Mitt lilla inlägg i denna heta debatt är att jag vill nyansera hundägarens skadeståndsansvar. Ansvaret är strikt, vilket innebär att man inte behöver visa att skadan uppkommit p.g.a. vållande. Det krävs dock att hunden har orsakat skadan, och det är inte samma sak som att hundägaren är ansvarig för alla skador som uppkommit när en hund varit involverad.
Om någon exempelvis cyklar på en hund utan hundens förskyllan blir inte hundägaren ansvarig.
Om någon exempelvis cyklar på en hund utan hundens förskyllan blir inte hundägaren ansvarig.
Svaret på TS ursprungsfråga är väl rätt självklart: Ja, du skall anmäla. Oavsett vilket syfte du vill uppnå med det, ersättning eller avlivning/omskolning. Sen skulle jag personligen meddela hundägarna att jag anmält och, om utrymme/vilja finns för det, varför. Det senare är så klart upp till TS.
Skall man sedan ens teoretiskt analysera psykologin bakom hundens agerande och "besluta" om åtgärder för hunden behöver vi massor med information utöver den vi fått. Var inträffar detta och i vilken situation? Är hunden ute på promenad, har den varit kopplad och i så fall har ägarna hunden i ett riktigt koppel eller i ett sånt där jojo-koppel? Eller går hunden lös på sin tomt utan staket/häck när TS cyklar förbi tomtgränsen och husse/matte befinner sig en bit därifrån?
Som någon var inne på; har hunden en historia där den har anledning att vilja försvara sig mot cyklar eller till och med mot TS? Agerar den på samma sätt mot andra? Har hunden fått rollen som ledare i sin flock? Har hunden en defekt eller är det ett inlärt (eller brist på inlärning) beteende?
Det finns många fler frågor som behöver besvaras innan någon kan utse en lämplig åtgärd och det blir väl en sak för ägarna och/eller lämplig instans (vilken det nu är som bestämmer om avlivning eller annat i ett sånt här fall...) när anmälan kommit in. Inget av ovanstående är dock anledning att INTE anmäla.
En liten historia, irrelevant för TS men relevant för frågeställningen om huruvida hunden borde avlivas på stört eller om den kan omskolas.
Jag var med när Bodil och hennes syskon föddes. Hon växte upp med sin mamma som var en otroligt välbalanserad och vältränad hund. Mamman pratade hundspråk som en infödd och det var aldrig några problem för henne att träffa nya hundar eller hantera osäkra/aggressiva hundar. Vanligtvis räckte det med ett lågt morrande och förmodligen något kroppsspråk som människan inte förstod för att den andra hunden skulle förstå rangordningen. Aldrig att hon överdrev tillrättavisningen. Därefter brydde hon sig oftast inte om den andra hunden eller så kunde hon lika gärna leka loss och fjanta sig med andra hundar men hon var alfahona när det behövdes. Vid mycket få tillfällen insåg hon att den andra hunden var alfa och det var heller inga problem.
För sent insåg vi att Bodil förlitade sig på sin mammas pondus - hon var väl störst bäst och vackrast och försvarade oftast sin valp. Bodil och mamman var alltid tillsammans, med väldigt få undantag. Någon gång släppte vi lös mamman, Bodil, Bodils storasyrra (som fanns med i periferin och funkade skitbra med våra båda) och en fjärde tik (som inte var någon speciellt säker hund mentalt) i garaget för att de skulle ordna till rangordningen. Mamman var det ingen som bråkade med någon längre stund. När den utomstående jycken insåg att både mamman och storasyrran var starkare gick hon på Bodil, som då var knappt året har jag för mig, och tryckte in henne i ett hörn. Mamman sket i det men storasyrran gick in och försvarade Bodil. Främlingen fick behålla sin tredjeplats men blev skarpt tillsagd att tagga ner.
Sådär fortsatte det tills vi vid några tillfällen av olika anledningar var ute med bara Bodil. Då insåg vi snart hur osäker hon var när hon inte hade mamman som kunde stötta henne. Bodil hamnade vid ett par tillfällen i bråk med andra hundar där blodvite uppstod. Nu måste man också förstå att när två hundar bråkar är det sällan självklart vem som startat bråket. Den som biter kan mycket väl bara ha försvarat sig, det kan mycket väl vara så att den andra hunden utmanat på något sätt man inte ser. Med detta vill jag inte förringa att Bodil bet andra hundar utan jag vill bara förklara att det inte är självklart den aggressiva och problemtyngda hunden som biter.
Dock, det är min personliga teori att Bodil helt enkelt inte lärt sig hundspråket eftersom hon hade mamman som löste sånt. Dessutom var troligen mamman i hennes ögon flockledare och hon var troligtvis osäker på vår roll i det hela. Ensam på promenad med husse eller matte fick hon helt plötsligt problem och tog på sig ledarrollen utan att förstå hur hon skulle göra det.
Hur som helst, en hund som biter andra hundar är ett problem, speciellt om hunden väger 30+ kilo och består av enbart muskler och vilja. En sådan hund som är mentalt osäker på sig själv och sin roll är farlig. Vi hade för vana att ha hundarna lösa för det mesta men det fick vi ju snabbt tänka över.
Mamman är borta sedan några år och idag är Bodil om inte lika säker som sin mamma så åtminstone med marginal så säker på sig själv och så säker på sin plats i rangordningen att hon fattar att det inte är hennes sak att utmana varenda jycke vi möter. Hon går återigen nästan alltid okopplad och det räcker med en inkallning och lite kontakt för att hon ska stanna vid sidan när vi får möte av andra hundar/människor. (Självklart kopplar jag om situationen/den mötande kräver det.)
Vad vill jag ha sagt med denna historia? Jo, Bodil behövde träning, disciplin och en tydlig rangordning. Sen det löstes har det inte varit några som helst problem. Det kan mycket väl vara så även med TS grannars hund eller så har jycken en mental defekt. Poängen är att VI vet inte. VI kan omöjligt veta. Av den anledningen ser jag kommentarer som "döda hunden" eller "gör den det igen så slå eller sparka hunden så den lär sig" som oerhört okunniga och rent löjliga. Hunden behöver undersökas av någon som förstår hundar och därefter behöver den få träning och eventuellt också få byta ägare. Alternativt så behöver den avlivas. Vilket alternativ som passar denna hund har vi ingen aning om.
Skall man sedan ens teoretiskt analysera psykologin bakom hundens agerande och "besluta" om åtgärder för hunden behöver vi massor med information utöver den vi fått. Var inträffar detta och i vilken situation? Är hunden ute på promenad, har den varit kopplad och i så fall har ägarna hunden i ett riktigt koppel eller i ett sånt där jojo-koppel? Eller går hunden lös på sin tomt utan staket/häck när TS cyklar förbi tomtgränsen och husse/matte befinner sig en bit därifrån?
Som någon var inne på; har hunden en historia där den har anledning att vilja försvara sig mot cyklar eller till och med mot TS? Agerar den på samma sätt mot andra? Har hunden fått rollen som ledare i sin flock? Har hunden en defekt eller är det ett inlärt (eller brist på inlärning) beteende?
Det finns många fler frågor som behöver besvaras innan någon kan utse en lämplig åtgärd och det blir väl en sak för ägarna och/eller lämplig instans (vilken det nu är som bestämmer om avlivning eller annat i ett sånt här fall...) när anmälan kommit in. Inget av ovanstående är dock anledning att INTE anmäla.
En liten historia, irrelevant för TS men relevant för frågeställningen om huruvida hunden borde avlivas på stört eller om den kan omskolas.
Jag var med när Bodil och hennes syskon föddes. Hon växte upp med sin mamma som var en otroligt välbalanserad och vältränad hund. Mamman pratade hundspråk som en infödd och det var aldrig några problem för henne att träffa nya hundar eller hantera osäkra/aggressiva hundar. Vanligtvis räckte det med ett lågt morrande och förmodligen något kroppsspråk som människan inte förstod för att den andra hunden skulle förstå rangordningen. Aldrig att hon överdrev tillrättavisningen. Därefter brydde hon sig oftast inte om den andra hunden eller så kunde hon lika gärna leka loss och fjanta sig med andra hundar men hon var alfahona när det behövdes. Vid mycket få tillfällen insåg hon att den andra hunden var alfa och det var heller inga problem.
För sent insåg vi att Bodil förlitade sig på sin mammas pondus - hon var väl störst bäst och vackrast och försvarade oftast sin valp. Bodil och mamman var alltid tillsammans, med väldigt få undantag. Någon gång släppte vi lös mamman, Bodil, Bodils storasyrra (som fanns med i periferin och funkade skitbra med våra båda) och en fjärde tik (som inte var någon speciellt säker hund mentalt) i garaget för att de skulle ordna till rangordningen. Mamman var det ingen som bråkade med någon längre stund. När den utomstående jycken insåg att både mamman och storasyrran var starkare gick hon på Bodil, som då var knappt året har jag för mig, och tryckte in henne i ett hörn. Mamman sket i det men storasyrran gick in och försvarade Bodil. Främlingen fick behålla sin tredjeplats men blev skarpt tillsagd att tagga ner.
Sådär fortsatte det tills vi vid några tillfällen av olika anledningar var ute med bara Bodil. Då insåg vi snart hur osäker hon var när hon inte hade mamman som kunde stötta henne. Bodil hamnade vid ett par tillfällen i bråk med andra hundar där blodvite uppstod. Nu måste man också förstå att när två hundar bråkar är det sällan självklart vem som startat bråket. Den som biter kan mycket väl bara ha försvarat sig, det kan mycket väl vara så att den andra hunden utmanat på något sätt man inte ser. Med detta vill jag inte förringa att Bodil bet andra hundar utan jag vill bara förklara att det inte är självklart den aggressiva och problemtyngda hunden som biter.
Dock, det är min personliga teori att Bodil helt enkelt inte lärt sig hundspråket eftersom hon hade mamman som löste sånt. Dessutom var troligen mamman i hennes ögon flockledare och hon var troligtvis osäker på vår roll i det hela. Ensam på promenad med husse eller matte fick hon helt plötsligt problem och tog på sig ledarrollen utan att förstå hur hon skulle göra det.
Hur som helst, en hund som biter andra hundar är ett problem, speciellt om hunden väger 30+ kilo och består av enbart muskler och vilja. En sådan hund som är mentalt osäker på sig själv och sin roll är farlig. Vi hade för vana att ha hundarna lösa för det mesta men det fick vi ju snabbt tänka över.
Mamman är borta sedan några år och idag är Bodil om inte lika säker som sin mamma så åtminstone med marginal så säker på sig själv och så säker på sin plats i rangordningen att hon fattar att det inte är hennes sak att utmana varenda jycke vi möter. Hon går återigen nästan alltid okopplad och det räcker med en inkallning och lite kontakt för att hon ska stanna vid sidan när vi får möte av andra hundar/människor. (Självklart kopplar jag om situationen/den mötande kräver det.)
Vad vill jag ha sagt med denna historia? Jo, Bodil behövde träning, disciplin och en tydlig rangordning. Sen det löstes har det inte varit några som helst problem. Det kan mycket väl vara så även med TS grannars hund eller så har jycken en mental defekt. Poängen är att VI vet inte. VI kan omöjligt veta. Av den anledningen ser jag kommentarer som "döda hunden" eller "gör den det igen så slå eller sparka hunden så den lär sig" som oerhört okunniga och rent löjliga. Hunden behöver undersökas av någon som förstår hundar och därefter behöver den få träning och eventuellt också få byta ägare. Alternativt så behöver den avlivas. Vilket alternativ som passar denna hund har vi ingen aning om.
Såvida det inte är en valp som är under uppfostran ska den tas bort. Hundar som börjar göra utfall gör det oftast fler gånger. Jag förstår inte ens hur man kan vilja ta den risken som hundägare, när man ibland läser om barn som blir bitna.
Här får ni en ruggig historia: en familj hade en hund större, hunden var snäll inga tendenser att bita. Familjen får ett barn och när barnet är under året, sitter på en filt i trädgården, fadern tittar ut och får se att hunden har tagit ett bra grepp om barnet arm och dra i väg med barnet. Fadern fattar geväret och skjuter hunden direkt. På filten där barnet satt ligger en stor huggorm. Det är inte alltid man ser den rätta situationen. Detta är inte kopplat till TS är det väl bäst att tillägga.
Det är kul med hundinlägg, kommer alltid en massa självutnämnda experter åt alla håll och uttalar sig självsäkert om vad man ska & inte ska.
Finns få saker som roar så mycket som att läsa dessa!!!! Och de säger en hel massa om det mentala tillståndet hos en del av dessa experter......
Personligen är jag en hundägare sen många år och flera hundar, är det nåt jag lärt mig så är det att vara vääääldigt försiktig med att generalisera.
Och, jo som hundägare har man strikt ansvar. Och, personligen skulle jag efter andra gången hunden gav sig på mig, gjort en polisanmälan. Första gången skulle jag talat med ägaren.
Finns få saker som roar så mycket som att läsa dessa!!!! Och de säger en hel massa om det mentala tillståndet hos en del av dessa experter......
Personligen är jag en hundägare sen många år och flera hundar, är det nåt jag lärt mig så är det att vara vääääldigt försiktig med att generalisera.
Och, jo som hundägare har man strikt ansvar. Och, personligen skulle jag efter andra gången hunden gav sig på mig, gjort en polisanmälan. Första gången skulle jag talat med ägaren.
Medlem
· Nuevo Estockholmo
· 3 515 inlägg
Jag fattar inte hur vissa kan försvara hund/ägare.
Om en hund biter en oskyldig förbipasserande människa skall polisanmälan göras, hunden avlivas och ägarna betala skadestånd/dylikt. Så enkelt är det.
Hade hunden bitit mig hade den inte överlevt, hade hunden bitit mitt barn hade inte heller ägarna överlevt.
Omoraliskt? Spelar ingen roll...
Om en hund biter en oskyldig förbipasserande människa skall polisanmälan göras, hunden avlivas och ägarna betala skadestånd/dylikt. Så enkelt är det.
Hade hunden bitit mig hade den inte överlevt, hade hunden bitit mitt barn hade inte heller ägarna överlevt.
Omoraliskt? Spelar ingen roll...
Klassisk skröna...http://www.snopes.com/critters/defender/babysave.aspHEM2121 skrev:
Lätta ord att skriva.hantverkare1 skrev:
Menar du att du hade haft ihjäl hunden på plats? Hade det varit så lätt att ha ihjäl en triggad 40 kilos rottweiler tror du? Hade det varit enklare att ha ihjäl två människor? Hur skulle du försvara dig för polisen? "Njae, hunden bet mitt barn så jag hade ihjäl husse. En tand för en tand liksom..." Tänk lite innan du skriver...Personligen hade jag försvarat min hund mot ditt angrepp. Med de vibbar du verkar sända ut hade jag inte varit förvånad om hunden angripit dig....
Vi får väl börja med att lägga fast om något öht hänt av vikt, jag är långt från övertygad. Sen får jag hoppas att du inte är lika vidlyftig irl som vad du gör gällande här, och det är jag mer säker på annars hade du troligtvis inte överlevt. Vad är det som får så många i denna typ trådar skena iväg så utan minsta eftertanke?hantverkare1 skrev:
Och hur var det med 1600-talets häxprocesser, de var helt i lagens och övriga maktpolers riktighet. Detta bara med tanke på alla trådar där i stort samma typer "brorduktig" näsvist hänvisar till lagen. Det ger inte mycket potential till berikande diskussiner eller ev förändrade synsätt som passar bra här på forumet där vi inte har att döma efter eller verkställa "lagen".
Och självfallet delar jag synen på att en hundägare har det fulla ansvaret åtminstone i första steget och teoretiskt oberoende händelse. Men man kanske kan gradera lite särskilt när i princip inget är fastlagt, verkade inte vara någon kamphund direkt om nu #1 ska tas som "fakta".
Nu är ju detta redan avfärdat som skröna, men visst är det märkligt att man har stenkoll på geväret och att det är laddat och klart, men inte på barnet. Och att man dessutom vågar skjuta på det rörliga målet när barnet rimligtvis är mindre än metern ifrån där man siktar.HEM2121 skrev:
Konstigt att man inte gör någon form av rimlighetsanalys av berättelser som sprids.
Jag blev själv biten av en grannhund när jag var 9 år. Inget jätteallvarligt, men armen blev lite blodig. Inget snack om att avliva hunden där, det var snarare jag som itutades att man skulle vara försiktig när man lekte med hundar. Pre-curling helt uppenbart.hantverkare1 skrev:
Får väl vara tacksam att inte farsan hade ditt humör. Hade nog varit lite jobbigt ifall han tagit yxan och gått ut och slaktat grannfamiljen när han såg mig komma in med blodig arm.
Jag är ingen expert alls på hundar men skiträdd för dom. Och jag hatar dessa hundägare som säger "han vill ju bara hälsa..." Jag vill inte bli hälsad av en hund!
Om någon hund skulle anfalla mig på detta viset så har helt klart ägaren brustit i sin lagenliga skyldigheter, lagen är helt klar och tydlig i det.
Jag skulle nog se till att den jycken inte är kvar på min gata, på ett eller annat sätt.
Om någon hund skulle anfalla mig på detta viset så har helt klart ägaren brustit i sin lagenliga skyldigheter, lagen är helt klar och tydlig i det.
Jag skulle nog se till att den jycken inte är kvar på min gata, på ett eller annat sätt.
Nej, det förstår vi.HEM2121 skrev:
Och du borde nog fundera på om allt du läser i slaskpressen är sant.
