dennes barn att ärva halva huset och den kvarlevande måste hitta en lösning ihop med dem.
Testamente kan ändra detta lite, barnen kommer alltid att ärva en del.
Är man ung kan man delvis komma till rätta med snedfördelningen genom en livförsäkring. I ditt fall skulle ni ta en livförsäkring på din sambo med dig som förmånstagare på motsvarande fastighetens marknadsvärde. Tyvärr blir den lösningen mindre relevant med stigande ålder.
Skjut det inte framför er, ta diskussionen nu. Och hitta en lösning.
Ni har en något mer komplicerad sita, så ni måste sätta er och diskutera igenom hur ni vill ha det, nu och om 20-30 år.
Som det ser ut nu, där din sambo äger huset är det enkelt - separerar ni behåller han huset och du får hitta nåt eget, skulle han avlida ärver hans barn huset, och du får flytta ut och hitta nåt eget.
Köper ni ett gemensamt hus, eller om ni gifter er, blir det lite annorlunda - separerar ni måste ni antingen sälja eller den ena lösa ut den andre. Avlider den ena kommer dennes barn att ärva halva huset och den kvarlevande måste hitta en lösning ihop med dem.
Testamente kan ändra detta lite, barnen kommer alltid att ärva en del.
Är man ung kan man delvis komma till rätta med snedfördelningen genom en livförsäkring. I ditt fall skulle ni ta en livförsäkring på din sambo med dig som förmånstagare på motsvarande fastighetens marknadsvärde. Tyvärr blir den lösningen mindre relevant med stigande ålder.
Skjut det inte framför er, ta diskussionen nu. Och hitta en lösning.
Med risk att dte blir mer samlevnadsråd, än ett husforum.
Jag förstår inte riktigt upplägget. Att din sambo vill vara säker på att behålla huset, ifall förhållandet skulle ta slut på ena eller andra sättet, det kan jag förstå.
Men om vi antar att man kan lösa det genom avtal, så förstår jag inte riktigt hur man skall kunna få ett fungerande förhållande om en part vill stå ensam för något så viktigt som bostaden. Att vara inneboende hos sin sambo, känns lite som ett utdraget "one night stand" istället för att ha ett gemensamt hushåll.
Jag förstår inte riktigt upplägget. Att din sambo vill vara säker på att behålla huset, ifall förhållandet skulle ta slut på ena eller andra sättet, det kan jag förstå.
Men om vi antar att man kan lösa det genom avtal, så förstår jag inte riktigt hur man skall kunna få ett fungerande förhållande om en part vill stå ensam för något så viktigt som bostaden. Att vara inneboende hos sin sambo, känns lite som ett utdraget "one night stand" istället för att ha ett gemensamt hushåll.
Allvetare
· Västra götaland
· 8 459 inlägg
Utveckla gärna, både "inga planer på fler barn" och "snart vuxna" ...P Pånytt skrev:Vi har redan barn var för sig från tidigare förhållande och inga planer på fler. Barnen är snart vuxna. Vi har träffats två är så ja, relativt nytt kanske man kan säga att det är. Nej, mer än 50% har jag aldrigt tänkt
Om ni är i åldern där det är teoretiskt möjligt med fler barn, och barnen (främst dina) kommer bo under samma tak, är min personliga åsikt att "flytta ihop" under de premisserna ganska ojämlikt. Lägger man på lite "stereotypa ojämlikheter" (lön, fördelning av hushållsarbete etc.) så är det som upplagt för missnöje.
Om sannolikheten för nya barn är noll, och dina barn inte kommer bo under samma tak, så kanske upplägget kan funka, men det måste ju vara tydligt (avtalat) från början VAD du betalar för. Du bör ju självklart betala för boendet, men du måste ju utgå ifrån att du är en hyresgäst, och bla. förutsätta att din sambo har en buffert så han kan uppfylla sin del av avtalet, om tex. någon vitvara går sönder, eller om någon större renovering behöver genomföras ... Det håller ju inte i längden att han renoverar på huset, och du sköter markservice, om du inte får något för det ...
Medlem
· Västernorrland
· 2 064 inlägg
Problemet med det synsättet är att det inte är hans boende nu, utan ert. Och att det per definition utestänger dig från att äga ditt (ert) boende, alltså samma sak. Dvs. en kategorisk ojämställdhet på principiella grunder.P Pånytt skrev:
Det kan finnas skäl att bara en står för ägandet av boendet t.ex. om den andra inte har råd med investeringen eller om det är någons gamla föräldrahem etc. Likaså för en period när samboskapet fortfarande är nytt. Då bör man ha gjort en genomtänkt plan för hur man hanterar uppläggen av både det ekonomiska och beslutsmakten.
Men i en långvarig situation där det inte finns andra argument än att "jag vill inte, för det är bäst så för mig" är jag skeptisk.
Risken är stor för obalans i relationen. Och för att det i realiteten blir att den ena betalar för något som den andra får avkastningen av investeringen. Även om det kanske är oavsiktligt och indirekt. Behövs väl genomtänkt upplägg som båda är genuint eniga om. Tveksam om man kan bli det om hela hyresgästboendet från början är totalt ofrivilligt för den ena.
Håller med Alfredo, lite väl många "relationsråd". Vi återgår till mer konkreta svar på TS fråga. /moderator
Svaret är ju redan givet och det är kort och enkelt: endast bostad köpt i avsikt att ha det som gemensamt boende ingår i sambolagens regler om bodelning. Köper man en egen bostad i avsikt att inte bo där utan hyra ut är det helt klart inte samboegendom.
Men givetvis går det att skriva ett särskilt papper om det för säkerhets skull om man vill.
Men givetvis går det att skriva ett särskilt papper om det för säkerhets skull om man vill.
Eller varför inte gifta sig, om man menar allvar med förhållandet?A A.G skrev:
Löser alla juridiska krångelproblem.
(Off topic:
Jag och min livskamrat levde som sambo's i 13 år, tills vi gifte oss, med två små barn närvarande, hos borgmästaren.
Varför vi gifte oss? Jo, min far tog min käresta avsides och berättade att änkepensionen skulle upphöra för de som inte redan var gifta år 1983. Det hade han läst i Sunt Förnuft.
Så en månad senare stod vi inför borgmästaren, med lillflickan i en babylift
)Ja, det är klart.Alfredo skrev:
Men som jag känner det bli det mer "raka puckar",
i stället för en massa halvkvädna visor med om ifall osv.
