Många vill flytta men har inte råd
En undersökning visar att många skulle vilja flytta till en ny bostad, men att det finns flera faktorer som hindrar dem.
Du kan läsa artikeln här: Många vill flytta men har inte råd
Du kan läsa artikeln här: Många vill flytta men har inte råd
Jag var väl en av alla som köpte vid fel tidpunkt. Nu får vi väl se hur många årtionden jag sitter fast med min lilla tvåa. Att bilda familj är inte att tala om här utan endera sälja med brakförlust eller hyra ut med påföljd att jag inte får köpa något annat.
Priserna har skjutit i höjden helt åt h*lvete helt enkelt... För eller senare är det inte hållbart.
Det märkligaste var väl när dom nya amorteringskraven kom, så påstods det att det ENDAST skulle drabba 15% av marknaden, knappast troligt!
Det märkligaste var väl när dom nya amorteringskraven kom, så påstods det att det ENDAST skulle drabba 15% av marknaden, knappast troligt!
Menar du att du köpte för dyrt och nu sitter fast? Om jag tolkar det rätt så är du ute efter större (dyrare) boende om du bildar familj, och då borde en nedgång i marknaden vara en fördel. Ju högre priserna är på marknaden generellt, desto större skillnad hade det varit i pris mellan din lilla tvåa och en fyra/femma eller radhus/hus.RoTe skrev:
Edit: Förutsatt att du köper och säljer på typ samma marknad alltså.
Fast det finns flera bottnar i det där. Även om priset på det man vill köpa går ned mer än priset på det man vill sälja, så har man ingen nytta av det, om prisnedgången tar bort hela, eller stora delar av kontantinsatsen.
På sätt o vis hanterades det bättre vid finanskraschen på 90 talet. Då hade många köpt med 100% belåning, eller mer än 100%.
Redan vid en måttlig prisnedgång tyckte folk att de inte hade råd att sälja, har man inte 30 000 till en förlust så svider extra mycket att behöva ta förlusten.
MEN då under krisen, tvingades många sälja med förluster i klassen 200 000 eller mer (typ en miljon i dagens penningvärde). Då gick banken in och erbjöd förlustlån, så att man efter en förlustförsäljning kom ur det med iallafall delar av sin kontantinsats intakt. Man kunde därmed köpa något annat istället. Mot slutet av krisen började bankerna acceptera att folk tog nya bolån, men med 50% kontantinsats. Under krisen beviljades inga nya lån överhuvudtaget (annat än nödlån/förlustlån), men man tog över bef. lån på det man köpte.
Förlustlånen var rena blancolån som skulle amorteras på 5 - 10 år, kanske 15 år i extremfall.
På sätt o vis hanterades det bättre vid finanskraschen på 90 talet. Då hade många köpt med 100% belåning, eller mer än 100%.
Redan vid en måttlig prisnedgång tyckte folk att de inte hade råd att sälja, har man inte 30 000 till en förlust så svider extra mycket att behöva ta förlusten.
MEN då under krisen, tvingades många sälja med förluster i klassen 200 000 eller mer (typ en miljon i dagens penningvärde). Då gick banken in och erbjöd förlustlån, så att man efter en förlustförsäljning kom ur det med iallafall delar av sin kontantinsats intakt. Man kunde därmed köpa något annat istället. Mot slutet av krisen började bankerna acceptera att folk tog nya bolån, men med 50% kontantinsats. Under krisen beviljades inga nya lån överhuvudtaget (annat än nödlån/förlustlån), men man tog över bef. lån på det man köpte.
Förlustlånen var rena blancolån som skulle amorteras på 5 - 10 år, kanske 15 år i extremfall.
Det jag syftade på var att min kontantinsats på 15% som jag lade i denna bostad i princip är borta, kanske inte riktigt men nära 10% i alla fall, jag ser ju att grannarnas lägenheter är osäljbara till ett betydligt lägre pris än vad jag gav. Jag jobbar i och för sig redan på att bygga upp en ny kontantinsats på ett par hundra tusen men det tar ju tid om man vill ha något som helst liv under tiden...JustDoIt skrev:
Besserwisser
· Västra Götalands
· 9 583 inlägg
Precis. Man måste vara väldigt försiktig med att dra slutsatser från svar på frågan "vad vill du". Det är nämligen väldigt många (jag själv inkluderat) som "vill" en massa saker, men som när det inte kommer till kritan är villiga att offra något, särskilt pengar, på att uppnå det. Det handlar om rena dagdrömmar i många fall. (Jag "vill" t ex ha en Ferrari. Fast inte egentligen, för jag är inte villig att göra någon som helst uppoffring för att få det. Och det blir nog en Volvo nästa gång jag byter bil också...)Tokslut skrev:
Jag vill flytta till slott med har inte råd, är jag med bland de 25% då också?
Den här effekten får återverkningar i bla debatten om vården. Man kan nämligen inte leverera så mycket vård att befolkningen blir "nöjd". Det är ingen i historien som lyckats med det. Oavsett hur mycket vård man levererar så "vill" befolkningen nämligen ha mer.
Samma sak med andra offentliga tjänster. Problemet är t ex inte att de inte är kostnadseffektiva. Det visar de flesta studier att de visst är. Ofta tom mer än motsvarande privata tjänst. (Det är inte förvånande, det är som första ordningens analys, naturligtvis billigare att bara betala sina omkostnader, än att betala någon annans omkostnader plus vinst.) Problemet är istället att de levererar mer än folk egentligen är villiga att betala för. Dvs om de skulle köpt tjänsten själva på den öppna marknaden. Det offentliga faller nämligen ofta i fällan att leverera det folk säger att de vill ha, inte vad de verkligen vill ha.
Jag stötte fö på exakt samma fenomen på Ericsson. Det verkar drabba alla stora verksamehter. Så offentligt/privat är antagligen inte en vattendelare, utan storlek och komplexitet på verksamheten.
