Varför?
Med all respekt för dem som preppar inför krig och katastrofer - varför vill ni överleva när de flesta andra kanske dör? Om jag inte kan få tag på läkare, tandläkare, viktiga mediciner så vill jag inte vara med i en mardrömsvärld som kanske är sönderbränd och kontaminerad med strålning och där folk dödar varandra f att komma åt resurser. Nu tänker jag värsta tänkbara scenariot att civilisationen dör ut. Jag vet inte vilken situation ni preppar för ( strömlös i en vecka?) Jag ser det som skonsammast att somna in hellre än att leva i elände.
Kan själv!
· Trelleborg
· 14 135 inlägg
Ja det finns olika grad av prepping.
Strömavbrott, kraftigt väder, driftstörningar i vattenförsörjning. Man ligger själv hemma i sjukdom och kan inte handla, folk panikhandlar allt toapapper, it och betalsystem kraschar.
Själv hade jag tyckt det var spännande med en apokalyps, även om jag nog helst undviker det.
Strömavbrott, kraftigt väder, driftstörningar i vattenförsörjning. Man ligger själv hemma i sjukdom och kan inte handla, folk panikhandlar allt toapapper, it och betalsystem kraschar.
Själv hade jag tyckt det var spännande med en apokalyps, även om jag nog helst undviker det.
Överlevnad har varit syftet med alla organismer som någonsin har funnits. De flesta har misslyckats men alla dina förfäder har lyckats trots att de har levt i elände. Du är skyldig dem att åtminstone försöka. Lägg följande talesätt på minnet:
Det kan vara kört, se den streckade linjen betecknad "Extinction" i diagrammet ovan. Men det kan också gå uppåt ("Recovery").
Fast visst blir det en utmaning utan like att återskapa en civilisation från den kommande katastrofen, dels för att biosfären kommer att vara oerhört kontaminerad och ekosystemen utarmade, dels för att det inte längre finns lättillgängliga energikällor till en ny industriell revolution eftersom dessa redan är förbrukade. Det som eventuellt kommer att finns kvar av kol, olja och gas kommer att vara svårtillgängligt och kräva avancerad teknik för att utvinna. Och den tekniken kräver en utvecklad industri, som kräver en industriell revolution, som kräver lättillgängliga energikällor för att komma igång...
Att ge upp är garanterat meningslöst. Att fortsätta kämpa är förmodligen meningslöst men kanske inte. Därför är valet enkelt.
Att organismer dödar varandra för att komma åt resurser är normaltillståndet.
Det kan vara kört, se den streckade linjen betecknad "Extinction" i diagrammet ovan. Men det kan också gå uppåt ("Recovery").
Fast visst blir det en utmaning utan like att återskapa en civilisation från den kommande katastrofen, dels för att biosfären kommer att vara oerhört kontaminerad och ekosystemen utarmade, dels för att det inte längre finns lättillgängliga energikällor till en ny industriell revolution eftersom dessa redan är förbrukade. Det som eventuellt kommer att finns kvar av kol, olja och gas kommer att vara svårtillgängligt och kräva avancerad teknik för att utvinna. Och den tekniken kräver en utvecklad industri, som kräver en industriell revolution, som kräver lättillgängliga energikällor för att komma igång...
Intressant och tankeväckande!! (Fast det är inte ovanligt att människor väljer att avsluta livet i förväg.) När jag ser hur en del samlar konservburkar och gräver bunkrar med tanke på ett värstascenario undrar jag vad de har tänkt göra när maten är slut, eller någon kommer och tar alltihop. Är det inte så att de bara skjuter upp slutet en aning? Är det värt all möda? Inte vet jag, men jag själv skulle inte vilja va med. Blindtarmsinflammation - hur eländigt att drabbas av det utan tillgång till vård, för att ta ett exempel. Nej, själv skulle jag nog hoppas på ett snabbt slut. Beundrar oerhört alla tidigare generationer som slitit och haft det svårt. Respekt!C civilingenjören skrev:
Blindtarmsinflammation verkar öka snabbt när samhällen industrialiseras, antagligen på grund av förtida avbruten amning för att modern tvingas tillbaka till förvärvsarbete.H Hella1 skrev:
Riktiga karlar löser det så här:
Video om vikten av färdigheter. Särskilt att inte allt görs för barnsäkert. Han ville sätta sin son i pojkscouter men de ägnade sig bara åt penninginsamling och sällskapsspel. De fick inte ens springa när de var på läger. Barn måste få lära sig att bearbeta trä med kniv och yxa samt gräva med hacka, spade och spett. De måste få ramla och slå sig. De måste få brottas och jag tror att de till och med måste få slåss. Särskilt viktigt är det för barn att leka i grupper utan vuxna och hitta på sina egna regler (så kallad fri lek). Folk måste fortsätta lära sig framföra fordon även när det finns självkörande sådana. Vi är på väg att bygga upp en population av hjälplösa organismer som kommer att dö som flugor när något händer.
Som jag ser det handlar den personliga beredskapen uttryckligen om att förebygga samhällskollapser av den sorten som trådstartaren tycker att det vore bäst att få dö ifrån.
Låt oss bortse från zobieapokalypser och andra tokigheter som folk börjar tro på när de glor på dumburken för många timmar i dygnet och stora meteoritnedslag som inträffar ytterst sällan och som vi inte kan göra någonting åt samt totalt kärnvapenkrig som vi inte heller kan göra så mycket åt på individnivå förutom att engagera oss politiskt för demokrati och fred i världen.
I de flesta andra fall börjar kriser småskaligt för att sedan växa och breda ut sig.
Det kan handla om att en stor exportmarknad plötsligt faller bort i ett land med hög skuldsättning vilket leder till några större konkurser som drar med sig allt fler banker och företag och privatpersoner i en konkursvåg. Som i Finland 1990.
Det kan handla om att potatisen får bladmögel som på Irland och i Skottland 1847.
Det kan handla om ett värre vulkanutbrott som på Island 1783 eller en ekosystemkollaps som på Newfoundland på 1980-talet eller en energikris eller ett handelsembargo eller vad som helst...... eller coronaepidemin som vi är mitt i just nu.
Rent allmänt är det sällan man kan göra någonting för att hindra den utlösande händelsen. Vad vi däremot kan göra är att minska följdverkningarna för samhället och individen.
Har vi ett samhälle till största delen bestående av mångkunniga individer med viss beredskap för att lägga om livsstil i en eller annan riktning och gott om utrustning för olika behov i lager hemma hos dessa individer då behöver den utlösande händelsen inte nödvändigtvis få så stora följder. Om staten dessutom hjälper till så gott de kan med att ändra lagstiftningen så den passar de nya förhållandena och dela ut nödhjälp för att klara akutläget och organisera evakueringar och andra större åtgärder då tar det inte länge innan vardagen knallar på och folk kommer tillrätta med sina nya liv. Samhället står på benen och folk bara tar nya tag och endast några få dör av krisen.
Två slumpvis utvalda exempel på motsatser:
I Finland efter kriget när vår valuta blev värdelös i utrikeshandeln och landet var mer eller mindre utbombat och på gränsen till hungersnöd med krigsskadestånd att betala och 440000 flyktingar att ta hand om så lyckades generationerna före oss med en sådan omläggning. Det tog ungefär 15 år att få landet på fötter och bygga upp en modern exportindustri och ett välfärdssamhälle och gå från u-land till I-land.
Däremot gick det sämre på Island på 1780-talet. Själva vulkanutbrottet Skaftáreldar förstörde bara några gårdar och smärre byar men under den efterföljande Móðuharðindin dog boskapen över hela landet av fluoret som vulkanen hade spridit över betesmarkerna och mellan 20 och 25% av befolkningen svalt ihjäl eftersom de för sin försörjning var helt beroende av boskapen och saknade alternativa försörjningar.
Hade islänningarna haft kunskap och utrustning för fiske på öppna havet och kunnat få mat den vägen hade sannolikt dödstalen minskat rejält och hade staten gått in med nödhjälp och hjälp att skaffa båtar och redskap skulle ytterst få ha dött.
Låt oss bortse från zobieapokalypser och andra tokigheter som folk börjar tro på när de glor på dumburken för många timmar i dygnet och stora meteoritnedslag som inträffar ytterst sällan och som vi inte kan göra någonting åt samt totalt kärnvapenkrig som vi inte heller kan göra så mycket åt på individnivå förutom att engagera oss politiskt för demokrati och fred i världen.
I de flesta andra fall börjar kriser småskaligt för att sedan växa och breda ut sig.
Det kan handla om att en stor exportmarknad plötsligt faller bort i ett land med hög skuldsättning vilket leder till några större konkurser som drar med sig allt fler banker och företag och privatpersoner i en konkursvåg. Som i Finland 1990.
Det kan handla om att potatisen får bladmögel som på Irland och i Skottland 1847.
Det kan handla om ett värre vulkanutbrott som på Island 1783 eller en ekosystemkollaps som på Newfoundland på 1980-talet eller en energikris eller ett handelsembargo eller vad som helst...... eller coronaepidemin som vi är mitt i just nu.
Rent allmänt är det sällan man kan göra någonting för att hindra den utlösande händelsen. Vad vi däremot kan göra är att minska följdverkningarna för samhället och individen.
Har vi ett samhälle till största delen bestående av mångkunniga individer med viss beredskap för att lägga om livsstil i en eller annan riktning och gott om utrustning för olika behov i lager hemma hos dessa individer då behöver den utlösande händelsen inte nödvändigtvis få så stora följder. Om staten dessutom hjälper till så gott de kan med att ändra lagstiftningen så den passar de nya förhållandena och dela ut nödhjälp för att klara akutläget och organisera evakueringar och andra större åtgärder då tar det inte länge innan vardagen knallar på och folk kommer tillrätta med sina nya liv. Samhället står på benen och folk bara tar nya tag och endast några få dör av krisen.
Två slumpvis utvalda exempel på motsatser:
I Finland efter kriget när vår valuta blev värdelös i utrikeshandeln och landet var mer eller mindre utbombat och på gränsen till hungersnöd med krigsskadestånd att betala och 440000 flyktingar att ta hand om så lyckades generationerna före oss med en sådan omläggning. Det tog ungefär 15 år att få landet på fötter och bygga upp en modern exportindustri och ett välfärdssamhälle och gå från u-land till I-land.
Däremot gick det sämre på Island på 1780-talet. Själva vulkanutbrottet Skaftáreldar förstörde bara några gårdar och smärre byar men under den efterföljande Móðuharðindin dog boskapen över hela landet av fluoret som vulkanen hade spridit över betesmarkerna och mellan 20 och 25% av befolkningen svalt ihjäl eftersom de för sin försörjning var helt beroende av boskapen och saknade alternativa försörjningar.
Hade islänningarna haft kunskap och utrustning för fiske på öppna havet och kunnat få mat den vägen hade sannolikt dödstalen minskat rejält och hade staten gått in med nödhjälp och hjälp att skaffa båtar och redskap skulle ytterst få ha dött.
Zombieapokalyps pågår i USA och zombierna har gjort framstötar i hela västvärlden.H heimlaga skrev:
En viss beredskap med vattenrenare etc är säkert bra. Tyvärr är det väl alltför få som bunkrar upp för att hela samhället ska ha nytta av det. Vad gör man om stans alla törstiga barn knackar på dörren och man bara har vatten ett tag till sina egna? Jobbiga tankar.
Ja det är mycket lättare för huvudet att bara låtsas som ingenting och konsumera på i trygg förvissning om att lönen kommer på kontot och varorna finns på Ica..... med en undertryckt skräck för vad som händer om de inte gör det.
Som jag ser det är det allra största hotet just de totala katastrofvisionerna som folk skapar åt sig när de försöker fly från det i tankarna. Då ökar risken för att många får total panik samtidigt och börjar ta sig för tokiga saker i flock.
Som jag ser det är det omöjligt att bunkra allt man behöver för att kunna sitta hemma och rida ut en kris isolerad från ett kollapsat samhälle runtomkring. Det går helt enkelt inte i praktiken. Precis som du skriver så kommer antingen sjukdom eller medmänsklig godhet eller våld att välta den planen över ända.
Vad man kan göra är att ha någon månads matvaror hemma så man antingen klarar en akutkris på någon månad tills läget har stabiliserat sig och folk har landat på fötterna igen eller dryga ut de matvaror som ändå går att få under en lågintensiv kris som varar över vintern. Man kan bara inte bunkra vatten och allt. Det går bara inte.
Hur som helst så finns det bara ett sätt att hantera krisen på lång sikt. Det är att kunna producera varor som man antingen behöver själv eller som är gångbara i den lokala ekonomin. När människor i omgivningen känner sig vilsna och rådlösa och ser att man producerar och dels klarar sig en aning bättre och dels förser trakten med någon vara så har man hyggliga chanser att få dem att fatta att de också skall börja producera och plötsligt rullar ekonomin och försörjningen igen.
En bit odligsbar jord så man kan skaffa och hålla liv i en ko och litet skog så man har ved och virke och verktyg och utrustning för hantverk och/eller småindustri för den inhemska marknaden är en skaplig beredskap.
Som jag ser det är det allra största hotet just de totala katastrofvisionerna som folk skapar åt sig när de försöker fly från det i tankarna. Då ökar risken för att många får total panik samtidigt och börjar ta sig för tokiga saker i flock.
Som jag ser det är det omöjligt att bunkra allt man behöver för att kunna sitta hemma och rida ut en kris isolerad från ett kollapsat samhälle runtomkring. Det går helt enkelt inte i praktiken. Precis som du skriver så kommer antingen sjukdom eller medmänsklig godhet eller våld att välta den planen över ända.
Vad man kan göra är att ha någon månads matvaror hemma så man antingen klarar en akutkris på någon månad tills läget har stabiliserat sig och folk har landat på fötterna igen eller dryga ut de matvaror som ändå går att få under en lågintensiv kris som varar över vintern. Man kan bara inte bunkra vatten och allt. Det går bara inte.
Hur som helst så finns det bara ett sätt att hantera krisen på lång sikt. Det är att kunna producera varor som man antingen behöver själv eller som är gångbara i den lokala ekonomin. När människor i omgivningen känner sig vilsna och rådlösa och ser att man producerar och dels klarar sig en aning bättre och dels förser trakten med någon vara så har man hyggliga chanser att få dem att fatta att de också skall börja producera och plötsligt rullar ekonomin och försörjningen igen.
En bit odligsbar jord så man kan skaffa och hålla liv i en ko och litet skog så man har ved och virke och verktyg och utrustning för hantverk och/eller småindustri för den inhemska marknaden är en skaplig beredskap.
Heter du möjligtvis Soros i efternamn?E EyEr0n skrev:
Förberedelse för olika former av störningar i samhället är en form av prepping. En anlednig till att förbereda sig är att MSB rekommenderar alla hushåll att vara självförsörjande i 7 dagar. Det finns flera orsaker till denna rekommendation, som exkluderar zombies och akopalypser, men som omfattar samhällsstörningar skapade av utländska makter. Nu under corona har samhällsviktig verksamheter diskuterats flitigt, allt från vatten, el, betalinfrastruktur mm, det räcker med att en eller flera av dessa stängs ner i en eller flera dagar för att vårt samhälle ska sluta fungera. Vad händer då?H Hella1 skrev:
För att undvika anarki, är det allas ansvar att förbereda sig för sådana eventualiteter, men skippa galenskaper som att gräva ner konserver i skogen.
Att elförsörjningen slås ut är inte liga osannolikt som zombier. Men det medför att handel och vatten också slås ut till stor del. Det är något som man kan ha viss beredskap för.
