Ledsamt att läsa inläggen här. Lider med er.
Låt denna tråd bli starten på en förändring, en förändring där vi ser varandra för den vi är. Låt denna tråd bli en påminnelse om att även grova ord på nätet kan skada.
Låt denna tråd bli starten på en förändring, en förändring där vi ser varandra för den vi är. Låt denna tråd bli en påminnelse om att även grova ord på nätet kan skada.
Kan själv!
· Trelleborg
· 14 268 inlägg
Hej Byggahus!
Otroligt att se att denna tråd fått så många läsningar, "gillningar" och kommentarer! Tack till er alla! Och ett speciellt tack till er som delat med sig!
Jag inser också hur många runt om en som på något sätt i drabbade, man ser de som skrivit i tråden, men jag har också haft vänner och kollegor som har varit med om något liknande och först nu berättat för mig. För mig har det hjälpt mycket att få lov att skriva och prata av mig.
Idag skulle mamma fyllt 58år, jag väljer att hissa flaggan (vilket känns lite passande med trådens ämne)
Tänkte passa på att berätta lite om min mamma, kanske mest om själv "sjukdomsbilden", så det kommer bli en ganska spretig historia tror jag.
Det är först nu i efterhand vi inser att allt inte stod rätt till, min mamma jobbade som lärare, men där var alltid nått som var fel, hon bytte ofta jobb och sa upp sig på stående fot. Då greppade jag det inte, men det är kanske inte normalt att behöva söka sig 1-2 kommuner bort för att hitta jobb som lärare.
Mina föräldrar skiljde sig för 12år sedan, jag var själv utflugen sedan två år, men mina syskon bodde kvar hemma. Några år senare flyttade hon uppåt landet till en kille hon träffat och har i princip bott hos honom sedan dess. Hon köpte dock en lägenhet som hon "flyttade" till någon månad innan hon gick bort, hon sov där en handfull gånger men bodde i princip hos "sambon".
Till oss sa hon att de höll på att separera, men enligt sambon så hade hon skaffat lägenheten för att ha närmare till sjukhuset.
Mamma har tydligen varit inlagd på psykakut för ungefär 10år sedan, vilket jag inte visste, men hittade utgångna antidepressiva bland medicinen. Veckan innan mamma tog sitt liv låg hon inlagd på psykakuten igen men blev utskriven några dagar tidigare "du hör inte hemma här". Jag tror också där varit fler kontakter, men inget kontinuerligt.
Jag tror mamma gärna ville att det skulle vara något fysiskt fel på henne, som kunde lösas med en operation eller medicin. Kommer ihåg en diskussion för flera år sedan där honom menade på att det inte var nått fel på psyket, och att jag sa "tänk om du kan bli frisk av att bara prata med någon".
Fysiskt har min mamma dragits med mycket skit också, hon fick "godartade" cystor i livmodern vilket ledde till att slut operarades denna bort, detta ledde till tarmbesvär. Hon fick troligtvis även något endometrios-liknande och det slutade med att hon fick gå med stomi de sista åren. Det fanns troligtvis även en lättare whiplash-skada och tydligen fick hon diabetes sista året.
De sista åren la hon tyvärr den lilla energi hon hade på arven efter sin faster samt mor, där hon ansåg att allt inte gått rätt till. Tyvärr gjorde detta att alla som inte alltid höll med henne blev fiender, inklusive jag. Min och mammas relation var således ganska frostig det sista året, sista gången vi träffades strax innan corona bröt ut på riktigt men sedan blev corona troligtvis en praktiskt undanflykt för att slippa ses.
När man i efterhand kan lägga pusslet så fanns varningstecknen där, man kan bara önska att man såg dem tidigare, men de kommer ju smygandes och blir normaliserade.
Man säger att tiden läker alla sår, det stämmer nog bara delvis, för djupa sår kan trots allt lämna ärr.
Min mamma var en drömmare som drömde om en bättre värld för alla, och drömde om att starta något eget där hon kunde jobba på egna villkor.
Mamma gillade bland annat att pyssla, spela spel och odla.
Att hälsa på hos mamma och hennes sambo i småländska skogen var kravlöst och avslappnande.
Jag kan nog fortfarande inte greppa att hon är borta
Mamma lämnar efter sig en stor saknad och tomhet.
Otroligt att se att denna tråd fått så många läsningar, "gillningar" och kommentarer! Tack till er alla! Och ett speciellt tack till er som delat med sig!
Jag inser också hur många runt om en som på något sätt i drabbade, man ser de som skrivit i tråden, men jag har också haft vänner och kollegor som har varit med om något liknande och först nu berättat för mig. För mig har det hjälpt mycket att få lov att skriva och prata av mig.
Idag skulle mamma fyllt 58år, jag väljer att hissa flaggan (vilket känns lite passande med trådens ämne)
Tänkte passa på att berätta lite om min mamma, kanske mest om själv "sjukdomsbilden", så det kommer bli en ganska spretig historia tror jag.
Det är först nu i efterhand vi inser att allt inte stod rätt till, min mamma jobbade som lärare, men där var alltid nått som var fel, hon bytte ofta jobb och sa upp sig på stående fot. Då greppade jag det inte, men det är kanske inte normalt att behöva söka sig 1-2 kommuner bort för att hitta jobb som lärare.
Mina föräldrar skiljde sig för 12år sedan, jag var själv utflugen sedan två år, men mina syskon bodde kvar hemma. Några år senare flyttade hon uppåt landet till en kille hon träffat och har i princip bott hos honom sedan dess. Hon köpte dock en lägenhet som hon "flyttade" till någon månad innan hon gick bort, hon sov där en handfull gånger men bodde i princip hos "sambon".
Till oss sa hon att de höll på att separera, men enligt sambon så hade hon skaffat lägenheten för att ha närmare till sjukhuset.
Mamma har tydligen varit inlagd på psykakut för ungefär 10år sedan, vilket jag inte visste, men hittade utgångna antidepressiva bland medicinen. Veckan innan mamma tog sitt liv låg hon inlagd på psykakuten igen men blev utskriven några dagar tidigare "du hör inte hemma här". Jag tror också där varit fler kontakter, men inget kontinuerligt.
Jag tror mamma gärna ville att det skulle vara något fysiskt fel på henne, som kunde lösas med en operation eller medicin. Kommer ihåg en diskussion för flera år sedan där honom menade på att det inte var nått fel på psyket, och att jag sa "tänk om du kan bli frisk av att bara prata med någon".
Fysiskt har min mamma dragits med mycket skit också, hon fick "godartade" cystor i livmodern vilket ledde till att slut operarades denna bort, detta ledde till tarmbesvär. Hon fick troligtvis även något endometrios-liknande och det slutade med att hon fick gå med stomi de sista åren. Det fanns troligtvis även en lättare whiplash-skada och tydligen fick hon diabetes sista året.
De sista åren la hon tyvärr den lilla energi hon hade på arven efter sin faster samt mor, där hon ansåg att allt inte gått rätt till. Tyvärr gjorde detta att alla som inte alltid höll med henne blev fiender, inklusive jag. Min och mammas relation var således ganska frostig det sista året, sista gången vi träffades strax innan corona bröt ut på riktigt men sedan blev corona troligtvis en praktiskt undanflykt för att slippa ses.
När man i efterhand kan lägga pusslet så fanns varningstecknen där, man kan bara önska att man såg dem tidigare, men de kommer ju smygandes och blir normaliserade.
Man säger att tiden läker alla sår, det stämmer nog bara delvis, för djupa sår kan trots allt lämna ärr.
Min mamma var en drömmare som drömde om en bättre värld för alla, och drömde om att starta något eget där hon kunde jobba på egna villkor.
Mamma gillade bland annat att pyssla, spela spel och odla.
Att hälsa på hos mamma och hennes sambo i småländska skogen var kravlöst och avslappnande.
Jag kan nog fortfarande inte greppa att hon är borta
Mamma lämnar efter sig en stor saknad och tomhet.
Tack för att du delar med dig. Jag tror att din mamma hade väldigt många åkommor som kan förklara hennes psykiska besvär.
Vi får bara hoppas att vården blir bättre att fånga upp det.
Vi får bara hoppas att vården blir bättre att fånga upp det.
Kan själv!
· Trelleborg
· 14 268 inlägg
Jag tror de psykiska besvären började innan de fysiska, men att de fysiska inte gjorde de psykiska bättre och vice versa.
Det blev vad jag förstår ofta att den vanliga sjukvården menade på att besvären var psykiska, medans psykvården menade på att de var fysiska. Där var ingen som jobbade med en helhetsbild tyvärr, och då hamnar man lätt mellan.
Det blev vad jag förstår ofta att den vanliga sjukvården menade på att besvären var psykiska, medans psykvården menade på att de var fysiska. Där var ingen som jobbade med en helhetsbild tyvärr, och då hamnar man lätt mellan.
Tack för att du delar med dig! Låter som att din mamma hade ett "brokigt" liv, många faktorer som säkert spelade in i hennes beslut. Tråkigt att höra att ni fick ett så tråkigt "slut", men sånt vet man ju inte förrän det är försent...
Angående vården så är detta troligtvis ett ständigt pågående arbete i de flesta regioner men som med allt annat går det otroligt långsamt. Jag som arbetar i primärvården vet att det pratas mycket om detta och i journaler ser man alltid att det görs en suicidbedömning när någon uttryckt att de mår dåligt. Det finns fina verktyg och screeningar och det forskas mycket på ämnet. MEN allt detta hjälper ju inte dig där du står i ditt liv just nu. Jag hoppas att du fortsätter att bearbeta på ett konstruktivt sätt och att du har ställen du kan ventilera. För att knyta an till forumet skulle man kunna säga att du behöver friskluftsventiler i form av goda vänner och meningsfulla sysslor och badrums- och köksfläkt som utblås för jobbiga tankar.
Önskar dig ett fint nyår med din familj.
Angående vården så är detta troligtvis ett ständigt pågående arbete i de flesta regioner men som med allt annat går det otroligt långsamt. Jag som arbetar i primärvården vet att det pratas mycket om detta och i journaler ser man alltid att det görs en suicidbedömning när någon uttryckt att de mår dåligt. Det finns fina verktyg och screeningar och det forskas mycket på ämnet. MEN allt detta hjälper ju inte dig där du står i ditt liv just nu.
Jag hoppas att du fortsätter att bearbeta på ett konstruktivt sätt och att du har ställen du kan ventilera. För att knyta an till forumet skulle man kunna säga att du behöver friskluftsventiler i form av goda vänner och meningsfulla sysslor och badrums- och köksfläkt som utblås för jobbiga tankar.Önskar dig ett fint nyår med din familj.
Det där med vad som kommer först är svårt att veta och kanske inte det viktiga heller. Flera symptom du nämnde, känner jag igen hos min dotter. Och endometrios är den stora likheten. Endometrios och histaminintolerans (som jag tidigare berättade om) hör ihop, till den grad att alla med endometrios verkar ha histaminintolerans och alla kvinnor med histaminintolerans har endometrios. Och diabetes sitter i samma klustret med sjukdomar.
Det kan vara att din mamma hade psykiska besvär och att medicineringen satt igång hennes histaminintolerans som även gjorde hennes endometrios värre.
Vår dotter fick många nya symptom efter att hon fick några doser stesolid. SSRI ville hon aldrig ta, och det är vi glad för idag.
Men det kan också hänga ihop på andra sätt.
Jag skriver detta för att endometrios och histaminintolerans är eller kan vara ärftliga, och det kan vara bra att vara vaksamma på symptom hos dina barn eller syskon, så att det inte behöver sluta som hos din mamma.
För min dotter blev saker faktiskt lite bättre. Efter ha sökt akutvård för smärta vid varje mens och ägglossning under flera år, åkte vi utomlands för en second opinion och operation i oktober. Nu börjar vi se en tydlig förändring i hennes smärta och hennes senaste ägglossning var faktiskt den första under flera år där vi inte behövde besöka akuten för smärta. (Ta i trä).
Endometriosvården i Sverige är så undermålig, att redan det är en anledning till psykiska besvär.
Jag vill gärna uppmuntra er att skriva under nedanstående namninsamling för en bättre endometriosvård i Sverige:
https://www.byggahus.se/forum/threa...-er-mot-covid-19.425257/page-723#post-4536678
lider verkligen med dig Stefan ❤️Stefan N skrev:
Idag är det årsdag för Emma, det är nästan så man tror att syren som planterades i hennes minne förstår att den ska blomma idag.
[bild]
Vår dotter försökte genom överdos att ta sitt liv för drygt en månad sedan och den känslan när man möter upp ambulansen med blåljus på sjukhuset var så fruktansvärt hemskt.
Hon är bara 12år.
Det är så fruktansvärt dåligt i dag med hjälp.
Dotter har adhd, autism mm och på tex BUP är slutar folk ofta och nya kommer, så det är inte lätt att hinna få förtroende för någon.
jag själv håller snart på att gå under med
Redigerat:
fan, beklagar din tillvaro och hoppas det ska bli bättre!Music Man skrev:
Om du inte redan gör det så försök hitta stödgrupper. Både för din dotter och dig, det kan hjälpa med att hitta "andra vägar framåt" men också stötta dig så du kan stötta henne. Min första stödgrupp för "anhöriga till missbrukare" gick jag när jag var typ 16, det gav mig ändå väldigt mycket på ett inre plan.
Alkoholen är sällan en lösning. Hoppas det (trotts bakfylla) finns några ljusglimtar idag. Vi är många som har/håller på att förlora något nära så stöd finns om du behöver.T Taxture skrev:[bild]
inte blev livet nått bättre efter en flasksm…..:.
Kommer plågas vidare. Imorgon
Som många andra skriver så har jag upplevt att prata är det som funkar. Dels för att får sätta ord på allt man tycker och känner "utåt", inte bara "inåt sitt egna huvud". Det händer något då. Sedan känns det bara skönt att inte känna sig ensam, bara vetskapen om att andra kämpar också ger en energi och gör helvetet lite lite lättare.
Redigerat:
Kan själv!
· Trelleborg
· 14 268 inlägg
Hör av dig om du vill prata, jag uppfattade att just prata om det gjorde det enklare att bearbeta.T Taxture skrev:
Så om du känner för det så skriv här, eller i ett PM!
Ta hand om dig!
