Separation, en vill sälja en vill bo kvar...
Vad gäller rent juridiskt om två hälftenägare vid en separation har olika åsikter om vad som ska göras med huset?
En vill sälja och en vill bo kvar.
Finns det någon laglig rätt för en part att hindra den andra parten att sälja eller att bo kvar?
Ett alternativ är kanske att få en eller flera opartiska värderingar av huset och fastställa ett ersättningsbelopp med vilket den som önskar bo kvar kan lösa ut den andre?
Finns det andra sätt man brukar eller kan gå till väga på?
Tacksam för svar.
/P
En vill sälja och en vill bo kvar.
Finns det någon laglig rätt för en part att hindra den andra parten att sälja eller att bo kvar?
Ett alternativ är kanske att få en eller flera opartiska värderingar av huset och fastställa ett ersättningsbelopp med vilket den som önskar bo kvar kan lösa ut den andre?
Finns det andra sätt man brukar eller kan gå till väga på?
Tacksam för svar.
/P
En vill sälja och en vill bo kvar; det är väl ett av de enklare fallen. Då får ju lämpligen den som vill bo kvar lösa ut den andre. Och som du är inne på, man tar gärna in en eller flera värderingsmän för att få en opartisk värdering.
Sen kan det ju bli problem, om man inte kan komma överens om ersättning eller om den kvarboende helt enkelt inte har råd att lösa ut den andre.
Sen kan det ju bli problem, om man inte kan komma överens om ersättning eller om den kvarboende helt enkelt inte har råd att lösa ut den andre.
Jo, problemet är ju att den ene parten (som vill bo kvar) inte har ekonomisk möjlighet att lösa ut den andre.
Än mindre möjlighet att sedan klara de månatliga kostnaderna... Så min syn på saken är klart att huset bör säljas.
Men vid en separation är det inte alltid rationellt tänkande som styr viljor och beslut.
Har precis fått reda på att om den ena parten vill sälja men den andra motsätter sig, kan man tydligen gå till domstol för att få till en försäljning.
Citat: "Om inget annat avtalats gäller då lagen om samäganderätt som säger att var och en av delägarna när som helst hos domstol kan begära att fastigheten skall säljas på offentlig auktion.''
Så det var kanske svaret på frågan...
Tack i alla fall.
/P
Än mindre möjlighet att sedan klara de månatliga kostnaderna... Så min syn på saken är klart att huset bör säljas.
Men vid en separation är det inte alltid rationellt tänkande som styr viljor och beslut.
Har precis fått reda på att om den ena parten vill sälja men den andra motsätter sig, kan man tydligen gå till domstol för att få till en försäljning.
Citat: "Om inget annat avtalats gäller då lagen om samäganderätt som säger att var och en av delägarna när som helst hos domstol kan begära att fastigheten skall säljas på offentlig auktion.''
Så det var kanske svaret på frågan...
Tack i alla fall.
/P
Jo svaret på frågan är helt klart att den som vill sälja kan tvinga fram en försäljning.
Men du frågar också hur man "brukar" göra. Det finns betuydligt fler saker att ta hänsyn till än de rent juridiska. Hr man barn så vet jag att de som i min närhet har hamnat i den här situationen har funnit lösningar som skall garantera barnen att kunna bo kvar i huset tills de blir myndiga.
Dvs lösniganr i stil med att den ekonomiskt starkare parten har fått fortsätta att betala huvudelen av barnes (och därmed sit ex) boende.
Jag vill inte påstå att en sådan läösninga är den i alla lägen bästa eller mest rimliga, men det är definitivt en lösning man bör fundera över.
Men du frågar också hur man "brukar" göra. Det finns betuydligt fler saker att ta hänsyn till än de rent juridiska. Hr man barn så vet jag att de som i min närhet har hamnat i den här situationen har funnit lösningar som skall garantera barnen att kunna bo kvar i huset tills de blir myndiga.
Dvs lösniganr i stil med att den ekonomiskt starkare parten har fått fortsätta att betala huvudelen av barnes (och därmed sit ex) boende.
Jag vill inte påstå att en sådan läösninga är den i alla lägen bästa eller mest rimliga, men det är definitivt en lösning man bör fundera över.
Ja, det har diskuterats flera alternativ för att ge barnen (1 och 4 år) möjlighet att bo kvar.
Men till vilken kostnad? I det här fallet har part1 som valt att bryta också önskan om att bo kvar i huset,
men har ingen ekonomisk möjlighet att klara utgifterna.
Att part2 då förutom kostnaderna för sitt nya boende ska fortsätta betala huslån och kostnader för underhåll och renoveringar på ett hus som den inte får bo i, och samtidigt "sponsra" den kvarboende med en stor del av dennes kostnader, i en situation där part2 plötsligt blivit ombedd att "dra åt helvete" p.g.a att part1 träffat en ny, känns orimligt. Man kan inte efter så stora svek sparka ut någon från sitt boende, och sedan förvänta sig att få ekonomisk hjälp att själv ha hela kakan kvar.
Inte ens för barnens skull.
Barnen är dessutom så pass små så det är bättre att "bita i det sura" nu och skaffa två boenden som respektive part klarar av ekonomiskt och att båda mår bra, än att part2 ska gå på knäna både ekomomiskt i 17 år och part1 kanske ändå inte rår ihop det speciellt bra undertiden.
En kass ekonomi med ständig oro och stress ger kassa föräldrar, helt enkelt...
Det var nog också grundfelet i den havererade relationen mellan parterna.
Bättre erkänna sina begränsningar och anpassa sig därefter än att "låta allt barka åt helvete".
Ett mindre boende med mindre bekymmer ger mer tid till varandra.
Tänk på det där ute!
Klart är ju att varje fall är individuellt men visst är tips och ideer välkommna!
/P
Men till vilken kostnad? I det här fallet har part1 som valt att bryta också önskan om att bo kvar i huset,
men har ingen ekonomisk möjlighet att klara utgifterna.
Att part2 då förutom kostnaderna för sitt nya boende ska fortsätta betala huslån och kostnader för underhåll och renoveringar på ett hus som den inte får bo i, och samtidigt "sponsra" den kvarboende med en stor del av dennes kostnader, i en situation där part2 plötsligt blivit ombedd att "dra åt helvete" p.g.a att part1 träffat en ny, känns orimligt. Man kan inte efter så stora svek sparka ut någon från sitt boende, och sedan förvänta sig att få ekonomisk hjälp att själv ha hela kakan kvar.
Inte ens för barnens skull.
Barnen är dessutom så pass små så det är bättre att "bita i det sura" nu och skaffa två boenden som respektive part klarar av ekonomiskt och att båda mår bra, än att part2 ska gå på knäna både ekomomiskt i 17 år och part1 kanske ändå inte rår ihop det speciellt bra undertiden.
En kass ekonomi med ständig oro och stress ger kassa föräldrar, helt enkelt...
Det var nog också grundfelet i den havererade relationen mellan parterna.
Bättre erkänna sina begränsningar och anpassa sig därefter än att "låta allt barka åt helvete".
Ett mindre boende med mindre bekymmer ger mer tid till varandra.
Tänk på det där ute!
Klart är ju att varje fall är individuellt men visst är tips och ideer välkommna!
/P
Redigerat:
Pemu: Jag tycker situationen du beskriver är mycket tråkig och det är påfrestande att komma igenom sådant. Tyvärr är det inte bara känslor det handlar om, utan en massa praktiskt också.
Jag tycker ni skall försöka sätta er ned och diskutera barnen, boendet och övrig bodelning. Klarar ni inte av att resonera själva, så ta hjälp av en familjerådgivare eller någon annan som kan vara kall nog att se genom känslorna, ned på fakta, rim och reson.
Ett första steg i det hela är att part1 går till banken och pratar med dem hur de ställer sig till att skriva över lånen på denne. Är det tänkt att någon ny skall flytta in och dela kostnaderna eller hur är det hela tänkt att fungera? Det får part1 ta med banken, utan att part2 lägger sig i.
Det är ofta inte rimligt att man kan få vara hälftenägare i ett hus tillsammans med någon som har dålig kreditvärdighet och samtidigt kunna låna pengar till ett nytt boende. Det är viktigt för part2 att komma ur detta utan stora lån och långa förpliktelser. Och utan att barnen far illa.
Med fakta på bordet så är det klart rimligast att part1 antingen löser ut part2 med villkor som med omständigheterna kan vara rimliga. (Som förälder kan part2 mycket väl välja att, om det saknas lite grann för att en lösning skall vara möjlig, ta på sig en lite större skuldbörda så att barnen ändå har ett bra boende. Vanligen brukar man kunna reglera det genom att man skriver en revers på en skedd värdeökning av huset som inte faller ut förrän huset säljs eller liknande).
Kan part1 inte lösa ut part2, så är det rimligast att man försöker sälja huset och mjuklanda ekonomiskt. Det är ingen billig affär att gå skiljda vägar när man upptäcker att det är rätt mycket som man behöver två utav, men det finns bara en. Att tack vare sin egen prestige och dumhet dra på sig och andra betalningsanmärkningar och utmätningar från Kronofogden är definitvt inget man vinner på. Jag tror part2 har en hel del att vinna på att sakligt förklara att det enda sättet som part1 kan behålla huset med, är att denne löser finansieringen av huset med banken.
Ett gott råd är att lägga band på känslorna och bara ta striden om saker som är verkligt viktiga för ens framtida liv.
Jag tycker ni skall försöka sätta er ned och diskutera barnen, boendet och övrig bodelning. Klarar ni inte av att resonera själva, så ta hjälp av en familjerådgivare eller någon annan som kan vara kall nog att se genom känslorna, ned på fakta, rim och reson.
Ett första steg i det hela är att part1 går till banken och pratar med dem hur de ställer sig till att skriva över lånen på denne. Är det tänkt att någon ny skall flytta in och dela kostnaderna eller hur är det hela tänkt att fungera? Det får part1 ta med banken, utan att part2 lägger sig i.
Det är ofta inte rimligt att man kan få vara hälftenägare i ett hus tillsammans med någon som har dålig kreditvärdighet och samtidigt kunna låna pengar till ett nytt boende. Det är viktigt för part2 att komma ur detta utan stora lån och långa förpliktelser. Och utan att barnen far illa.
Med fakta på bordet så är det klart rimligast att part1 antingen löser ut part2 med villkor som med omständigheterna kan vara rimliga. (Som förälder kan part2 mycket väl välja att, om det saknas lite grann för att en lösning skall vara möjlig, ta på sig en lite större skuldbörda så att barnen ändå har ett bra boende. Vanligen brukar man kunna reglera det genom att man skriver en revers på en skedd värdeökning av huset som inte faller ut förrän huset säljs eller liknande).
Kan part1 inte lösa ut part2, så är det rimligast att man försöker sälja huset och mjuklanda ekonomiskt. Det är ingen billig affär att gå skiljda vägar när man upptäcker att det är rätt mycket som man behöver två utav, men det finns bara en. Att tack vare sin egen prestige och dumhet dra på sig och andra betalningsanmärkningar och utmätningar från Kronofogden är definitvt inget man vinner på. Jag tror part2 har en hel del att vinna på att sakligt förklara att det enda sättet som part1 kan behålla huset med, är att denne löser finansieringen av huset med banken.
Ett gott råd är att lägga band på känslorna och bara ta striden om saker som är verkligt viktiga för ens framtida liv.
Om ni är gifta kan inte den ena parten tvinga fram en försäljning av huset om den andra parten vill bo kvar. Sedan måste givetvis den kvarboende parten kunna lösa det hela ekonomiskt. Det är också ett års betänketid innan man kan få ut skiljsmässa, så det finns tid fundera på det hela.
mycke_nu skrev:
Nja, 6 mån snarare......
I normalfallet är det så att om man har barn eller om endera maken begär det eller om en av makarna inte vill skiljas så löper en betänketid om 6 månader. Efter betänketidens utgång, men inom ett år, skall endera maken inkomma med ett särskilt yrkande om dom på äktenskapsskillnad. Har man inga barn eller om barnen är över 16 år eller om man inte sammanbott under de två senaste åren utdöms äktenskapsskillnad omedelbart.
Vad gäller ekonomin är värt att notera förljande.
Makarnas egendom skall fördelas mellan dem genom bodelning. Enskild egendom undantas, samt i vissa fall gåvor.
Vid bodelning utgår man ifrån egendomsförhållandena den dag talan om äktenskapsskillnad väcktes/sändes in och INTE den dag äktenskapsskillnaden utdöms. Denna regel har kommit till för att endera maken inte skall kunna/hinna "försnilla" giftorättsgods.
Även om en av makarna inte längre bor i den gemensamma bostaden har den maken en skyldighet att bidra till räntor och amorteringar och andra kostnader. Varje make har skyldihet att upprätta en lista över tillgångar och skulder för den dag på ansökan om äktenskapsskillnad ägde rum. Bodelningen skall, i normalfallet, upprättaas och lämnas in till tingsrätten när äktenskapet upplösts. Är man inte överens kan en bodelningsförrättare utses.
Vad gäller minderåriga barn skall den förälder som barnen inte varaktigt bor hos utge underhållsbidrag enligt Föräldrabalken. Detta kan försäkringskassan hjälpa till med att räkna ut.
Är man inte överens eller om man tycker att detta är krångligt eller känns fel eller orättvist bör man anlita jurist. En jurist ser mer objektivt på situationen och kan lotsa er igenom skilsmässan och dess konsekvenser på ett förhoppningsvis lugnare sätt.
Vad gäller ekonomin är värt att notera förljande.
Makarnas egendom skall fördelas mellan dem genom bodelning. Enskild egendom undantas, samt i vissa fall gåvor.
Vid bodelning utgår man ifrån egendomsförhållandena den dag talan om äktenskapsskillnad väcktes/sändes in och INTE den dag äktenskapsskillnaden utdöms. Denna regel har kommit till för att endera maken inte skall kunna/hinna "försnilla" giftorättsgods.
Även om en av makarna inte längre bor i den gemensamma bostaden har den maken en skyldighet att bidra till räntor och amorteringar och andra kostnader. Varje make har skyldihet att upprätta en lista över tillgångar och skulder för den dag på ansökan om äktenskapsskillnad ägde rum. Bodelningen skall, i normalfallet, upprättaas och lämnas in till tingsrätten när äktenskapet upplösts. Är man inte överens kan en bodelningsförrättare utses.
Vad gäller minderåriga barn skall den förälder som barnen inte varaktigt bor hos utge underhållsbidrag enligt Föräldrabalken. Detta kan försäkringskassan hjälpa till med att räkna ut.
Är man inte överens eller om man tycker att detta är krångligt eller känns fel eller orättvist bör man anlita jurist. En jurist ser mer objektivt på situationen och kan lotsa er igenom skilsmässan och dess konsekvenser på ett förhoppningsvis lugnare sätt.
Redigerat:
Nej parterna är inte gifta.
Det var från början meningen att inlägget skulle vara en snabb fråga för att få svar på just juridiken kring en separation med olika önskemål om ett hälftenägt hus och detta utan att blanda in känslorna i ämnet. Detta för att hjälpa en mycket god vän (som suttit brevid mig vid de första inläggen och dessutom följer fortsättningen från annan dator) som behöver stöd och råd. Det är också därför jag kallat de inblandade part1 och part2 istället för "jag", "han" , "hon" o.s.v.
Men då det är ett ämne som helt klart blandar in känslor, känns det konstigt att berätta vidare om vännens situation (Även om han inte misstycker utan gladeligen tar emot tipsen). Jag (vi) kan nog nöja oss med de bra svar som vi fått och tacka för engagemanget, det värmer!
Om min egen situation kan jag berätta att jag (pemu) och min fru har en mycket bra relation.
Dock så har huset vi bott i tills helt nyligen, behövt en del renovering, vilket kostar, tar tid att utföra och även kräver mentalt engagemang där emellan. Som händig ser jag inte renoveringen som ett tekniskt problem men jag har (med hjälp av min fru!) insett att jag jobbat för mycket för att ha pengar till renoveringen, som person varit direkt frånvarande i familjen och hade mentalt helt och hållet checkat in på "Hotell Timell". Därför har vi valt att flytta till ett fräsht radhus i en bostadsrättsförening. Så nu kan jag lägga bort verktygen och leka med grabben i stället vilket känns mycket skönt!
Bättre inse sina begränsningar än att låta det barka åt helvete...
/P
Det var från början meningen att inlägget skulle vara en snabb fråga för att få svar på just juridiken kring en separation med olika önskemål om ett hälftenägt hus och detta utan att blanda in känslorna i ämnet. Detta för att hjälpa en mycket god vän (som suttit brevid mig vid de första inläggen och dessutom följer fortsättningen från annan dator) som behöver stöd och råd. Det är också därför jag kallat de inblandade part1 och part2 istället för "jag", "han" , "hon" o.s.v.
Men då det är ett ämne som helt klart blandar in känslor, känns det konstigt att berätta vidare om vännens situation (Även om han inte misstycker utan gladeligen tar emot tipsen). Jag (vi) kan nog nöja oss med de bra svar som vi fått och tacka för engagemanget, det värmer!
Om min egen situation kan jag berätta att jag (pemu) och min fru har en mycket bra relation.
Dock så har huset vi bott i tills helt nyligen, behövt en del renovering, vilket kostar, tar tid att utföra och även kräver mentalt engagemang där emellan. Som händig ser jag inte renoveringen som ett tekniskt problem men jag har (med hjälp av min fru!) insett att jag jobbat för mycket för att ha pengar till renoveringen, som person varit direkt frånvarande i familjen och hade mentalt helt och hållet checkat in på "Hotell Timell". Därför har vi valt att flytta till ett fräsht radhus i en bostadsrättsförening. Så nu kan jag lägga bort verktygen och leka med grabben i stället vilket känns mycket skönt!
Bättre inse sina begränsningar än att låta det barka åt helvete...
/P
anaitis skrev:
citerat från advokatfirman Sjölunds hemsida:
"BETÄNKETID. Det finns en spärr mot förhastade skilsmässor genom regeln om betänketid. Finns det barn under 16 år i familjen löper betänketid innan makarna kan få en dom på äktenskapsskillnad. Om den ena maken inte vill skiljas löper också betänketid. Det förekommer också att båda makarna bestämmer att de vill ha betänketid.
Betänketiden är sex månader och inleds när makarna gemensamt ansöker om äktenskapsskillnad eller när den ena makens yrkande om äktenskapsskillnad mottas av (delges) den andra maken."
Grattis till insikten, det finns folk som aldrig kommer så långt. Renoverar själv i liten omfattning, utan barn, och förstår inte hur folk får ihop det?
Fattar heller inte varför män går med på att bli utslängda från hus och barn? Och varför en del damer verkar tro att det är i deras fulla rätt? Kvinna jag är. Blir ju sedan taskigt läge vid en vårdnadstvist, när man inte har bott med barnen på över ett år! Kanske är straffet vi utdelar för deltidsjobb och disk =)
Jaja, kul är det under alla händelser inte. Hoppas att det ordnar sig utan strid.
Fattar heller inte varför män går med på att bli utslängda från hus och barn? Och varför en del damer verkar tro att det är i deras fulla rätt? Kvinna jag är. Blir ju sedan taskigt läge vid en vårdnadstvist, när man inte har bott med barnen på över ett år! Kanske är straffet vi utdelar för deltidsjobb och disk =)
Jaja, kul är det under alla händelser inte. Hoppas att det ordnar sig utan strid.
Jag förstår egentligen lika lite varför man så gärna vill bo kvar i hemmet man har byggt upp tillsammans. Det skulle för mig kännas väldigt konstigt. Att barnen ska slippa flytta kan kanske vara en orsak, men jag tror i ärlighetens namn inte att det är ett enormt trauma för barn att flytta, så länge det inte är till andra änden av landet eller görs en gång om året. Jag flyttade själv som barn ett par gånger och kan inte minnas något negativt med det.
Jag krävde själv att stanna kvar i huset med våra två små barn när jag blev lämnad. Trodde det skulle vara den bästa trygghetet för oss "svikna stackare". Något år senare kom jag på bättre tankar och skaffade ett mindre, smidigare boende utan koppling till mitt tidigare liv och mådde bättre än någonsin. Men, man kan inte pracka på sina egna erfarenheter på andra, det får de komma på själva...
