Snåla människor. Är Du en av dem?

[windestal]

Men heimlaga, som du svarade på, skrev ju om Finland...

Sedan lever du i trevlig missuppfattning om du tror att avslag från Försäkringskassan alltid kommer först efter lång procesd och med möjligheter att anpassa sig under tiden. Avslag kan du få när som helst, direkt, efter en kort tid, eller lång. Då slutar pengarna komma. Du kan överklaga, men får då inte pengarna förrän efter att rättsprocess visat att du hade rätt och Försäkringskassan fel. Detta tar tid och under tiden behöver du överleva. Det tar också energi, för det är inte en enkel process, som den som redan är sjuk sällan har, så har du ingen snäll anhörig)vän som orkar driva åt dig är det inte ens säkert att du klarar att stå upp för din rött, särskilt som du ju inte har pengar under tiden... Detta gäller Sverige.

Visst var mitt exempel lite extremt och många fall funkar sociala skyddsnät bra (eller är till och med väl generösa i vissa fall), men när du uttryckte dig så raljerande är det på sin plats att peka på att det finns andra sidor/fall också, där det får mycket negativa konsekvenser som inte handlar om att individen borde "vetat bättre".

 

[mumiemonstret]

Du kan göra ett socialt experiment för att ta reda på vilken typ du är. Jag funderade länge på om jag var snål eller sparsam eller girig, för jag har svårt att skiljas från saker, ger inte till tiggare och kan vara väldigt petnoga med att det ska vara rättvist trots att jag har det ganska gott ställt. Jag jämför mig (som så många andra) med dem som har det ännu bättre.

Prova att ge bort något som är värt mer än du brukar unna dig själv på en månad, till någon som behöver det bättre än du, helt anonymt och utan att berätta för någon. Eller lek åtminstone med tanken.

För två år sedan hade jag en Krugerrand i fickan. Jag hade fått för mig att jag skulle köpa lite guld om världen skulle gå under. Jag fick ett infall, och sa till mig själv att om jag fortfarande tyckte att det var en bra idé om en vecka skulle jag lägga den i en tiggares kopp och smita iväg innan han såg vad det var som klirrade. Sedan skulle jag aldrig berätta om det för någon, och om det ändå kändes bra efteråt – att vara "god" utan tanke på vad andra ansåg om mig – kunde jag betrakta mig som sparsam snarare än snål.

Och det gjorde det!

Nu pajar jag allt genom att för första gången berätta om det, men vad tusan, det har gått två år... Och här är man ju i stort sett anonym ändå.

(En Krugerrand var då värd ungefär 11.000 kr. För mig är det en nivå på utgift som jag skulle fundera en eller ett par månader på om jag skulle unna mig själv.)

 

[Martin_B]

Visst var mitt exempel lite extremt och många fall funkar sociala skyddsnät bra (eller är till och med väl generösa i vissa fall), men när du uttryckte dig så raljerande är det på sin plats att peka på att det finns andra sidor/fall också, där det får mycket negativa konsekvenser som inte handlar om att individen borde "vetat bättre".

Javisst finns det fall, men det händer som sagt relativt sällan inträffade fall och är mer eller mindre skräckexempel. Jag förstår inte alls vad som är raljerande med det jag skriver? Du får gärna citera mig.
Eller har jag skrivit något oanständigt eller kränkande eller något? I så fall får du gärna citera.

Och nej, jag lever inte i någon missuppfattning om hur ärenden går till hos försäkringskassan, utan skriver om hur det är i vanliga fall. Du däremot tar upp skräckexempel. För det är trots allt så, att om man har sjukdomar eller skador så man verkligen inte kan arbeta, så får man ju detta intygat av läkare. Det skall därefter ganska mycket till för att FK skall ge avslag. Det är inte så att de ger avslag på löpande band, för sjuk efter sjuk människa, som i sin tur därför går under i en ekonomisk kris och hamnar ute på gatan. Då hade det till slut blivit extrema protester, om ju så många, som faktiskt omfattas av sjukpenning, skulle bli drabbade.
Utan det händer med några relativt få som drar den nitlotten. Vissa säkert berättigat p.g.a fusk och överdrifter, och vissa trots att de talar sanning. Men det är återigen enbart skräckexempel.

Faktum kvarstår, att i Sverige riskerar man inte att totalt hamna i misär utan skyddsnät, så som det kan vara i Indien eller vissa delar av Afrika där barn svälter ute på gatan. Så länge man sköter sina kort här, inte är en lat och respektlös människa så klarar man sig ganska bra trots allt, med eller utan arbete. Till den grad, att man inte behöver vara snål - dvs. bara ta och ta och ta, och aldrig ge. I värsta fall kan man helt enkelt vara återhållsam med att ge och behöver heller inte ta utan att återgälda.

Finns ingen anledning att i Sverige bli tvungen att vara snål, och bara ta och ta och ta, och aldrig ge tillbaka, möjligen bortsett från några enstaka och fullständigt extrema skräckexempel där precis allting har gått käpprätt åt skogen i myndigheternas hantering.

De fall som man ibland hör om, där folk har blivit behandlade si och så och råkat ut för det ena och det andra, och de är i princip ute på gatan, visar det sig nästan i samtliga fall att de är duktiga på att fantisera ihop skräckhistorier, samtidigt som de själva är så vansinnigt slarviga med allt från ekonomi till mathantering eller vad det nu mår vara, till den grad att de går under själva trots hjälp från socialen.
Det finns trots allt helt sanslösa och ohjälpliga människor, tro det eller ej. Man får vara bra blåögd, och bra naiv, för att tro att alla människor alltid tänker hederligt och pratar sanning i alla lägen.

 

[Dan_Johansson]

Tycker jag inte. Just eftersom ditt exempel är extremt långt draget. A-kassa har man ju som bekant ganska länge, så man har god tid på sig att anpassa sin ekonomiska situation innan a-kassedagarna tar slut. Är man lat, sitter på rumpan och inte gör något? Ja, då kan det säkert gå illa, men återigen får man ju i så fall skylla sig själv.

Pratar vi om sjukdom, som du också tar upp, så är det Försäkringskassan som träder in istället, med ungefär samma summa, allt baserat på hur pass sjuk man är osv. Att försäkringskassan nekar ersättning osv, ja, det kan säkert vara obefogat i vissa fall, men även det efter lång process där man har haft tid på sig att anpassa sig.
Det är helt onödigt att ta upp skräckexempel, för att det är just vad de är, skräckexempel som finns i varje samhälle. Sanningen är fortfarande den, att vi har ett EXTREMT generöst socialt nät, som tar hand om den som råkat illa ut osv., globalt sett. Med undantag för skräckexempel då ju, men som sagt...



Fast jag pratar inte om Finland, eller något annat land. Jag beskriver Sverige här. Jag vet ej hur det är i Finland, därför ger jag mig inte in i den diskussionen heller, och den gäller inte oss här i Sverige så ... ja..



Nej, men så är det faktiskt inte som du skriver. Det är så, att i många fall får man behålla egendom, t.o.m sitt hus om man har ett, samt bil osv. under en kort period med försörjningsstöd. Det där kan man oftast förhandla sig till när man har lagt upp all fakta på bordet, och det visar sig att det faktiskt är det klokaste för stunden. Naturligtvis vill inget socialkontor vända upp och ner på en hel familj och försätta i princip på gatan, och totalt rasera deras liv, för att "det är så reglerna är".
De kan mycket väl göra undantag, och det gör de också! Där familjer får behålla hus och bil, exempelvis, under en kort period, det kan röra sig om veckor eller månader.

Men märker socialen att de bara utnyttjar systemet, så stryper de utbetalningarna med omedelbar verkan - och med all rätta!

Och i de fall det redan från början visar sig att någon har tillgångar i överflöd, tillgångar som KAN spenderas först utan problem, och där det kanske inte ens finns en ambition att skaffa sig ett arbete, ja, då betalar de heller inte ut något innan man har förbrukat sina tillgångar.

Har någon tillgångar i form av pengar, säg att en familj har 500.000 kr på ett sparkonto, men där bägge föräldrar ar förlorat arbetet och saknar skyddsnät i form av a-kassa, ja, då kommer socialen tala om att de snällt får leva upp de pengarna först och är sedan välkomna tillbaka.

Medan har de 0 kronor på kontot, men står där med hus och en bil som de är tvungna att ha, eftersom där kanske inte ens går en buss i närheten, och den närmsta kollektivtrafiken är 1 mil bort, ja, då kommer den familjen med allra största sannolikhet få behålla både hus och bil under en begränsad period, förutsatt att de är samarbetsvilliga och gör allt de kan i sin makt för att skaffa sig annan försörjning.

Så är det.

Man kan nästan ana att du aldrig varit arbetslös, aldrig haft ekonomiskt bistånd eller varit sjukskriven. Även om det du säger är teoretiskt korrekt, så är verkligheten rätt långt därifrån. Tyvärr.

 

[windestal]

Javisst finns det fall, men det händer som sagt relativt sällan inträffade fall och är mer eller mindre skräckexempel. Jag förstår inte alls vad som är raljerande med det jag skriver? Du får gärna citera mig.
Eller har jag skrivit något oanständigt eller kränkande eller något? I så fall får du gärna citera.

Och nej, jag lever inte i någon missuppfattning om hur ärenden går till hos försäkringskassan, utan skriver om hur det är i vanliga fall. Du däremot tar upp skräckexempel. För det är trots allt så, att om man har sjukdomar eller skador så man verkligen inte kan arbeta, så får man ju detta intygat av läkare. Det skall därefter ganska mycket till för att FK skall ge avslag. Det är inte så att de ger avslag på löpande band, för sjuk efter sjuk människa, som i sin tur därför går under i en ekonomisk kris och hamnar ute på gatan. Då hade det till slut blivit extrema protester, om ju så många, som faktiskt omfattas av sjukpenning, skulle bli drabbade.
Utan det händer med några relativt få som drar den nitlotten. Vissa säkert berättigat p.g.a fusk och överdrifter, och vissa trots att de talar sanning. Men det är återigen enbart skräckexempel.

Faktum kvarstår, att i Sverige riskerar man inte att totalt hamna i misär utan skyddsnät, så som det kan vara i Indien eller vissa delar av Afrika där barn svälter ute på gatan. Så länge man sköter sina kort här, inte är en lat och respektlös människa så klarar man sig ganska bra trots allt, med eller utan arbete. Till den grad, att man inte behöver vara snål - dvs. bara ta och ta och ta, och aldrig ge. I värsta fall kan man helt enkelt vara återhållsam med att ge och behöver heller inte ta utan att återgälda.

Finns ingen anledning att i Sverige bli tvungen att vara snål, och bara ta och ta och ta, och aldrig ge tillbaka, möjligen bortsett från några enstaka och fullständigt extrema skräckexempel där precis allting har gått käpprätt åt skogen i myndigheternas hantering.

De fall som man ibland hör om, där folk har blivit behandlade si och så och råkat ut för det ena och det andra, och de är i princip ute på gatan, visar det sig nästan i samtliga fall att de är duktiga på att fantisera ihop skräckhistorier, samtidigt som de själva är så vansinnigt slarviga med allt från ekonomi till mathantering eller vad det nu mår vara, till den grad att de går under själva trots hjälp från socialen.
Det finns trots allt helt sanslösa och ohjälpliga människor, tro det eller ej. Man får vara bra blåögd, och bra naiv, för att tro att alla människor alltid tänker hederligt och pratar sanning i alla lägen.

Jag har aldrig sagt att det inte finns personer som fuskar eller försöker utnyttja systemen. Dessa fall tycker jag givetvis att myndigheterna skasutreda och avslå.

Inte heller har jag sagt att majoriteten av alla fall går fel. Och inte ens när det går fel blir det på nivå med u-länder, men förstörda liv blir det likaväl, och det kan bli situationer individen inte tar sig ur. Ibland mer eller mindre orsakat av utformningen av våra "skyddsnät".

Det jag reagerade på var det jag citerade första gången där du säger att man "själv försatt sig i den situationen" och då mer eller mindre får skylla sig själv. Det finns många människor (även om det är procentuellt liten andel av fallen) som inte "själva försatt sig i situationen" utan råkat illa ut, utan att vara slarviga, oekonomiska och helt utan framförhållning innan. Att allt bara är skräckhistorier är lätt att vilja tro, tills man hamnar tillräckligt nära ett fall för att se vad som faktiskt hänt/händer (utan att det är så nära en självsatt man tappar objektiviteten). När man sett det en gång är man mer öppen för att inte avskriva alla andra fall som "det måste vara felrapporterat/fusk/något lurt/dålig människa, det kan inte stämma".

[...] det kände man ju till innan man försatte sig själv i den situationen. Så vad är problemet i ett sådant fall?

(min fetmarkering)

Någon statistik jag läste (kan vara något/några år gammalt) är att Försäkringskassan avslår runt 3% av nya sjukpenningsansökningar. Andelen läkarintyg som inte godkänns har också ökat, vilket bland annat Läkarförbundet rapporterat om (utifrån att det blir ett belastningsproblem för läkarna, vilket jag väl tycker är det mindre problemet i samnanhanget). Även om en mycket stor del av dessa avslag är befogade är blir det fortfarande många helt "oskyldiga" individer som borde fått rätt som drabbas. Ett annat problem uppstår efter ett halvårs sjukskrivning, när många (individuellt sett alltså, andelen är säkert liten) trots läkarintyg av FK anses kunna ta ett annat, "normalt förekommande jobb", utan att FK kan, eller behöver, ge exempel på vad ett sådant jobb skulle kunna vara... FK säger "arbetslös", a-kassan/arbetsförmedling säger "för sjuk" och ingen ersättning blir resultatet. Energi som kunde gått till att bli bättre går till att slåss mot myndigheter. Detta bara nu om sjukskrivningar och FK, det finns givetvis massa annat som kan hända i livet också...

Visst har vi många bra skyddsnät i Sverige (och säkert i Finland också) som dessutom för det mesta fungerar, men hamnar man mellan stolarna eller får fel ingång är det lätt att det som skulle skydda istället blir en dålig spiral, som ex heimlaga beskrivit. Och som du, i ditt svar till heimlaga, inte visade minsta förståelse för att sådana fall existerar, vilket jag tycker är arrogant. Denna arrogans minskar inte genom att avskriva detta problem som "skräckhistorier". Andelen må vara liten, med för den individ som drabbas kan det få mycket stora konsekvenser.

 

[Martin_B]

Man kan nästan ana att du aldrig varit arbetslös, aldrig haft ekonomiskt bistånd eller varit sjukskriven. Även om det du säger är teoretiskt korrekt, så är verkligheten rätt långt därifrån. Tyvärr.

Du får gärna utveckla på vilket sätt verkligheten är långt därifrån? En sak är det att skriva "verkligheten rätt långt därifrån", och en annan att verkligen förklara varför så skulle vara fallet.

Jag kan också slänga ur mig "nej, du har fel" utan att förklara. Och jag har trots allt ändå, mer detaljerat än dig, förklarat varför jag tycker som jag gör.

 

[Martin_B]

Jag har aldrig sagt att det inte finns personer som fuskar eller försöker utnyttja systemen. Dessa fall tycker jag givetvis att myndigheterna skasutreda och avslå.

Inte heller har jag sagt att majoriteten av alla fall går fel. Och inte ens när det går fel blir det på nivå med u-länder, men förstörda liv blir det likaväl, och det kan bli situationer individen inte tar sig ur. Ibland mer eller mindre orsakat av utformningen av våra "skyddsnät".

Det jag reagerade på var det jag citerade första gången där du säger att man "själv försatt sig i den situationen" och då mer eller mindre får skylla sig själv. Det finns många människor (även om det är procentuellt liten andel av fallen) som inte "själva försatt sig i situationen" utan råkat illa ut, utan att vara slarviga, oekonomiska och helt utan framförhållning innan. Att allt bara är skräckhistorier är lätt att vilja tro, tills man hamnar tillräckligt nära ett fall för att se vad som faktiskt hänt/händer (utan att det är så nära en självsatt man tappar objektiviteten). När man sett det en gång är man mer öppen för att inte avskriva alla andra fall som "det måste vara felrapporterat/fusk/något lurt/dålig människa, det kan inte stämma".

Jag hänger med i ditt resonemang, och förstår vad du syftar på. Men skulle du också kunna statuera ett mer konkret exempel, som är mer detaljerat i hur faktiskt oskyldiga, ärliga och verkligen utsatta människor kan hamna så illa till i det svenska välfärdssystemet, att de faktiskt måste tigga, eller rent av bli snåla (dvs. enl. min definition ta och ta och ta, utan att någonsin ge tillbaka), och till en sådan omfattning, att det anses hamna bortom endast skräckexempel?

Och som du, i ditt svar till heimlaga, inte visade minsta förståelse för att sådana fall existerar, vilket jag tycker är arrogant. Denna arrogans minskar inte genom att avskriva detta problem som "skräckhistorier". Andelen må vara liten, med för den individ som drabbas kan det få mycket stora konsekvenser.

Jag har förståelse för att skräckexempel existerar ja. Har jag någonsin skrivit att jag inte har förståelse för att skräckexempel existerar? Men bara för att vissa råkar ut för sådant där, så kan vi ju inte per automatik kalla Sverige för ett u-land utan sociala skyddsnät, som om det inte vore ett välfärdssamhälle. Lika lite som vi kan kalla Sverige för ett land i krig, bara för att det smäller handgranater lite här och där och bara för att det finns exempelvis så kallade "no-go-zoner" här och var.
Utan vi kallar Sverige fortfarande för ett välfärdsland med mycket bra sociala nätverk, möjligen de mest generösa i världen? Och vi kallar också Sverige för ett av världens tryggaste länder... bara till att höra vad Löfven, Lööf och Lövin säger ju, så hör man det hela tiden

Nä, men allvarligt.

Även om en mycket stor del av dessa avslag är befogade är blir det fortfarande många helt "oskyldiga" individer som borde fått rätt som drabbas. Ett annat problem uppstår efter ett halvårs sjukskrivning, när många (individuellt sett alltså, andelen är säkert liten) trots läkarintyg av FK anses kunna ta ett annat, "normalt förekommande jobb", utan att FK kan, eller behöver, ge exempel på vad ett sådant jobb skulle kunna vara... FK säger "arbetslös", a-kassan/arbetsförmedling säger "för sjuk" och ingen ersättning blir resultatet. Energi som kunde gått till att bli bättre går till att slåss mot myndigheter. Detta bara nu om sjukskrivningar och FK, det finns givetvis massa annat som kan hända i livet också...

Ja, återigen, jag förstår vad du skriver. Men kan du förklara vad som i dessa historier skulle tvinga folk till att bli snåla enl. min definition?

Vad är det vi argumenterar om här egentligen? Bättre att ni citerar verklig text än att ni bara skriver ner Era uppfattningar om mina inlägg och hur Ni tolkar dem.

 

[billy_baver]

Sedermera utmärks snåla människor, anser jag, av att de gärna spenderar massor på sig själva, men aldrig på andra!

Där håller jag inte med. Är bördig från Småland, och kan därmed åtskilligt om utövande privatekonomer. En per definition Sant Snål Människa är en individ som knyter sina knotiga nävar i bön - icke till Mammon eller till Fru Fortuna, utan - till Penningen Som Sådan. Denna människa har till fullo hörsammat Nya Testamentets kärleksbudskap, och omtolkat det till att "allt vad I missunnar eder själva skall i ock missunna andra". Den Sant Snåle betraktar penningen som ett upphöjt väsen som ej får vidröras. Därav skriker Den Sant Snåle högt i veklagan när hon skiter.

 

[Dan_Johansson]

Du får gärna utveckla på vilket sätt verkligheten är långt därifrån? En sak är det att skriva "verkligheten rätt långt därifrån", och en annan att verkligen förklara varför så skulle vara fallet.

Jag kan också slänga ur mig "nej, du har fel" utan att förklara. Och jag har trots allt ändå, mer detaljerat än dig, förklarat varför jag tycker som jag gör.

Här finns det ju ganska lite plats för "tyckande", egentligen. I teorin har du rätt. Vi har världens "bästa" skyddsnät ur ett globalt perspektiv, beroende på hur man definierar "bästa". Jag kan också "tycka" att det borde fungera.

Intressant nog jobbar jag i en position som gör att jag regelbundet, dagligen, träffar människor ur just precis de här kategorierna.

Vi börjar med A-kassan. Det har man ganska länge, säger du. 300 dagar, är verkligheten. Det är ungefär 1,5 år i ersättningsdagar. Men det är när man FÅTT en ersättningsperiod. Att få beslutet kan ta en månad om alla dokument är där de ska vi rätt tidpunkt. Om de inte är det kan det lätt ta 2-3 månader. Plus en månad för utbetalning. Hur många månader har du själv möjlighet att stå helt utan inkomst? A-kassan är ganska lågt räknad eftersom den inte räknas upp med index, men det stora problemet är att man kan få ett glapp på en månad eller två där man har noll inkomst. Samtidigt är det tre månaders uppsägningstid på telefonabonnemanget, det tar tid att sälja bilen, etc. etc. Även om man är rimligt förutseende så är det svårt att göra en såpass snabb omställning.
Är man yngre, helt utan arbetslivserfarenhet är 300 dagar inte så hopplöst länge. Samma om man är äldre. Det är inte helt orimligt att ha några månaders inkörningstid, nått halvår av arbetssökande och sen kanske ett par månaders väntan på själva anställningsstarten.

Försäkringskassan som nummer två. Jovisst. Man har sågott som alltid möjlighet att vara sjukskriven 180 dagar (nu pratar vi helt plötsligt kalenderdagar) om man har ett jobb. Har du inte det? Inte lika säkert längre. Söka arbete kan alla göra (och det är ju därför du läser om folk under pågående cancerbehandling som hamnar hos Arbetsförmedlingen). Nästa problem, Försäkringskassan måste 1: förstå läkarintyget. Tro mig, läkare skriver extremt dåliga läkarintyg. 2: fatta beslut om sjukpenning. Ingen check på ruta 1, tillbaka till läkaren. I värsta fall måste den som är sjuk jaga läkaren för att få ett nytt intyg. Samma läkare som fortfarande inte kan skriva. Att bara få godkänd sjukpenning kan ta två månader. Under den tiden (och stressen över att inte få pengar alls, eftersom FK har möjligheten att inte godkänna sjukskrivningen) så ska man tillsammans med sin arbetsgivare upprätta en rehabiliteringsplan, innan dag 30. Så samtidigt som du jagar läkaren måste du jaga din arbetsgivare för att få en rehabiliteringsplan, eftersom denne högaktningsfullt skiter i den. Du är ju sjuk? Håll dig hemma och bli frisk ffs.När det gått 90 dagar ska FK avgöra om du har möjlighet att återgå till arbete hos arbetsgivaren. Observera att det är FK som avgör detta. Inte du eller din arbetsgivare, utan din handläggare på FK, som du aldrig träffat, som aldrig pratat med din arbetsgivare (som inte gått ut grundskolan och inte kan fylla i ett formulär från FK ens under pistolhot), utan bara läst ett läkarintyg från din läkare (som gått läkarprogrammet för analfabeter). Så om du möjligen kunnat slappna av när du fått beslutet om sjukpenning får du nu oroa dig igen. Blir det förlängt? När vi börjar närma oss 180 dagar får man oftast avslag (jodå, det finns undantag) och får en trevlig uppmaning av Försäkringskassan att skriva in sig på Arbetsförmedlingen! För nu ska man ju ta reda på om man kan klara ett arbete på arbetsmarknaden. Problemet är bara att väntetiderna i vården är så långa, att man inte ens med de enklaste fysiska problem kan räkna med att få hjälp på 180 dagar. Ännu mindre med de psykiska problem som är majoriteten av sjukskrivningarna nuförtiden. Googla på hur lång snittiden är för de som gått in i väggen (utmattningsdepression) att komma tillbaka till arbete igen. Tro mig, 180 dagar är kort. Men nu är du ju på Arbetsförmedlingen och ska då provas mot hela arbetsmarknaden. Och ansöka om a-kassa under tiden. Läs ovan. Dock, du måste också ansöka om tjänstledighet, vilket betyder att du måste jaga din arbetsgivare igen. Om du har ditt jobb kvar dvs, du kanske fått sparken under sjukskrivningen, vilket betyder att du får blanda in facket eftersom det är olagligt att säga upp någon för att de är sjukskrivna. Glappet mellan sjukpenning och a-kassa blir ofta längre än mellan anställning och a-kassa eftersom a-kassan nu vill ha papper från din arbetsgivare och Försäkringskassan.

Och slutligen. Socialtjänsten. Precis lika fyrkantiga som a-kassan, Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan. De har ett mål. Egen försörjning, så fort som möjligt. Problemet är att det är inte "vanliga Svenssons" med villa och volvo som hamnar här. Det är folk som kommer från de två översta kategorierna. Långvarigt sjuka, arbetslösa långt från arbetsmarknaden. Missbrukare. Nyanlända som inte hunnit etablera sig i samhället. Människorna här är ofta aktuella hos myndigheterna ovan med. Läkarintygen ska nu till tre instanser. Folk bollas runt. Krav på inskrivning på Arbetsförmedlingen, trots att läkaren konstaterat noll arbetsförmåga, men Försäkringskassan nekat sjukpenning. Ansökan om stadigvarande sjukersättning (fd. sjukpension) avslag. För frisk för att vara sjuk, för sjuk för att jobba.

Jag har ingen aning om hur det är i Finland, men det är knappast guld och gröna skogar i Sverige i alla fall ....

 

[Martin_B]

Då skall jag förklara hur jag tänker.

Vi börjar med A-kassan. Det har man ganska länge, säger du. 300 dagar, är verkligheten. Det är ungefär 1,5 år i ersättningsdagar.

Du skriver att det är ung. 1,5 år i ersättningsdagar. Är inte det ganska länge tycker du? Allt är ju relativt, så vissa kanske gärna vill kunna gå på a-kassa i 10 år, eller 20, 30. Frågan är om Sverige har råd?

Men det är när man FÅTT en ersättningsperiod. Att få beslutet kan ta en månad om alla dokument är där de ska vi rätt tidpunkt. Om de inte är det kan det lätt ta 2-3 månader. Plus en månad för utbetalning. Hur många månader har du själv möjlighet att stå helt utan inkomst? A-kassan är ganska lågt räknad eftersom den inte räknas upp med index, men det stora problemet är att man kan få ett glapp på en månad eller två där man har noll inkomst.

Ja, och då säger jag "men kära barn". Hur bra sköter man ekonomin när man inte har såpass buffert att man klarar ett par tre månader utan inkomst? Det där "lilla extra" långsiktiga tänkandet ingår nämligen i att vara vuxen.
Har man inte löst det på bättre sätt? = skyll dig själv, tråkigt läge.
Jag är helt jävla stenhård på den här punkten, för jag vet mycket väl hur det är att leva på s.k. "existensminimum".
Har man absolut inget kvar? Börja sälja av saker akut. Funkar inte det? Gå till socialen.

Samtidigt är det tre månaders uppsägningstid på telefonabonnemanget, det tar tid att sälja bilen, etc. etc. Även om man är rimligt förutseende så är det svårt att göra en såpass snabb omställning.

Ja, visst är det svårt. Men vem har sagt att livet är enkelt? Livet är trots allt rätt hårt... och detta säger vi som bor i västvärlden. Hur tror du livet är för människor som bor i u-länder? I länder där svält och annat misär råder?

Är man yngre, helt utan arbetslivserfarenhet är 300 dagar inte så hopplöst länge. Samma om man är äldre. Det är inte helt orimligt att ha några månaders inkörningstid, nått halvår av arbetssökande och sen kanske ett par månaders väntan på själva anställningsstarten.

Ja? Och? Och om man misslyckas = gå till socialen. Hänvisar de till att börja sälja saker? = börja sälja saker.

Vad är problemet?

Faktum kvarstår, ingen svensk skall behöva bo ute på gatan och gå med hungrig mage! Och ingen behöver göra det heller om de sköter sina kort! PUNKT! (med undantag för ett eller annat extremfall där varenda soc-tant på kontoret är sjuk och det är mitt uppe i helgdagar eller något annat sjukt extremt. T.o.m då kan man ju lyckas få tak över huvudet här och där...)

Försäkringskassan som nummer två. Jovisst. Man har sågott som alltid möjlighet att vara sjukskriven 180 dagar (nu pratar vi helt plötsligt kalenderdagar) om man har ett jobb. Har du inte det? Inte lika säkert längre. Söka arbete kan alla göra (och det är ju därför du läser om folk under pågående cancerbehandling som hamnar hos Arbetsförmedlingen). Nästa problem, Försäkringskassan måste 1: förstå läkarintyget. Tro mig, läkare skriver extremt dåliga läkarintyg. 2: fatta beslut om sjukpenning. Ingen check på ruta 1, tillbaka till läkaren. I värsta fall måste den som är sjuk jaga läkaren för att få ett nytt intyg. Samma läkare som fortfarande inte kan skriva. Att bara få godkänd sjukpenning kan ta två månader. Under den tiden (och stressen över att inte få pengar alls, eftersom FK har möjligheten att inte godkänna sjukskrivningen) så ska man tillsammans med sin arbetsgivare upprätta en rehabiliteringsplan, innan dag 30. Så samtidigt som du jagar läkaren måste du jaga din arbetsgivare för att få en rehabiliteringsplan, eftersom denne högaktningsfullt skiter i den. Du är ju sjuk? Håll dig hemma och bli frisk ffs.När det gått 90 dagar ska FK avgöra om du har möjlighet att återgå till arbete hos arbetsgivaren. Observera att det är FK som avgör detta. Inte du eller din arbetsgivare, utan din handläggare på FK, som du aldrig träffat, som aldrig pratat med din arbetsgivare (som inte gått ut grundskolan och inte kan fylla i ett formulär från FK ens under pistolhot), utan bara läst ett läkarintyg från din läkare (som gått läkarprogrammet för analfabeter). Så om du möjligen kunnat slappna av när du fått beslutet om sjukpenning får du nu oroa dig igen. Blir det förlängt? När vi börjar närma oss 180 dagar får man oftast avslag (jodå, det finns undantag) och får en trevlig uppmaning av Försäkringskassan att skriva in sig på Arbetsförmedlingen! För nu ska man ju ta reda på om man kan klara ett arbete på arbetsmarknaden.

Ja, här var mycket information, men i slutändan gäller samma sak. Man får kämpa på, livet är inte lätt. Och om ALLT skiter sig = gå till socialen.

Problemet är bara att väntetiderna i vården är så långa, att man inte ens med de enklaste fysiska problem kan räkna med att få hjälp på 180 dagar.

Ja, som man röstar får man lida. Är huvudet dumt får kroppen lida...

Ännu mindre med de psykiska problem som är majoriteten av sjukskrivningarna nuförtiden.

Ja det tror jag det.. plötsligt är halva befolkningen utbränd. Tittat lite för mycket på alla såpoperor och kollat för mycket på andras underbara Facebook bilder, varför var och varannan individ plötsligt söker ett liv som i paradiset?
Inte konstigt folk blir utbrända, de stressar ihjäl sig för att få det bättre än grannen, något som skapar en ond cirkel.

Aningen märkligt, då man ju förr inte ens hade tvättmaskiner, diskmaskiner och annat som underlättade. Man fick laga sin egen mat, osv. osv. Likförbannat fanns det inget som hette utbrändhet. Folk levde ändå ganska lugnt och harmoniskt.
Frågar man äldre människor idag, så förstår de sig inte på den här stressen som är idag överhuvudtaget. De nöjde sig förut med att läsa tidningen. Idag är man inte ens nöjd om man så har fått sitta och smeka mobiljävel under en tredjedel av dygnet.

Och slutligen. Socialtjänsten. Precis lika fyrkantiga som a-kassan, Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan. De har ett mål. Egen försörjning, så fort som möjligt. Problemet är att det är inte "vanliga Svenssons" med villa och volvo som hamnar här. Det är folk som kommer från de två översta kategorierna. Långvarigt sjuka, arbetslösa långt från arbetsmarknaden. Missbrukare. Nyanlända som inte hunnit etablera sig i samhället. Människorna här är ofta aktuella hos myndigheterna ovan med. Läkarintygen ska nu till tre instanser. Folk bollas runt. Krav på inskrivning på Arbetsförmedlingen, trots att läkaren konstaterat noll arbetsförmåga, men Försäkringskassan nekat sjukpenning. Ansökan om stadigvarande sjukersättning (fd. sjukpension) avslag. För frisk för att vara sjuk, för sjuk för att jobba.

Ja, och återigen. Livet är inte lätt. Jag förstår inte var alla gnällande västerlänningar har fått följande ifrån, att allting skall gå som smort? Att man alltid skall kunna leva gott och ha råd med nöjen, och att resa och att äta finfint ute på restaurang, och automatisk rättighet till bil och mobil, tv, datorer osv. Var glada att ni har tak över huvudet och mat för dagen! Det finns trots allt folk i världen som SVÄLTER! Cirka 4 barn i minuten dygnet runt, svälter ihjäl runtom i världen. Det är ett barn var 15:e sekund. Bara under tiden man läser detta har ett och ett annat barn hunnit svälta. Och här klagar folk på att de inte får ha kvar sin 70" platt-tv. Bevare mig väl...

Och om allt skiter sig = gå till soc. De kommer att hjälpa dig direkt, annars gör de tjänstefel. Gör de tjänstefel? Ring till högre instans eller till närmaste nästa ort.

Men det är klart, om man nu tycker det är så jobbigt att prata i telefon och anstränga sig lite för att få ha kvar tak över huvudet, så får man ju skylla sig själv om man faktiskt hamnar på gatan.


Jag kan dock på inget sätt se hur något av ovanstående skulle kunna tvinga folk till att bli snåla enl. min definition, dvs. att bara ta och ta och ta, men aldrig ge tillbaka ens när man kan! För det är trots allt det enda jag har hävdat från början, inget annat.

 

[Martin_B]

Tycker någon jag är för hård? Ring socialen!

 

[Dan_Johansson]

Tycker någon jag är för hård? Ring socialen!

Jag svarar på det här, eftersom kontentan av ditt långa svar ovan egentligen är samma, du tycker att socialen borde ta ett större ansvar. Visst, de kan helt klart ta ett större ansvar, men vet du vilka som jobbar där? Nyutexaminerade socionomer som inte klarar arbetsbelastningen och blir.... Tadaaa.. Sjukskrivna!

Skämt åsido, tyvärr så är arbetarklassens arbetsvillkor såpass dåliga nuförtiden, så man har inte möjlighet att spara undan några månadslöner...

Ska man vara krass så kan vi nog diskutera det här i all evinnerlighet, så jag tänker att jag avslutar med att säga att vi har världens bästa välfärd, för de som inte behöver den. När man väl börjar närma sig botten så upptäcker man att det sociala skyddsnätet är ganska stormaskigt...

Edit : läste ditt andra inlägg igen, och jag får nog ta och svara på det när jag hittar en dator.....

 

[billy_baver]

tyvärr så är arbetarklassens arbetsvillkor såpass dåliga nuförtiden, så man har inte möjlighet att spara undan några månadslöner

Åjo! De riktigt fattiga har fördelen att ha riktigt små månadslöner, som inte borde vara så himmelens knöliga att spara ihop. Då är det är värre för de riktigt rika!

Om en tar och sätter en smålänning på en klippa - ute i havet- ja, då överlever han. Giv åt honom en get, och si! - han bliver RIK! Sätt istället den arma geten på en obebodd klippa, och han blir smålänning.

 

[Martin_B]

Jag svarar på det här, eftersom kontentan av ditt långa svar ovan egentligen är samma, du tycker att socialen borde ta ett större ansvar.

Nej jag menar inte att de borde ta ett större ansvar. Utan snarare att socialen alltid finns där som ett sista skyddsnät om allt annat faller. Som exempelvis dina beskrivningar av sjuka som har hamnat mellan stolarna och därför varken får sjukpenning eller a-kassa utan massa utredningar och kanske ihärdigt arbete från den drabbade. Eller personer som förlorar arbetet och det börjar krångla med a-kassan, etc. Ja, i värsta fall finns ju socialen där. Ingen har sagt att det är roligt att hamna där, men det är fortfarande så man klarar sig, och ganska bra också. Man får tak över huvudet, pengar till mat, kläder, och t.o.m. bil och huslån om så situationen kräver och det anses vara det lämpligaste.

Så jag anser inte alls att det är synd om folk här i Sverige. Mig veterligen har ingen svultit ihjäl i Sverige p.g.a att socialen har vägrat hjälpa till i ett läge där hjälp skall ges.
Sedan kan man ju vara hur korkad som helst, och det första man gör när socialbidraget kommer in på kontot är att man plockar ut det och blåser hela skiten på spel utan några som helst vinster. Så man står där i en månad utan ett öre till mat eller bostad.
Men då får man ju återigen skylla sig själv. Och mellan sådan total idioti, samt den mest skötsamma som verkligen hanterar sin ekonomi, så finns det ju en hel gråskala med olika sorters beteenden och hanteringar av den egna ekonomin.
Vissa kanske bara hamnar mittemellan och betalar hyran, men blåser stora delar av socialbidraget på bio och att äta ute, samt att köpa några fina kläder de inte behöver, och därför står där med över en vecka kvar innan utbetalning, helt utblottade. Sedan går de och gråter ut för sina vänner om hur fruktansvärt man blir behandlad av socialen och att man får i princip svälta. Med lite tur kanske de får "låna" några hundra kronor av en vän och lika mycket av en annan.

Som sagt, det finns hur många varianter som helst. Faktum kvarstår dock, att det finns vissa normer i Sverige, riktlinjer med hur mycket man kan få, eller rättare sagt hur lite som är minimigränsen, vilken ett socialbidrag måste hålla sig över. Samma regler gäller för alla och det tillåts inga specialare, som exempelvis för rika som har fina bilar (i hyperbilklassen), men som tvunget vill ha kvar dem trots att de blir tvungna att söka sig till soc.
Man får snällt rätta sig efter riktlinjerna och avstå sina lyxigheter för ett tag. Men vissa har ju väldigt svårt för att smälta detta. Jag tycker inte det minsta synd om dem. Räcker att jag tänker på människor som bokstavligen svälter till döds, så skrattar jag åt sådant där bortskämt skitsnack

 

[billy_baver]

Fattigdom är utfallet av ett ekonomiskt system.
Snålhet växer istället fram ur ett personligt ställningstagande.
För att prestera sann snålhet underlättar viss rikedom.