Den klassiska p-automaten för mynt. Stadsbilden såg annorlunda ut och det var inte svårt att förstå var man fick parkera. Ibland satt det huvar över dem vid avstängda p-rutor.
Kommentaren, "jag måste ner och stoppa i mer pengar", var en klassiker.
Ettöressmällare, hundra explosioner för en krona, tanken svindlar. Även de större treöres, femöres (ryssar) och kina smällarna för tio öre var kul. Men när man var sju år var de för dyra... Man ville få så många smällar som möjligt. De som inte small bröt man av och svetsade.
Ettöressmällare, hundra explosioner för en krona, tanken svindlar. Även de större treöres, femöres (ryssar) och kina smällarna för tio öre var kul. Men när man var sju år var de för dyra... Man ville få så många smällar som möjligt. De som inte small bröt man av och svetsade.
[bild]
[bild]
Den här tråden kombinerar en stor del av min ungdom, inser jag.
Jag byggde en massa plastmodeller, och när de inte var intressanta längre sprängde man dem med smällare - och filmade explosionerna i ultrarapid med en super-8-kamera...
Många fredagseftermiddagar som kön till stämpelklockan ringlade sig som en otålig orm enkom för att invänta när tiden övergick från att vara en röd stämpel till en svart.
Inloggade ser högupplösta bilder
Logga in
Skapa konto
Gratis och tar endast 30 sekunder
Sen arbetade jag faktiskt på Ericssons huvudkontor 1987-88 och om den tiden har jag många anekdoter och roliga minnen. Det fanns, förutom personalmatsalen för vanliga dödliga, en matsal för direktionen och eventuella gäster, den serverade bättre mat, låg högre upp i byggnaden (bättre utsikt över det "vackra" industriområdet) och hade smeknamnet "Himmelska mumset"
Den klassiska p-automaten för mynt. Stadsbilden såg annorlunda ut och det var inte svårt att förstå var man fick parkera. Ibland satt det huvar över dem vid avstängda p-rutor.
Kommentaren, "jag måste ner och stoppa i mer pengar", var en klassiker.
[bild]
Lyckan av att upptäcka att många utländska mynt hade någorlunda samma storlek och tyngd som svenska enkronor
Rikskuponger på 70 och 80-talet innan de förmånsbeskattades. Familjen festade till på helgen med överskottet och beloppet pusslades ihop med kupongerna.
Att man måste sätta på TV:n några minuter innan programmet började. Rören måste bli varma och paniken när man missade början av programmet och den lilla lättnaden när ljudet kom några sekunder innan bilden är något som dagens moderna apparater, on demand sändningar och möjligheten att spela in programmet löst.
Många fredagseftermiddagar som kön till stämpelklockan ringlade sig som en otålig orm enkom för att invänta när tiden övergick från att vara en röd stämpel till en svart.
Katjonk lät det när 16.35 blev 16.36 och man gjort sin dag, stämplade och fick gå hem. Nåde den som tog fel kort på tavlan!
Ja det fanns det en också men 77:an fanns en kort tid,
89:an med svartvinbärsrippel
Jag gillade varken 89:an eller 77:an för 88:a var min favorit.
Men jag trodde 77:An kom efter 88:an men det är fel.
Se även länken nedan så ser man att 77:an fanns före
Glassen lanserades år 1964 av Trollhätteglass. 88:an hade en amerikansk förebild och hade kommit till Sverige genom Unilever. Året innan hade 77:an (vaniljglass med jordgubbssylt doppad i choklad med kaksmulor) lanserats; även den kom från Unilever. 77:an överlevde dock inte lika länge. 1965 gjordes även ett försök att lansera en större variant av 88:an, nämligen 99:an. 99:an bestod av vaniljglass med två strängar fransk toffee doppad i mörk choklad med knaprig kaksplitt. Försöket varade bara en säsong.
Här ser man även ursprunget till :- efter priser. Då skrevs priser med kolon och inte komma. Så 75 öre blev -:75 och 1,50 skrevs som 1:50, men med tiden blev allt så dyrt att det blev t ex fem kronor 5:-, vilket är bekant än idag.
Den klassiska p-automaten för mynt. Stadsbilden såg annorlunda ut och det var inte svårt att förstå var man fick parkera. Ibland satt det huvar över dem vid avstängda p-rutor.
Kommentaren, "jag måste ner och stoppa i mer pengar", var en klassiker.
[bild]
Man kunde även betala med de gamla ringarna från ölburkar.
Mycket praktiskt när man inte hade någon slant i fickan. För oftast låg det alltid någon gammal ring i rännstenen.
Maria T skrev:
raveper skrev:
