Inte säkert man vill äga halva om den andra har köpt sen tidigare. Köper man tillsammans så vill man nog gå in på lika villkor.Kalasclas skrev:
Ha ha nä, tror inte att partners i regel skaffar gubbar/damer för husen, då hade nog min sambo skaffat en gubbe med dyrare / finare kåk
( Men att dom inte finns, det tror jag inte.)
Däremot så kan människor förändras under livet och få konstiga knäppar som gör att dom tänker i banor som inte funnits på världskartan tidigare.
Har sett det många gånger.
Vill man äga halva så tycker jag att man betalar för halva, eller det man har med sig in tar man med sig ut..
Det är mitt sätt att gardera barnens möjlighet att bo kvar vid en ev seperation.
Inte rätt, inte fel men det är min logik.
Jag tänkte ge min syn på detta.
Olika par har olika syn på hur man skall sköta sin gemensamma/enskilda ekonomi. En del kör med delad ekonomi där man ex. lägger in X kronor varje månad till de gemensamma kostnaderna, resten av lönen behåller var och en och använder helt till vad personen vill, eller sparar. Det finns en mängd olika upplägg för delad ekonomi.
Jag förordar istället att man kör med gemensam ekonomi, där alla pengar man drar in är just gemensamma, när jag köper något så använder jag VÅRA pengar, inte mina pengar, inte pengar som jag fått av min partner, utan våra pengar. Om min fru eller tidigare sambo köper något så använder hon våra pengar, inte hennes pengar, eller pengar jag bidragit med.
Detta är givetvis enkelt i ett förhållande där båda tjänar ungefär lika mycket, utmaningen ligger i att få känslan av "våra pengar, vårt hus, vår bil osv." att fungera när ena parten tjänar dubbelt eller 3 ggr så mycket som den andre. Men det går.
Man skall komma ihåg att den som har lägre lön i förhållandet ändå bidrar med annat än pengar. Om man börjar känna att min partner bidrar överhuvudtaget inte med något, inte ens moraliskt stöd eller kärlek, då kanske man istället borde fundera över förhållandet, men det hör inte till det här forumet.
Även om man har en gemensam ekonomi så tycker jag att man kan försöka hålla sig med enskild egendom som man hade sedan tidigare, OM jag äger ett hus som min fru flyttar till så är det rimligt att värdet av huset (obs inte huset som sådant med ev. värdeökning) skall vara mitt om det tar slut. I mina ögon så är det OK att behålla enskilt ägande på kapital, men avkastningen på kapitalet är en lika gemensam inkomst som lönen.
OM avkastningen visar sig vara negativ (huset minskar i värde under tiden), då blir resonemanget genast lite mer komplicerat, jag har inget riktigt bra recept för den situationen.
Sedan kan det finnas lite speciella situationer där det inte riktigt är rimligt med helt gemensam ekonomi.
Det här har fungerat bra för oss, jag som tjänade ungefär dubbelt så mycket som min fru när vi träffades, var mån om att redan från dag 1 så skulle hon känna att vi använder våra pengar när vi handlar, ingen av oss skall behöva känna att nu använder jag pengar jag fått eller känna ett behov av att "få tillstånd" för en utgift, utom att man givetvis förankrar större kostnader med varandra. Och jag har ett lika stort/litet ansvar att förankra personliga inköp med familjen som hon, även om jag handlar för pengar som råkar stå på mitt konto.
Om man applicerar detta synsätt på frågan i tråden om villan. Då tycker jag att det innebär att om jag vore TS, så skulle jag vilja ha värdet som villan hade den dag sambon flyttade in som min enskilda egendom, dvs. värdet då minus lånen som fanns då. Det jag sedan hade lagt ner i form av arbete och materialinköp efter inflyttningen skulle jag se som gemensamma insatser.
En smidig metod kan ju då vara att man upprättar ett skuldbrev från sambon på halva det där ingångsvärdet, och sambon får halva villan och hälften av lånen. Man bör kolla lite på reglerna så att man inte då gör en "oren försäljning", dvs. att det som ser ut som en gåva av en halv fastighet, av myndigheterna ses som en dold försäljning, som i så fall kan ställa till det med skatter, men även innebär att överlåtelsen senare kan ogiltigförklaras. Oftast inget problem, men man bör som sagt kontrollera upplägget med en jurist.
Olika par har olika syn på hur man skall sköta sin gemensamma/enskilda ekonomi. En del kör med delad ekonomi där man ex. lägger in X kronor varje månad till de gemensamma kostnaderna, resten av lönen behåller var och en och använder helt till vad personen vill, eller sparar. Det finns en mängd olika upplägg för delad ekonomi.
Jag förordar istället att man kör med gemensam ekonomi, där alla pengar man drar in är just gemensamma, när jag köper något så använder jag VÅRA pengar, inte mina pengar, inte pengar som jag fått av min partner, utan våra pengar. Om min fru eller tidigare sambo köper något så använder hon våra pengar, inte hennes pengar, eller pengar jag bidragit med.
Detta är givetvis enkelt i ett förhållande där båda tjänar ungefär lika mycket, utmaningen ligger i att få känslan av "våra pengar, vårt hus, vår bil osv." att fungera när ena parten tjänar dubbelt eller 3 ggr så mycket som den andre. Men det går.
Man skall komma ihåg att den som har lägre lön i förhållandet ändå bidrar med annat än pengar. Om man börjar känna att min partner bidrar överhuvudtaget inte med något, inte ens moraliskt stöd eller kärlek, då kanske man istället borde fundera över förhållandet, men det hör inte till det här forumet.
Även om man har en gemensam ekonomi så tycker jag att man kan försöka hålla sig med enskild egendom som man hade sedan tidigare, OM jag äger ett hus som min fru flyttar till så är det rimligt att värdet av huset (obs inte huset som sådant med ev. värdeökning) skall vara mitt om det tar slut. I mina ögon så är det OK att behålla enskilt ägande på kapital, men avkastningen på kapitalet är en lika gemensam inkomst som lönen.
OM avkastningen visar sig vara negativ (huset minskar i värde under tiden), då blir resonemanget genast lite mer komplicerat, jag har inget riktigt bra recept för den situationen.
Sedan kan det finnas lite speciella situationer där det inte riktigt är rimligt med helt gemensam ekonomi.
Det här har fungerat bra för oss, jag som tjänade ungefär dubbelt så mycket som min fru när vi träffades, var mån om att redan från dag 1 så skulle hon känna att vi använder våra pengar när vi handlar, ingen av oss skall behöva känna att nu använder jag pengar jag fått eller känna ett behov av att "få tillstånd" för en utgift, utom att man givetvis förankrar större kostnader med varandra. Och jag har ett lika stort/litet ansvar att förankra personliga inköp med familjen som hon, även om jag handlar för pengar som råkar stå på mitt konto.
Om man applicerar detta synsätt på frågan i tråden om villan. Då tycker jag att det innebär att om jag vore TS, så skulle jag vilja ha värdet som villan hade den dag sambon flyttade in som min enskilda egendom, dvs. värdet då minus lånen som fanns då. Det jag sedan hade lagt ner i form av arbete och materialinköp efter inflyttningen skulle jag se som gemensamma insatser.
En smidig metod kan ju då vara att man upprättar ett skuldbrev från sambon på halva det där ingångsvärdet, och sambon får halva villan och hälften av lånen. Man bör kolla lite på reglerna så att man inte då gör en "oren försäljning", dvs. att det som ser ut som en gåva av en halv fastighet, av myndigheterna ses som en dold försäljning, som i så fall kan ställa till det med skatter, men även innebär att överlåtelsen senare kan ogiltigförklaras. Oftast inget problem, men man bör som sagt kontrollera upplägget med en jurist.
Jag tycker hemmapularens resonemang är sunt, har man en ojämn ikomstfördelning och delad ekonomi uppstår lätt väldigt konstiga (som i svåra att greppa och reda ut) fenomen där någon partner kan känna sig (ibland välgrundat och ibland ogrundat) underlägsen den andra. Vid gemensam (låt vara med "äktenskapsförordsliknande" avtal vid inflytt) ekonomi blir detta ofta mer hanterligt.
Så i min värld: ju mer ojämn inkomstfördelning - desto mer nytta med gemensam ekonomi.
Sen kan det finnas en del mer praktiska / personliga skäl att avvika från denna plan. I vår familj har jag ett inkomstövertag på min partner, dock inte enormt, kanske 30-40% (jag vet bara vad jag själv tjänar, inte vad min äkta hälft tjänar märkligt nog) och det är av olika anledningar sannolikt att detta kommer växa över åren.
Jag har därför tagit upp frågan om att skaffa gemensam ekonomi men det gick inte hem. Ingen av oss gillar tanken på att det varje månad bara finns en stor klumpsumma på kontot varje månad och man hela tiden ska fundera på om detta är en utgift som är så stor att den bör tas upp med den respektive eller om man kan fatta eget beslut. Vi har därför valt att separata konton, och att fördela de fasta utgifterna på ett "rättvist sätt" (den med högst inkomst tar största delen av utgifterna) och när vi gör saker tillsammans (exv. bor borta eller äter ute) alternerar vi och har regeln att det är helt ok att säga såväl "jag tar detta" som "det är nog din tur nu" (tja antar man också får argumentera emot om man inte tycker så är fallet, men det händer aldrig).
För oss är det alltså ett till synes löjligt, rent praktiskt, problem med att det bara blir en stor hög. I mitt eget fall är en stor del av detta att jag inte gillar att det ska se ut som att jag har mycket pengar (absoluta tal), då bränner jag mer (även på mina egna konton flyttar jag automatiskt undan pengar från lönekontot just för att de lätt tillgängliga pengarna ska "ta slut", då blir jag mer restriktiv).
Vi har således separat "månadsekonomi". Omvänt har vi en väldigt gemensam boendeekonomi. När vi träffades hade vi inga "köpta" boenden men jag hade ganska mycket mer sparat. När vi sedan köpte vårt första gemensamma boende stod jag för 100% av kontantinsatsen (ung. 40% av lägenhetens värde) men vi valde att skriva in jämna andelar i ägandet (dvs 50/50 istället för 70/30 som hade varit rätt om jag ville freda mina "egna" pengar). När vi sedan köpte det hus vi nu bor i flyttade vi över insats & vinst, men skrev fortsatt 50/50. När det huset sedan renoverades användes, utöver lånade medel, bara mina sparpengar - dock fortfarande 50/50 på pappret. Sen gifte vi oss, utan äktenskapsförord, så i all juridisk mening har vi delad ekonomi, men fortfarande delad "månadsekonomi".
Det är framförallt jag som tyckt att 50/50 är en rimlig fördelning, min äkta hälft har alltid hävdat att om vi någonsin separerar, ska jag givetvis få tillbaka det jag investerat extra, och menar det säkert idag, när vi är lyckliga. Jag har dock inga illusioner om att detta skulle vara fallet när vi väl väljer att separera och undrar om jag egentligen tycker jag borde få det. Absolut inte om det är jag som lämnar / är otrogen / ... och knappast tvärt om heller.
Detta är vårt upplägg och inte ett som jag tror är rätt för alla (det avviker ju något från min grundprincip längst upp), jag har full förståelse för att man vill säkra tillgångar vid en ev. separation, specifikt om man vill säkra att barns boende. Dock får man ju fundera på vad som händer om man själv säkrar boendet, men man av någon anledning inte skulle få vårdad över barnen, utan det tillfaller den respektive som man just sparkat ut från det hem man ville att barnen skulle bo kvar i (ja nu är väl boendefrågan en viktig aspekt, men i en riktigt ooptimal situation), eller omvänt, att just avsaknaden av ekonomiska medel gör att den andra föräldern får mindre kontakt med barnen.
/U
Så i min värld: ju mer ojämn inkomstfördelning - desto mer nytta med gemensam ekonomi.
Sen kan det finnas en del mer praktiska / personliga skäl att avvika från denna plan. I vår familj har jag ett inkomstövertag på min partner, dock inte enormt, kanske 30-40% (jag vet bara vad jag själv tjänar, inte vad min äkta hälft tjänar märkligt nog) och det är av olika anledningar sannolikt att detta kommer växa över åren.
Jag har därför tagit upp frågan om att skaffa gemensam ekonomi men det gick inte hem. Ingen av oss gillar tanken på att det varje månad bara finns en stor klumpsumma på kontot varje månad och man hela tiden ska fundera på om detta är en utgift som är så stor att den bör tas upp med den respektive eller om man kan fatta eget beslut. Vi har därför valt att separata konton, och att fördela de fasta utgifterna på ett "rättvist sätt" (den med högst inkomst tar största delen av utgifterna) och när vi gör saker tillsammans (exv. bor borta eller äter ute) alternerar vi och har regeln att det är helt ok att säga såväl "jag tar detta" som "det är nog din tur nu" (tja antar man också får argumentera emot om man inte tycker så är fallet, men det händer aldrig).
För oss är det alltså ett till synes löjligt, rent praktiskt, problem med att det bara blir en stor hög. I mitt eget fall är en stor del av detta att jag inte gillar att det ska se ut som att jag har mycket pengar (absoluta tal), då bränner jag mer (även på mina egna konton flyttar jag automatiskt undan pengar från lönekontot just för att de lätt tillgängliga pengarna ska "ta slut", då blir jag mer restriktiv).
Vi har således separat "månadsekonomi". Omvänt har vi en väldigt gemensam boendeekonomi. När vi träffades hade vi inga "köpta" boenden men jag hade ganska mycket mer sparat. När vi sedan köpte vårt första gemensamma boende stod jag för 100% av kontantinsatsen (ung. 40% av lägenhetens värde) men vi valde att skriva in jämna andelar i ägandet (dvs 50/50 istället för 70/30 som hade varit rätt om jag ville freda mina "egna" pengar). När vi sedan köpte det hus vi nu bor i flyttade vi över insats & vinst, men skrev fortsatt 50/50. När det huset sedan renoverades användes, utöver lånade medel, bara mina sparpengar - dock fortfarande 50/50 på pappret. Sen gifte vi oss, utan äktenskapsförord, så i all juridisk mening har vi delad ekonomi, men fortfarande delad "månadsekonomi".
Det är framförallt jag som tyckt att 50/50 är en rimlig fördelning, min äkta hälft har alltid hävdat att om vi någonsin separerar, ska jag givetvis få tillbaka det jag investerat extra, och menar det säkert idag, när vi är lyckliga. Jag har dock inga illusioner om att detta skulle vara fallet när vi väl väljer att separera och undrar om jag egentligen tycker jag borde få det. Absolut inte om det är jag som lämnar / är otrogen / ... och knappast tvärt om heller.
Detta är vårt upplägg och inte ett som jag tror är rätt för alla (det avviker ju något från min grundprincip längst upp), jag har full förståelse för att man vill säkra tillgångar vid en ev. separation, specifikt om man vill säkra att barns boende. Dock får man ju fundera på vad som händer om man själv säkrar boendet, men man av någon anledning inte skulle få vårdad över barnen, utan det tillfaller den respektive som man just sparkat ut från det hem man ville att barnen skulle bo kvar i (ja nu är väl boendefrågan en viktig aspekt, men i en riktigt ooptimal situation), eller omvänt, att just avsaknaden av ekonomiska medel gör att den andra föräldern får mindre kontakt med barnen.
/U
Redigerat:
Kan själv!
· Trelleborg
· 14 126 inlägg
Både Hempularen och Ullberg har poänger med sina system, och jag skulle säga att vilket man anammar beror helt på hur man är som personer. Jag och min sambo kör delad ekonomi, dels för att slippa att fråga den andra om lov för att köpa något man vill ha, dels för att vi använder våra pengar på olika sätt.
Jag och hustun har också olika inkomster, och vi har resonerat så att vi ska ha samma levnadsstandard. Så vi har bestämt att vi har en viss summa per månad som "fickpeng" som skall användas till egna utgifter som t.ex. kläder, restaurangkostnader utan partnern närvarande, egna nöjen, prylar man vill ha som inte är gemensamma, sportutrustning och eget sparande till större prylar. I princip allt som skall användas gemensamt eller kostnader som är ofrivilliga (t.ex. apotek, tandvård och sjukhuskostnader, CSN-lån och försäkringar) tar vi gemensamt. Vi upplever det båda som rättvist, och framförallt behöver vi nästan aldrig vara oense om ekonomin. Vad hon gör med sin fickpeng bryr jag mig inte ett skvatt om - det är hennes frihet att spendera den på precis vad hon vill. Och jag slipper gnäll över att jag kommer hem med en massa verktyg som hon inte tycker är nödvändiga.
Vi har inget äktenskapsförord, men det var inga jätteskillnader på vad vi hade med oss in i äktenskapet. Det är mycket viktigare för oss att det är vårt hus, vår bil, våra grejor.
Vi har inget äktenskapsförord, men det var inga jätteskillnader på vad vi hade med oss in i äktenskapet. Det är mycket viktigare för oss att det är vårt hus, vår bil, våra grejor.
Sälj huset och köp ett nytt tillsammans....det finns alltid risker med att någon ska köpa in sig i någon annans projekt...oavsett vad det är.....alt att du även får betalt för ditt arbete och tycker det är okej....
Förstår faktiskt inte varför folk är rädda att släppa in sina sambo i sitt hus utan att alla måste betala för det ??
Jag kanske är enkelspårig.. Har jag gått så långt att jag bor i hop och skaffar barn i hop måste det väl betyda att jag litar på henne / honom ?
Om jag inte litar på min käresta så ska jag inte ha barn o inte bo ihop!
Att något kan hända om 5-10-15 år mellan oss i en kris..den risken får man ta tycker jag.
Det finns värre saker som kan hända än att motparten vill flytta från mig.
Att gifta sig när man har barn kanske inte är så tokigt för barnets skull , nån av föräldrarna kanske omkommer av någon orsak och arvsrätt osv är krångligt.
Att ha delad ekonomi eller inte är ju upp till varje person , men vi har inte delad ekonomi och det fungerar bra för oss.
Även jag ägde mitt hus innan jag träffade min nuvarande fru och jag hade jobb pengar osv.. medans hon var ny exad från skolan , men jag har aldrig gått i tankarna att hon skulle betala sig in i mitt hus.
Jag kanske är enkelspårig.. Har jag gått så långt att jag bor i hop och skaffar barn i hop måste det väl betyda att jag litar på henne / honom ?
Om jag inte litar på min käresta så ska jag inte ha barn o inte bo ihop!
Att något kan hända om 5-10-15 år mellan oss i en kris..den risken får man ta tycker jag.
Det finns värre saker som kan hända än att motparten vill flytta från mig.
Att gifta sig när man har barn kanske inte är så tokigt för barnets skull , nån av föräldrarna kanske omkommer av någon orsak och arvsrätt osv är krångligt.
Att ha delad ekonomi eller inte är ju upp till varje person , men vi har inte delad ekonomi och det fungerar bra för oss.
Även jag ägde mitt hus innan jag träffade min nuvarande fru och jag hade jobb pengar osv.. medans hon var ny exad från skolan , men jag har aldrig gått i tankarna att hon skulle betala sig in i mitt hus.
Ungefär 50% av alla äktenskap slutar i skilsmässa, det är naivt att tro att det egna förhållandet också kan sluta på det sättet. Och i vissa fall blir kärestan en ovän som agerar irationellt. Att vara förberedd på hur man ska hantera en sådan situation gör att man kan vara tryggare i äktenskapet - man vet vad konsekvenserna skulle bli om man vill ta initiativ till en skilsmässa.
Dessutom kan folk förändras över tiden. Vad skulle du t.ex göra om din partner skulle utvecklas till en våldsam, alkoholiserad person som skadar era barn och förstör familjens ekonomi?
Dessutom kan folk förändras över tiden. Vad skulle du t.ex göra om din partner skulle utvecklas till en våldsam, alkoholiserad person som skadar era barn och förstör familjens ekonomi?
Om det blir som jag vill kommer jag aldrig behöva ta tag i den, lite egoistiskt kanske men jag har som mål att inte bli äldst...andersmc skrev:
Alla är vi olika,
Min syn på det hela är att jag har som mål att leva resten av livet med min fru, gör vi inte det så får vi ta det då, inget jag varken vill eller har lust att börja oroa mig för nu...
En sak om man hade x antal miljoner eller liknande de kanske man vill skydda men inte ett hus man bor och lever i tillsammans med sina barn.
Min syn på det hela är att jag har som mål att leva resten av livet med min fru, gör vi inte det så får vi ta det då, inget jag varken vill eller har lust att börja oroa mig för nu...
En sak om man hade x antal miljoner eller liknande de kanske man vill skydda men inte ett hus man bor och lever i tillsammans med sina barn.
jättetacksam för alla svar.
Förstår hur vissa menar med att vi har barn och att man borde dela på allt man har..
Men det är ju fortfarande så att även om man har 5 barn så kan det skära sig mellan parter.
Skulle det komma till ett sådant skede är ingen sugen på att ge bort pengar i onödan.
Tror iaf jag har kommit fram till en lösning.
av dom 4 år jag har bott i huset har hon bott i huset 1,5 år.
Då får man kolla vad det har blivit för ökning av marknadsvärdet innan hon flyttade in i huset.
För det är mina pengar, sedan se vad det har blivit för ökning efter hon flyttat in minus mina pengar jag har putt in i renoveringar.
Sedan dela på den vinsten, för den har hon varit delaktig i.
Har jag grejat med huset har hon faktiskt tagit hand om våran son.
Jag vill iag inte ha några pengar av henne nu när hon går in i huset.
Men om vi skulle gå isär måste man kunna skriva ett skuldebrev vid eventuell separation,
Då blir den alltså på den värdeökningen som blev innan hon flyttade hit och på det jag hade gjort innan. =)
Förstår hur vissa menar med att vi har barn och att man borde dela på allt man har..
Men det är ju fortfarande så att även om man har 5 barn så kan det skära sig mellan parter.
Skulle det komma till ett sådant skede är ingen sugen på att ge bort pengar i onödan.
Tror iaf jag har kommit fram till en lösning.
av dom 4 år jag har bott i huset har hon bott i huset 1,5 år.
Då får man kolla vad det har blivit för ökning av marknadsvärdet innan hon flyttade in i huset.
För det är mina pengar, sedan se vad det har blivit för ökning efter hon flyttat in minus mina pengar jag har putt in i renoveringar.
Sedan dela på den vinsten, för den har hon varit delaktig i.
Har jag grejat med huset har hon faktiskt tagit hand om våran son.
Jag vill iag inte ha några pengar av henne nu när hon går in i huset.
Men om vi skulle gå isär måste man kunna skriva ett skuldebrev vid eventuell separation,
Då blir den alltså på den värdeökningen som blev innan hon flyttade hit och på det jag hade gjort innan. =)
