Motion: luckra upp strandskyddet
Fick denna länk skickad till mig idag från en bekant. En motion om att luckra upp strandskyddet, författad av moderaternas Katarina Brännström. Kortfattat handlar det om att strandskyddet bör avskaffas och utformas utifrån ett mer kommunalt perspektiv.
Motionen inkom i slutet av förra året. Om jag tolkar webbsidan rätt fick det ett avslag (se fliken "Yrkanden"). Men är motionen därmed helt borträknad eller är det fler instanser som skall granska den? Är inte så van att tolka den här typen av myndighetsinformation.
Vad tycker ni andra om själva förslaget? Själv ser jag både för och nackdelar.
Ber om ursäkt om denna motion redan varit uppe för diskussion här, men kunde inte hitta något vid en sökning.
Motionen inkom i slutet av förra året. Om jag tolkar webbsidan rätt fick det ett avslag (se fliken "Yrkanden"). Men är motionen därmed helt borträknad eller är det fler instanser som skall granska den? Är inte så van att tolka den här typen av myndighetsinformation.
Vad tycker ni andra om själva förslaget? Själv ser jag både för och nackdelar.
Ber om ursäkt om denna motion redan varit uppe för diskussion här, men kunde inte hitta något vid en sökning.
Skogsägare
· Stockholm och Smålands inland
· 17 028 inlägg
Motioner i riksdagen blir nästan alltid nedröstade. Vill man vara ofin kan man säga att de är riksdagspolitikers sätt att slösa bort sin tid samtidigt som de markerar att de tycker en viss sak.
De förslag som går igenom riksdagen är nästan genomgående propositioner, alltså regeringens förslag. Enstaka undantag finns förstås, men de är ovanliga.
Så utan att ha läst motionen kan jag säga att den är helt irrelevant. Blir det en M-ledd regering om tre år kanske de kan väcka liv i frågan, men som det är nu finns det inget majoritetsstöd för ett stärkt äganderättsskydd i strandnära lägen.
De förslag som går igenom riksdagen är nästan genomgående propositioner, alltså regeringens förslag. Enstaka undantag finns förstås, men de är ovanliga.
Så utan att ha läst motionen kan jag säga att den är helt irrelevant. Blir det en M-ledd regering om tre år kanske de kan väcka liv i frågan, men som det är nu finns det inget majoritetsstöd för ett stärkt äganderättsskydd i strandnära lägen.
Motioner är ett sätt för riksdagspolitiker att profilera sig och visa för väljarna var de står, samt att få motståndarna att visa var de står.
Sen blir de ju som sagt i princip alltid nedröstade. men även det kan ju vara ett slagträ. Det ser ju inte bra ut om man föreslår något man röstat mot tidigare.
Sen blir de ju som sagt i princip alltid nedröstade. men även det kan ju vara ett slagträ. Det ser ju inte bra ut om man föreslår något man röstat mot tidigare.
Bra förslag!
Sossarna med januariöverenskommelsen med centern ska stärka äganderätten och luckra upp strandskyddet.
Sossarna med januariöverenskommelsen med centern ska stärka äganderätten och luckra upp strandskyddet.
Relaterat till detta så är en del av januariavtalet att se över strandskyddet.
Ett betänkande ska lämnas i november 2020.
Se denna https://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2019/07/utredning-ser-over-strandskyddet-i-grunden/
Ett betänkande ska lämnas i november 2020.
Se denna https://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2019/07/utredning-ser-over-strandskyddet-i-grunden/
Skogsägare
· Stockholm och Smålands inland
· 17 028 inlägg
Jo, den utredningen blir nog fin. Utredaren ska nämligen bl.a. ”om behov finns även lämna förslag som stärker strandskyddet”.
Det kommer säkerligen halvdrägliga förslag som ger glesbygdskommuner rätt att ge undantag från strandskyddet i viss omfattning, men det orättfärdiga grundanslaget, att strandskydd är något man på nåder kanske, kanske kan få undantag från, snarare än något som staten mot ersättning kan påtvinga vissa områden, det lär bestå.
Det kommer säkerligen halvdrägliga förslag som ger glesbygdskommuner rätt att ge undantag från strandskyddet i viss omfattning, men det orättfärdiga grundanslaget, att strandskydd är något man på nåder kanske, kanske kan få undantag från, snarare än något som staten mot ersättning kan påtvinga vissa områden, det lär bestå.
Viktigt om hela Sverige ska leva & landsbygden överleva, är att strandskyddet luckras upp i landsbygdskomunerna
Det varnas om vattenhöjning varje dag snart och skulle då havet stiga med mellan 5-10 meter så är det redan idag många byggnader som kan säga adjö, i vissa fall delar av städer.
Kanske bättre att ha lite strand kvar säger jag.
Kanske bättre att ha lite strand kvar säger jag.
Som Värmlänning har jag ju sett nackdelarna med det nya strandskyddet, även om det finns fördelar. Vi behöver kunna utveckla turismen, men när hela vår kommun fått 300 meter strandskydd så att det knappt går att få underhålla befintliga anläggningar, än mindre utveckla dem för att främja allmänhetens tillgång och därmed både turismen och boendet så blir det lite absurt.
”Jag" saknar en diskussion om allemansrätten kontra EU:s konvention om egendomsskydd. Sverige har ju förbundit sig att följa denna konvention. Rådighet över sin egendom är tveklöst en mänsklig rättighet, till skillnad från strandskydd och allemansrätten.
Markägaren har idag en mycket svag ställning emot myndigheternas påstådda allmänintresse. Markägarens rådighet över sin egen mark måste därför stärkas upp rejält och myndigheternas (”allmänintressets”) makt över markägarens egendom måste minska i motsvarande grad. Markäganderätten är faktiskt en mänsklig rättighet, till skillnad från allemansrätten.
Detta gäller inte minst i den skandalomsusade strandrätten, där myndigheternas självsvåldiga agerande mot drabbade markägare får närmast löjeväckande proportioner.
Krav på stängselgenombrott, förbud mot att klippa befintlig gräsmatta, förbud mot att ställa ut möbler på egen brygga, tvång att sätta upp en särskild informationsskylt om att allmänheten är välkommen till den högst privata bryggan...
Sådan myndighetsutövning är dels direkt vårdslös (vilket är åtalsbart), dels ett enormt slöseri med allmänhetens skatte-medel. Dessutom orsakar det drabbade markägare onödigt lidande och dryga kostnader.
Markägaren måste självfallet vara sakägare i alla ärenden, som rör markägarens mark och egendom. Sålunda måste markägaren ha rätt att överklaga alla eventuella tillstånd för t.ex. kommersiell verksamhet, som berör markägarens marker.
Markägarnas rådighet över sin egen mark måste stärkas, där den godtyckliga allemansrätten bara är en del. Myndigheterna tar helt inte någon hänsyn till markens höga ekonomiska värde i sin myndighetsutövning, samtidigt som markägaren får ta alla direkta och indirekta kostnader för att tillfredsställa myndigheternas nyckfulla krav.
Det vore därför lämpligt att på allvar låta EU-domstolen pröva om dagens strandskydd/allemansrätt egentligen är förenlig med EU:s konvention om mänskliga rättigheter och egendomsskydd. Då tror jag definitivt att allemansrätten skulle få dra det kortare strået.
Tyvärr har ju markägaren traditionellt straffats mycket hårt genom markkonfiskation i form av biotopskydd, naturreservat, Natura 2000, strandskydd, jägarintressen, missbruk av allemansrätt av turist och bärföretag etc.
Det kommer att ta lång tid innan politik-programmen kan tvätta bort hotet om statliga konfiskationer i naturvårdens namn.”
Dagens bestämmelser om strandskydd skulle göra det enklare att bygga på landet. Med starka restriktioner för högexploaterade områden, men med bättre möjlighet att få dispens utanför tätorter skulle landsbygden gynnas.
Så var det tänkt. I stället blev konsekvenserna orimliga för markägare och företagare. Förändringar behövs men dessvärre är de förslag som regeringen presenterat helt otillräckliga.
För att ha en chans att få dispens från gällande strandskyddsbestämmelser måste markägaren kunna påvisa något av lagens sex särskilda skäl. Skälen ger dock inte plats för att väga in vare sig att stranden ligger i glesbygd eller att området saknar betydelse för friluftslivet. Vanligen finns ingen dispensmöjlighet ens vid de minsta tjärnarna och bäckarna.
Snarare än att begränsa byggandet i storstadsnära kustområden lägger bestämmelserna en blöt filt över den landsbygd som vill utvecklas. I ett glesbebyggt område utan specifika värden att bevara är det föga rimligt att inte ha möjlighet att bygga sig ett hem, eller ens ett skjul eller en grillplats, om det ligger en liten bäck inom 100 meter.
Tvärtemot sitt syfte missgynnar bestämmelserna landsbygden och strandskyddet har blivit ett stort hinder för rationell markanvändning. Ändå vill flertalet länsstyrelser utvidga skyddet ytterligare på många platser – upp till 300 meter från ett vattendrag.
En liten ljusglimt finns dock. Regeringen har gett Naturvårdsverket i uppdrag att föreslå förändringar som gör det möjligt att undanta bäckar som är mindre än två meter breda och sjöar under en hektar från strandskyddet. Det är bra, och det är viktigt att Naturvårdsverket tar uppdraget på allvar, även om det är långtifrån tillräckligt för att göra strandskyddet rimligt för enskilda eller för en positiv landsbygdsutveckling.
Ett fungerande strandskydd kräver större hänsyn till enskildas rätt och möjlighet att få dispens om värdet av att bevara en miljö intakt är lågt. Utvidgningar upp till 300 meter måste ske restriktivt och vara välmotiverade. Markägare som drabbas när länsstyrelser vill utvidga skyddet måste få chans att argumentera – och inte få beskedet via en kungörelse i lokaltidningen som ofta är fallet i dag.
Markägaren har idag en mycket svag ställning emot myndigheternas påstådda allmänintresse. Markägarens rådighet över sin egen mark måste därför stärkas upp rejält och myndigheternas (”allmänintressets”) makt över markägarens egendom måste minska i motsvarande grad. Markäganderätten är faktiskt en mänsklig rättighet, till skillnad från allemansrätten.
Detta gäller inte minst i den skandalomsusade strandrätten, där myndigheternas självsvåldiga agerande mot drabbade markägare får närmast löjeväckande proportioner.
Krav på stängselgenombrott, förbud mot att klippa befintlig gräsmatta, förbud mot att ställa ut möbler på egen brygga, tvång att sätta upp en särskild informationsskylt om att allmänheten är välkommen till den högst privata bryggan...
Sådan myndighetsutövning är dels direkt vårdslös (vilket är åtalsbart), dels ett enormt slöseri med allmänhetens skatte-medel. Dessutom orsakar det drabbade markägare onödigt lidande och dryga kostnader.
Markägaren måste självfallet vara sakägare i alla ärenden, som rör markägarens mark och egendom. Sålunda måste markägaren ha rätt att överklaga alla eventuella tillstånd för t.ex. kommersiell verksamhet, som berör markägarens marker.
Markägarnas rådighet över sin egen mark måste stärkas, där den godtyckliga allemansrätten bara är en del. Myndigheterna tar helt inte någon hänsyn till markens höga ekonomiska värde i sin myndighetsutövning, samtidigt som markägaren får ta alla direkta och indirekta kostnader för att tillfredsställa myndigheternas nyckfulla krav.
Det vore därför lämpligt att på allvar låta EU-domstolen pröva om dagens strandskydd/allemansrätt egentligen är förenlig med EU:s konvention om mänskliga rättigheter och egendomsskydd. Då tror jag definitivt att allemansrätten skulle få dra det kortare strået.
Tyvärr har ju markägaren traditionellt straffats mycket hårt genom markkonfiskation i form av biotopskydd, naturreservat, Natura 2000, strandskydd, jägarintressen, missbruk av allemansrätt av turist och bärföretag etc.
Det kommer att ta lång tid innan politik-programmen kan tvätta bort hotet om statliga konfiskationer i naturvårdens namn.”
Dagens bestämmelser om strandskydd skulle göra det enklare att bygga på landet. Med starka restriktioner för högexploaterade områden, men med bättre möjlighet att få dispens utanför tätorter skulle landsbygden gynnas.
Så var det tänkt. I stället blev konsekvenserna orimliga för markägare och företagare. Förändringar behövs men dessvärre är de förslag som regeringen presenterat helt otillräckliga.
För att ha en chans att få dispens från gällande strandskyddsbestämmelser måste markägaren kunna påvisa något av lagens sex särskilda skäl. Skälen ger dock inte plats för att väga in vare sig att stranden ligger i glesbygd eller att området saknar betydelse för friluftslivet. Vanligen finns ingen dispensmöjlighet ens vid de minsta tjärnarna och bäckarna.
Snarare än att begränsa byggandet i storstadsnära kustområden lägger bestämmelserna en blöt filt över den landsbygd som vill utvecklas. I ett glesbebyggt område utan specifika värden att bevara är det föga rimligt att inte ha möjlighet att bygga sig ett hem, eller ens ett skjul eller en grillplats, om det ligger en liten bäck inom 100 meter.
Tvärtemot sitt syfte missgynnar bestämmelserna landsbygden och strandskyddet har blivit ett stort hinder för rationell markanvändning. Ändå vill flertalet länsstyrelser utvidga skyddet ytterligare på många platser – upp till 300 meter från ett vattendrag.
En liten ljusglimt finns dock. Regeringen har gett Naturvårdsverket i uppdrag att föreslå förändringar som gör det möjligt att undanta bäckar som är mindre än två meter breda och sjöar under en hektar från strandskyddet. Det är bra, och det är viktigt att Naturvårdsverket tar uppdraget på allvar, även om det är långtifrån tillräckligt för att göra strandskyddet rimligt för enskilda eller för en positiv landsbygdsutveckling.
Ett fungerande strandskydd kräver större hänsyn till enskildas rätt och möjlighet att få dispens om värdet av att bevara en miljö intakt är lågt. Utvidgningar upp till 300 meter måste ske restriktivt och vara välmotiverade. Markägare som drabbas när länsstyrelser vill utvidga skyddet måste få chans att argumentera – och inte få beskedet via en kungörelse i lokaltidningen som ofta är fallet i dag.
Allemansrätten är en bra sak. Utan den skulle det både bli opraktiskt och ganska ointressant att bo på landet. Man skulle ju vara instängd på sin egen lilla jordplätt och inte ha tillgång till varken bär eller svamp om de inte råkar växa på egen mark och ingen möjlighet att röra sig i naturen. Nej fy fan.
För att inte tala om den månadslön i året som skulle gå åt för att få ut uppgifter från fastighetsregistret och ringa runt hela jorden och leta efter alla delägare i alla skogsskiften som man behöver gå över av olika orsaker. Häromkring är skogsskiftena oftast mellan 20 och 100 meter breda och flera kilometer långa. Tänk er att att plocka bär eller hugga några vindfällen i bortersta ändan av ett sådant skifte och tvingas kontakta alla 50 delägare i 10 andra smala skiften som man behöver gå tvärs över för att inte tvingas gå en 20 kilometers omväg och simma över ett träsk för att komma till platsen längs den lovliga väganslutningen i bortre ändan av skiftet. Det skulle bli helt bisarrt.
Nu bor jag i Finland men det finns många byar i Sverige som är skiftade på samma vis. Utan allemansrätt skulle det knappast gå att bo kvar.
Folk som vill avskaffa allemansrätten brukar ofta vara stadsbor som äger mark på landet men inte bor här och därför ser oss som bor på landet som ett hot mot deras egendom.
Däremot så tycker jag att det går åt helsike då stadsbornas behov av strövområden blir så viktigt att det tillåts hindra lokalbefolkningen från att försörja sig och skaffa sig nödvändiga byggnader på egen mark. Sådana dumheter behöver givetvis stoppas. 300 meter strandskyddszon där man inte får bygga låter helt bisarrt. Dags att leverera några 10 kubikmeter lass grispiss till välvalda ställen enligt fransk praksis.
I Finland har vi inget strandskydd och det är inte bra. Det blir alldeles för mycket byggnader som står för lågt och förstörs av stormar och högvatten. Mycket onödig miljöförstörelse och ännu mer kapitalförstörelse när rikt folk bygger enorma anläggningar som isen och högvattnet sedan förstör gång på gång.
Min hemkommun har därför infört en strandskyddszon på tre meter. I lodrät riktning mätt från medelvattenståndet. Inom den zonen ges byggnadstillstånd endast för oisolerade strandbodar och liknande och någon liten bastu och så bryggor och hamnanläggningar förståss.
Det är en rimlig kompromiss tycker jag.
Man kunde rimligtvis utsträcka den zonen till 40 eller 50 meter i vågrät riktning utanför tidigare bebyggda områden men inte mer än så.
För att inte tala om den månadslön i året som skulle gå åt för att få ut uppgifter från fastighetsregistret och ringa runt hela jorden och leta efter alla delägare i alla skogsskiften som man behöver gå över av olika orsaker. Häromkring är skogsskiftena oftast mellan 20 och 100 meter breda och flera kilometer långa. Tänk er att att plocka bär eller hugga några vindfällen i bortersta ändan av ett sådant skifte och tvingas kontakta alla 50 delägare i 10 andra smala skiften som man behöver gå tvärs över för att inte tvingas gå en 20 kilometers omväg och simma över ett träsk för att komma till platsen längs den lovliga väganslutningen i bortre ändan av skiftet. Det skulle bli helt bisarrt.
Nu bor jag i Finland men det finns många byar i Sverige som är skiftade på samma vis. Utan allemansrätt skulle det knappast gå att bo kvar.
Folk som vill avskaffa allemansrätten brukar ofta vara stadsbor som äger mark på landet men inte bor här och därför ser oss som bor på landet som ett hot mot deras egendom.
Däremot så tycker jag att det går åt helsike då stadsbornas behov av strövområden blir så viktigt att det tillåts hindra lokalbefolkningen från att försörja sig och skaffa sig nödvändiga byggnader på egen mark. Sådana dumheter behöver givetvis stoppas. 300 meter strandskyddszon där man inte får bygga låter helt bisarrt. Dags att leverera några 10 kubikmeter lass grispiss till välvalda ställen enligt fransk praksis.
I Finland har vi inget strandskydd och det är inte bra. Det blir alldeles för mycket byggnader som står för lågt och förstörs av stormar och högvatten. Mycket onödig miljöförstörelse och ännu mer kapitalförstörelse när rikt folk bygger enorma anläggningar som isen och högvattnet sedan förstör gång på gång.
Min hemkommun har därför infört en strandskyddszon på tre meter. I lodrät riktning mätt från medelvattenståndet. Inom den zonen ges byggnadstillstånd endast för oisolerade strandbodar och liknande och någon liten bastu och så bryggor och hamnanläggningar förståss.
Det är en rimlig kompromiss tycker jag.
Man kunde rimligtvis utsträcka den zonen till 40 eller 50 meter i vågrät riktning utanför tidigare bebyggda områden men inte mer än så.
Redigerat:
Enligt de senaste årens rättspraxis så är utemöbler, flaggstänger, rabatter, planteringar, båtar på land, gräsmattor privatiserande och ett brott mot strandskyddsbestämmelserna om de tillhör ägarna. Tillhör de däremot någon som utnyttjar marken allemansrättsligt så är de ej privatiserande.
Privat mark anses vara privatiserad när den ser privat ut. Beroende på när i tiden det skett så är det tillåtet eller otillåtet. Om privatiseringen påbörjades på den tiden det var lagligt att utnyttja sin mark för egen rekreation och friluftsliv så ingår den delen av marken i hemfridszonen under förutsättning att hemfridszonen inte blir för stor för då ingår den inte i hemfridszonen och är då olaglig och måste tas bort. Men om däremot någon som utnyttjar marken allemansrättsligt glömmer kvar solstol och bord så är det inte olagligt, för någon annan än markägaren kan inte privatisera privat mark.
Rent språkligt kan man inte privatisera privat mark eller kommunalisera kommunal mark däremot kan man kommunalisera privat mark och privatisera kommunal mark.
Var det svårt att läsa? Lite väl snurrigt? Det är precis vad det är.
Många kommuner går runt längs med stränderna och förelägger fastighetsägaren vid vite att ta bort utemöbler, rabatter m.m. och utgår från att de är olagliga. Det här är oerhört kränkande för fastighetsägaren att inte längre kunna nyttja fastigheten så som de tidigare har gjort.
Privatiseringsproblemen är störst vid de sommarstugägare som inte äger remsan mellan tomten och stranden som ägs av en annan markägare (stamfastighet/näringsfastighet) men ligger nära vattnet, där sker en annektering och privatisering av sommarstugägare av annans mark ( privat eller kommunal ). Denna privatisering borde i första hand stävas genom tillsyn men är ytterst ovanligt i kommunerna.
Många är de fastighetsägare som helt felaktigt av myndigheter har tvingats till åtgärder att ta bort utemöbler, flaggstång, gräsmattor med hot om eller vid vite. Dessa åtgärder får dessutom konsekvenser för fastighetsägarens framtida användning då det blir svårare att hävda att hela fastigheten är ianspråktagen.
Myndigheterna har säkert inte medvetet lurat fastighetsägarna men deras okunskap har lett till stort lidande för de fastighetsägare som drabbats.
I Arjeplog skulle varje invånare kunna ha tre sjöar och mer än fem kilometer strand var att bosätta sig intill. Då är det inte rimligt att samma regler ska gälla i Arjeplog som på Marstrand eller Sandhamn. Ett strandskydd behövs i många områden, men inte i hela Sverige.
Idag möts landsbygden av höjda skatter och regelkrångel, istället för att ta till vara på det entreprenörskap, den kreativitet och den innovationskraft som finns. Istället för att kunna nyttja sin skaparkraft och förverkliga idéer tvingas människor lägga energi på byråkrati och stelbenta myndigheter. Landsbygden behöver mer frihet, inte mer pålagor.
Det är helt på tok idag att med hänvisning till allemansrätt så bedrivs kommersiell vinstdrivande näringsverksamhet på andras näringsfastigheter utan tillstånd från markägare och i strid med grundlagen. helt obegripligt vansinnigt.
Den 1 jan 2011 blev det fritt att ta privat mark i anspråk utan någon ersättning
Det grundlagsskydd som äganderätten har i Regeringsformen 2 kap 15 § stycke 1 och 2 försvinner helt genom samma paragrafs stycke 3 och 4.
Ändringen av RF 2:15 3 st. som trädde i kraft den 1 jan 2011 om att det är fritt att ta privat mark i anspråk för hälsoskydds-, miljöskydds- eller säkerhetsskäl utan att ersätta markägaren har gett Naturvårdsverket, länsstyrelser och kommuner rätt att annektera privat mark och hindra ägaren att ha ett ”normalt” boende. Vi får rättsfall efter rättsfall som bekräftar detta.
Privat mark anses vara privatiserad när den ser privat ut. Beroende på när i tiden det skett så är det tillåtet eller otillåtet. Om privatiseringen påbörjades på den tiden det var lagligt att utnyttja sin mark för egen rekreation och friluftsliv så ingår den delen av marken i hemfridszonen under förutsättning att hemfridszonen inte blir för stor för då ingår den inte i hemfridszonen och är då olaglig och måste tas bort. Men om däremot någon som utnyttjar marken allemansrättsligt glömmer kvar solstol och bord så är det inte olagligt, för någon annan än markägaren kan inte privatisera privat mark.
Rent språkligt kan man inte privatisera privat mark eller kommunalisera kommunal mark däremot kan man kommunalisera privat mark och privatisera kommunal mark.
Var det svårt att läsa? Lite väl snurrigt? Det är precis vad det är.
Många kommuner går runt längs med stränderna och förelägger fastighetsägaren vid vite att ta bort utemöbler, rabatter m.m. och utgår från att de är olagliga. Det här är oerhört kränkande för fastighetsägaren att inte längre kunna nyttja fastigheten så som de tidigare har gjort.
Privatiseringsproblemen är störst vid de sommarstugägare som inte äger remsan mellan tomten och stranden som ägs av en annan markägare (stamfastighet/näringsfastighet) men ligger nära vattnet, där sker en annektering och privatisering av sommarstugägare av annans mark ( privat eller kommunal ). Denna privatisering borde i första hand stävas genom tillsyn men är ytterst ovanligt i kommunerna.
Många är de fastighetsägare som helt felaktigt av myndigheter har tvingats till åtgärder att ta bort utemöbler, flaggstång, gräsmattor med hot om eller vid vite. Dessa åtgärder får dessutom konsekvenser för fastighetsägarens framtida användning då det blir svårare att hävda att hela fastigheten är ianspråktagen.
Myndigheterna har säkert inte medvetet lurat fastighetsägarna men deras okunskap har lett till stort lidande för de fastighetsägare som drabbats.
I Arjeplog skulle varje invånare kunna ha tre sjöar och mer än fem kilometer strand var att bosätta sig intill. Då är det inte rimligt att samma regler ska gälla i Arjeplog som på Marstrand eller Sandhamn. Ett strandskydd behövs i många områden, men inte i hela Sverige.
Idag möts landsbygden av höjda skatter och regelkrångel, istället för att ta till vara på det entreprenörskap, den kreativitet och den innovationskraft som finns. Istället för att kunna nyttja sin skaparkraft och förverkliga idéer tvingas människor lägga energi på byråkrati och stelbenta myndigheter. Landsbygden behöver mer frihet, inte mer pålagor.
Det är helt på tok idag att med hänvisning till allemansrätt så bedrivs kommersiell vinstdrivande näringsverksamhet på andras näringsfastigheter utan tillstånd från markägare och i strid med grundlagen. helt obegripligt vansinnigt.
Den 1 jan 2011 blev det fritt att ta privat mark i anspråk utan någon ersättning
Det grundlagsskydd som äganderätten har i Regeringsformen 2 kap 15 § stycke 1 och 2 försvinner helt genom samma paragrafs stycke 3 och 4.
Ändringen av RF 2:15 3 st. som trädde i kraft den 1 jan 2011 om att det är fritt att ta privat mark i anspråk för hälsoskydds-, miljöskydds- eller säkerhetsskäl utan att ersätta markägaren har gett Naturvårdsverket, länsstyrelser och kommuner rätt att annektera privat mark och hindra ägaren att ha ett ”normalt” boende. Vi får rättsfall efter rättsfall som bekräftar detta.
Redigerat:
Skogsägare
· Stockholm och Smålands inland
· 17 028 inlägg
Många säger så, men jag undrar jag. På Marstrand är markvärdet säkert många miljoner per ha. Är det då skäligt att staten defacto-konfiskerar stora markvärden genom strandskyddets våta filt?B nord123 skrev:
Att strandskyddet är helt absurt i inlandet i allmänhet och avfolkningsbygder i synnerhet tror jag att de flesta är eniga om (undantaget ordvalet absurt kanske), men jag menar alltså att det är orättfärdigt varhelst det finns.
Jag är inte emot att allmänheten bereds tillgång till vatten – men att så ska ske till alla vatten, alltid, och på markägarens bekostnad begriper jag mig inte på. Personligen gillar jag kajer och strandpromenader, vilka uppenbarligen gått att anlägga även med mindre drakoniska regler. Det finns även vid högexploaterade städer en mängd naturreservat, vilket känns som en rimlig form av säkrande av exempelvis strandtillgång för allmänheten, även om man även kan diskutera rimligheten i vissa reservat.
I övrigt tycker jag att allemansrätten och hemfridszoner fungerar väl. Ett femtiotal meter från ett boningshus har ingen objuden något att göra, i övrigt borde alla som kan bete sig få röra sig fritt både i skog och vid vatten. Byggs ett nytt hus vid vatten, ja då får allmänheten gå runt. Vill stat och kommun förhindra bebyggelse i ett visst område, då får de lösa ut marken eller i alla fall det potentiella byggrättsvärdet först.
Marstrand, havssidan av ön är sannolikt statligt ägd och historiskt obebyggd av militära skäl. Dagens strandskydd hade omöjliggjort bebyggelse av en sån här plats.
De som är markägare med strand och vatten område har köpt den, bebyggt den utifrån ett ostört leverne. Den rätt som en gång givits dem för all framtid och som de betalat för kan inte i en rättsstat tas ifrån dem utan ersättning.
Det finns massor av domar från mark- och miljödomstolen samt mark- och miljööverdomstolen där mark-& skogsägarnas problem tydligt framgår.
Det finns det starka grupper som vill utvidga allemansrätten till att omfatta organiserat friluftsliv och kommersiell verksamhet. Ingår det eller ingår det inte i allemansrätten? Störa markägaren? = här är det många grupper som vill utmana markägarna och bestämma när de anser att markägaren har rätt att känna sig störd. Det finns grupperingar som anser att markägaren inte har större rätt till markens avkastning än vad allmänheten har.
Förstöra, är att en skada uppstår när det blir tydliga spår av människors närvaro som stigar men de som vill utvidga allemansrätten vill inte att det skall ses som en skada. Man säger att gränsen får prövas rättsligt men det är inte möjligt av flera skäl som tar för lång tid att gå in på här. Om allemansrätten finns ingen enhetlig syn på vad allemansrätten omfattar eller inte och därmed så får man utgå från att helt olika informationer om vad allemansrätten innebär lärs ut.
Miljömålet ”levande sjöar och vattendrag” innehåller även att friluftsliv skall värnas, det är det enda miljömålet och bara i den delen som strandskyddet tillför något. Bostäder har krav på total rening av fekalier medans friluftsmänniskornas släpps ut utan någon som helst rening. Ett ökat friluftsliv ökar tillförseln av kväve och fosfor till vattnet och är i sammanhanget en stor bidragande källa till övergödning. Miljömålet ”Ingen övergödning” missgynnas av strandskyddet och det ökade friluftslivet. Det är de boende och deras livsgärningar som gör skärgården levande, friluftsmänniskan är en belastande och betraktare part av övergödningen.
Det finns massor av domar från mark- och miljödomstolen samt mark- och miljööverdomstolen där mark-& skogsägarnas problem tydligt framgår.
Det finns det starka grupper som vill utvidga allemansrätten till att omfatta organiserat friluftsliv och kommersiell verksamhet. Ingår det eller ingår det inte i allemansrätten? Störa markägaren? = här är det många grupper som vill utmana markägarna och bestämma när de anser att markägaren har rätt att känna sig störd. Det finns grupperingar som anser att markägaren inte har större rätt till markens avkastning än vad allmänheten har.
Förstöra, är att en skada uppstår när det blir tydliga spår av människors närvaro som stigar men de som vill utvidga allemansrätten vill inte att det skall ses som en skada. Man säger att gränsen får prövas rättsligt men det är inte möjligt av flera skäl som tar för lång tid att gå in på här. Om allemansrätten finns ingen enhetlig syn på vad allemansrätten omfattar eller inte och därmed så får man utgå från att helt olika informationer om vad allemansrätten innebär lärs ut.
Miljömålet ”levande sjöar och vattendrag” innehåller även att friluftsliv skall värnas, det är det enda miljömålet och bara i den delen som strandskyddet tillför något. Bostäder har krav på total rening av fekalier medans friluftsmänniskornas släpps ut utan någon som helst rening. Ett ökat friluftsliv ökar tillförseln av kväve och fosfor till vattnet och är i sammanhanget en stor bidragande källa till övergödning. Miljömålet ”Ingen övergödning” missgynnas av strandskyddet och det ökade friluftslivet. Det är de boende och deras livsgärningar som gör skärgården levande, friluftsmänniskan är en belastande och betraktare part av övergödningen.
Skogsägare
· Stockholm och Smålands inland
· 17 028 inlägg
Att det finns de som helt vill avskaffa äganderätten tror jag man kan lämna därhän, de är ganska få. I övrigt tycker jag att man som markägare får hejda sig lite med vad man betraktar som skada.
En gångstig i skog är knappast en ekonomisk skada. Den blir i värsta fall några gånger bredare än vad rådjuren hade trampat upp, träd ska inte stå för tätt ändå och man behöver ju ta sig fram själv också. Hellre tio stigar än en söndertrampad plantering.
Att andra inte ska kunna tjäna pengar på ens mark utan att man kan styra över det som markägare är ett problem, hur stort det är kan man dock fråga sig. Jag tror inte att vare sig bärföretag eller naturguider täljer guld, så ersättningen man skulle kunna få är nog begränsad. Men det säger jag utifrån en position där jag upplever att svampplockare och andra okända besökare på och runt min mark beter sig utmärkt och till och med tänker på hur de parkerar. Jag förstår om andra har större problem.
Nu är vi en bit ifrån strandskyddsfrågan, men det samhälle vi har grundar sig ändå på ett underförstått system att man emellanåt får låta udda vara jämnt och att den absoluta majoriteten människor är rätt vettiga. Utan den inställningen skulle samhället rämna. Och det var väl – rätt eller fel – vad man ansåg höll på att hända när man införde de drakoniska äganderättsbegränsningar som dagens strandskydd är. Jag tror förvisso att man hade och gjorde fel, men nu har det varit såhär i snart 45 år och sannolikheten att det blir en stor frihetsreform på området känns minimal. Men några små steg kanske kan ske, som lyft strandskydd i inlandet, vid små vatten och på etablerade tomtplatser.
En gångstig i skog är knappast en ekonomisk skada. Den blir i värsta fall några gånger bredare än vad rådjuren hade trampat upp, träd ska inte stå för tätt ändå och man behöver ju ta sig fram själv också. Hellre tio stigar än en söndertrampad plantering.
Att andra inte ska kunna tjäna pengar på ens mark utan att man kan styra över det som markägare är ett problem, hur stort det är kan man dock fråga sig. Jag tror inte att vare sig bärföretag eller naturguider täljer guld, så ersättningen man skulle kunna få är nog begränsad. Men det säger jag utifrån en position där jag upplever att svampplockare och andra okända besökare på och runt min mark beter sig utmärkt och till och med tänker på hur de parkerar. Jag förstår om andra har större problem.
Nu är vi en bit ifrån strandskyddsfrågan, men det samhälle vi har grundar sig ändå på ett underförstått system att man emellanåt får låta udda vara jämnt och att den absoluta majoriteten människor är rätt vettiga. Utan den inställningen skulle samhället rämna. Och det var väl – rätt eller fel – vad man ansåg höll på att hända när man införde de drakoniska äganderättsbegränsningar som dagens strandskydd är. Jag tror förvisso att man hade och gjorde fel, men nu har det varit såhär i snart 45 år och sannolikheten att det blir en stor frihetsreform på området känns minimal. Men några små steg kanske kan ske, som lyft strandskydd i inlandet, vid små vatten och på etablerade tomtplatser.
