Allt i skolan handlar om resurser och rätt person som tar hand om barn med diagnoser.
Erfarenhet om diagnoser är otroligt viktigt, tyvärr finns det fortfarande många föräldrar som inte vill höra att deras barn kan ha en diagnos så många barn få gå flera år utan hjälp.
Erfarenhet om diagnoser är otroligt viktigt, tyvärr finns det fortfarande många föräldrar som inte vill höra att deras barn kan ha en diagnos så många barn få gå flera år utan hjälp.
Jobbar själv inom skolan och frågan är ganska så komplex, men för att försöka att göra den enkel.KnockOnWood skrev:
Ja man vill ge alla högskolebehörighet eller grundläggande högskolebehörighet, precis som det var innan 2011 när gymnasiereformen gjordes om. Det eleverna kommer att läsa är engelska och svenska. I många praktiska yrken måste du kunna läsa och tyda en manual, även fast den är på engelska.
En annan aspekt är att man jobbar inte hela sitt liv på samma ställe längre, det byts både jobb och branscher betydligt oftare än förr och för att hålla dörrar öppna vill man gå tillbaka till gamla systemet med att alla ska få en grundläggande behörighet.
Mest för ett förtydligande:K Kortling skrev:
- Jag tycker inte att du har fel i dina texter, jag håller bara inte med om allt, lite som ett debattprogram, vi skall ha lite olika åsikter, tråkigt annars, eller hur?
Mvh"snäll Dalmas"
Absolut, jag har inget emot att diskutera med andra, Tvärtom.P Pagno skrev:
Återigen så förutsätter du att alla barn kan kontrollera sig och sitt uppförande..K Kortling skrev:
Jag hade noll impulskontroll när jag var barn.
Föräldrar och lärare har tjatat så länge jag kan minnas att jag måste lära mig tänka efter först..
Mina föräldrar är högutbildade och de gav mig en strukturerad och bra uppfostran.
Ändå stökade jag...
Men jag är med på att man inte ska låta ett annat barns beteende gå ut över andra barns arbetsro/lärande.
Men att slänga ut barn för att de har problem är väl knappast nått som helst konstruktivt.
Och det är ju därför man försöker lösa det på olika sätt.
Inte placera nån i nått fack som ”den där skitungen med adhd”
Den där ”skitungen” kan uträtta storverk med sitt annorlunda sätt att tänka utanför boxen.
Jag
Ok där kom trollningen..K Kortling skrev:
Då ska vi naturligtvis inte anpassa oss till handikappade, äldre, sjuka eller någon annan heller?
Glöm att jag flyttar på mig när du vill förbi med din rullator. Du är en defekt när du inte längre kan gå utan rullator. Är det ett sånt samhälle du eftersträvar?
Jag har aldrig skyllt något på min diagnos, alltid stått för vad jag gjort oavsett dumheter.
Jobbet jag har idag är inte tack vare några betyg i skolan.
Headhuntad för mitt sätt att tänka annorlunda, mitt sätt att prata och min impulsivitet.
Jag är den där man antingen älskar eller hatar. Högljudd och tar mycket plats men också den där som alltid sluter de viktiga avtalen i slutändan tack vare mitt sätt att vara.
Jag vet inte precis var jag ska börja, så jag tar det som det kommer. Det kanske inte blir jättestrukturerat.K Kortling skrev:
För det första skriver du förståelse och överseende, och implicerar att det är samma sak. Det är det inte! Man ska aldrig ha överseende med människor som slås, och våldtar. (Att störa behöver inte vara så allvarligt och att söka uppmärksamhet kan vara väldigt bra).
Men huvudfokus borde vara att se till att det dåliga beteende slutar så fort som möjligt, och därför behöver man förståelse för vilka mekanismer ligger bakom beteendet, och försöker åtgärda beteendet därefter.
Tar vi t ex autism/aspergersyndrom, då kan dessa personer bli ursinnigt arg när de inte längre förstår samhället (dubbla budskap, ironi, felaktig bestraffning, mm). Skulle man försöka åtgärda detta genom att låsa upp dessa personer (på sitt rum/barnhem/häktet/fängelse) då blir det ännu en åtgärd de inte förstår och som kan skapa ångest och åtgärden resulterar bara i ett eskalerat beteende.
Skulle man däremot förstå varför personen blev arg från början, och skulle man hjälpa denne med att förklara omvärlden, blir allt bättre igen.
För ADHD personer kan det finnas andra anledningar till bråk (tråkigt, risksökande beteende, självmedicinering, mm). Här skulle det också slå fel att låsa upp dom, men det funkar kanske med extra fritidsaktiviteter, cykla till skolan istället för buss/bil, straffkamp, mm.
Det andra jag reagerar på är att du anser att de som har en diagnos är defekt och att alla andra är normallt och att man inte ska ta hänsyn till de som är defekt. Kan de inte bete sig, ska de hållas utanför samhället. Här får jag ett antal olika tankar om vad du egentligen skriver och den ena är mer skrämmande en den andra.
Sedan undrar jag varför du ser diagnoser som ett defekt och inte som en tillgång (för de är en tillgång)
Naturligtvis är det konstruktiv för alla andra att slänga ut ett barn som stökar. Att du sen upplever det som hemskt pågrund av dina tillkortakommanden av impulshantering lämnar jag därhän. Det är ditt eget problem som inte ska gå ut över andra.R RalleB skrev:
Visst ska du få stöd att hantera dig själv men vi ska inte anpassa oss efter dig.
Att bli gammal eller sjuk är inte ett aktivt handlande, att ha bristande impulskontroll är det.
Grattis till ditt jobb.
Du kunde inte ha mer felK Kortling skrev:
Du har visst inte förstått någonting. Idag vet man att det du kallar "bristande impulskontroll" är ett av symptomen på ett syndrom som man föds med och inte KAN välja bort. Jag talar av många decenniers egen erfarenhet.K Kortling skrev:
Det är tyvärr lika okunnigt som att hävda att man väljer att behöva glasögon eller inte – det är väl bara att träna upp ögonen och anpassa sig till samhället?
Det är inte konstruktivt för att barnet kommer att stöka lika mycket nästa gång (eller mer för den delen) och blir den utslängd tillräckligt ofta, kommer den inte att klara skolan och orsaka olika problem i vuxenålder med.K Kortling skrev:
Så antingen återgår vi till lösningar från 30, 40, och 50-talet och löser det på det sättet (dvs utrota defekten) eller så accepterar vi att personer med diagnoser finns i vårt samhälle och försöker vi se till att samhället även är anpassat till dom.
Jag ger dig rätt på överseende och förståelse, jag formulerade mig tokigt där.harry73 skrev:
Jag vet inte precis var jag ska börja, så jag tar det som det kommer. Det kanske inte blir jättestrukturerat.
För det första skriver du förståelse och överseende, och implicerar att det är samma sak. Det är det inte! Man ska aldrig ha överseende med människor som slås, och våldtar. (Att störa behöver inte vara så allvarligt och att söka uppmärksamhet kan vara väldigt bra).
Men huvudfokus borde vara att se till att det dåliga beteende slutar så fort som möjligt, och därför behöver man förståelse för vilka mekanismer ligger bakom beteendet, och försöker åtgärda beteendet därefter.
Tar vi t ex autism/aspergersyndrom, då kan dessa personer bli ursinnigt arg när de inte längre förstår samhället (dubbla budskap, ironi, felaktig bestraffning, mm). Skulle man försöka åtgärda detta genom att låsa upp dessa personer (på sitt rum/barnhem/häktet/fängelse) då blir det ännu en åtgärd de inte förstår och som kan skapa ångest och åtgärden resulterar bara i ett eskalerat beteende.
Skulle man däremot förstå varför personen blev arg från början, och skulle man hjälpa denne med att förklara omvärlden, blir allt bättre igen.
För ADHD personer kan det finnas andra anledningar till bråk (tråkigt, risksökande beteende, självmedicinering, mm). Här skulle det också slå fel att låsa upp dom, men det funkar kanske med extra fritidsaktiviteter, cykla till skolan istället för buss/bil, straffkamp, mm.
Det andra jag reagerar på är att du anser att de som har en diagnos är defekt och att alla andra är normallt och att man inte ska ta hänsyn till de som är defekt. Kan de inte bete sig, ska de hållas utanför samhället. Här får jag ett antal olika tankar om vad du egentligen skriver och den ena är mer skrämmande en den andra.
Sedan undrar jag varför du ser diagnoser som ett defekt och inte som en tillgång (för de är en tillgång)
Mitt tankesätt med diagnoser/defekter är lite påtvingat av samhället.
Naturen har i grova drag låtit oss utvecklas genom att vi har ett visst beteende och flockmentalitet som har gjort att vi har kunnat överleva. Förr har ett avvikande beteende resulterat i död eller uteslutande från gruppen, och därigenom ändå en säker död. Idag är det inte så, utan allt avvikande beteende eller diagnoser ska presenteras som tillgångar och styrka för individen. Jag anser att det i många fall bara är en skev bild av verkligen man vill måla upp.
Dessa individer är avvikande, de sticker ut de fungerar inte i gruppen. Vårt samhälle är idag såpass utvecklat att vi försöker hjälpa individerna med stora mängder förståelse eller resurser.
Jag tycker inte det är rätt, jag tycker dom får arbeta fram detta själv att anpassa sig till det som är normen.
Naturligtvis kan detektera vara en tillgång för samhället, men om man måste lägga enorma resurser för att hantera dessa människor kan man i ärlighetens namn säga att det är en tillgång? Hade det inte varit en större tillgång att låta barnen rätta sig i ledet och bli en normal samhällsmedborgare stöpt i den form som byggt välfärdsstaten?
Jag lägger fram mina tankar här väldigt svart på vitt för att tydliggöra mina poänger, därav avsaknaden av känslor och människovärde och liknade saker.
Eller alternativt 3, ser till att barn med avvikande beteende anpassar sig till samhället.
Dont feed the troll... men jag nappar en gång till.K Kortling skrev:
Ja stöp alla i samma form, ingen ska tänka annorlunda. Sverige kommer utvecklas så fantastiskt av det. Världsledande inom alla områden för vårat fantastiska sätt att bara göra som vi alltid gjort och förändringar är bara skit *ironi*
Du kanske faktiskt borde läsa på lite vad t.ex. Adhd är innan du fortsätter göra bort dig med korkade uttalanden. Men visst vill man bara trolla så....
Bara kolla vilka uppfinnare/tänkare som hade ”defekter (enligt dig)” så inser du kanske att världen hade sett ganska annorlunda ut utan dessa personer.
För t.ex. Bill Gates är ju bara en defekt och borde ha gjort som alla andra och rättat sig i ledet....
Joacimz skrev:
Om jag skall hålla mig saklig i ett viktigt ämne så måste jag fråga dig, som jag frågar många lärare, ser ni inte frustrationen hos elever som har diagnoser, när de inte kan förklara en uppgift i skolans miljö, som de utan problem klarar av att förklara (efter många långa timmar) i hemmets miljö?
Det finns en stor brist i skolan, vi förväntar oss att elever med diagnoser skall klara av muntliga och skriftliga uppgifter, det står kriterier i läroplanen, som minst en stor del av lärarna inte har kunskap om huruvida de skall följas, kriterierna, menar jag då, lite fri tolkning.
Att tala negativt om kollegor, speciellt inom läraryrket är väldigt tabu.
Jag har under många år träffat på så många olämpliga lärare, helt ovilliga att följa läroplanen, de kör sitt eget lilla ensamma lopp och slussar vidare elever med bristande kunskap till nästa nivå.
Jag vet vad det innebär när en förälder inte accepterar att ens barn har andra behov, vilket elände det blir när eleven blir äldre och märker att denne inte riktigt hänger med i skolan, jag vet vilken påfrestning det blir på den andra föräldern, som sett problemet sedan länge och gör sitt yttersta för att hjälpa till.
Nu sitter jag här, med en snart 19-åring som inte helt hänger med på alla lektioner, riktigt intelligent elev, men förstår inte vad som förväntas.
Skolan gör vad? Efter 5 år, utredning som visar inget direkt annat än som vilken annan elev i samma ålder kan.
19- åringen har kommit till insikt att utredningarna blev helt fel, utan diagnos fås inte hjälpen i skolan som behövs, vid 18-års ålder sa jag till att jag inte orkar hjälpa till med ämnena, detta resulterar i minst fem underkända ämnen.
Det blir ingen examen till sommaren.
Nu har jag redan förberett min "lillkille" att detta skulle hända, han har redan arbete som väntar oavsett examen eller ej.
Skolan står helt oförstående till hur betygen kunde rasa.
Så återigen, kanske dags att lärarna fortbildas så de vet att elever med icke diagnoser, i behov av diagnos, slipper lätt igenom nätet om en förälder hittar på ursäkter till beteenden.
Jag letar inte diagnoser på mitt barn, efter vad jag arbetat med tidigare vet jag att han har haft behov av diagnosen, han vet det nu också.
Men, oavsett vem som har gjort fel, så är jag delaktig i det, men allt löser sig, han vill läsa en termin till, arbetet kan vänta.
Mvh P-A
