Det nedersta bladet på första bilden har härdats, fått slutfinish på 320 korn och skaftats. 2.6 mm RWL 34 och sidor av g10/fr4 med lite bikupestruktur på ytan. Aluminiumnitar.
[bild]
[bild]
Också fick den brallor igår. Sen har jag snickrat ihop en pergola också, som nog är mer relevant på detta forum egentligen. Men det var inte lika kul.
Det började förra veckan med att Jesper råkade bryta en syl i fästet när han tänkte rätta den. Istället för att agera rationellt och köpa en ny+ge lärlingen stryk så fick han istället i uppdrag att laga den.
Som vanligt var kraven höga, avseende både utförande och tankearbete kring lämpliga metoder. Samtidigt var det också lite "avslutning" på sommarens hårda arbete och det var underförstått att det fanns goda möjligheter att ta ut svängarna och testa lite nya metoder och lära sig nytt.
Jesper började med att sätta stålspetsen i skruvdragaren och på så vis får en grov uppfattning om var och hur böjd den var. Sen följde försiktig upprättning (kallt) i maskinskruvstycket, som har släta käftar som inte ger märke. Sen kontrollerades resultatet med mätklocka i pelarbormaskinen.
Nästa steg var att får bort resterna av stålstiftet och dess infästning (någon sorts metallhylsa, mycket svårbearbetad skulle det visa sig) i själva skaftet. Jesper insåg att den första svårigheten var att greppa om det päronformade skaftet utan att förstöra det. Lösningen (som tyvärr inte fångades så bra på bild) var att borra hål i två träbitar och sen, efter viss bearbetning med fil och stämjärn, grep de bra. Träet var furu för att minska risken för märken i skaftet. Metoden påminner om hur man kan hålla klot vid svarvning.
Därefter diskuterade vi hur han skulle kunna spänna upp skaftet exakt rätt i pelarborren. Jesper insåg att han kunde indexera mot mässingshylsan med antingen centrikator, mätklocka monterad på skaft i chucken eller med kantavkännaren. Han noterade att den ganska klena mässingshylsan dock inte var svarvad på plats och knappast så väldigt exakt och insåg därför att en visuell komplettering av mätresultatet krävdes. Den var dock väldigt mycket bättre och rundare än vi trodde.
Svårare var dock att se till att handtaget stod lodrätt i både X- och Y-led. Det löstes till sist visuellt med syftning (vilket blev bra).
Därefter diskuterade vid hur han skulle kunna bli av med de avbrutna metallresterna i hållet. Jesper insåg att ett borr inte är att tänka på, eftersom det kräver någon form av plan yta eller hål för att inte vandra i sidled. Istället bestämde han sig för att använda en pinnfräs i HSS med bottenskär och för plana med den och därefter borra.
Tyvärr visade det sig att metallen var alldeles för svårbearbetad för HSS-fräs och det fungerade inte. Jesper testade ett diamantstift till dremeln monterade i chucken på pelarborren, men även om det avverkade så var det väldigt ineffektivt, troligtvis pga det låga varvtalet på maskinen i kombination med att stiftets spets (med nollrotation i centrum) användes.
Istället blev lösningen att ta en notfräs med bottenskär för trä. Egentligen inte tänkt till metall, men med eggar av hårdmetall fungerade det trots detta riktigt bra. Efter att en plan yta hade etablerats kunde Jesper blir av med resten av hållaren med ett borr med hårdmetallskär. Nu fanns det ett hål! Dock var det lite större än tänkt då vi inte hade notfräsar i riktigt rätt storlek för jobbet.
Efter diskussion kring infästning valdes ett epoxylim. Pga stor spalt så beslutades också att använda ballast, i form av sågspån. Efter uppruggning och rengöring fäste Jesper spetsen i chucken för perfekt linjering. Epoxy i hålet och sen var det bara att mata ner spetsen och hålla handtaget nere med ett spännband under torktiden. Det blev otroligt starkt.
Så här långt in i projektet var det dock dags för Jesper att bege sig tillbaka till skolan och jag gjorde färdigt det sista själv. Min tanke var att passa på att bli av med lacken som jag aldrig har gillat och att samtidigt plana en sida på skaftet så att det inte så lätt rullar runt på bänken. Jag tänkte att det är lätt att putsa bort lacken med sylen fäst i svarven och gå över med ett slippapper. Att plana en sida gjordes lätt i den vertikala bandputsen. Tyvärr gjorde jag det i fel ordning: jag planade först vilket gjorde det lite meckigare att putsa i svarven efteråt då skaftet inte längre var runt. Som vanligt finns det alltid möjlighet att förbättra sig och lära sig nytt.
Efter puts blev det 130 grader kokt linolja på skaftet och nu är jag väldigt nöjd med resultatet, klar bättre än tidigare! Och vi har som sagt båda lärt oss nya saker och tränat på våra färdigheter.
Det började förra veckan med att Jesper råkade bryta en syl i fästet när han tänkte rätta den. Istället för att agera rationellt och köpa en ny+ge lärlingen stryk så fick han istället i uppdrag att laga den.
Som vanligt var kraven höga, avseende både utförande och tankearbete kring lämpliga metoder. Samtidigt var det också lite "avslutning" på sommarens hårda arbete och det var underförstått att det fanns goda möjligheter att ta ut svängarna och testa lite nya metoder och lära sig nytt.
Jesper började med att sätta stålspetsen i skruvdragaren och på så vis får en grov uppfattning om var och hur böjd den var. Sen följde försiktig upprättning (kallt) i maskinskruvstycket, som har släta käftar som inte ger märke. Sen kontrollerades resultatet med mätklocka i pelarbormaskinen.
Nästa steg var att får bort resterna av stålstiftet och dess infästning (någon sorts metallhylsa, mycket svårbearbetad skulle det visa sig) i själva skaftet. Jesper insåg att den första svårigheten var att greppa om det päronformade skaftet utan att förstöra det. Lösningen (som tyvärr inte fångades så bra på bild) var att borra hål i två träbitar och sen, efter viss bearbetning med fil och stämjärn, grep de bra. Träet var furu för att minska risken för märken i skaftet. Metoden påminner om hur man kan hålla klot vid svarvning.
Därefter diskuterade vi hur han skulle kunna spänna upp skaftet exakt rätt i pelarborren. Jesper insåg att han kunde indexera mot mässingshylsan med antingen centrikator, mätklocka monterad på skaft i chucken eller med kantavkännaren. Han noterade att den ganska klena mässingshylsan dock inte var svarvad på plats och knappast så väldigt exakt och insåg därför att en visuell komplettering av mätresultatet krävdes. Den var dock väldigt mycket bättre och rundare än vi trodde.
Svårare var dock att se till att handtaget stod lodrätt i både X- och Y-led. Det löstes till sist visuellt med syftning (vilket blev bra).
Därefter diskuterade vid hur han skulle kunna bli av med de avbrutna metallresterna i hållet. Jesper insåg att ett borr inte är att tänka på, eftersom det kräver någon form av plan yta eller hål för att inte vandra i sidled. Istället bestämde han sig för att använda en pinnfräs i HSS med bottenskär och för plana med den och därefter borra.
Tyvärr visade det sig att metallen var alldeles för svårbearbetad för HSS-fräs och det fungerade inte. Jesper testade ett diamantstift till dremeln monterade i chucken på pelarborren, men även om det avverkade så var det väldigt ineffektivt, troligtvis pga det låga varvtalet på maskinen i kombination med att stiftets spets (med nollrotation i centrum) användes.
Istället blev lösningen att ta en notfräs med bottenskär för trä. Egentligen inte tänkt till metall, men med eggar av hårdmetall fungerade det trots detta riktigt bra. Efter att en plan yta hade etablerats kunde Jesper blir av med resten av hållaren med ett borr med hårdmetallskär. Nu fanns det ett hål! Dock var det lite större än tänkt då vi inte hade notfräsar i riktigt rätt storlek för jobbet.
Efter diskussion kring infästning valdes ett epoxylim. Pga stor spalt så beslutades också att använda ballast, i form av sågspån. Efter uppruggning och rengöring fäste Jesper spetsen i chucken för perfekt linjering. Epoxy i hålet och sen var det bara att mata ner spetsen och hålla handtaget nere med ett spännband under torktiden. Det blev otroligt starkt.
Så här långt in i projektet var det dock dags för Jesper att bege sig tillbaka till skolan och jag gjorde färdigt det sista själv. Min tanke var att passa på att bli av med lacken som jag aldrig har gillat och att samtidigt plana en sida på skaftet så att det inte så lätt rullar runt på bänken. Jag tänkte att det är lätt att putsa bort lacken med sylen fäst i svarven och gå över med ett slippapper. Att plana en sida gjordes lätt i den vertikala bandputsen. Tyvärr gjorde jag det i fel ordning: jag planade först vilket gjorde det lite meckigare att putsa i svarven efteråt då skaftet inte längre var runt. Som vanligt finns det alltid möjlighet att förbättra sig och lära sig nytt.
Efter puts blev det 130 grader kokt linolja på skaftet och nu är jag väldigt nöjd med resultatet, klar bättre än tidigare! Och vi har som sagt båda lärt oss nya saker och tränat på våra färdigheter.
Idag har jag gått med mottagaren till en rotationslaser på en sprucken bro som jag, i all min förträffliga tjänstemanna "go getter" anda åtagit mig att ersätta med en ny. Diffen på 20 meter var 4cm, duktiga brofundamentsbyggare de där våra förfäder.
Idag har jag gått med mottagaren till en rotationslaser på en sprucken bro som jag, i all min förträffliga tjänstemanna "go getter" anda åtagit mig att ersätta med en ny. Diffen på 20 meter var 4cm, duktiga brofundamentsbyggare de där våra förfäder.
Blir alltid så förvirrad när någon använder ordet bro. Är gift med en norrländska och tydligen används ordet i norrland också för att beskriva en entrétrapp. Som gjort för förvirring...
I detta fallet känns det dock ganska säkert, då en 20m entrétrapp känns lite överdimensionerat. Även i dessa tider när många helst skall lägga trädäck över hela trädgården.
Solvskaftet skrev:
Ska det bli något spännande?
