Separation, vart ska jag bo ...?

[john68]

Vem har pratat om att överge? Om barnet är tillräckligt gamnalt för att uttrycka en önskan ska man väl inte tjata och tvinga till 50/50 för sin egen skull? DÅ blir det obekvämt för barnet. Barnet får givetvis välja och jag bita ihop. Man finns ju ändå där då de vill och behöver och har man tur så hittar partnern ngn ny som kan fylla en del av tomrummet i vardagen.

 

[JLyck]

Fast det där gäller ju till en annan ort och flyttar föräldern utan barnet långt ifrån så kan inte den personen räkna med att få ha kvar gemensam vårdnad.

Och ur min synvinkel så tycker jag det är konstigt att ”överge” ett barn, speciellt vid en skilsmässa som är jobbigt nog för ett barn.

Men vi är alla olika, för mig är mina barn allt.
Man skiljer sig från sin partner inte barnet/barnen.
De behöver både sin mamma och pappa lika mycket.

Ska lite mer till än en flytt för att tingsrätten ska ta bort gemensam vårdnad. Har själv erfarenhet av det. Dotterns mamma flyttade 45mil ifrån, var det tillräckligt stark orsak enligt tingsrätten? Nej, vi har fortfarande gemensam vårdnad. Dock bor dottern hos mig men träffar sin mamma på loven. 9år gammal.

 

[Anonymiserad 88753]

Observera en sak: Vårdnad och Umgänge är två olika saker!
Vårdnad är rätten att bestämma över barnet tex. var barnet ska gå i skola, rätt att läsa sjukvårdsjournaler osv. Umgänge är att träffa barnet.
En person kan ha vårdnad men aldrig träffa barnet.
En person kan ha rätten att träffa barnet regelbundet utan att vara vårdnadshavare.
Jag känner till flera familjer där varannan vecka fungerar utmärkt men bara den ena föräldern är vårdnadshavare av olika skäl.

 

[Anonymiserad 88753]

En variant som jag vet några provade var att skaffa en ny lägenhet så flyttade föräldrarna till den varannan vecka och barnen fick bo kvar. Det fungerade inte i längden.

Precis. Min erfarenhet är att bolla barnet varannan vecka inte heller fungerar i längden.

Man får göra så gott man kan och för många är kanske ändå det bästa att barnen växlar boende.

Ja men alla måste sätta sig frågan: Vem är växelvis boende bäst för? Barnet eller föräldrarna?

Mina barn verkar trivas mycket bra med den här lösningen, mycket bättre än när vi jag och deras bodde ihop och bråkade om en massa saker.

Visst men de flesta föräldrar slutar inte bråka med varandra bara för att de separerar.

Det är helt enkelt så att det inte finns någon lösning som fungerar för alla.

Där håller jag helt med. Det är därför bl.a. jag reagerar när någon håller på och separerar men är fast i tankemönstret att barnen ska delas exakt lika 50/50 så att det blir rättvist mellan föräldrarna.

(ps. jag är alltså fd lärare och har sett väldigt många barn fara illa i separationer)

 

[A-Man_08]

Självklart fattar jag att alla inte kan ha det som jag och mitt ex.

Det jag ville få fram är att barnens välmående är det viktiga och att vi vuxna får bita ihop och bortse från vårt eget för barnens bästa.

På vilket sätt skulle ungarna må dåligt av att föräldrarna har varsin bostad?

 

[A-Man_08]

Precis. Min erfarenhet är att bolla barnet varannan vecka inte heller fungerar i längden.


Ja men alla måste sätta sig frågan: Vem är växelvis boende bäst för? Barnet eller föräldrarna?


Visst men de flesta föräldrar slutar inte bråka med varandra bara för att de separerar.


Där håller jag helt med. Det är därför bl.a. jag reagerar när någon håller på och separerar men är fast i tankemönstret att barnen ska delas exakt lika 50/50 så att det blir rättvist mellan föräldrarna.

(ps. jag är alltså fd lärare och har sett väldigt många barn fara illa i separationer)

Varför skulle inte varannan vecka funka i längden?
Hur mår barnen bättre av att föräldrarna inte har varsin bostad?

 

[Anonymiserad 88753]

Varför skulle inte varannan vecka funka i längden?

Av exakt samma anledning som inte en vuxen står ut med att bo lika mycket på två olika adresser en längre tid. Prova själv så förstår du varför.

Hur mår barnen bättre av att föräldrarna inte har varsin bostad?

??? Jag har aldrig påstått att föräldrarna inte ska ha varsin bostad. Förstår inte varför du frågar. Självklart ska föräldrarna ha varsin bostad. Frågan är bara om föräldrarna ska bo i sin egen bostad hela tiden eller hoppa emellan sin egen bostad och barnens bostad. Ett annat alternativ är att fördrängarna (så klart) har sin egen bostad men inte tvingar sitt barn att bo där utan håller kontakten med barnet på annat sätt.

 

[RalleB]

Till ts: En sak som kan vara bra vid en separation är att gå på familjerådgivning, inte för att bli tillsammans igen men för att rensa luften från gammal skit.
Allt för att ni ska kunna ha så bra relation fortsatt för barnets skull.
Det kanske tar nått/flera år att nå dit men så värt i längden.

Har bla föräldrar som knappt kan vistas i samma rum trots att de skiljde sig för runt 20 år sen.

Svor på att aldrig bli som dom när jag skiljde mig.
Idag har jag och min exfru inga problem att fira barnens födelsedagar m.m tillsammans trots att vi båda har nya ”familjer”
Inga problem med att vara flexibla gällandes ledigheter, semestrar, läkarbesök eller vad det kan var.

 

[D09]

Jag har en måttstock att grabben ska kunna fråga mig när han blir äldre om jag gjort vad jag kunnat och där ska jag kunna svara ett ärligt ja.

 

[Fairlane]

Precis. Min erfarenhet är att bolla barnet varannan vecka inte heller fungerar i längden.

Det kanske det inte gör, men jag tror det fungerar mycket bättre än att färäldrarna fortsätter att dela en bostad och utöver det försöka få tag på varsin bostad till. De flesta familjer har helt enkelt inte ekonomi för det, vilket även det skulle gå ut över barnen.

Ja men alla måste sätta sig frågan: Vem är växelvis boende bäst för? Barnet eller föräldrarna?

Förhoppningsvis för alla inblandade. I vårt fall verkar det iallafall fungera väldigt mycket bättre än det hade gjort om vi behållit huset och försökt hitta varsin hyresrätt 5-10 mil bort.

Visst men de flesta föräldrar slutar inte bråka med varandra bara för att de separerar.

Nej, det händer att vi fortfarande bråkar, men det är betydligt mer sällan än när vi bodde ihop. Om vi skulle dela ett hus så skulle det vara mycket mer bråk är jag övertygad om. Hon vill inte bo i huset och vill inte hålla på med trädgård etc, men gnäller om inte gräset är klippt. Jag är kanske mindre petig med städning, vilket skulle bli en källa för bråk. Varje ny sak eller större reparation skulle riskera leda till bråk etc.

Vi har barnen varannan vecka, med flexibilitet. Ibland vill barnet vara hos mamma, ibland hos pappa. Då försöker vi lösa det. Vi ser även till att de kan kommunicera med Skype och telefon. Födelsedagar har vi hittills firat tillsammans, liksom julen (delvis). Skolavslutning/avslutning på förskola eller motsvarande försöker vi pcka ta gemensamt. Jag tror det är mycket mer än boendet som spelar roll för hur barnen mår.

 

[MultiMan]

Jag tvingades flytta när jag var 4,5 och det var en ren mardröm faktiskt med allt som hände runt det och hela min uppväxt på den nya orten. I kombination med föräldrar som borde skiljt sig men aldrig gjorde satte det spår som aldrig går ur. Jag kommer ihåg mycket från 3-årsåldern (är väl en Mozart eller Edward Teller ) och de hemska upplevelserna försvinner aldrig trots hundratals timmar i terapi. Men, flytten i sig med byte av miljö och vänner, både vuxna och andra barn var det enskilt största traumat. Jag hade ingen support inom familjen utan allt 4-åringen hade att luta sig mot fanns bland andra familjer och vänner. Allt det togs bort vid flytten och jag stod helt ensam resten av min uppväxt. Tyvärr klarade jag inte att etablera något nytt på egen hand, i kombination med en familj som fungerade allt sämre på många olika plan.

Så, hur man reagerar på flyttar beror helt på i vilken ålder man är, hur man är som människa och hur den övriga strukturen i livet ser ut. En del här verkar tycka att det bara är att flytta, "man hittar alltid nya vänner", men tyvärr är det inte så för alla. Jag är inte heller ensam om min upplevelse.

Resultatet har iaf blivit att jag aldrig kunnat lita på någon människa. Jag har lärt mig att resonera mig fram till att jag borde kunna lita på den personen, men känslomässigt kommer jag aldrig dit, hur mycket jag än jobbat på det. Det ledde också till att jag valde att inte skaffa barn. Vem med mina upplevelser vill riskera att utsätta ett barn för det?

 

[A-Man_08]

Personligen skulle jag inte vilja ha 2 skilda föräldrar som inte hade en fast punkt som hattade emellan bostad.

 

[john68]

Så svårt att ge ett facit. Jag flyttades 120 mil söderut när jag var 2. Höll kontakten med brev och ngt samtal ibland. Rix var dyrt då. Åkte upp 5-6 veckor varje sommar. Farsan med egen firma jobbade för det mesta å jag sprang ärenden, men en vecka drog vi till fiskekojan. Absolut mina bästa minnen. Han å jag är idag så fruktansvärt tajta, 52 och 85, ingen förstår varandra så bra. På djupet. Hade dessutom en "styvfar" som inte funkade alls och på äldre dar, när jag var 13 hittade morsan en ny som jag idag har mycket utbyte av trots att de inte bor ihop längre. Vi snickrar ihop å på högtider är han ibland med ihop med mamsen. Han å farsan går bra ihop trots att den ena är intellektuell och den ena bara praktisk. De hittar små saker att dela då de träffas. Själv skilde jag mig när dottern var 2 och gifte om mig ngt år senare. Håller än idag efter 25 år. Dottern valde mest att bo hos morsan sin. En del gräl här hemma pga olika uppfostringssätt och annat. I vuxen ålder väljer hon ändå mig att fråga då det handlar om praktiska saker som myndigheter, utbildning och annat. Mamman har en ny gubbe som dottern kallar pappa och som stöttar med annat. Vad jag vill säga? Svårt att veta vad som blir bäst. Dock verkar vi människor vara de enda däggdjuren som krånglar till sånt här. Tänk inte - följ magkänslan och sätt dina egna behov åt sidan.

 

[Enolf]

Ja men alla måste sätta sig frågan: Vem är växelvis boende bäst för? Barnet eller föräldrarna?

Självklart är det för både barnen och föräldrarna man gör så. Varför i hela världen skulle man se det på något annat sätt?

Barnen har rätt till båda sina föräldrar, och båda föräldrarna har samma ansvar för att ta hand om sina barn. Både med det praktiska och med deras uppfostran. Väldigt ofta i tråden antyds det att 50/50 automatiskt är en hård och påtvingad regel utan flexibilitet. Självklart måste det tillämpas flexibelt, och då huvudsakligen utifrån barnens aktiviteter/önskemål/förutsättningar.

Jag kan tycka att 1,4 mil är lite väl långt, men det beror ju mycket på hur kommunikationerna ser ut mellan platserna. Jag ser en väldigt stor fördel i att barnet själv kan röra sig fritt mellan bostäderna.

 

[Anonymiserad 88753]

Självklart är det för både barnen och föräldrarna man gör så. Varför i hela världen skulle man se det på något annat sätt?

1. Därför att de tär slitigt att inte ha en fast punkt i tillvaron utan ständigt bollas fram och tillbaka.
2. Därför att många barn växer upp med bara en förälder och mår hur bra som helst av det. Det är nog mest en vuxen egotripp att tro att man är oersättlig för sina barn.

Barnen har rätt till båda sina föräldrar, och båda föräldrarna har samma ansvar för att ta hand om sina barn. Både med det praktiska och med deras uppfostran.

Fast så är det ju sällan. Så är det inte ens i kärnfamiljer. Alla de som lever med traditionella könsroller fördelar familjeansvaret och sysslorna olika.

Väldigt ofta i tråden antyds det att 50/50 automatiskt är en hård och påtvingad regel utan flexibilitet.

Väldigt ofta är det ju så. Det kan jag vittna om efter 20 år i läraryrket. Hänger ofta ihop med att om man inte har 50/50 måste den ena föräldern betala underhåll till den andre föräldern. Jag tycker det är extra viktigt att ta upp eftersom TS inled sitt första inlägg med att skriva
"Jag har inga som helst planer på att ha något annat typ av umgänge än 50% så..."

Självklart måste det tillämpas flexibelt, och då huvudsakligen utifrån barnens aktiviteter/önskemål/förutsättningar.

Håller helt med men tycker det är tragiskt/komiskt att föräldrar behöver kunna samarbeta bättre som separerade än som ett par. Det blir också väldigt lätt för ett barn att spela ut sina föräldrar mot varandra. Det blir lätt så att om ena föräldern inte bryr sig så mycket om barnet gör läxorna, borstar tänderna, går i säng i tid osv så vill ju så klart barnet hellre bo där.

Jag kan tycka att 1,4 mil är lite väl långt, men det beror ju mycket på hur kommunikationerna ser ut mellan platserna. Jag ser en väldigt stor fördel i att barnet själv kan röra sig fritt mellan bostäderna.

Håller helt med.